HFD 2018 not 28

Bakgrund

G.F. är bosatt i Italien. I beslut om årlig taxering för taxeringsåren 2007 och 2008 påförde Skatteverket G.F. särskild löneskatt på royaltyintäkter härrörande från Sverige.

G.F. överklagade besluten och anförde att uttaget av särskild löneskatt stred mot unionsrätten.

Förvaltningsrätten i Stockholm avslog hans överklagande genom dom den 23 juli 2010 (mål nr 11142-10 och 18236-10). G.F. överklagade hos Kammarrätten i Stockholm som avslog överklagandet i dom den 25 juli 2011 (mål nr 5485-10 och 5486-10). Den 29 mars 2012 beslutade Högsta förvaltningsdomstolen att inte meddela prövningstillstånd (mål nr 5745-11 och 5746-11).

Yrkanden m.m.

G.F. ansöker om resning i de av kammarrätten avgjorda målen och yrkar att besluten att påföra honom särskild löneskatt ska undanröjas. Till stöd för sin ansökan anför han följande. Europeiska kommissionen har efter kammarrättens dom granskat hans ärende och funnit att de svenska skatteregler som låg till grund för domen var diskriminerande och i strid med EU:s regler om fri rörlighet. Detta ledde till att lagstiftningen ändrades i Sverige. Det är med den nya lydelsen av bestämmelserna uppenbart att han inte skulle ha påförts särskild löneskatt. Redan vid den tidpunkt när kammarrätten dömde i målen hade Skatteverket emellertid uttalat att tillämpningen av de aktuella bestämmelserna riskerade att leda till att unionsrätten åsidosattes. Kammarrätten har gjort sig skyldig till uppenbart felaktig rättstillämpning genom att tillämpa de svenska skattereglerna trots att de stred mot unionsrätten. Av fast praxis från EU-domstolen följer att medlemsstaterna är skyldiga att återbetala skatter och avgifter som tagits ut i strid med unionsrätten.

Skälen för avgörandet

Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt.

När det gäller resning av lagakraftvunna domstolsavgöranden ställer unionsrätten inga andra krav än de som följer av de processrättsliga likvärdighets- och effektivitetsprinciperna. Möjligheten till resning får inte vara mindre om ett mål rymmer unionsrättsliga inslag än om målet inte gör det. I vad mån det finns förutsättningar för resning ska bedömas med utgångspunkt i vad som skulle ha gällt i ett liknande rent inhemskt fall (RÅ 2010 ref. 61).

Det kan konstateras att när kammarrätten dömde i de nu aktuella målen tillämpade domstolen bestämmelser vars förenlighet med unionsrätten senare kom att ifrågasättas. Som rättsläget uppfattades vid den tidpunkt då kammarrätten dömde i målen kan emellertid kammarrättens rättstillämpning inte anses uppenbart strida mot lag.

Vad G.F. anfört utgör således inte sådana skäl som krävs för resning. Ansökningen ska därför avslås.