HFD 2012:42

Domskäl

Förvaltningsrätten i Stockholm (2010-10-29, ordförande Lönnestav) yttrade, efter att ha redogjort för tillämpliga bestämmelser, m.m.: Det är utrett i målet att M.P. inte betalat sin avgift till arbetslöshetskassan för augusti inom föreskriven tid. Det har inte framkommit att hon inom föreskriven tid skulle ha anmält ett förhållande på vilket befrielse från betalningsskyldighet kan grundas. Kassan har därför haft fog för att besluta om att hon ska anses ha utträtt ur kassan efter sista oktober 2009, dvs. vid utgången av andra månaden efter den försummade månaden. Fråga i målet är om det finns särskilda skäl att ändå låta M.P. behålla sitt medlemskap i arbetslöshetskassan. - Medlemskap i en arbetslöshetskassa är ett förhållande mellan en medlem och en arbetslöshetskassa. Medlemmen har själv ansvar för att medlemsavgiften betalas in och att arbetslöshetskassan sänder ut inbetalningskort är endast en serviceåtgärd. Särskilda skäl att låta en medlem, som underlåtit att inom föreskriven tid betala avgiften, kvarstå som medlem har ansetts föreligga när denna på grund av omständigheterna inte haft anledning att tro annat än att denna hade fullgjort sina skyldigheter gentemot arbetslöshetskassan. En annan situation som i speciella fall kan utgöra sådana särskilda skäl är sjukdom. Vad M.P. anfört om sin övergång mellan branscher och ekonomiska svårigheter i det egna företagets initialskede kan inte anses utgöra särskilda skäl för att hon ska få behålla sitt medlemskap. Överklagandet ska således avslås. - Förvaltningsrätten avslår överklagandet.

M.P. fullföljde sin talan hos kammarrätten.

Kammarrätten i Stockholm (2011-02-17, Lindgren, Loman, referent, Olsson) yttrade, efter att ha redovisat tillämpliga bestämmelser och utredningen i målet, följande: Av ordalydelsen i 47 § LAK framgår att det är arbetslöshetskassans styrelse som fattar beslut om att medge en medlem fortsatt medlemskap. Bestämmelserna kan enligt kammarrättens mening inte uppfattas på något annat sätt än att såväl beslut om att medge som att vägra fortsatt medlemskap måste fattas av styrelsen. Det finns inte någon bestämmelse i LAK som medger att styrelsen kan delegera den aktuella uppgiften till någon annan. Med anledning av att omprövningsbeslutet i förevarande fall inte har fattats i den ordning som föreskrivs i LAK är detta beslut att anse som ogiltigt. Det finns därför skäl att undanröja underinstansernas avgöranden och återförvisa målet till arbetslöshetskassan för erforderlig handläggning. - Kammarrätten undanröjer underinstansernas avgöranden och återförvisar målet till SKTFs Akassa för erforderlig handläggning.

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) överklagade hos Högsta förvaltningsdomstolen och yrkade att kammarrättens återförvisningsbeslut skulle undanröjas. IAF anförde bl.a. följande. Bestämmelsen i 47 § andra stycket LAK måste tolkas utifrån sitt syfte att skydda arbetslöshetskassans verksamhet och de medlemmar som betalar sin medlemsavgift på föreskrivet sätt. Detta syfte framgår av att styrelsen kan bevilja fortsatt medlemskap för den som brustit i sina åtaganden genom att inte betala medlemsavgiften i tid. I bestämmelsen regleras en undantagssituation. Det är därför rimligt att tolka den så att en tjänsteman vid kassan kan pröva utträdesfrågan om huvudprincipen i 45 § bedöms vara tillämplig och att kassans styrelse måste fatta beslut endast när det är fråga om ett avsteg från denna genom att särskilda skäl anses föreligga enligt 47 § andra stycket.

M.P. förelades att svara i målet men hördes inte av.

Högsta förvaltningsdomstolen (2012-07-16, Melin, Jäderblom, Silfverberg) yttrade:

Skälen för avgörandet

Rättslig reglering

Enligt 45 § första stycket LAK ska en medlem anses ha utträtt ur en arbetslöshetskassa, om medlemmen vid utgången av andra månaden efter den tid på vilken en medlemsavgift belöper inte har betalat avgiften till kassan och inte heller har anmält ett förhållande på vilket befrielse från betalningsskyldighet kan grundas. Medlemmen ska anses ha utträtt ur kassan vid den tidpunkten.

Om en arbetslöshetskassa anser att en medlem trätt ut ur kassan på grund av bristande betalning enligt 45 § ska kassan fatta beslut om utträdet (47 a §).

En arbetslöshetskassas styrelse får enligt 47 § första stycket medge att en medlem får fortsätta att vara medlem, även om medlemmen låtit bli att inom den tid som framgår av 45 § anmäla ett förhållande som befrielse från betalningsskyldighet kan grundas på. Enligt andra stycket får styrelsen även i andra fall, om det finns särskilda skäl, besluta att en medlem får fortsätta att vara medlem även om medlemmen inte inom den tid som framgår av 45 § betalat medlemsavgiften.

Bestämmelsen om möjlighet för styrelsen i arbetslöshetskassor att meddela sådan dispens infördes ursprungligen i 11 § förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor. I förarbetena betonas undantagskaraktären av denna möjlighet och anges att frågan om dispens i första hand bör prövas av arbetslöshetskassans styrelse (andra lagutskottets utlåtande nr 54, i bihang till riksdagens protokoll 1944).

Enligt 22 § LAK företräder styrelsen arbetslöshetskassan, men styrelsen får bemyndiga kassaföreståndaren att företräda kassan, om det inte är förbjudet enligt stadgarna. I 37 a § föreskrivs sedan den 1 januari 2010 en särskild möjlighet för styrelsen att uppdra åt kassaföreståndaren att fatta beslut i ärenden om uteslutning av en medlem och om frånkännande av rätt till ersättning, dock inte i ärenden om omprövning av sådana beslut.

En arbetslöshetskassas beslut i ärenden om rätt till medlemskap och medlemsavgifter får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (95 § första stycket). En enskild får dock inte överklaga innan kassan har omprövat sitt beslut (96 §).

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

Det är en arbetslöshetskassas styrelse som i lagen getts befogenhet att låta en medlem kvarstå som sådan trots utträde på grund av bristande betalning av medlemsavgifter. Beslut att medge fortsatt medlemskap får inte delegeras.

Varken i lagen eller i förarbetena lämnas uttryckligt besked i frågan om delegationsförbudet också avser beslut att vägra fortsatt medlemskap.

I förarbetena till 47 a § LAK anges att det ligger i den enskildes intresse att så fort som möjligt få vetskap om att kassan inte längre betraktar honom eller henne som medlem eftersom det medför väsentliga rättsverkningar att inte längre vara medlem i kassan (prop. 1999/2000:139 s. 82). Bristande betalning kan inte sällan jämställas med att medlemmen ansöker om utträde. Ett utträdesbeslut som fattas på denna grund innebär ett konstaterande av att betalning inte skett och ger en bekräftelse på att utträde begärts. Det är därför rimligt att sådana beslut kan delegeras med stöd av den allmänna delegationsbestämmelsen i 22 §.

Prövningen av om det finns rätt till fortsatt medlemskap på grund av särskilda skäl är av en annan karaktär än ett beslut enligt 47 a § om utträde. Om delegation vore tillåten skulle det innebära att kassans styrelse inte tillförsäkras möjlighet att medge fortsatt medlemskap trots sin skyldighet att göra det när det föreligger särskilda skäl. Detta kan inte accepteras i fall då en medlem begär att få kvarstå som medlem under åberopande av att det föreligger särskilda skäl. En befogenhet att delegera beslutsfattande innefattar en prövning av huruvida särskilda skäl föreligger och kan därför inte, även om den begränsas till att avse vägrat fortsatt medlemskap, anses omfattad av den allmänna delegationsmöjligheten enligt 22 §.

Av det anförda följer att om en medlem i en begäran hos en arbetslöshetskassa om att få kvarstå som medlem uttryckligen åberopar omständigheter som enligt denne ska betraktas som sådana särskilda skäl som avses i 47 § andra stycket LAK för fortsatt medlemskap ska styrelsen fatta beslut i frågan. Detsamma gäller om de åberopade omständigheterna kan anses innefatta sådana skäl.

M.P. har anfört vissa personliga omständigheter som skäl för sin begäran om att få kvarstå som medlem i arbetslöshetskassan. Hon får anses hävda att dessa utgör sådana särskilda skäl som innebär rätt till fortsatt medlemskap. Det har därmed ålegat kassans styrelse att ta ställning till om dessa utgjorde särskilda skäl i den mening som avses i 47 § andra stycket LAK. Överklagandet ska därför avslås.

Domslut

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet.