1 §  Denna förordning gäller avfall och avfallets hantering. För vissa avfallsslag och viss avfallshantering finns ytterligare bestämmelser i andra förordningar eller i föreskrifter som meddelats med stöd av andra förordningar. Om annat inte är särskilt angivet, gäller de bestämmelserna framför bestämmelserna i denna förordning.

2 §  Termer och uttryck som används i denna förordning har samma betydelse som i 15 kap.miljöbalken.

3 §  Med avfallskategorier enligt 15 kap. 1 § miljöbalken skall förstås de kategorier som anges i bilaga 1 till denna förordning. En förteckning över vilket avfall som hör till varje kategori finns i bilaga 2 till denna förordning.

4 §  I denna förordning avses med

farligt avfall: sådant avfall som är markerat med en asterisk (*) i bilaga 2 till denna förordning eller annat avfall som har en eller flera av de egenskaper som anges i bilaga 3 till denna förordning,

brännbart avfall: sådant avfall som brinner utan energitillskott efter det att förbränningsprocessen startat,

organiskt avfall: sådant avfall som innehåller organiskt kol, exempelvis biologiskt avfall och plastavfall,

insamling av avfall: uppsamling, sortering eller blandning av avfall för vidare transport,

återvinning av avfall: förfaranden som anges i bilaga 4 till denna förordning,

bortskaffande av avfall: förfaranden som anges i bilaga 5 till denna förordning,

deponering: bortskaffningsförfarande som innebär att avfall läggs på en deponi, och

direktiv 2002/96/EG: Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/96/EG av den 27 januari 2003 om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/112/EG. Förordning (2009:1213).

5 §  Med deponi avses i denna förordning upplagsplats för avfall.

Som deponi anses inte en plats eller anläggning där avfall

1. omlastas för att beredas för vidare transport till en annan plats där det skall återvinnas, behandlas eller bortskaffas,
2. lagras innan det återvinns eller behandlas, om lagringen sker för en kortare period än tre år, eller
3. lagras innan det bortskaffas, om lagringen sker för en kortare period än ett år.

6 §  Med elektriska och elektroniska produkter avses i denna förordning

1. produkter som i sin utformning och för en korrekt funktion är beroende av elektriska strömmar eller elektromagnetiska fält,
2. utrustning för generering, överföring och mätning av elektriska strömmar eller elektromagnetiska fält, eller
3. material som ingår eller har ingått i sådana produkter eller utrustning som avses i 1 och 2.

Med elektriska och elektroniska produkter avses inte sammansatta produkter som huvudsakligen använder annan energi än elektrisk energi.

Komponenter som ingår i en sådan sammansatt produkt och som där har en elektrisk funktion skall dock anses som elektriska eller elektroniska produkter. Även material som används för kylning, värmning eller skydd av sådana komponenter eller som på annat sätt används för sådana komponenters funktion i den sammansatta produkten skall anses som elektriska eller elektroniska produkter.

Med elektriska och elektroniska produkter avses inte tillbehör till eller förbrukningsvaror som använts i en elektrisk eller elektronisk produkt, om tillbehöret eller förbrukningsvaran inte har eller har haft en elektrisk eller elektronisk funktion.

6 a §  Med batteri avses i denna förordning en källa till elektrisk energi som består av en eller flera battericeller och där energin genereras genom direkt omvandling av kemisk energi. Förordning (2008:838).

7 §  En central tillsynsmyndighet som anges i 3 kap. 2 § miljötillsynsförordningen (2011:13) får inom sitt tillsynsområde meddela föreskrifter om att bestämmelserna om farligt avfall i denna förordning ska tillämpas också på slag av avfall som inte är farligt avfall enligt bilaga 2. Sådana föreskrifter får endast avse krav som behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt och endast avse avfall som har någon av de farliga egenskaper som anges i bilaga 3. Innan föreskrifterna meddelas, ska myndigheten höra övriga berörda tillsynsmyndigheter.

Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta att ett visst avfall som omfattas av denna förordning inte ska anses som farligt avfall. En sådan dispens får ges endast om det finns särskilda skäl och innehavaren visar att avfallet inte har någon av de farliga egenskaper som anges i bilaga 3 till denna förordning. En kopia av länsstyrelsens beslut om dispens ska sändas till den ansvariga centrala tillsynsmyndigheten. Förordning (2011:35).

8 §  Denna förordning skall inte tillämpas på använt kärnbränsle eller kärnavfall enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet.

I fråga om radioaktivt avfall som avses i strålskyddslagen (1988:220) gäller bestämmelser som meddelats med stöd av den lagen framför bestämmelserna i denna förordning.

9 §  Bestämmelserna om farligt avfall i 21, 27, 34, 41, 43 och 44 §§ skall inte tillämpas

1. när farligt avfall ingår som beståndsdel i hushållsavfall enligt 15 kap. 2 § miljöbalken,
2. när oljehaltigt barlast- eller tankspolvatten från fartyg tas emot och behandlas enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg eller förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg, eller
3. på hantering av kasserad ammunition, kasserade fyrverkeripjäser och andra kasserade sprängämnen (avfallstyper 16 04 01*, 16 04 02* och 16 04 03* i bilaga 2).

I fall som avses i första stycket 1 skall inte heller 42 § tillämpas.

10 §  Varje kommun skall besluta om en renhållningsordning enligt 15 kap. 11 § miljöbalken.

Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om vad renhållningsordningens avfallsplan skall innehålla.

I förordningen (1997:185) om producentansvar för förpackningar finns bestämmelser om att en kommunal avfallsplan skall innehålla ett särskilt avsnitt om förpackningsavfall.

10 a §  Bestämmelser om miljöbedömningar och miljökonsekvensbeskrivningar av planer och program finns i 6 kap.miljöbalken och förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar. Förordning (2005:357).

11 §  Varje kommun skall skicka en kopia av sin avfallsplan till länsstyrelsen. När avfallsplanen ändras skall kommunen genast underrätta länsstyrelsen om ändringen. Förordning (2004:556).

11 a §  Varje länsstyrelse skall sammanställa de kommunala avfallsplanerna inom sitt område och överlämna sammanställningen till Naturvårdsverket.

Till sammanställningen skall fogas en analys av kapaciteten för avfallsbehandling inom länet. Analysen skall avse förutsättningarna för att i fråga om det avfall som uppkommer och som inte kan bli föremål för återanvändning behandla avfallet genom materialåtervinning, energiåtervinning, förbränning och deponering med prioritet i denna ordning. Om det behövs för att åtgärda en befintlig eller förutsebar kapacitetsbrist eller för att tydliggöra ett befintligt eller förutsebart kapacitetsöverskott när det gäller en viss behandlingsmetod, skall länsstyrelsen samråda med berörda kommuner, näringsidkare och andra länsstyrelser.

Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om hur sammanställningen i övrigt skall utformas. Förordning (2004:556).

12 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om skyldighet för kommunerna att underrätta Naturvårdsverket om den avfallshantering som bedrivs och om resultatet av verksamheten jämförd med avfallsplanen.

13 §  Kommunfullmäktige får föreskriva att den som i kommunen bedriver yrkesmässig verksamhet som ger upphov till annat avfall än hushållsavfall, skall lämna de uppgifter i fråga om avfallets art, sammansättning, mängd och hantering som behövs som underlag för kommunens renhållningsordning.

14 §  Kommunfullmäktige får meddela närmare föreskrifter om hanteringen av hushållsavfall.

16 §  Kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om hur utrymmen, behållare och andra anordningar för hantering av avfall skall vara beskaffade och skötas.

Detta gäller inte i fråga om mottagnings- och behandlingsanordningar för avfall i hamnar.

17 §  Kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om att vissa slag av avfall skall förvaras och transporteras bort skilt från annat avfall. Kommunfullmäktige får i fråga om förvaring och transport av avfall meddela föreskrifter om vilka ytterligare åtgärder som behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller andra hälso- eller miljöskäl.

18 §  Bestämmelserna i 15-17 §§ gäller inte i fråga om avfall som skall tas om hand av en producent enligt föreskrifter som med stöd av 15 kap. 6 § miljöbalken har meddelats om producentansvar.

Bestämmelserna i 14-17 §§ gäller i den mån inte annat följer av lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

19 §  Brännbart avfall skall förvaras och transporteras bort skilt från annat avfall.

Naturvårdsverket får meddela närmare föreskrifter om sortering av brännbart avfall.

Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om undantag från kravet i första stycket.

20 §  Bestämmelser med förbud mot att deponera utsorterat brännbart avfall och organiskt avfall finns i 9 och 10 §§ förordningen (2001:512) om deponering av avfall.

21 §  Olika slag av farligt avfall får inte blandas med varandra. Farligt avfall får inte heller blandas med andra slag av avfall eller andra ämnen eller material.

Om olika slag av farligt avfall har blandats med varandra eller om farligt avfall har blandats med andra slag av avfall eller med andra ämnen eller material, skall de olika slagen av avfall separeras från varandra och från andra ämnen och material. Detta gäller om det behövs från miljöskyddssynpunkt och om det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt.

Trots vad som sägs i första och andra styckena, får olika avfallsslag blandas med varandra eller med andra ämnen eller material, om syftet med blandningen är att förbättra säkerheten vid bortskaffande eller återvinning eller det annars görs på ett sätt som kan godtas från miljöskyddssynpunkt.

21 a §  Varje kommun skall svara för att hushållsavfall som utgörs av farligt avfall samlas in och transporteras till en behandlingsanläggning.

Första stycket gäller inte om annat föreskrivits med stöd av 15 kap. 6 § miljöbalken. Förordning (2004:556).

21 b §  Kommunen får meddela föreskrifter om hantering och sortering av hushållsavfall som utgörs av farligt avfall. Förordning (2004:556).

21 c §  Avfall som innehåller minst 0,1 viktprocent kvicksilver och som inte är slutligt deponerat i enlighet med tillstånd meddelat med stöd av miljöbalken eller föreskrifter som meddelats med stöd av balken ska bortskaffas på det sätt som anges i D 16 i bilaga 5.

Första stycket gäller inte sådant avfall som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1102/2008 av den 22 oktober 2008 om exportförbud för metalliskt kvicksilver och vissa kvicksilverföreningar och kvicksilverblandningar och säker förvaring av metalliskt kvicksilver. Förordning (2008:15).

21 d §  Från och med den 1 januari 2010 får Naturvårdsverket i det enskilda fallet medge dispens från förbudet i 21 c §, om föreskrivet bortskaffningsförfarande framstår som oskäligt. Om avfallet innehåller mer än 1 viktprocent kvicksilver får dispens medges endast om det finns synnerliga skäl eller om det är fråga om så små mängder avfall att föreskrivet bortskaffningsförfarande framstår som uppenbart oskäligt. Förordning (2005:628).

22 §  Från mottagningsanordning för avfall från fartyg i hamn skall genom kommunens försorg transporteras bort oljeavfall, toalettavfall, fast avfall och rester av andra skadliga ämnen som det är förbjudet att släppa ut enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen. Detta gäller inte oljehaltigt barlast- eller tankspolvatten som avses i 3 kap. 1 § samma lag eller barlastvatten eller tankspolvätska som avses i 2 § samma kapitel.

I en hamn som inte är kommunägd skall hamnens innehavare för kommunen ange behovet av renhållningstjänster i den ordning som har bestämts av kommunfullmäktige eller den kommunala nämnd som fullmäktige bestämmer.

I förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg finns bestämmelser om mottagningsanordningar för avfall från fartyg i hamn.

23 §  Den som innehar avfall som innehåller eller utgörs av elektriska eller elektroniska produkter ska

1. sortera ut de elektriska och elektroniska produkterna och hantera dem skilt från annat avfall, och
2. hantera de elektriska och elektroniska produkterna på ett sätt som främjar återanvändning av hela eller delar av produkterna och i övrigt underlättar återvinning eller annan hantering som är godtagbar från miljösynpunkt.

Om ett batteri är inbyggt eller på annat sätt ingår i en annan vara och batteriet med lätthet kan avlägsnas från den andra varan, ska batteriet vid tilllämpningen av första stycket 1 avlägsnas från den andra varan.

Bestämmelser om skyldighet för producenter att ta hand om avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter finns i förordningen (2000:208) om producentansvar för glödlampor och vissa belysningsarmaturer, förordningen (2005:209) om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter och förordningen (2008:834) om producentansvar för batterier. Förordning (2008:838).

23 a §  Den som yrkesmässigt hanterar avfall som innehåller eller utgörs av batterier ska se till att avfallet inte bränns eller deponeras utan att

1. vätskor och syror har avlägsnats från batterierna för att hanteras skilt från batteriavfallet i övrigt, och
2. de åtgärder har vidtagits som är möjliga och lämpliga för att nå de mål för särskilt omhändertagande och återvinning som anges i 8 § förordningen (2008:834) om producentansvar för batterier. Förordning (2008:838).

24 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om sådan yrkesmässig verksamhet som syftar till att genom demontering, sortering eller andra förbehandlande åtgärder säkerställa att återvinning eller bortskaffande av avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter kan ske på ett sätt som är lämpligt från hälso- och miljösynpunkt.

Naturvårdsverket får meddela de föreskrifter om återvinning och bortskaffande av avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter som behövs till följd av bilaga II till direktiv 2002/96/EG. Förordning (2005:211).

25 §  Avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter får återvinnas, fragmenteras, förbrännas, deponeras eller bortskaffas på annat sätt endast om

1. produkterna har förbehandlats i en sådan verksamhet som anges i 24 §, och
2. den förbehandlande verksamheten har personal eller system för kvalitet eller miljöledning som certifierats av ett organ vars kompetens för uppgiften har styrkts genom ackreditering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 och lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll.

Certifieringen ska avse den kompetens eller det system för kvalitet eller miljöledning som behövs med hänsyn till det ändamål som anges i 24 § och de föreskrifter som meddelats med stöd av 24 §.

Första stycket gäller inte om förbehandling skett utanför Sverige på ett sätt som motsvarar kraven i direktiv 2002/96/EG.

Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om undantag från kravet på certifiering. Förordning (2011:821).

26 §  Avfall får transporteras yrkesmässigt endast av den som har särskilt tillstånd.

Tillstånd krävs dock inte för transport för återanvändning av avfall som inte är farligt avfall.

27 §  Den som bedriver verksamhet där farligt avfall uppkommer, och som inte har tillstånd enligt 26 §, får inte utan särskilt tillstånd själv transportera det farliga avfallet om den mängd som transporteras i fråga om något av följande avfallsslag uppgår till mer än

1. 2 fat (400 liter) oljeavfall per år,
2. 1 fat (200 liter) lösningsmedelsavfall per år,
3. 1 fat (200 liter) färg- eller lackavfall per år,
4. 300 hela lysrör eller andra ljuskällor per transport,
5. 300 kilogram använt köldmedium per transport,
6. 300 kilogram avfall av elektriska och elektroniska produkter per transport, eller
7. sammanlagt 100 kilogram övrigt farligt avfall per år.

Särskilt tillstånd enligt första stycket krävs även för att transportera avfall som innehåller PCB, kvicksilver (med undantag för hela lysrör eller andra ljuskällor), cyanid eller kadmium.

28 §  Bestämmelserna i 26 och 27 §§ gäller inte för

1. avfall som innehåller farliga jordbrukskemikalier (avfallstyp 02 01 08* i bilaga 2),
2. flygaska och pannaska från oljeförbränning (avfallstyp 10 01 04* i bilaga 2),
3. smittförande avfall (avfallstyper 18 01 03* och 18 02 02* i bilaga 2),
4. asbestinnehållande avfall (avfallstyper 06 07 01* och 17 06 01* i bilaga 2),
5. avfall från förbränning eller pyrolys av hushållsavfall och liknande handels-, industri- och institutionsavfall (avfallstyper 19 01 05*, 19 01 06*, 19 01 07*, 19 01 10*, 19 01 13* och 19 01 15* i bilaga 2).

29 §  Tillstånd som avses i 26 eller 27 § får beviljas endast sådana sökande som

1. visar att de har personella, tekniska och ekonomiska förutsättningar att på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tillfredsställande sätt transportera det avfall som avses med ansökan, och
2. innehar de tillstånd som kan behövas för verksamheten enligt annan lagstiftning.

30 §  Frågor om tillstånd enligt 26 eller 27 § prövas av länsstyrelsen i det län där sökanden har sitt säte eller utövar den huvudsakliga delen av sin verksamhet. Om sökanden har sitt säte eller den huvudsakliga delen av sin verksamhet utanför Sverige, prövas frågan om tillstånd av länsstyrelsen i något av de län där avfallet hämtas eller lämnas.

31 §  Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs från miljö- och hälsoskyddssynpunkt.

Naturvårdsverket får för avfall som inte är farligt avfall meddela närmare föreskrifter om sådana villkor.

32 §  Ett tillstånd att transportera farligt avfall kan avse ett visst slag av farligt avfall eller farligt avfall i allmänhet. Tillståndet skall meddelas för viss tid, längst fem år.

33 §  Länsstyrelsen skall sända en kopia av beslut om tillstånd enligt 26 och 27 §§ till den kommunala nämnd som utövar tillsyn över transporten.

34 §  Den som avser att transportera farligt avfall skall anmäla detta till länsstyrelsen om

1. avfallet uppkommit i yrkesmässig verksamhet och avfallet inte skall transporteras av någon som har tillstånd enligt 26 eller 27 §, eller
2. transporten avser avfall som anges i 28 §.

Anmälan enligt första stycket skall göras vart femte år så länge transporterna utförs.

35 §  Naturvårdsverket får för avfall som inte är farligt avfall meddela föreskrifter om att anmälningsplikt skall gälla i stället för tillståndsplikt enligt 26 §. Naturvårdsverket får även meddela föreskrifter om undantag från anmälningsplikt.

36 §  Länsstyrelsen skall underrätta den kommunala nämnden om anmälan enligt 34 och 35 §§.

37 §  Den som yrkesmässigt samlar in eller för någon annans räkning yrkesmässigt ombesörjer återvinning eller bortskaffande av avfall skall vara anmäld hos länsstyrelsen.

En verksamhet som omfattas av tillstånd eller anmälan enligt 9 kap.miljöbalken eller 26, 27, 34 eller 35 § i denna förordning behöver dock inte anmälas särskilt enligt första stycket.

Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om undantag från anmälningsplikten.

38 §  Fastighetsinnehavare eller nyttjanderättshavare som avser att på fastigheten kompostera eller gräva ned eller på annat sätt återvinna eller bortskaffa annat avfall än trädgårdsavfall, skall anmäla detta till kommunen.

Kommunfullmäktige får meddela ytterligare föreskrifter om hur anmälan skall göras.

39 §  Den som lämnar över annat avfall än hushållsavfall för transport är skyldig att kontrollera att transportören har tillstånd enligt 26 eller 27 §, är anmäld enligt 34 eller 37 § eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 35 § eller har undantagits från anmälningsplikt. I fråga om farligt avfall skall avfallslämnaren även kontrollera att mottagaren har det tillstånd som krävs för att hantera avfallet.

40 §  För gränsöverskridande transporter finns bestämmelser om transportdokument i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall. Förordning (2007:381).

41 §  För varje transport av farligt avfall inom Sverige skall en avsändare upprätta ett transportdokument. Dokumentet skall innehålla uppgift om avsändare, mottagare, transportör, avfallsslag och avfallsmängd samt undertecknas av avsändaren och vid mottagandet av mottagaren.

Kravet på transportdokument enligt första stycket gäller inte för transporter som är undantagna från tillståndsplikt enligt 27 §.

Naturvårdsverket får efter att ha hört övriga berörda tillsynsmyndigheter meddela föreskrifter om utformningen och handläggningen av transportdokument som avses i första stycket.

42 §  Den som bedriver verksamhet där avfall mellanlagras, återvinns eller bortskaffas skall föra anteckningar om

1. den mängd och det slag av avfall som återvinns eller bortskaffas årligen,
2. de metoder för återvinning eller bortskaffande som används för olika slag av avfall,
3. varifrån avfallet kommer, och
4. var återvunnet eller bortskaffat avfall lämnas.

Anteckningarna i fråga om farligt avfall skall bevaras i minst fem år.

42 a §  I fråga om hantering av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter får Naturvårdsverket meddela föreskrifter om skyldighet för den som bedriver en verksamhet som avses i 24 eller 42 § att, utöver det som följer av 42 §, föra anteckningar som gör det möjligt att bedöma hur hanteringen bidrar till att nå de mål som anges i bilaga 3 till förordningen (2005:209) om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter. Förordning (2009:1213).

43 §  Den som bedriver verksamhet där farligt avfall uppkommer skall föra anteckningar om

1. den mängd avfall som uppkommer årligen,
2. de slag av avfall som uppkommer i verksamheten, och
3. de anläggningar som olika slag av avfall transporteras till.

Anteckningarna skall bevaras i minst fem år.

44 §  Den som transporterar farligt avfall skall föra anteckningar om

1. varifrån de olika avfallsslagen kommer,
2. till vilken anläggning olika slag av avfall transporteras,
3. hur ofta de olika avfallsslagen samlas in, och
4. på vilket sätt avfallsslagen transporteras.

Anteckningarna skall bevaras i minst ett år.

45 §  Sådana uppgifter som finns i anteckningar enligt 42-44 §§ skall efter anmodan lämnas till tillsynsmyndigheten.

46 §  Havs- och vattenmyndigheten prövar frågor om dispens från dumpningsförbud enligt 15 kap. 33 § miljöbalken. En sådan dispens ska avse visst slag och viss mängd avfall samt tiden, platsen och sättet för dumpningen. Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om ansökan om dispens. Förordning (2011:633).

47 §  Havs- och vattenmyndigheten får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för tillämpningen av 15 kap.31–33 §§miljöbalken. Innan Havs- och vattenmyndigheten meddelar sådana föreskrifter ska den höra Naturvårdsverket, Tullverket, Kustbevakningen och Sveriges geologiska undersökning. Förordning (2011:633).

48 §  Generalläkaren får efter att ha hört Naturvårdsverket meddela föreskrifter om avsteg från tillämpningen av 15 kap.miljöbalken och bestämmelserna i denna förordning i fråga om hantering av hushållsavfall och farligt avfall inom Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt.

49 §  Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Socialstyrelsen och Statens jordbruksverk får inom sina ansvarsområden meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av denna förordning. Förordning (2011:633).

50 §  Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap.miljöbalken och i miljötillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det operativa tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 26 kap. 3 § tredje stycket miljöbalken samt 2 kap.4, 29 och 30 §§miljötillsynsförordningen.

Bestämmelser om straff finns i 29 kap.miljöbalken. Förordning (2011:35).

51 §  Om det vid hantering av farligt avfall uppkommit skador på människors hälsa eller miljön till följd av särskilda omständigheter eller om det finns risk för sådana skador, får den ansvariga tillsynsmyndigheten trots bestämmelserna i denna förordning meddela de beslut om tillfälliga åtgärder som är nödvändiga för att förhindra eller förebygga sådana skador.

52 §  Bestämmelser om avgifter finns i 27 kap.miljöbalken och i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

53 §  Bestämmelser om överklagande finns i 19 kap. 1 § och 23 kap. 1 §miljöbalken.