Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppgift att göra en översyn av lagen (1982:821) om transport av farligt gods och den därtill hörande förordningen. Utredaren skall utarbeta förslag till den författningsreglering som bedöms nödvändig. Huvudsyftet är att förenkla och modernisera regelsystemet.

Utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 1 september 2004.

Internationella bestämmelser m.m. om transport av farligt gods

FN-rekommendationerna

Bestämmelserna om transport av farligt gods är i hög grad internationella. Reglerna är i huvudsak inriktade på hur det farliga godset skall klassificeras, dokumenteras, inneslutas, lastas och märkas.

FN:s ekonomiska och sociala råd tillsatte år 1953 en expertgrupp benämnd The Committee of Experts on the Transport of Dangerous Goods. Denna expertgrupp ger ut rekommendationer för transport av farligt gods. FN-rekommendationerna uppdateras kontinuerligt.

FN-rekommendationerna har blivit vägledande för det internationella arbetet med transport av farligt gods. Således följer de transportslagsanknutna regelverken (RID, ADR, IMDG-koden och ICAO-TI, se vidare nedan) i huvudsak den klassindelning av farligt gods som föreskrivs och andra föreskrifter om förpackning m.m. som anges i rekommendationerna. Regelverken innehåller dock även regler som är avhängiga de specifika krav som ställs inom ett visst transportslag.

Bestämmelser för järnvägstransporter av farligt gods

Bestämmelser för internationella järnvägstransporter av farligt gods finns i bilaga 1 till det internationella fördraget om godsbefordran på järnväg (CIM). Bilagan benämns Règlement Concernant le Transport International Ferroviaire des Marchandises Dangereuses och förkortas RID. CIM är i sin tur en bilaga till fördraget den 9 maj 1980 om internationell järnvägstrafik (COTIF). RID utarbetas och revideras fortlöpande av en mellanstatlig organisation för internationell järnvägstrafik, OTIF (Organisation intergouvernementale pour les transports internationaux ferroviaires). OTIF har 41 medlemmar, däribland Sverige.

Genom rådets direktiv 96/49/EG av den 23 juli 1996 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om transport av farligt gods på järnväg (EGT L 235, 17.9.1996, s. 25, Celex 31996L0049), RID-direktivet, har den omfattande RID gjorts tillämplig på järnvägstransporter inom och mellan medlemsstaterna i EU. I RID-direktivets bilaga görs sådana hänvisningar till RID att den blir en del av direktivet.

I syfte att anpassa regelverken till den tekniska utvecklingen görs vartannat år ändringar i FN-rekommendationerna och därefter i RID. De senaste ändringarna av RID började gälla den 1 januari 2003 med vissa övergångsperioder.

RID-direktivet har senast ändrats genom kommissionens direktiv 2003/29/EG av den 7 april 2003 om anpassning för fjärde gången till den tekniska utvecklingen av rådets direktiv 96/49/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om transport av farligt gods på järnväg (EGT L90, 8.4.2003, s. 47, Celex 32003L0029). Direktivet innebär att bilagan till direktivet justeras i mindre omfattning. Direktivet skall vara implementerat före den 1 juli 2003.

Bestämmelser för vägtransporter av farligt gods

Den europeiska konventionen om internationella transporter av farligt gods på väg innehåller en gemensam europeisk standard för sådana transporter. Konventionen benämns Accord Européen Relatif au Transport International des Marchandises Dangereuses par Route och förkortas ADR. För närvarande är, utöver Sverige, 37 länder anslutna till konventionen.

Konventionstexten är kortfattad och tyngdpunkten är i stället lagd på två omfångsrika och i huvudsak tekniska bilagor; bilagorna A och B. Inom FN:s ekonomiska kommission för Europa revideras fortlöpande de tekniska bilagorna till ADR.

Genom rådets direktiv 94/55/EG av den 21 november 1994 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om transport av farligt gods på väg (EGT L 319, 12.12.1994, s. 7, Celex 31994L0055), ADR-direktivet, har bilagorna A och B till ADR gjorts tillämpliga på transport av farligt gods på väg inom och mellan EU:s medlemsstater. I ADR-direktivets bilagor görs sådana hänvisningar till bilagorna till ADR att dessa blir en del av direktivet.

Som framgått, görs vartannat år ändringar i FN-rekommendationerna i syfte att anpassa regelverken till den tekniska utvecklingen. Ändringar görs därefter i ADR:s bilagor. De senaste ändringarna av bilagorna började gälla från den 1 januari 2003 med viss övergångsperiod.

ADR-direktivet har senast ändrats genom kommissionens direktiv 2003/28/EG av den 7 april 2003 om anpassning för fjärde gången till den tekniska utvecklingen av rådets direktiv 94/55/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om transport av farligt gods på väg (EGT L 90, 8.4.2003, s. 45, Celex 32003L0028). Direktivet innebär att bilagorna till direktivet justeras i mindre omfattning. Direktivet skall vara implementerat före den 1 juli 2003.

Rådet har vidare antagit direktiv 95/50/EG av den 6 oktober 1995 om enhetliga förfaranden för kontroller av vägtransporter av farligt gods (EGT L 249, 17.10.1995, s. 35, Celex 31995L0050), kontrolldirektivet. Direktivet gäller kontroller som medlemsstaterna utövar med avseende på vägtransporter av farligt gods med fordon som färdas på deras territorium eller som färdas in i det från ett tredje land.

Bestämmelser för sjötransporter av farligt gods

Den internationella sjöfartsorganisationen IMO (International Maritime Organisation) är FN:s fackorgan och har 162 medlemmar, däribland Sverige. IMO har sammanställt en enhetlig internationell kod för transport av förpackat farligt gods till sjöss, IMDG-koden. Koden har i dagsläget endast status av rekommendationer, men tillämpas av de flesta sjöfartsnationerna. Bestämmelserna omfattar inte transporter med fartyg som är särskilt byggda eller helt ombyggda för transport av godset i oförpackad form, t.ex. tankfartyg. För sådana s.k. bulktransporter har IMO utarbetat särskilda koder. IMO har också utarbetat rekommendationer för hantering av farligt gods i hamnar.

IMDG-koden innehåller bestämmelser om bland annat klassindelning, dokumentation, märkning, förpackning, stuvning och separering av farligt gods som transporteras till sjöss. Även i IMDG-koden görs ändringar vartannat år för att anpassa regelverket efter den tekniska utvecklingen och ändringar som införts i FN-rekommendationerna. En större omstrukturering av IMDG-koden har nyligen ägt rum och en reviderad version tillämpas från den 1 januari 2001. Det huvudsakliga syftet med omstruktureringen var att harmonisera IMDG-koden med övriga transportslags regelverk.

Från och med den 1 januari 2004 kommer IMDG-koden att bli en del av konventionen "the International Convention for the Safety of Life at Sea" (SOLAS). Det innebär att koden från detta datum inte längre är en rekommendation utan blir tvingande för alla länder som är anslutna till SOLAS, däribland Sverige.

Kuststaterna vid Östersjön, förutom Ryssland, har slutit ett avtal - Östersjöavtalet - som i princip innebär att transport av farligt gods kan ske enligt bestämmelserna i ADR och RID inom de områden som avtalet definierar och på sådana fartyg som godkänts för ändamålet.

Inom FN:s ekonomiska kommission för Europa pågår ett arbete med att ta fram särskilda regler för transporter på inre vattenvägar.

Bestämmelser för lufttransporter av farligt gods

De grundläggande principerna för internationell transport av farligt gods med flyg finns i bilaga 18 till 1944 års konvention om internationell luftfart (Chicagokonventionen), vilken Sverige tillträtt. Den närmare regleringen återfinns i Technical Instructions, ICAO-TI, som utges av den internationella civila luftfartsorganisationen ICAO (International Civil Aviation Organisation). ICAO är FN:s fackorgan och har 188 medlemmar, däribland Sverige. ICAO-TI är automatiskt bindande för de stater som tillträtt Chicagokonventionen. Den klassindelning och de förpackningsregler som finns i ICAO-TI följer FN-rekommendationerna. Liksom IMDG-koden har ICAO-TI varit föremål för en omstrukturering. En reviderad version av ICAO-TI tillämpas från den 1 juli 2001.

Direktiv som avser flera transportslag

Bestämmelser om säkerhetsrådgivare finns i dels rådets direktiv 96/35/EG av den 3 juni 1996 om utnämning av och kompetens hos säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods på väg, järnväg eller inre vattenvägar (EGT L 145, 19.6.1996 s. 10, Celex 31996L0035), säkerhetsrådgivardirektivet, dels Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/18/EG av den 17 april 2000 om minimikrav vid examinering av säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods på väg, järnväg eller inre vattenvägar (EGT L 118, 19.5.2000, s. 41, Celex 32000L0018), examineringsdirektivet. Syftet med säkerhetsrådgivardirektivet är att höja säkerheten vid transport av farligt gods genom att säkerställa en godtagbar nivå av yrkesmässig kompetens i alla företag som lastar, lossar eller transporterar farligt gods.

Bestämmelser om säkerhetsrådgivare återfinns numera även i den senaste RID och ADR och således även i RID- och ADR-direktiven.

Rådets direktiv 99/36/EG av den 29 april 1999 om transportabla tryckbärande anordningar (EGT L 138, 1.6.1999, s. 20, Celex 31999L0036), TPED-direktivet, innehåller bestämmelser som syftar till att förbättra säkerheten för transportabla tryckbärande anordningar som är certifierade för nationella väg- och järnvägstransporter av farligt gods.

Nationella bestämmelser om transport av farligt gods

De grundläggande reglerna för transport av farligt gods har samlats i en för de olika transportslagen gemensam ramlag och därtill hörande förordning - lagen (1982:821) om transport av farligt gods (prop. 1981/82:94, bet. TU1981/82:35, rskr. 1981/82:412) och förordningen (1982:923) om transport av farligt gods. Bulktransporter till sjöss har lämnats utanför.

Lagen innehåller bl.a. vissa grundläggande definitioner, allmänna säkerhetsbestämmelser, bestämmelser om tillsyn och ansvar samt bemyndiganden.

Förordningen innehåller bl.a. vissa materiella bestämmelser, överklagandebestämmelser samt bemyndiganden för de tre transportmyndigheterna; Statens räddningsverk, Sjöfartsverket och Luftfartsverket.

De flesta materiella regler återfinns i myndighetsföreskrifter. Dessa föreskrifter kan på grund av sin omfattning och detaljrikedom vara relativt svårtillgängliga.

I förordningen föreskrivs att RID och ADR skall gälla för internationella järnvägs- och vägtransporter av farligt gods som utförs i Sverige. För nationella järnvägs- och vägtransporter gäller Statens räddningsverks föreskrifter (RID-S respektive ADR-S, som vardera är på ca 1 000 sidor). Genom föreskrifterna har RID- och ADR-direktiven implementerats även för de nationella transporterna.

Sjöfartsverket har föreskrivit att bestämmelserna i IMDG-koden skall gälla för alla fartyg på svenskt farvatten och för svenska fartyg även när de utnyttjas för sjöfart utanför svenskt vatten. Verket har också meddelat föreskrifter om bl.a. bulktransporter till sjöss och hantering av farligt gods i hamnar. För transporter på inre vatten gäller samma regler som för övrig sjöfart.

Luftfartsverket har på liknande sätt satt ICAO-TI i kraft för civila luftfartyg vid start från, landning på eller överflygning av svenskt territorium.

Behovet av en utredning

Lagen och förordningen om transport av farligt gods utarbetades i början av 1980-talet och trädde ikraft den 1 januari 1983. Författningarna är detaljerade och har inte efter sin tillkomst i tillräcklig utsträckning anpassats till utvecklingen på området. Det finns således ett stort allmänt behov att modernisera och förenkla dem.

Det har på grund av den höga detaljeringsnivån visat sig vara komplicerat att författningstekniskt genomföra EG:s rättsakter. Vidare stämmer dagens svenska bestämmelser i vissa delar mindre väl överens med innehållet i vissa EG-rättsakter. Som exempel kan nämnas regleringen i förordningen avseende behörig myndighet enligt RID-direktivet respektive bilagorna till ADR-direktivet.

En översyn av lagen och förordningen är således angelägen. Grundläggande krav på sådana författningar är dels att de stämmer överens med EG:s nuvarande regelverk, dels att de möjliggör ett enkelt genomförande av framtida EG-direktiv utan att de blir svårtolkade och oöverskådliga.

En moderniserad författningsreglering bör leda till att reglerna blir enklare och mer enhetliga och därmed att författningsområdet blir mer överskådligt, inte minst för de företag som omfattas av reglerna.

Uppdraget

En särskild utredare skall, mot bakgrund av vad som har redovisats, göra en översyn av lagen och förordningen om transport av farligt gods. Utredaren skall utarbeta förslag till den författningsreglering som bedöms nödvändig. Huvudsyftet med översynen är att förenkla och modernisera författningarna.

Utredaren skall särskilt analysera och föreslå hur de delar av regelsystemet som idag mindre väl harmonierar med EG:s rättsakter skall utformas så att de på ett bättre sätt skall stämma överens med dessa. Utredaren skall därvid bl.a. granska den nationella regleringen av behörig myndighet enligt RID- och ADR-direktiven. Utredarens författningsförslag skall göra det möjligt att på ett smidigt sätt genomföra framtida ändringar av EG-direktiv i svensk rätt.

Utredaren skall vidare särskilt utreda om reglerna för de olika transportslagen i erforderlig utsträckning är harmoniserade med varandra. Vilka problem kan t.ex. uppstå i samband med att farligt gods omlastas mellan olika transportslag i hamnar och terminaler m.m. och hur kan dessa problem lösas? Utredaren skall också utreda om det finns skäl att alltjämt låta Försvarsmakten och Försvarets materielverk ha ett generellt undantag från bestämmelserna om transport av farligt gods.

Utredaren skall särskilt se över regleringen av säkerhetsrådgivare. Är det motiverat att sjö- och lufttransporter, som omfattas av andra säkerhetssystem och säkerhetsföreskrifter, skall omfattas av kravet på säkerhetsrådgivare? Utredaren skall även se över reglerna om tillsyn. Vilka möjligheter har tillsynsmyndigheterna att kontrollera om ett transportmedel, en enhetslastanordning, en behållare eller ett emballage, som inte har märkning för farligt gods, innehåller farligt gods eller inte? Är tillsynsmyndigheternas befogenheter tillräckliga?

Utredaren skall lämna förslag till de författningsändringar som övervägandena med anledning av ovanstående föranleder. Utredaren skall även i övrigt överväga och lämna förslag till förändrade regler i de fall det bedöms lämpligt för att modernisera regelverket och anpassa det till de krav som numera bör ställas på det aktuella området. I detta sammanhang kan även ändringar i syfte att förenkla för små företag och minska företagens administrativa bördor övervägas.

Det står utredaren fritt att också annars lämna förslag till förändrade regler i de fall detta bedöms lämpligt.

Det ingår inte i utredarens uppdrag att göra någon organisationsöversyn inom författningsområdet. Om utredaren emellertid finner brister eller överlappningar av organisatorisk natur bör dessa noteras.

Utredaren skall samråda med Tillsynsutredningen (JU 2000:06) och Järnvägsutredningen (N 2001:09). Utredaren skall också samråda med Naturvårdsverket när det gäller avgränsningen mot bestämmelserna om transport av farligt avfall i förordningen (1995:701) om gränsöverskridande transporter av avfall och avfallsförordningen (2001:1063). Utredaren skall samråda med andra berörda myndigheter och organisationer, företrädare för näringslivet samt, vad gäller redovisning av förslagens konsekvenser för små företag, Näringslivets nämnd för regelgranskning (NNR).

Redovisning av uppdraget

Utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 1 september 2004.

(Försvarsdepartementet)