Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att klarlägga vissa frågor i anslutning till omhändertagandet av miljöfarligt avfall. Utredaren skall

• belysa hur flödet av miljöfarligt avfall kan komma att utvecklas under 1990-talet vid olika förutsättningar,
• klarlägga olika möjligheter för omhändertagande av sådant avfall samt
• ange kostnadseffekterna av olika handlingslinjer när det gäller uppkomst och omhändertagande av avfallet.

Bakgrund

Omhändertagandet av miljöfarligt avfall -- främst kemiskt industriavfall, oljeavfall och annat kemiskt avfall -- är en viktig del av miljövården i samhället. År 1975 beslöt riksdagen att samhället skulle ha det organisatoriska ansvaret för det slutliga omhändertagandet av sådant avfall. Samma år fick ett ny bildat behandlingsföretag Svensk avfallskonvertering AB (SAKAB) principiell ensamrätt att behandla och långtidsförvara sådant avfall. Företaget ägs av staten (96 %), Svenska Kommunförbundet (2 %) och Sveriges Industriförbund (2 %).

SAKAB har i dag en behandlingskapacitet på drygt 30 000 ton per år, vilket motsvarar mindre än 10 % av den totala, årligt uppkommande mängden miljöfarligt avfall i landet.

Avfallet tas i övrigt om hand i anläggningar i anslutning till de industriföretag där avfallet uppkommer. Sådana anläggningar tar i viss utsträckning även emot och behandlar avfall som uppkommit i annans verksamhet. Miljöfarligt avfall behandlas vidare av särskilda återvinningsföretag och av vissa kommunala avfallsföretag. SAKAB:s kapacitet är i dagsläget otillräcklig. En utbyggnad av behandlingskapaciteten är planerad. Uppgift om kapacitetsutnyttjande resp. om planerade utbyggnader saknas när det gäller andra företag och verksamheter som tar hand om miljöfarligt avfall.

I årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 16 s. 28) har jag redovisat mina ställningstagande när det gäller vissa avfallsfrågor. Jag framhöll därvid att avfallet utgör en allt större belastning för miljön. Många problem skapas redan när en vara tillverkas. Såväl i avfallet som i varorna och produkterna måste innehållet av miljöskadliga ämnen bli radikalt mindre än i dag. Också de stora avfallsvolymerna utgör problem för miljön och resurshushållningen. Återanvändning och återvinning måste öka. Producenten ansvarar för det avfall som uppstår till följd av verksamheten, vilket inkluderar ett kostnadsansvar.

Som exempel på åtgärder som borde vidtas nämnde jag ökad kontroll av användningen av potentiellt miljöfarliga kemikalier och krav på utbyte av miljöskadliga ämnen i produktionen. Konkreta planer bör tas fram för att snarast begränsa eller helt avveckla användningen av särskilt miljöskadliga ämnen. Ekonomiska styrmedel för att minska avfallets volym och farlighet bör utvecklas. Föreskrifter om återanvändning och återvinning behöver tas in i renhållningslagen (1979:596). Inom de regionala, ofta kommunägda avfallsföretagen och inom övrig industri finns kompetens och intresse för att hantera även miljöfarligt avfall. Denna verksamhet bör kunna utvecklas inom ramen för den tillsyn och kontroll samhället behöver ha.

De nu nämnda nya riktlinjerna innebär att uppkomsten av miljöfarligt avfall i samhället kan beräknas komma att ändras successivt. För att samhället skall kunna utöva sitt övergripande ansvar är det angeläget att ha så god kunskap som möjligt om uppkomsten av miljöfarligt avfall under 1990-talet. Sådana kunskaper är av värde även för övriga med uppgifter och ansvar inom området.

I den förut nämnda budgetpropositionen förordade jag att kommunerna med början år 1991 blir skyldiga att ta reda på vilka typer av avfall som finns i varje kommun och vilka mängder avfall det är fråga om. Jag har vidare föreslagit att statens naturvårdsverk skall utses som central tillsynsmyndighet på avfallsområdet. Riksdagen har därefter godkänt bl.a. dessa förslag (1989/90:JoU 16, rskr 241).

Regeringen har föreslagit att tillkomsten och lokaliseringen av stora anläggningar med uppgift att slutligt ta hand om miljöfarligt avfall skall prövas av regeringen enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Riksdagen har därefter godkänt förslaget (1989/90:BoU 20, rskr 306).

Uppdraget

Mot nu angivna bakgrund föreslår jag att en särskild utredare tillkallas för att belysa olika frågor rörande uppkomst och omhändertagande av miljöfarligt avfall. Utredaren bör starta med att söka visa hur uppkomsten av miljöfarligt avfall kan komma att utvecklas av olika faktorer som påverkar avfallets mängd och sammansättning. Exempel på sådana faktorer är ökad användning av ren teknik samt utvecklingen i övrigt av verksamheter och produkter som alstrar miljöfarligt avfall, särskilt kemikalieavfall. En analys av uppkomsten av miljöfarligt avfall bör också belysa avfallets typ och ursprung samt innefatta en bedömning av storleken av avfall från olika källor såsom tillverkningsindustri, hushållen, importerade resp. inhemska varor samt den geografiska fördelningen av det genererade avfallet. Utredaren bör även undersöka om hittills använda definitioner av och klassificeringssystem för miljöfarligt avfall behöver kompletteras eller ändras. Utredaren bör i detta sammanhang analysera om graden av "farlighet" i avfallet kommer att förändras under 1990-talet.

En annan viktig utredningsuppgift är att klarlägga kapaciteten på olika håll att omhänderta och behandla olika slag av miljöfarligt avfall. Möjligheterna att ta emot och behandla sådant avfall är av intresse vad gäller såväl dagsläget som de kommande åren vid olika antaganden om avfallsproduktionens storlek. SAKAB svarar för närvarande för omhändertagandet av närmare 10 % av det aktuella avfallet -- oftast det mest besvärliga. Av intresse att få klarlagt är vilka möjligheter som kan finnas hos övriga aktörer att återanvända, lagra eller slutbehandla avfall. Utredningen bör belysa hur stor kapacitet det finns hos kommuner och industriföretag att ta hand om ytterligare avfallsmängder samt vilka nya metoder som väntas få betydelse under 1990-talet vid små resp. större anläggningar för avfallsbehandling av olika slag. Utredaren bör söka bedöma olika behandlingsmetoder med hänsyn till deras lämplighet på lokal, regional och nationell nivå, och med utgångspunkt från deras förmåga att destruera miljöfarliga ämnen resp. att minimera mängden avfallsrester som kräver långtidsförvaring under säkra former.

Som nämnts i det föregående finns det kompetens och intresse inom de regionala avfallsföretagen och inom övrig industri att ta hand om miljöfarligt avfall. Utredaren bör undersöka vilka åtgärder som krävs vid ett ökat engagemang bland de olika aktörerna på lokal och regional nivå för att omhändertagandet skall ske på ett från alla synpunkter betryggande sätt. I detta sammanhang bör även övervägas om ändringar behövs när det gäller regleringen av SAKAB:s rättigheter och skyldigheter att ta hand om och behandla miljöfarligt avfall. SAKAB förutsätts främst ta hand om sådant avfall som kräver särskild sakkunskap eller utrustning och som eljest inte skulle ha blivit omhändertaget. Av intresse att få belyst är vidare i vad mån tillkomsten inom och utom landet av verksamheter med specialisering på vissa typer av avfall kan väntas påverka behovet av kapacitet för deponering av avfall.

Organisationen av omhändertagandet av miljöfarligt avfall är en viktig uppgift för miljövården även i andra industriländer. Det miljöfarliga avfallet har också givits ökad uppmärksamhet i det internationella arbetet. Från myndigheternas sida har eftersträvats en bättre kontroll över internationella transporter av miljöfarligt avfall för att minska riskerna för olyckshändelser. Med tanke härpå och på de ökade integrationssträvandena i Europa är det angeläget att ha god kunskap om utvecklingen när det gäller omhändertagandet av miljöfarligt avfall i andra länder. Utredaren bör inhämta och i översiktlig form sammanställa sådant material. Utredaren bör också undersöka vilka åtgärder som behövs för att anpassa de svenska reglerna för omhändertagande och behandling av milj öfarligt avfall till EG:s motsvarande föreskrifter och till de krav som ställs i den s.k. Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter av farligt avfall.

Utredaren bör även belysa kostnaderna för samhället för olika slag av omhändertagande av miljöfarligt avfall.

Utredningsarbetet bör bedrivas med sikte på att det skall vara avslutat före utgången av år 1991. Utredaren bör under sitt arbete samråda med berörda myndigheter, organisationer, företag och forskare inom avfallsområdet.

Utredaren skall beakta regeringens direktiv (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning.

Utredaren skall enligt regeringens direktiv (dir. 1988:43) beakta EG-aspekter och ta tillvara de möjligheter till harmonisering med EG som kan finnas.

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att utreda och belysa vissa frågor rörande omhändertagandet av miljöfarligt avfall under 1990-talet,

att besluta om sakkunniga, experter och sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.