Dir. 1994:132

En långsiktig sjöfartspolitik

Dir. 1994:132

Beslut vid regeringssammanträde den 24 november 1994

Sammanfattning av uppdraget

En kommitté tillkallas för att utreda hur behovet av sjöburen utrikeshandel bäst skall tillgodoses i ett långsiktigt perspektiv. Kommittén skall klarlägga den svenska sjöfartens marknadssituation och konkurrensförutsättningar samt analysera hur svensk sjöfart skall kunna utvecklas. Kommittén skall värdera behoven av och motiven för en fortsatt statlig sjöfartspolitik med inriktning på stöd till svenskflaggade fartyg. I sammanhanget skall nuvarande avgränsning av stödet analyseras och värderas.

Bakgrund

Den svenska handelsflottan har sedan mitten av 1970-talet minskat kraftigt. Den grundläggande orsaken till denna nedgång har varit det höga svenska kostnadsläget. Konkurrens från fartyg från länder med ingen eller låg företagsskatt, låga löner och i övrigt låga kostnader för sociala förmåner, som pension, sjukersättning eller semester, har blivit påtagligt kännbar för den svenska handelsflottan och för många andra traditionella sjöfartsländers flottor.

I flertalet fall har staterna vidtagit åtgärder för att hävda den egna handelsflottans konkurrenskraft. Metoderna har varit något varierande. Internationella register med möjlighet att anställa utländsk arbetskraft på lokala avtal eller statliga subventioner för att på annat sätt sänka kostnadsnivån har varit de mest vanliga sätten att återupprätta konkurrenskraften.

När riksdagen år 1988 beslutade om sjöfartspolitiska åtgärder var det med det uttalade syftet att kunna trygga tillgången till en svenskflaggad handelsflotta av rimlig omfattning. Beredskapsaspekten tillmättes stor betydelse för denna inställning.

I regeringens proposition (prop. 1993/94:69) Sjöfartspolitiska åtgärder, som lades fram för riksdagen i oktober 1993, föreslogs åtgärder också då i syfte att skapa långsiktiga förutsättningar för en svensk konkurrenskraftig handelsflotta av rimlig omfattning. Propositionen innehöll förslag om ett bidrag till svenska rederiers handelsfartyg som huvudsakligen går i fjärrfart. Riksdagen godkände regeringens förslag (bet. 1993/94:TU7, rskr. 1993/94:99).

Bidraget är uppdelat på dels återbetalning av sjömansskatt, dels ett bidrag till reduktion av sociala avgifter om 29 000 kronor per kalenderår och årsanställd sjöman. Totalt beräknas bidraget till ca 400 miljoner kronor per år och administreras av Nämnden för rederistöd.

I propositionen angavs att regeringens förslag till sjöfartspolitiska åtgärder baserades på vidtagna åtgärder till följd av en överenskommelse mellan sjöarbetsmarknadens parter i oktober 1992 om rationaliseringar m.m. för att sänka kostnaderna för de svenskflaggade fartygen. Regeringen konstaterade dock att ett fortsatt rationaliseringsarbete var nödvändigt för att tillsammans med statliga åtgärder bibehålla konkurrenskraften för de svenska fartygen. En årlig uppföljning av rationaliseringsarbetet förordades därför.

I 1994 års budgetproposition förordade regeringen ett rederistöd i enlighet med fastlagda riktlinjer på 400 miljoner kronor för budgetåret 1994/95. Förslaget godkändes av riksdagen (prop. 1993/94:100 bil. 7, bet. 1993/94:TU14, rskr. 1993/94:158).

Trafikutskottet framhöll dock följande vid behandlingen av regeringens förslag till sjöfartspolitiska åtgärder.

"Nuvarande sjöfartspolitik, i den del den omfattar åtgärder i syfte att stärka handelssjöfartens internationella konkurrenskraft, baseras på ett nu drygt sex år gammalt riksdagsbeslut. Det är därför enligt utskottets mening inte för tidigt att ånyo pröva denna politiks mål och medel. Utskottet anser att alla ansträngningar därvid bör göras i syfte att nå en bred enighet över partigränserna i den för nationen centrala frågan om hur vårt behov av sjöburen utrikeshandel bäst skall tillgodoses i ett långsiktigt perspektiv. En parlamentariskt sammansatt utredning bör därför tillsättas för ändamålet."

En kommitté skall tillkallas för att utreda hur behovet av sjöburen utrikeshandel bäst skall tillgodoses i ett långsiktigt perspektiv.

Stora och genomgripande politiska förändringar har skett i vårt närområde och i Östeuropa. Tillkomsten av EES-avtalet och Sveriges kommande medlemskap i Europeiska unionen är andra förhållanden av stor betydelse i detta sammanhang. Detta bör rimligen tas i beaktande vid den analys av sjöfartspolitikens mål och medel som riksdagen uttalat sig för. Kommittén skall mot den angivna bakgrunden värdera relevansen av gällande mål för sjöfartspolitiken med avseende på den betoning som hittills legat på beredskapsmotivet med beaktande av utrikeshandelns betydelse under ett återtagningsskede, dvs. vid ett skärpt säkerhetspolitiskt krisläge.

Sjöfarten svarar för en dominerande andel av Sveriges utrikeshandelstransporter. Cirka 95 % av vår utrikeshandel, mätt i ton gods, transporteras direkt eller indirekt på lastfartyg eller färjor. Samtidigt visar en mångårig trend att färjetransporterna successivt ökat sin andel på bekostnad av de konventionella fartygstransporterna. De svenskflaggade fartygens andel av den sjöburna utrikeshandeln är däremot relativt blygsam, ca 25 %. Detta förhållande bör utgöra en viktig del i kommitténs överväganden beträffande behoven av en statlig sjöfartspolitik med inriktningen som hittills på en svenskflaggad handelsflotta.

Sjöfartens roll för Sveriges utrikestransporter är central. Den infrastruktur som skall betjäna sjöfarten blir därför även den av strategisk betydelse för att åstadkomma kostnadseffektiva transportlösningar. Sjöfartsverkets taxor och statens avkastningskrav på dess verksamhet är, som framhålls i trafikutskottets betänkande, av väsentlig betydelse för den framtida transportpolitiken och för sjöfartens konkurrenskraft. Även den infrastruktur samt de taxor och avgifter som hamnarna kontrollerar är av central betydelse för sjötransporternas samlade effektivitet.

Kommittén skall i sitt arbete analysera de frågor beträffande Sjöfartsverkets avgifter och taxor m.m. som aktualiseras i trafikutskottets betänkande. Kommittén skall i denna analys också värdera hamnarnas roll för den samlade kostnadseffektiviteten.

I propositionen Sjöfartspolitiska åtgärder (prop. 1993/94:69) uttalade regeringen att ett statligt ekonomiskt stöd inom ramen för en långsiktig sjöfartspolitik måste ha sin utgångspunkt i den överenskommelse som sjöarbetsmarknadens parter träffade hösten 1992. Långsiktigheten i det statliga stödet kan därför enligt regeringen inte göras oberoende av de åtgärder parterna själva kan åstadkomma för att pressa bemanningskostnaderna.

Kommittén skall i sitt arbete närmare klarlägga den svenska sjöfartens marknadssituation och konkurrensförutsättningar samt analysera hur svensk sjöfart skall kunna utvecklas. En sådan redovisning bör göras för samtliga sjöfartssektorer som har relevans för den svenska rederinäringen oberoende av om trafiken utförs med fartyg under svensk flagg eller under utländsk flagg fast med svenska ekonomiska intressen. Omfattningen av svenska rederiintressen på de olika sjöfartssektorerna bör klarläggas.

Med ledning av en sådan marknadsanalys skall kommittén överväga behovet av och motiven för en fortsatt statlig sjöfartspolitik med inriktning på svenskflaggade fartyg. Motiven för ett fortsatt statligt stöd samt nuvarande modells möjligheter att nå internationell konkurrenskraft skall ingående värderas. Den långsiktighet som eftersträvas skall därvid också bedömas med avseende på fortsatta möjligheter till kostnadsbesparingar och rationaliseringar enligt den tidigare nämnda överenskommelsen mellan sjöarbetsmarknadens parter. Regeringen fäster därvid stort avseende vid att rationaliseringsarbetet fortsätter som ett led i strävan att åstadkomma minskade driftskostnader.

En analys av sjöfartspolitikens mål och medel skall vidare göras med betoning på möjligheterna att se sjöfartspolitiken som en naturlig del i den övriga närings- och transportpolitiken. I analysen skall också sjöfartspolitikens betydelse från miljö- och sjösäkerhetssynpunkt värderas. Kommittén skall vidare beakta den politik och de åtaganden som Sverige kommer att omfattas av som en följd av medlemskapet i Europeiska unionen.

Förutom frågan om värdet av och motiven för en fortsatt stödpolitik skall kommittén också analysera nuvarande avgränsning av det statliga stödet. Med den gällande avgränsningen av stödet har t.ex. den svenskflaggade färjetrafiken i våra nordiska farvatten varit exkluderade från statligt stöd. Det faktum att trafiken i huvudsak utförts i konkurrens med nordiska färjor med likvärdiga konkurrensförutsättningar har kunnat motivera denna avgränsning.

Kommittén är fri att, med beaktande av det statsfinansiella läget, diskutera en omprioritering av nuvarande stödinriktning och lämna eventuellt förslag till ny avgränsning, som dock inte får ge upphov till konkurrenssnedvridningar på den svenska sjötransportmarknaden.

Administrationen av stödet har med hittillsvarande avgränsning kunnat göras relativt enkel. Kommittén bör emellertid i sitt arbete undersöka om de rutiner som tillämpas beträffande återbetalning av sjömansskatt och utbetalning av bidrag för reduktion av sociala kostnader kan förenklas ytterligare. De förenklingar som därvid bör övervägas bör ta sikte på att förkorta tiden mellan redarens inbetalning av skatter och avgifter och återbetalningen i form av bidrag.

Kommitténs arbete skall ske i nära kontakt med företrädare för berörda myndigheter, sjöarbetsmarknadens parter, hamnar, stuverier och andra representanter för transportnäringen. Uppdraget skall redovisas senast i september 1995.

För arbetet gäller regeringens direktiv till kommittéer och särskilda utredare om beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43), om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50) samt om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23).