Beslut vid regeringssammanträde 1993-03-18

Chefen för Socialdepartementet, statsrådet B. Westerberg, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att göra en utvärdering och översyn av bilstödet till handikappade. Finner utredaren att förändringar av bilstödet är motiverade skall han föreslå olika åtgärder för att få till stånd ett väl fungerande system för bilstöd.

Bakgrund

Handikappolitiken syftar till att de allmänpolitiska målen förverkligas även för personer med funktionshinder. Samhället skall göras tillgängligt för alla. Detta gäller i princip alla delar av samhället, t.ex. utformningen av bostads- och arbetsmiljö, kollektiva färdmedel, informations- och utbildningsinsatser.

Samhällsutvecklingen med sin generella välfärdspolitik i kombination med olika riktade handikappåtgärder har under de senaste årtiondena avsevärt förbättrat levnadsvillkoren för personer med funktionshinder. Den miljö relaterade synen på handikapp som nu allmänt tillämpas har också bidragit till förändringarna i samhället när det gäller levnadsvillkoren för personer med funktionshinder.

Samhällets insatser för funktionshindrade som har svårt att förflytta sig går bl.a. ut på att öka tillgängligheten inom kollektivtrafiken, att tillhandahålla färdtjänst och att ge bidrag till inköp av bil. Kollektivtrafiken skall vara basen i trafikförsörjningen även för funktionshindrade och färdtjänsten ett komplement till de allmänna kommunikationerna. Färdtjänsten har stor betydelse för funktionshindrades möjligheter till ett självständigt liv och till kontakter med andra. Den egna bilen ger dock större möjligheter till ett oberoende liv. Tillgång till bil innebär inte bara att funktions hindrades möjligheter att delta i arbetslivet förbättras utan bidrar också i övrigt till att funktionshindrade kan leva ett aktivt och självständigt liv.

Ett förbättrat bilstöd för handikappade infördes den 1 oktober 1988. Då trädde lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade och förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade i kraft. Samtidigt fördes administrationen av bilstödet över från länsarbetsnämnderna till de allmänna försäkringskassorna med Riksförsäkringsverket (RFV) som tillsynsmyndighet över verksamheten. Det förbättrade bilstödet ersatte samtidigt vissa skatteförmåner, som tidigare kunde beviljas för handikappfordon. Det nu gällande bilstödet grundas på förslagen i propositionen (prop. 1987/88:99) om förbättrat bilstöd till handikappade (bet. 1987/88:SfU23, rskr. 1987/88:300).

Målgruppen för bilstödet är personer som på grund av varaktiga funk tionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller anlita allmänna kommunikationer.

1. Till handikappad som är under 65 år och är beroende av ett sådant fordon som avses i 3 § förordningen för att genom arbete få sin försörj ning eller ett väsentligt tillskott till sin försörjning eller för att genomgå yrkesinriktad utbildning eller genomgå yrkesinriktad rehabilitering under vilken han eller hon får utbildningsbidrag,

2. till handikappad som är under 65 år och, efter att ha beviljats bidrag enligt 1, har lämnat arbetsmarknaden med förtidspension eller har beviljats sjukbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, eller

3. till annan handikappad än som avses i 1 eller 2 och som fyllt 18 men inte 50 år,

4. till handikappad förälder med barn under 18 år eller

5. till förälder med handikappat barn, under förutsättning att föräldern sammanbor med barnet och har behov av ett fordon för förflyttning till sammans med barnet.

När det gäller grupperna 3, 4 och 5 är en ytterligare förutsättning för bilstöd att den stödberättigade själv skall bruka bilen som förare.

En av grundförutsättningarna för att bilstöd skall kunna lämnas är att personen ifråga har ett varaktigt funktionshinder. Ett annat grundläggande villkor är att det är själva funktionshindret som ger upphov till väsentliga förflyttningssvårigheter. Det kan enligt propositionen om förbättrat bilstöd till handikappade "bl.a. gälla personer som vid förflyttning är beroende av olika hjälpmedel, t.ex. rullstol, bockar eller käppar. Väsentliga förflyttningssvårigheter kan även föreligga vid tillstånd av svåra astmatiska besvär eller vid andra liknande allvarliga tillstånd".

Bilstöd för anskaffning av motorfordon kan lämnas i form av grundbidrag och anskaffningsbidrag. Grundbidrag lämnas till alla som beviljas bilstöd, medan anskaffningsbidraget är inkomstprövat. Bidragen kan enligt huvudregeln lämnas vart sjunde år. Den 1 juli 1991 höjdes grundbidraget samtidigt som anskaffningsbidraget och inkomstgränserna vid fastställandet av anskaffningsbidraget justerades uppåt.

Grundbidraget för anskaffning av bil uppgår för närvarande till högst 60000 kr för personer som tillhör grupp 1, 2 eller 3 och högst 30000 kr för dem som tillhör grupp 4 eller 5. Grundbidrag kan också lämnas vid köp av motorcykel eller moped. Högsta belopp är då 12000 kr respektive 3000 kr. Anskaffningsbidraget uppgår maximalt till 40000 kr vid årsin komst som understiger 88000 kr och sjunker därefter för att helt upphöra vid inkomster över 159999 kr. Grundbidrag och anskaffnings bidrag får tillsammans överstiga bilens anskaffningskostnad med högst 35000 kr.

Utöver grundbidrag och anskaffningsbidrag kan också anpassningsbidrag lämnas med det belopp som motsvarar kostnaden för sådan ändring av eller anordning på fordonet som behövs för att den handikappade skall kunna bruka det och som är lämplig med hänsyn till fordonets ålder och skick.

Under den period som förflutit sedan stödet infördes har drygt 14000 personer beviljats bilstöd.

RFV har genom sin tillsynsverksamhet följt utvecklingen när det gäller bilstödet. I rapporten Bilstödet till handikappade - uppföljning av utvecklingen avseende personkretsen m.m. (RFV anser 1990:4) konstaterar RFV att avslagsfrekvensen är hög och att det finns stora skillnader i tillämpningen av bestämmelserna kassorna emellan. RFV har också gjort en analys av rättsläget i rapporten Bilstöd till handikappade (RFV anser 1991:1). Vidare har RFV den 24 september 1992 till regeringen överläm nat en fördjupad uppföljningsrapport om försäkringskassornas tillämpning och handläggning av bilstödets regelsystem. Av denna framgår, att det finns behov av vissa kompletteringar och förtydliganden av bestämmelser na om bilstöd. RFV har därför för avsikt att göra en översyn av det tidigare utgivna allmänna rådet (1988:15) Bilstöd till handikappade. Under hösten 1992 påbörjade RFV arbetet med ytterligare en rättslägesanalys rörande bilstöd.

Bilstödet har behandlats i flera motioner till riksdagen. Motionerna har bl.a. gällt frågor om personkretsen för stödet, handläggningstider och försäkringskassornas tillämpning av bilstödsreglerna. Under årets riksmöte har flera motioner avlämnats som behandlar frågan om armamputerades möjligheter att erhålla bilstöd.

Riksdagen har gett regeringen till känna (bet. 1990/91:SoU1, rskr. 1990/91:4) att regeringen i lämpligt sammanhang borde överväga möjlig heterna till en utvidgning av personkretsen. Med hänvisning till tillkännagivandet uppdrog regeringen åt RFV i september 1991 att göra en utredning om konsekvenserna av en utvidgning av personkretsen vad gäller 5 § punkten 3 i förordningen om bilstöd till handikappade. Av utredningen skulle framgå de förväntade effekterna i fråga om dels personkretsens storlek, dels statens kostnader för bilstödet, om den nuvarande 50-årsgränsen ersattes av en 65-årsgräns när det gäller den tidigare under punkt 3 nämnda gruppen. I sin redovisning bedömde RFV att ca 10500 personer i åldern 50-64 år skulle bli berättigade till bilstöd vid en sådan förändring av åldersgränsen. Den totala kostnadsökningen skulle enligt RFV uppgå till 1 175 miljoner kronor beräknat för en sjuårsperiod. I årets budgetproposition (1992/93:100 bil. 6) gör regeringen bedömningen att det av statsfinansiella skäl i nuläget inte är möjligt att utvidga personkretsen genom att den nuvarande 50-årsgränsen ersätts av en gräns vid 65 år.

Det har nu gått drygt fyra år sedan det nuvarande bilstödet infördes. Jag anser därför tiden mogen för en utvärdering och översyn av bilstödet till handikappade. Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att genomföra en sådan översyn och - om den särskilde utredaren finner det motiverat - lämna förslag till förändringar för att få till stånd ett väl fungerande system för bilstödet.

Vid RFV:s uppföljning har framkommit att det fortfarande finns stora skillnader mellan försäkringskassornas sätt att bedöma rätten till bilstöd. De genomgående problemen har varit att tolka begreppet väsentliga förflyttningssvårigheter och att bedöma om och i vilken omfattning anpassningsbidrag skall lämnas.

Från flera håll hävdas att tolkningen av begreppet förflyttningssvårig heter har missgynnat personer med andra funktionshinder än de traditio nella när det gäller möjligheten att få bilstöd. Sålunda får personer som är armsvaga och armamputerade för närvarande inte bilstöd även om de har förflyttningssvårigheter. Den särskilde utredaren bör mot denna bakgrund överväga innebörden ochtillämpningen avbegreppetväsentliga förflyttningssvårigheter. Övervägandena bör inbegripa den enskildes samlade behov av förflyttningar. Utredaren bör även i övrigt analysera eventuella skillnader mellan olika handikappgrupper när det gäller möjligheterna att få bilstöd och föreslå åtgärder för att minska obefogade skillnader. Dessutom bör utredaren överväga om risker för allvarliga försämringar av skador bör vägas in vid bedömningen av om någon har väsentliga förflyttningssvårigheter.

RFV har i sin uppföljningsrapport den 24 september 1992 ansett att för säkringskassorna har varit för generösa med att bevilja anpassningsbidrag när de väl har beviljat bilstöd. Anpassningsbidrag lämnas för hela kostnaden för de ändringar och extrautrustningar som är nödvändiga för att en person med funktionshinder skall kunna använda sin bil. Anpassningen kan vara av två slag. Det kan vara dels basanpassning, dvs. sådan extrautrustning som en bil kan levereras med direkt från fabrik och som kostar extra utöver bilens grundpris, dels speciell anpassning, som inte görs på bilfabrik. Det har vid RFV:s uppföljning framkommit att många försäkringskassor har problem med att bedöma om den sökande har rätt till anpassningsbidrag och vilken anpassning som behövs för att fordonet skall kunna användas. Den särskilde utredaren bör kartlägga de problem som sammanhänger med anpassningsbidraget.

Utredaren bör vidare se över bidragets konstruktion och pröva om det finns skäl att ändra denna i något avseende. Av en del försäkringskassor och handikapporganisationer har väckts frågan om bilstöd inte skulle kunna lämnas i form av enbart anpassningsbidrag i de fall villkoren för bilstöd inte är uppfyllda fullt ut. Om utredaren finner att det finns skäl att ändra bilstödets konstruktion bör effekterna i fråga om storleken av personkretsen beräknas och redovisas.

När det gäller den allmänna kritiken mot att det finns betydande skillnader i tillämpningen av bestämmelserna om bilstöd mellan försäkringskassorna har den frågan också behandlats av RFV i olika sammanhang. Enligt RFV:s uppföljningsrapport den 24 september 1992 anser försäkringskassorna att det är svårt att läsa ut praxis ur domar från Försäkringsöverdomstolen. Det är angeläget att den särskilde utredaren analyserar dessa skillnader och prövar om det krävs åtgärder för att minska dem.

De bilstödsregler som infördes den 1 oktober 1988 innebar att föräldrar med funktionshindrade barn för första gången fick möjligheter att få statligt ekonomiskt stöd till inköp och anpassning av bil. Sedan dess har bilstöd beviljats till ca 2800 familjer. Den särskilde utredaren bör kartlägga och analysera hur bilstödet har fungerat för familjer med funktionshindrade barn och pröva behovet av eventuella förändringar av reglerna. En fråga som härvid speciellt bör uppmärksammas är situationen för familjer med flera funktionshindrade barn.

Det bör stå den särskilde utredaren fritt att också ta upp andra frågor om bilstöd än dem jag nu redogjort för.

Utredningen bör innehålla väl genomarbetade kostnadsberäkningar. Vidare bör prioriteringar göras mellan de olika förslag som den särskilde utredaren lägger fram.

Den särskilde utredaren bör pröva möjligheterna att finansiera eventuella förslag som innebär utökade kostnader genom rationaliseringar inom andra delar av bilstödet.

För arbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43).

Utredningsarbetet bör vara avslutat senast den 31 december 1993.

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - med uppdrag att se över frågan om bilstödet till handikappade,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Socialdepartementet)