Beslut vid regeringssammanträde den 23 februari 1995

Sammanfattning av uppdraget

En kommission skall tillsättas för att utvärdera och analysera de undervattenskränkningar och de indikationer om sådana som förekommit sedan början av 1980-talet samt den ubåtsskyddsverksamhet som bedrivits. Kommissionens medlemmar skall vara fristående från de myndigheter som varit engagerade inom ubåtsskyddet. Kommissionen skall redovisa sin samlade bild av vad som förekommit och därvid diskutera hållbarheten i de slutsatser som dragits om undervattenskränkningarnas karaktär. Den skall också behandla de svenska insatsernas effektivitet och därvid diskutera dels de förutsättningar som förelegat för att kunna uppnå resultat, dels vilka resultat som faktiskt uppnåtts i den ubåtsskyddsverksamhet som bedrivits.

Bakgrund

Sedan början av 1980-talet har indikationer regelbundet rapporterats till regeringen av Försvarsmakten. I några fall har det angetts att kränkningar med säkerhet kunnat fastställas. Ubåtsskyddsföretag har bedrivits vid ett stort antal tillfällen, i flera fall också med vapeninsats. I Försvarsmaktens incidentrapport till regeringen i februari 1995 pekas emellertid på att indikationer om kränkningar i flera fall har genererats av biologiska fenomen.

Den förra ubåtsskyddskommissionen

Efter ubåtskränkningen i Hårsfjärden-området i oktober 1982 tillsattes en ubåtsskyddskommission med förutvarande statsrådet Sven Andersson som ordförande. Kommissionen hade bland annat till uppgift att

• redovisa och bedöma utvecklingen då det gäller ubåtskränkningar samt diskutera tänkbara motiv för dessa,
• kartlägga och bedöma den samlade svenska förmågan att under fredstid och under neutralitet upptäcka, identifiera och avvisa främmande fartyg,
• utvärdera de operativa, taktiska och tekniska erfarenheter som vunnits vid i första hand ubåtsjakten i och utanför Hårsfjärden,
• utvärdera formerna för information kring det inträffade samt
• mot bakgrund av Försvarsbeslutet 1982 och däri beslutade åtgärder bedöma om ytterligare uppmärksamhet borde ägnas hävdandet av territoriet mot kränkningar av ubåtar under fred och neutralitet.

I kommissionens eniga betänkande (SOU 1983:13) fastslogs att det med fullständig säkerhet kunde konstateras att främmande ubåtar (inklusive miniubåtar) uppehöll sig i Hårsfjärden-området i oktober 1982. Det framstod som sannolikt att miniubåtar förekommit även vid tidigare kränkningar under året 1982. Sannolika motiv för kränkningarna ansågs vara av militärt operativ karaktär. Kommissionen ansåg inte att klara bevis förelåg beträffande ubåtarnas nationalitet, men att en stor mängd observationer tydligt utvisade att det rörde sig om ubåtar tillhörande Warszawa-pakten, dvs. väsentligen sovjetiska ubåtar. Kommissionen fann att de kränkningar som skett var av utomordentligt allvarlig natur, med betydande konsekvenser för svensk säkerhetspolitik. Ytterligare förstärkningar av ubåtsskyddet föreslogs.

Slutsatserna i kommissionens betänkande föranledde den dåvarande regeringen att dels överlämna en formell protestnot till den sovjetiska regeringen, dels föranstalta om förstärkningar av den svenska ubåtsskyddsförmågan.

Förstärkning av ubåtsskyddet

En successiv förstärkning av ubåtsskyddet genomfördes under hela 1980-talet. Till del skedde detta genom prioriteringar inom ramen för ordinarie försvarsanslag och i försvarsbesluten. Därutöver har riksdagen vid flera tillfällen gett särskilda medelstillskott, med 200 miljoner kronor efter den s.k. Utö-incidenten 1980, med 250 miljoner kronor efter Ubåtskommissionens rapport och med 700 miljoner kronor genom ett särskilt beslut 1988. Kostnaderna för de samlade insatserna åren 1980-87 kan uppskattas till ca 1 miljard kronor och under perioden 1987-92 till ca 2 miljarder kronor.

Förstärkningarna har bl.a. avsett

• ökad beredskap och möjlighet att ingripa vid ett stort antal indikationer om kränkningar,
• utbyggnad av fasta bevakningssystem,
• ombyggnad av ytterligare marina helikoptrar till ubåtsjaktskapacitet,
• modifiering av vissa fartyg för ubåtsskyddsuppgifter,
• anskaffning av ett flygplan för ubåtsskyddsuppgifter,
• insatser för analys- och underrättelsetjänst,
• materiel för spaning, lokalisering och vapeninsats i grunda vatten,
• ytterligare ett minröjningsfartyg.

Vidare har regleringen av Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet m.m. (IKFN) ändrats, bland annat vad gäller ingripanden mot ubåt inom svenskt territorium. En ny förordning trädde i kraft den 1 juli 1983 (SFS 1982:756 och 1983:110). Överbefälhavaren bemyndigades att utfärda föreskrifter för verkställigheten av förordningen. Han föreskrev bland annat att vapenmakt får tillgripas mot ubåt som påträffas i inre vatten utan föregående varning om inte annat meddelats. År 1988 skärptes bestämmelserna i förordningen då syftet för vapeninsats mot ubåt i undervattensläge inom svenskt inre vatten ändrades till förhindrande av ubåtens fortsatta verksamhet där (SFS 1988:826).

Uppmärksamhet från medier och allmänhet

Den främmande undervattensverksamheten har sedan ubåten U 137 gick på grund i Blekinges skärgård år 1981 fått stor massmedial uppmärksamhet. Den har också tilldragit sig ett betydande politiskt intresse och har spelat en väsentlig roll för den svenska försvarspolitiken. Information har regelmässigt lämnats till medierna från ansvariga myndigheter, dock med begränsningar som gjorts av sekretesskäl. Även kritiska och ifrågasättande inslag har fått stort utrymme i media.

Allmänhetens intresse har varit stort. Det har bl.a. tagit sig uttryck i en omfattande rapportering av iakttagelser till försvarsmyndigheterna. Men det har hos många också funnits en skepsis till och ett ifrågasättande av vilken verklighet som funnits bakom de många incidenterna och indikationerna.

Expertsamtal mellan Sverige och Ryssland

Sverige har nyligen avslutat en serie expertsamtal med Ryssland i syfte att vinna ökad klarhet om den främmande undervattensverksamheten på svenskt territorium.

Utredningsuppdraget

Mot bakgrund av den uppmärksamhet som ubåtsfrågan rönt samt de delade meningar som fortfarande finns om vilka slutsatser som kan dras, finns det behov av att granska vad som förevarit.

En sådan granskning bör ske av en kommission vars medlemmar är fristående från de myndigheter som varit engagerade i ubåtsskyddet. Kommissionen skall utvärdera och analysera de undervattenskränkningar och de indikationer om sådana som förekommit sedan början av 1980-talet samt den ubåtsskyddsverksamhet som bedrivits.

Den huvudsakliga uppgiften för kommissionen är att granska och offentligt redovisa en samlad bild av vad som förekommit. Den skall därvid pröva hållbarheten i de slutsatser som dragits om undervattens- kränkningarnas omfattning och karaktär. Kommissionen skall också behandla de svenska insatsernas effektivitet och därvid diskutera både de förutsättningar som förelegat för att kunna uppnå resultat och vilka resultat som faktiskt uppnåtts i den ubåtskyddsverksamhet som bedrivits.

Kommissionen skall i sitt arbete i första hand specifikt granska den ubåtsverksamhet som rapporterats, men den bör också beakta undervattens- verksamheten och ubåtsskyddsverksamheten både i dess historiska och dess säkerhets- och försvarspolitiska sammanhang. Granskningen skall däremot inte omfatta den säkerhetspolitik som Sverige fört och inte heller utmynna i konkreta förslag till framtida åtgärder inom försvaret.

Underlag för kommissionens arbete utgörs av de rapporter om den främmande undervattensverksamheten som försvarets myndigheter lämnat till regeringen, de samtalsuppteckningar som gjorts vid de expertsamtal som Sverige fört med Ryssland i syfte att vinna ökad klarhet om den främmande undervattensverksamheten på svenskt territorium, tidigare utredningar på området samt det material i övrigt från berörda myndigheter som kommissionen anser sig behöva för sitt arbete. Kommissionen kan utnyttja sig av information och expertis från andra länder.

Uppdraget skall redovisas senast den 1 januari 1996.