MIG 2008:28
Att en ansökan om asyl i Sverige återkallas efter Migrationsverkets beslut om överföring enligt Dublinförordningen, medför inte i sig att förordningen inte längre ska tillämpas.
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen
A reste enligt egen uppgift in i Sverige den 28 december 2006 och ansökte om asyl den 2 januari 2007. Vid en kontroll av hans fingeravtryck i databasen Eurodac kunde konstateras att han rest in illegalt i Grekland den 17 augusti 2006. Migrationsverket begärde därför att Grekland skulle överta prövningen av hans ansökan om asyl. Behörig myndighet i Grekland accepterade den 12 mars 2007 Migrationsverkets begäran.
I beslut den 21 augusti 2007 avvisade Migrationsverket A:s ansökan om asyl och beslutade att överföra honom till Grekland enligt artikel 19 i Rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (Dublinförordningen).
A överklagade beslutet hos migrationsdomstolen och yrkade att beslutet om överföring till Grekland skulle upphävas och att hans ansökan om asyl skulle avskrivas från vidare handläggning. Han uppgav att han inte längre önskade asyl i Sverige. Länsrätten i Skåne län, migrationsdomstolen (2007-10-05, Hardgren) upphävde verkets beslut, avskrev målet från vidare handläggning och förordnade om inhibition av verkets beslut i avvaktan på att avskrivningsbeslutet vann laga kraft samt yttrade: Flyktingskap uppstår när en person lämnar sitt hemland på grund av välgrundad fruktan för förföljelse. En uttömmande beskrivning av när det finns förutsättningar att återkalla beviljad flyktingstatus finns i 4 kap. 5 § utlänningslagen (2005:716). Däremot finns det inte någon bestämmelse som begränsar möjligheten att återta en asylansökan därför att personen inte längre vill betraktas som flykting, jfr UNHCR:s handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga status, artikel 116. Dublinförordningen utgår från att det finns en anhängig ansökan om asyl i någon av medlemsstaterna. Eftersom A har återkallat sin asylansökan i Sverige, och såvitt framkommit inte ansökt om asyl i Grekland, saknas förutsättningar att förordna om överföring för prövning i annan medlemsstat. - A har inte åberopat någon annan grund enligt vilken uppehållstillstånd skulle kunna beviljas honom.
Migrationsverket överklagade och yrkade i första hand att verkets beslut skulle fastställas och i andra hand att migrationsdomstolens beslut skulle upphävas och målet visas åter till domstolen för prövning av frågan om överföring enligt Dublinförordningen. Till stöd för sin talan anförde verket bl.a. följande. Den omständigheten att A har återkallat sitt yrkande om asyl i Sverige efter verkets beslut om överföring till Grekland medför inte att det saknas förutsättningar att tillämpa Dublinförordningen. A lämnade in sin asylansökan i Sverige som första medlemsstat och vid tidpunkten för ansökan var Grekland ansvarigt för prövningen i enlighet med Dublinförordningen, vilket följdriktigt resulterade i Greklands accept om överföring. I Dublinförordningen anges inte någonstans att en medlemsstats ansvar att överta en person upphör om personen återkallar sin ansökan om asyl. Den omständigheten att en utlänning återkallar en anhängiggjord asylansökan, vare sig det sker före eller efter verkets formella beslut om överföring, saknar betydelse vad avser frågan om förordningens tillämplighet.
A bestred bifall till överklagandet. Han yrkade vidare att Migrationsöverdomstolen skulle inhämta förhandsavgörande från EG- domstolen och anförde bl.a. följande. Det torde vara ostridigt att Dublinförordningen reglerar vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat. För att Dublinförordningen skall vara tillämplig måste det således finnas en anhängig ansökan om asyl i någon medlemsstat. Följaktligen saknas det förutsättningar att förordna om en överföring för prövning i annan medlemsstat när det inte finns någon asylansökan. Som migrationsdomstolen framhåller finns det inom den svenska rättsordningen inte någon bestämmelse som begränsar möjligheten att återta en asylansökan när man inte längre vill betraktas som flykting. Eftersom han inte önskar ansöka om asyl vare sig i Sverige eller Grekland saknas det förutsättningar att förordna om en överföring till Grekland då det inte finns någon ansökan för grekiska myndigheter att pröva. Det finns även humanitära skäl att underlåta att överföra honom till Grekland. Han har vidare ansökt hos Migrationsverket om uppehållstillstånd på grund av anknytning till sambo och barn.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2008-06-30, Svensson, Linder och Lokrantz, referent) yttrade:
Inhämtande av förhandsavgörande
Hur den gemenskapsrättsliga regleringen som aktualiseras i målet skall tolkas är i detta fall uppenbart. Yrkandet om inhämtande av förhandsavgörande från EG-domstolen skall därför avslås.
Överföring enligt Dublinförordningen
Syftet med Dublinförordningen är att på ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en asylansökan (förordningens inledning [3]). Av motiveringen till förordningen framgår att dess övergripande mål är att bidra till inrättandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem, som i sin tur syftar till att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen. Det framgår vidare att ändamålet med förordningen bl.a. är att garantera de asylsökande tillgång i praktiken till ett förfarande för att avgöra flyktingstatus. Det skall dessutom så fort som möjligt kunna avgöras vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva asylansökan dels genom att fastställa rimliga tidsfrister för de olika etapperna i förfarandet, dels genom att precisera vilken bevisning som krävs för att kunna fastställa att en medlemsstat är ansvarig.
Av artikel 3.1 Dublinförordningen framgår att medlemsstaterna skall pröva varje asylansökan som lämnas in av en tredjelandsmedborgare till någon medlemsstat och att ansökan skall prövas endast av en enda medlemsstat, som skall vara den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställs som ansvarig. Vidare framgår av artikel 3.2 att varje medlemsstat får bevilja undantag från bestämmelserna i artikel 3.1 och pröva en asylansökan, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt förordningen. Enligt artikel 4.1 förordningen skall förfarandet för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret enligt förordningen inledas när en asylansökan lämnas in i en medlemsstat. Kapitel III i förordningen behandlar kriteriernas rangordning. Enligt artikel 5.1 skall kriterierna för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret tillämpas i den ordning de anges i samma kapitel. I artikel 10 föreskrivs att, om det fastställs att en asylsökande utan tillstånd har passerat gränsen till en medlemsstat landvägen, sjövägen eller luftvägen från tredje land, skall den medlemsstat där inresan ägt rum ansvara för prövningen av asylansökan.
Kapitel V i förordningen behandlar övertagande och återtagande och beskriver närmare villkoren för förfarandet och genomförandet. Den medlemsstat som har ansvaret för prövningen skall enligt artikel 16.1 a och b vara skyldig att, i enlighet med artikel 17-19, överta en asylsökande som har gett in en asylansökan i en annan medlemsstat och slutföra prövningen av denna ansökan. Den stat där ansökan gavs in har härvid bedömt att en annan medlemsstat skall ansvara för prövningen och enligt artikel 17 anmodat den staten att överta asylansökan. Av förordningen framgår vidare under vilka förutsättningar ett medgivet ansvar att överta en asylsökande upphör (artiklarna 4.5, 16.3 och 16.4).
A reste in illegalt i Grekland och ansökte sedermera om asyl i Sverige. Med anledning av uppgifter från Eurodac gjorde Migrationsverket en framställning till Grekland om övertagande av A. Grekland godtog verkets framställning, vilket medförde en skyldighet för Grekland att enligt Dublinförordningen överta honom. Ansvaret för asylprövningen åvilade således Grekland vid denna tidpunkt. Detsamma var förhållandet vid tiden för verkets beslut. Eftersom det fanns en formell ansökan om asyl i Sverige för verket att ta ställning till förelåg förutsättningar att tillämpa Dublinförordningen. Verket, som inte fann skäl att underlåta tillämpning av förordningen, beslutade därför att avvisa A:s ansökan om asyl i Sverige och överföra honom till Grekland.
A yrkade hos migrationsdomstolen att hans ansökan om asyl i Sverige skulle avskrivas eftersom han inte längre önskade asyl. Detta fick till följd att domstolen inte prövade målet i sak utan upphävde verkets beslut och avskrev målet från vidare handläggning. Den fråga som aktualiseras i målet är således om återkallelsen av asylansökan innebär att Dublinförordningen inte längre är tillämplig. I förordningen anges under vilka förutsättningar en medlemsstats ansvar för att pröva en asylansökan upphör. Någon sådan förutsättning var dock inte för handen vid migrationsdomstolens prövning i förevarande mål. Det förhållandet att A återkallat sin asylansökan medför därför inte i sig att Dublinförordningen inte längre skall tillämpas. Överklagandet skall sålunda bifallas på så sätt att migrationsdomstolens avskrivningsbeslut undanröjs och målet visas åter till migrationsdomstolen för fortsatt handläggning.
Domslut
Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen avslår A:s yrkande om att förhandsavgörande från EG-domstolen skall inhämtas. Migrationsöverdomstolen undanröjer migrationsdomstolens beslut och visar målet åter till migrationsdomstolen för fortsatt handläggning.