Beslut vid regeringssammanträde den 20 oktober 1994

Förnyelsen av arbetslivspolitiken

Under det senaste decenniet har svensk arbetslivspolitik berikats med en rad nya förutsättningar och möjligheter. Grunden för denna förnyelseprocess är de landvinningar som svenskt näringsliv och andra verksamheter har gjort under särskilt de senaste tio åren. Dessa präglas ofta av en kunskapsrik arbetssituation och av den enskilde medarbetarens aktiva deltagande. Forskningen visar också att ett brett löntagarengagemang i dessa förändringsprocesser utgör en av de stora potentialerna för att utveckla arbetsplatsen och skapa ett konkurrenskraftigt näringsliv. Ett centralt drag i utvecklingen är att individens kompetens, förmåga till kreativa lösningar och utvecklingsförmåga lyfts fram som en av de viktigaste tillgångarna.

2000-talets stora utmaning blir att utveckla en arbetslivspolitik som befrämjar denna utveckling och som eftersträvar att det stora flertalet yrkesverksamma ges möjligheter till kompetensutveckling och delaktighet. Kvinnor och män måste ges lika möjlighet till karriärer och engagemang i dessa allt snabbare förändringsprocesser.

Svenskt kunnande

I decennier har Sverige präglats av ett konstruktivt samarbete mellan staten och arbetsmarknadens parter. Arbetslivspolitiken, i vid betydelse, är ett av de områden som utmärks av lång erfarenhet och stort kunnande.

Arbetsmarknadens parter har under de senaste tio åren ägnat stor kraft åt att utveckla idéer och förslag rörande "det goda arbetets" möjligheter och betingelser.

Arbetsmiljö- och arbetslivsforskningen har under senare tid gjort betydande framsteg.

I arbetslivet har gamla tayloristiska principer skjutits i bakgrunden till förmån för kompetensutveckling, individens utvecklingskraft, god arbetsmiljö och produktivitetsförbättringar.

En kompetensorienterad arbetslivspolitik utgör ett av de viktiga områden där goda förutsättningar finns att utveckla nya och bärkraftiga samarbetsmönster mellan löntagare och arbetsgivare.

Ett initiativ som befrämjar denna förnyelse av svensk arbetslivspolitik bör nu tas. Ett första steg är att forma en långsiktigt hållbar arbetslivspolitisk strategi för den statliga arbetslivssektorns FoU-verksamhet.

Den rådande myndighetsstrukturen omfattar i huvudsak tre fundamentala verksamhetsområden 1) verksamhet rörande tillsyn och föreskrifter inom arbetsmiljöområdet 2) FoU-verksamhet rörande arbetsmiljön samt 3) arbetslivsutveckling i övrigt och därtill knuten FoU-verksamhet. Härtill kommer i huvudsak den medelstilldelning och finansieringsverksamhet som stödjer hela det arbetslivspolitiska fältets FoU-verksamhet.

De myndigheter som för närvarande ansvarar för verksamhetsfältet är Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmiljöinstitutet, Institutet för arbetslivsforskning samt Arbetsmiljöfonden. Dessutom finns Arbetslivsfonden, men den upphör den 1 juli 1995.

Såväl Arbetarskyddsstyrelsens verksamhet som arbetsmiljöforskning vilar på en lång erfarenhet. Andra delar av arbetslivsforskningen, och den typ av verksamhet som Arbetslivsfonden svarar för, är områden som befinner sig i en stark utvecklingsfas. De senaste årens regionala och företagsknutna FoU-insatser, särskilt utvecklingsprojekt och arbetsplatsprogram, har haft, och kommer att ha stor betydelse för sektorns förmåga att bidra till en aktiv och nydanande arbetslivspolitik. Möjligheterna att knyta dessa utvecklingsprocesser till regionala strukturer och de små- och medelstora högskolorna är mycket goda.

Den befintliga myndighetsstrukturen karaktäriseras av såväl starka som svaga länkar. Det finns utvecklingspotentialer som kan och bör tillvaratas. Det finns möjligheter till allokeringsvinster, till förtydligad rollfördelning och utveckling av ny samordning i syfte att långsiktigt befrämja en svensk arbetslivspolitisk strategi. Mot denna bakgrund bör därför göras en översyn av strukturer, resurser och ansvarsfördelningen inom arbetslivspolitiken.

Några utgångspunkter för översynen bör vara som följer.

• Arbetarskyddsstyrelsen skall vara en tillsynsmyndighet med ansvar för föreskriftsverksamhet på arbetsmiljöområdet.
• Arbetsmiljöinstitutet skall vara ett forskningsutförande institut som har till uppgift att bedriva arbetsmiljöforskning, utbildning och dokumentation i syfte att förbättra arbetsmiljön.
• Institutet för arbetslivsforskning skall vara en forskningsutförande organisation som har till uppgift att bedriva arbetslivsforskning, utbildning och dokumentation. Det bör övervägas om verksamheten bör inordnas i universitets- och högskolesystemet i Stockholm. Det kan ske genom att bilda en arbetsvetenskaplig institution eller genom att bilda ett självständigt forskningsinstitut. Det skall också övervägas om delar av verksamheten bör anslutas till Tekniska högskolan eller Arbets- miljöinstitutet.
• Arbetsmiljöfonden skall bl.a. stödja arbetslivsforskning inom hela universitets- och högskolesystemet. I denna medelstilldelning skall fonden kunna anlita etablerade forskningsråd för handhavandet av vetenskaplig bedömning och prioritering. En viktig uppgift för fonden är att stödja strategisk långsiktig programforskning av sådant slag som kan anses befrämja arbetslivets utveckling. Denna medelstilldelning skall föregås av vetenskaplig bedömning och prioritering samt av fastställande av tidsbegränsade programområden utförd av särskild styrelse i vilket ingår ledamöter från fackliga organisationer, från företag och på området välmeriterade forskare. Fonden skall stimulera till samarbete och kunskapsbildning inom och mellan företag, offentlig verksamhet, högskolor och forskningsexpertis inom arbetslivets område. Fonden skall ta initiativ till oberoende utvärdering och uppföljning av den forskning och verksamhet som fonden beviljat medel till. Fondens finansieringsform anpassas till vad som gäller för övriga förvaltningsmyndigheter. Fondens medelsbeviljnings- och beslutsformer utformas på sådant sätt att de särskilt främjar sådan forskning och utveckling som stödjer en långsiktig arbetslivspolitisk strategi. Det övergripande ansvaret för att utforma denna bör åvila regering och riksdag.

En övergripande bedömning bör göras avseende resurser, strukturer och ansvarsfördelning inom hela myndighetssfären. Samordningen mellan de olika myndigheterna inom sektorn bör särskilt belysas. En bedömning bör också göras rörande förutsättningar och möjligheter att säkerställa att de olika myndigheterna på lång sikt var för sig och tillsammans på bästa sätt verkar för att infria de arbetslivspolitiska mål som regering och riksdag fastställer.

Strukturöversynen skall redovisas senast den 30 november 1994.