HFD 2026 ref. 21

Skälen för avgörandet

Frågan i Högsta förvaltningsdomstolen

8Frågan är när ett godkännande av förfarandet vid en enskild adoption senast måste föreligga för att ett utländskt beslut om adoption ska gälla i Sverige.

Rättslig reglering m.m.

9Ett utländskt beslut om adoption som har meddelats av en domstol eller någon annan myndighet gäller i Sverige enligt 4 § lagen (2018:1289) om adoption i internationella situationer när det har fått laga kraft, om beslutet har meddelats eller annars gäller i den stat där den som har adopterats hade sin hemvist när adoptionsförfarandet inleddes.

10Av 5 § första stycket lagen om adoption i internationella situationer framgår att om lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling var tillämplig på adoptionen, krävs att adoptionen har genomförts i enlighet med den lagen för att ett beslut som avses i 4 § lagen om adoption i internationella situationer ska gälla i Sverige. Även om så inte är fallet får beslutet om adoption, enligt andra stycket, godkännas att gälla i Sverige om det finns synnerliga skäl.

11Enligt 1 § lagen om internationell adoptionsförmedling ska bestämmelserna i den lagen tillämpas när en underårig med hemvist utomlands ska adopteras av någon eller några med hemvist i Sverige. Enligt 3 § får adoptioner av barn från utlandet förmedlas endast av sammanslutningar som är auktoriserade enligt lagen om internationell adoptionsförmedling.

12Av 4 § i sistnämnda lag framgår att den eller de som vill adoptera ett barn från utlandet ska anlita en sammanslutning som avses i 3 §. Detta gäller dock inte enstaka fall av adoption som avser släktingbarn eller där det annars finns särskilda skäl att adoptera utan förmedling av en auktoriserad sammanslutning. Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd ska i sådana fall innan barnet lämnar landet pröva om förfarandet är godtagbart.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

13Regleringen i 4 § lagen om adoption i internationella situationer innebär att ett utländskt adoptionsbeslut gäller automatiskt i Sverige, om de förutsättningar som anges i paragrafen är uppfyllda. I syfte att förhindra kringgående av det svenska regelverket för internationella adoptioner krävs enligt 5 § första stycket att adoptionen dessutom ska ha genomförts i enlighet med lagen om internationell adoptionsförmedling om den lagen varit tillämplig (se även prop. 2017/18:121 s. 123 f. och 169).

14Regleringen i sistnämnda lag ställer särskilda krav på adoptionsförfarandet när en underårig med hemvist utomlands adopteras av någon med hemvist i Sverige. Antingen ska förfarandet ske genom auktoriserade sammanslutningar som sysslar med internationell adoptionsförmedling eller, vid enskilda adoptioner, genom en prövning av om förfarandet är godtagbart. Den prövning som ska göras syftar till att i förväg bestämma hur adoptionen ska genomföras och innebär en möjlighet att förhindra att barn adopteras som en följd av olämpliga eller osäkra adoptions­vägar (prop. 1984/85:16 s. 8 och 11).

15Enligt 5 § första stycket lagen om adoption i internationella situationer är det adoptionsförfarandet fram till och med det utländska beslutet om adoption som ska uppfylla de krav som ställs i lagen om internationell adoptionsförmedling. Vad som inträffar efter att beslutet meddelats saknar betydelse för frågan om det ska gälla enligt 4 §. Detta följer av att det i 5 § första stycket anges att en förutsättning för att beslutet ska gälla i Sverige är att adoptionen har genomförts enligt lagen om internationell adoptionsförmedling. En sådan tolkning är i överensstämmelse med bestämmelsens syfte och syftet med regleringen om prövning av adoptionsförfarandet (se punkterna 13 och 14).

16Om en adoptionsförmedling inte anlitas är det således en förutsättning för att det utländska adoptionsbeslutet ska gälla i Sverige att Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd innan beslutet meddelas prövar om förfarandet är godtagbart.

17När det thailändska adoptionsbeslutet som målet gäller meddelades hade J.K. hemvist i Sverige och det barn som hon adopterade hade hemvist i Thailand. Detta innebär att lagen om internationell adoptionsförmedling var tillämplig på adoptionen och att adoptionen måste ha genomförts i enlighet med den lagen för att beslutet ska gälla enligt 4 § lagen om adoption i internationella situationer.

18Vid tidpunkten för det thailändska adoptionsbeslutet hade inte Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd prövat om förfarandet var godtagbart. Myndigheten hade alltså fog för sin bedömning att adoptionen inte hade genomförts i enlighet med lagen om internationell adoptionsförmedling och att beslutet därmed inte gäller enligt 4 § lagen om adoption i internationella situationer.

19Det fanns således grund för att pröva J.K:s ansökan om att beslutet om adoption ändå skulle gälla i Sverige på grund av synnerliga skäl. Kammarrätten har inte prövat om sådana skäl föreligger. Kammarrättens avgörande ska därför upphävas och målet visas åter dit för prövning av om synnerliga skäl föreligger.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen upphäver kammarrättens avgörande och visar målet åter till kammarrätten för prövning i enlighet med vad som framgår av punkt 19.

I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Askersjö, Gäverth, Westberg och Attorps. Föredragande var justitiesekreteraren Andreas Thörnroos.

Förvaltningsrätten i Umeå (2023-12-15, ordförande Bergsdorf):

Sammanfattning

Förvaltningsrätten finner att överklagandet ska avslås eftersom lagen om internationell adoptionsförmedling var tillämplig, bestämmelserna i lagen om internationell adoptionsförmedling inte har följts och det inte heller föreligger synnerliga skäl att godkänna att beslutet ska gälla i Sverige.

Lagen om internationell adoptionsförmedling är tillämplig

Det är ostridigt att såväl J.K. som N.C. hade sin hemvist i Thailand när ansökan om adoption gjordes i Thailand i augusti 2016. Därefter bytte J.K. under 2017 hemvist till Sverige medan N.C. var kvar i Thailand. Dessa omständigheter var oförändrade när handläggningen av det thailändska ärendet avslutades genom adoptionsbeslut i januari 2020.

Enligt 1 § lagen om internationell adoptionsförmedling tillämpas bestämmelserna i den lagen när en underårig med hemvist utomlands ska adopteras av någon eller några med hemvist i Sverige.

Förvaltningsrätten finner att lagen om internationell adoptions­förmedling var tillämplig på adoptionen utifrån att de förhållanden som rådde vid tidpunkten för adoptionsbeslutet är avgörande och J.K. då hade sin hemvist i Sverige medan N.C. hade sin hemvist i Thailand.

Lagen om internationell adoptionsförmedling har inte följts

[Text har här utelämnats.]

Förvaltningsrätten konstaterar att det inte är ifrågasatt huruvida de allmänna förutsättningarna för adoptionsbeslutets giltighet enligt 4 § lagen om adoption i internationella situationer är uppfyllda. I 5 § första stycket anges ytterligare förutsättningar för beslutets giltighet i Sverige, nämligen att lagen om internationell adoptionsförmedling har följts. J.K. har dock inte, i enlighet med huvudregeln, anlitat någon internationell adoptions­förmedling som avses i 4 § lagen om internationell adoptionsförmedling. Vidare är det utrett att hon inte innan adoptionen genomfördes fått en bedömning att förfarandet, dvs. förmedlingssättet, är godtagbart.

Frågan är då om det vid enskild adoption är nödvändigt med en förhandsbedömning av att förfarandet, dvs. förmedlingssättet, är godtag­bart eller om en sådan kan göras när adoptionen redan är genomförd. Lagstiftningen är inte tydligt utformad i denna del. Ordningen med en förhandsprövning stämmer överens med ordalydelsen i 1 § lagen om internationell adoptionsförmedling om att lagen gäller när någon ”ska” adopteras och 4 § tar sikte på den som ”vill” adoptera. Bestämmelserna i 4 § och 5 § första stycket lagen om adoption i internationella situationer reglerar dessutom huruvida ett utländskt adoptionsbeslut automatiskt gäller i Sverige. Enligt förvaltningsrätten förutsätter frågan om ett adoptionsbesluts automatiska giltighet att prövningen av förfarandet skett i förväg. En sådan tolkning är i linje med att minska förekomsten av adoptioner som genomförs men sedan inte godkänns i Sverige. Det är även i linje med vad som sägs i 6 kap. 14 § socialtjänstlagen om prövning innan adoptionsförfarandet avseende ett visst barn får fortsätta. Att 4 § lagen om internationell adoptionsförmedling hänvisar till tidpunkten för när barnet lämnar landet anknyter till socialnämndens prövning och när det är straffbart att föra barnet ur landet och medför ingen annan bedömning.

Förvaltningsrätten finner således att den av J.K. i efterhand gjorda ansökan om godkännande av den redan genomförda adoptionen ska prövas mot undantagsbestämmelsen i 5 § andra stycket lagen om adoption i internationella situationer med krav på synnerliga skäl.

Synnerliga skäl föreligger inte

J.K. uppger bl.a. följande om sina och N.C:s förhållanden. Själv har hon fortsatt en stark koppling till Thailand, hon har levt i princip hela sitt liv där och tillsammans med sin svenska make har hon ett boende i Thailand och de åker dit regelbundet. Vid dessa resor bor N.C. med dem men annars bor hon med en annan släkting, vilket hon gjort under en längre tid. Det beror på att släktingen är hemma hela tiden. Släktingen har dock länge förklarat att hon inte vill och inte orkar ta hand om N.C. Den etablerade mor/dotter-relation som finns är mellan henne själv och N.C. N.C:s biologiska mamma är inte mogen att ta hand om ett barn och vill inte heller ha något föräldraansvar. När släktingen slutligen säger stopp är barnhem enda alternativet. Att utöva vårdnaden från Sverige är inte hållbart och hon måste t.ex. vara i Thailand för att godkänna N.C:s skolgång. Att inte erkänna det thailändska adoptionsbeslutet skulle få olyckliga och orimliga konsekvenser för N.C. Vidare uppger J.K. bl.a. att hon inte har kunnat se att det finns några bestämmelser som närmare reglerar frågan om vad som händer med adoptionsansökan när adoptanten ändrar sin hemvist under själva adoptionsprocessen.

Förvaltningsrätten konstaterar att det av utredningen framgår att J.K. under handläggningen av adoptionsärendet bytte till svenskt hemvist och att det sedan dröjde nästan tre år innan adoptionsbeslutet fattades. Det dröjde sedan ytterligare drygt två år innan J.K. tog kontakt med Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd med anledning av den genomförda adoptionen. Under dessa år har N.C. bott med en annan släkting när J.K. inte själv vistats i Thailand. Bakgrunden till ansökan hos Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd synes ha varit att släktingen kan komma att sluta ta hand om N.C. Vad J.K. anfört om svårigheter att utöva vårdnaden från Sverige och vad som i övrigt framkommit medför inte att det föreligger synnerliga skäl för att godkänna adoptionsbeslutet.

– Förvaltningsrätten avslår överklagandet.

Kammarrätten i Sundsvall (2025-05-27, Almqvist, Aldenstam [skiljaktig] och Hansen Ölmedal):

Kammarrätten bedömer i likhet med underinstanserna att frågan om lagen om internationell adoptionsförmedling var tillämplig för adoptionen ska bedömas utifrån förhållandena vid tidpunkten för adoptionens genom­förande, dvs. tidpunkten för det thailändska adoptionsbeslutet. Vid den tidpunkten hade N.C. sin hemvist i Thailand och J.K. hade sin hemvist i Sverige. Lagen om internationell adoptionsförmedling var därmed tillämplig på adoptionen. Eftersom lagen om internationell adoptions­förmedling var tillämplig krävs enligt 5 § första stycket lagen om adoption i internationella situationer, i första hand, att adoptionen har genomförts i enlighet med lagen om internationell adoptionsförmedling för att det thailändska adoptionsbeslutet ska gälla i Sverige.

Av 4 § lagen om internationell adoptionsförmedling framgår att den eller de som vill adoptera ett barn från utlandet ska anlita en auktoriserad sammanslutning för internationell adoptionsförmedling. Detta gäller dock inte enstaka fall av adoption som avser släktingbarn eller där det annars finns särskilda skäl att adoptera utan förmedling av en auktoriserad sammanslutning (s.k. enskild adoption). Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd ska i sådana fall, innan barnet lämnar landet, pröva om förfarandet är godtagbart.

Av utredningen framgår att J.K. har ansökt om godkännande av det thailändska adoptionsbeslutet. Hon har inte lämnat in någon ansökan, t.ex. en ifylld ansökningsblankett, om tillstånd till enskild adoption. Däremot har hon under Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöds handläggning påtalat för myndigheten att det är fråga om en enskild adoption och efterfrågat myndighetens bedömning enligt 4 § lagen om internationell adoptionsförmedling av om förfarandet för adoptionen är godtagbart. Någon sådan prövning har Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd inte gjort. Myndigheten har dock bedömt att adoptionen inte genomförts i enlighet med lagen om internationell adoptions­förmedling då J.K. inte fått något beslut om enskild adoption. Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd anser dessutom att en ansökan om enskild adoption inte kan göras eftersom ett utländskt adoptionsbeslut redan har meddelats.

Kammarrätten konstaterar att det inte har föreskrivits några särskilda formkrav för ansökningar enligt lagen om adoption i internationella situationer eller lagen om internationell adoptionsförmedling. Frågan om vilken typ av ärende som har inletts och vad som därmed ska prövas får därför bedömas enligt bl.a. förvaltningslagens bestämmelser om service, framställningar från enskilda och utredningsansvaret (se 6, 19 och 23 §§ förvaltningslagen [2017:900]). En samlad sådan bedömning i det här fallet av det J.K. anfört i ärendet vid Myndigheten för familjerätt och föräldra­skapsstöd ger enligt kammarrättens mening vid handen att hon bl.a. ansökt om huruvida adoptionen är godtagbar som enskild adoption. Myndigheten har således haft att pröva även denna ansökan.

Frågan är då om förfarandet för en enskild adoption kan prövas när ett utländskt adoptionsbeslut redan har meddelats. Någon närmare diskussion om denna fråga har inte förts i förarbeten och det saknas vägledande avgöranden i frågan.

Kammarrätten konstaterar att det av lagtexten i 4 § lagen om inter­nationell adoptionsförmedling framgår att prövningen ska göras innan barnet lämnar landet. Att det skulle föreligga något hinder mot en prövning även före tidpunkten då barnet lämnar landet kan inte utläsas. Även om lagtexten till sin allmänna konstruktion skulle kunna sägas förutsätta att prövningen görs före ett adoptionsbeslut meddelas, medför det inte något hinder mot en senare prövning. Kammarrätten anser därför att bestämmelserna i lagen om internationell adoptionsförmedling inte utgör något hinder mot att Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd gör en prövning av frågan om förfarandet vid en enskild adoption varit godtagbart efter att ett utländskt adoptionsbeslut har meddelats.

Enligt 1 § lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner gäller Haagkonventionen som lag i Sverige. Konventionen är tillämplig för den aktuella adoptionen, även då den redan genomförts i Thailand (jfr artikel 2 i konventionen). Enligt kammarrättens mening innehåller inte konventionen några bestämmelser som utgör hinder mot en prövning av frågan om förfarandet för en adoption är godtagbart när ett utländskt adoptionsbeslut redan har meddelats. Detta då det inte kommit fram att adoptionen är en sådan som enligt ett intyg av den behöriga myndigheten i den stat där adoptionen har ägt rum, dvs. Thailand, har genomförts i enlighet med konventionen och som ska erkännas omedelbart enligt lag i Sverige (jfr artikel 23 konventionen). Frågan om konventionens villkor och procedurregler för internationell adoption följs, får anses rymmas inom prövningen av om förfarandet är godtagbart och utgör alltså inte något prövningshinder.

Sammanfattningsvis anser kammarrätten att frågan om förfarandet för den enskilda adoptionen är godtagbart aktualiserades hos Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd då en sådan prövning begärdes av J.K. Det fanns inte något hinder mot en prövning av den frågan. I det här fallet är en sådan bedömning nödvändig för att kunna avgöra om adoptionen genomförts i enlighet med lagen om internationell adoptionsförmedling. Kammarrätten bör med hänsyn till instansordningsprincipen inte göra den prövningen som första instans. Underinstansernas avgöranden ska därför upphävas och målet visas åter till Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd för ny prövning.

– Kammarrätten upphäver underinstansernas avgöranden och visar målet åter till Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd för ny prövning.

Aldenstam var skiljaktig och anförde:

Av utredningen i målet framgår att J.K. inledde ett adoptionsförfarande i Thailand den 16 augusti 2016 i syftet att adoptera barnet N.C., född [datum här utelämnat]. Det är ostridigt att J.K. är N.C.s mormor. När adoptions­förfarandet inleddes hade J.K. sin hemvist i Thailand. 2017 flyttade dock J.K. till Sverige och när adoptionen registrerades i Thailand den 7 januari 2020 hade hon således sin hemvist i Sverige. Av utredningen i målet framgår att J.K. har ansökt i Sverige om godkännande av adoptionen.

I likhet med majoriteten anser jag inte att det klart framgår att den thailändska processen har genomförts i enlighet med 1993 års Haag­konvention. Förordningen (1931:429) om vissa internationella rätts­förhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap eller av annan lag är inte heller tillämplig. Då ska frågan om godkännande av adoptionen i stället prövas enligt lag (2018:1289) om adoption i inter­nationella situationer (jfr prop. 2017/18:121 s. 121 ff).

Enligt 4 § första stycket 1 lagen om adoption i internationella situationer gäller ett utländskt beslut om adoption som har meddelats av en domstol eller någon annan myndighet i Sverige när det har fått laga kraft, om beslutet har meddelats eller annars gäller i den stat där den som har adopterats hade sin hemvist när adoptionsförfarandet inleddes. Av 5 § första stycket lagen om adoption i internationella situationer framgår att om lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling var tillämplig på adoptionen, krävs att adoptionen har genomförts i enlighet med den lagen för att ett beslut som avses i 4 § ska gälla i Sverige. Enligt 1 § lagen om internationell adoptionsförmedling tillämpas bestämmelserna i lagen när en underårig med hemvist utomlands skall adopteras av någon eller några med hemvist i Sverige. Formuleringen ”skall adoptera” förutsätter enligt min mening att den som avser att adoptera någon vid inledandet av adoptionsförfarandet har sin hemvist i Sverige. Som redogjorts för hade J.K. vid inledandet av adoptionsförfarandet sin hemvist i Thailand. Den omständigheten att hon vid tiden för när adoptionen registrerades i Thailand den 7 januari 2020 hade sin hemvist i Sverige föranleder inte att jag gör någon annan bedömning. Enligt min mening är det således inte fråga om en internationell adoption i den mening som avses i bl.a. lagen om internationell adoptionsförmedling, utan om ett beslut om adoption fattat av en thailändsk myndighet enligt nationella thailändska bestämmelser ska anses gälla i Sverige enligt 4 § 1 lagen om adoption i internationella situationer.

Förutsättningarna för en sådan prövning redogörs för i bl.a. prop. 2017/18:121 s. 121 ff. med hänvisningar till prop. 1971:113. I prop. 2017/18:121 s. 124 uttalas bl.a. att det även vid andra adoptioner än internationella adoptioner av barn är mycket som talar för att en adoption som har meddelats där adoptivbarnet har hemvist bör gälla även i andra stater. Det anges att inte minst värdet av att undvika haltande rätts­förhållanden talar för en sådan ordning (jfr prop. 1971:113 s. 31 f.). Mot den bakgrunden anges att regeringen anser att utländska adoptionsbeslut som har meddelats i adoptivbarnets hemviststat ska erkännas i Sverige. Förslaget anges innebära att adoptivföräldern inte längre behöver ansöka om godkännande hos Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd för att adoptionen i dessa fall ska gälla i Sverige.

Av förarbetena till 4 § lagen om adoption i internationella situationer framgår bl.a. att en förutsättning för att bestämmelserna om erkännande ska vara tillämpliga, liksom gällt tidigare, bör vara att det utländska beslutet avser ett institut som kan jämställas med en svensk adoption. För att så ska vara fallet krävs det inte att rättsverkningarna av det utländska beslutet i den stat där det har meddelats är desamma som verkningarna i Sverige av ett svenskt adoptionsbeslut. Det måste dock vara fråga om en situation som karaktäriseras av att adoptivföräldrarna varaktigt har upptagit den adopterade som sitt barn. I vissa stater finns svag adoption, dvs. en adoption där det rättsliga förhållandet till de tidigare föräldrarna inte är helt avslutat. Att den utländska adoptionen är svag innebär inte i sig att adoptionen inte kan vara sådan att den erkänns. Beslut som snarare liknar fosterhemsplaceringar kan däremot inte erkännas som adoption.

Av 7 § lagen om adoption i internationella situationer framgår att även om förutsättningarna i 4 § första stycket 1 eller 2 inte är uppfyllda, får den myndighet som avses i 5 § andra stycket godkänna att ett utländskt beslut om adoption som har meddelats av en domstol eller någon annan myndighet och som har fått laga kraft ska gälla i Sverige om det fanns skälig anledning till att saken prövades i den andra staten. Enligt 8 § lagen om adoption i internationella situationer stadgas vidare att ett utländskt beslut om adoption inte gäller i Sverige om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen.

Eftersom ärendet har prövats med utgångspunkten att lagen om internationell adoptionsförmedling är tillämplig och detta enligt min mening inte är korrekt samt att det vid en prövning med utgångspunkten att lagen om internationell adoptionsförmedling inte är tillämplig uppkommer fler komplexa frågeställningar som kammarrätten, enligt instansordningsprincipen, inte bör pröva som första instans anser jag att målet ska visas åter till Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd för ny prövning.