MÖD 2000:6

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom 1999-05-17 i mål M 424-99,

se bilaga A

KLAGANDE

L och BB

Ombud

Advokaten GB

MOTPART

Miljönämnden i Hörby kommun, 242 80 HÖRBY

SAKEN

Förbud enligt miljöskyddslagen (1969:387) att släppa ut avloppsvatten

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen upphäver det av Miljönämnden i Hörby kommun 1997-12-02 meddelade förbudet.

2. Miljööverdomstolen avslår L och BBs yrkande om

ersättning för rättegångskostnader.

_________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

L och BB har yrkat i första hand att Miljönämndens i Hörby kommun beslut skall undanröjas och i andra hand att Miljööverdomstolen skall förordna att förbudet träder i kraft fem år efter lagakraftägande dom i målet. De har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

Miljönämnden i Hörby kommun (nämnden) har bestritt ändring.

L och BB har åberopat samma omständigheter som i miljödomstolen med följande förtydliganden och tillägg.

I första hand görs det gällande att nämndens beslut är olagligt. Förbud enligt 40 § miljöskyddslagen får endast meddelas i de fall då det redan av en lagbestämmelse eller någon lagenlig föreskrift framgår att en åtgärd kan vara förbjuden. Den av nämnden åberopade 5 § avser endast "begränsningar" och "försiktighetsmått", inte totalförbud. För det fall något ingripande mot verksamheten på fastigheten anses nödvändigt måste det få den utformningen att makarna B - eventuellt vid vite - föreläggs att ombesörja renings- eller andra försiktighetsåtgärder, och om föreläggandet inte följs kan vitet dömas ut, eventuellt i förening med föreläggande om nytt förhöjt vite.

I andra hand görs det gällande att det inte förekommer någon miljöfarlig verksamhet på fastigheten. Det förhållandet att nämnden antagit någon miljöpolicy kan inte utgöra skäl för att miljöskyddslagens förutsättningar för ingripande mot den enskilde fastighetsägaren är uppfyllda. Det BDT-avlopp som släpps ut från ifrågavarande fastighet är av synnerligen begränsad omfattning och har inte tillfört några miljöfarliga ämnen på fastigheten. Verksamheten kan därför inte anses vara miljöfarlig. Det kan inte vara riktigt att den allmänna föroreningssituationen i området skall kunna leda till att det ställs större krav på reningen än vad som annars skulle komma i fråga. Utgångspunkten måste vara att varje fastighet och den verksamhet som förekommer där skall belastas med de miljöskyddsåtgärder som dess utsläpp kan föranleda. Beträffande en i och för sig obetydlig miljöfarlig verksamhet som förekommer i ett område med omfattande annan förorening bör det vara möjligt att godta mindre omfattande reningsåtgärder än vad som annars skäligen skulle fordras.

I sista hand görs det gällande att för det fall den bedrivna verksamheten kan anses vara miljöfarlig, har olägenheterna härav i skälig omfattning avhjälpts genom att BDT-avloppet har avletts dels till en slambrunn där all suspenderad substans tas om hand och i övrigt till ett dränerande täckdike. Under den helt övervägande delen av året innebär det att avloppsvattnet dränerar ut i åkermarken från diket. Det är endast när marken är tjälad, under snösmältning och kraftigt regn då vattentrycket i den omgivande marken blir högre än inifrån som avloppsvattnet följer röret ända till Borstbäcken. De miljöfarliga ämnena från konstgödning m.m. som urlakas ur åkermarken och sedan följer med dräneringsvattnet är så omfattande att eventuella föroreningar i avloppet från fastigheten inte är urskiljbara. Den anläggning som nämnden har föreslagit innebär bara en marginell skillnad mot det nuvarande förhållandet eftersom även det utförandet medför att avloppsvattnet infiltreras i åkermarken där förorenande ämnen förr eller snare urlakas med dräneringsvattnet till å- och sjösystemet. De åtgärder som nämnden föreslagit är såvitt man vet inte tekniskt möjliga att genomföra eftersom de inte ryms inom den egna fastigheten. Åtgärderna förutsätter att man tar i anspråk mark som för närvarande ägs och brukas av annan och det finns inte någon uppgift om att det går att få tillträde till den marken. Ett ianspråktagande försvåras av att det inte är tillräckligt med 15 m2 som bädden skall uppta eftersom anläggningen kommer att inkräkta på brukningsförhållandena på åkern över ett betydligt större område. Därtill kommer den inte obetydliga kostnaden för åtgärden och kanske inte minst även det förhållandet att en 1,5 meter hög dräneringsbädd med pump- och rör- anläggningar överst i sig genom förfulning av omgivningen m.m. utgör en olägenhet ur allmän miljösynpunkt. På grund härav och med beaktande av att de miljömässiga olägenheterna av avloppet i vart fall är mycket begränsade bör vid en sammanvägning av alla de faktorer som anges i 5 § tredje stycket miljöskyddslagen och i övrigt kan förekomma, de nuvarande anordningarna anses tillfyllest.

I vart fall bör tiden för ett genomförande av ytterligare reningsåtgärder sättas längre än ett år. Det framgår av miljönämndens yttranden i målet att den aktualiserade åtgärden på Bs fastighet ingår i ett långsiktigt program för hela området där just denna fastighet inte är av någon större betydelse. Det föreligger därför inga vägande skäl mot ett utökat rådrum. Vidare är det mycket möjligt att åkermarkens ägare inte vill tillhandahålla marken frivilligt och i så fall är ett år en alltför kort tid att ändå åstadkomma ett tillträde eller finna någon alternativ reningsmöjlighet inom fastighetens gränser.

Nämnden har åberopat samma skäl för sitt bestridande som i miljödomstolen.

Miljööverdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Miljööverdomstolen konstaterar inledningsvis att miljöskyddslagen är tillämplig i målet och att det ifrågavarande avloppsvattenutsläppet utgör miljöfarlig verksamhet i lagens mening.

Enligt 5 § miljöskyddslagen skall den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Omfattningen av sådana åligganden bedöms med utgångspunkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

Om en miljöfarlig verksamhet ger upphov till olägenhet av väsentlig betydelse får den enligt huvudregeln i 6 § miljöskyddslagen inte utövas.

Förelägganden om försiktighetsmått eller förbud meddelas med stöd av 40 § miljöskyddslagen. Normalt bör ett förelägganden om försiktighetsmått föregå ett föreläggande om förbud. Något formellt hinder mot att direkt meddela förbud finns dock inte.

Miljööverdomstolen finner mot bakgrund av vad som framkommit i målet att det varit en alltför långtgående åtgärd från nämndens sida att omedelbart meddela förbud mot fortsatt avloppsutsläpp. Enligt Miljööverdomstolens bedömning bör först de tekniska förutsättningarna för att åstadkomma en kompletterande rening och kostnaderna för detta utredas. Det ankommer på nämnden att se till att ett sådant underlag tas fram. Därefter bör nämnden ta ställning till vilken åtgärd som bör krävas vid prövning enligt 5 § miljöskyddslagen. Nämndens ställningstagande bör meddelas i form av ett preciserat föreläggande. Det bör vidare i detta sammanhang påpekas att en förutsättning för att ett föreläggande om en viss försiktighetsåtgärd skall få meddelas är att adressaten har rådighet över den mark där åtgärden, t. ex. en reningsanläggning, skall utföras.

Med hänvisning till ovanstående finner Miljööverdomstolen att nämndens beslut om förbud skall upphävas.

Yrkandet om ersättning för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen kan inte lagligen bifallas.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, miljörådet Anna-Lena Rosengardten, hovrättsrådet Eva Wagner och tf. hovrättsassessorn Mikael Andersson, referent. Enhälligt.