NJA 1981 s. 1219

I en d 9 aug 1978 till konkursdomaren vid Nyköpings TR ingiven ansökan yrkade staten att Stjärnhovs Omnibus och Resebyrå AB måtte försättas i konkurs. I ansökningen anförde staten såsom grund för yrkandet: Med stöd av 4 § konkurslagen har kronofogdemyndigheten uppmanat bolaget att sist inom en vecka från delgivningen av anmaningen betala en skatteskuld om 40 345 kr, som är klar och förfallen, med erinran om att konkursansökan kan följa. Anmaningen har d 27 juli 1978 delgivits bolaget. Bolaget har underlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet. I stället har skulden ökat med 18 980 kr till sammanlagt 59 325 kr.

Sedan ansökningen delgivits med bolaget inkom d 15 aug 1978 en skrift, enligt vilken bolaget medgav konkursansökan. Konkursdomaren försatte genom beslut samma dag bolaget i konkurs.

Sedan bolaget anfört besvär över beslutet samt Svea HovR genom beslut d 5 okt 1978 lämnat besvären utan bifall meddelade HD, sedan bolaget fullföljt talan, d 10 okt 1979 följande beslut: Med undanröjande av HovR:ns och konkursdomarens beslut hänskjuter HD målet till Nyköpings TR.

Staten yrkade efter målets upptagande vid TR:n ånyo att bolaget måtte försättas i konkurs samt åberopade som grund för sin talan de i den ursprungliga konkursansökan anförda omständigheterna med det tillägget att bolagets obestånd måste anses ha förvärrats sedan konkursansökningen ingavs, eftersom bolagets totala skatteskuld ökat till 247 492 kr.

Bolaget bestred ansökningen samt anförde till stöd för sitt bestridande bl a: En betalningsanmaning som skett för nära ett och ett halvt år sedan kan ej längre anses ha presumtionsverkan angående bolagets obestånd. De i betalningsanmaningen upptagna beloppen har antingen betalats, avkortats eller fastställts genom beslut som ej vunnit laga kraft. Vid prövning av fråga om solvens jämlikt 4 § konkurslagen får ej åberopas annan fordran än sådan som upptagits i betalningsanmaningen. Staten äger således ej till stöd för sin talan åberopa det i konkursansökningen omnämnda beloppet 18 980 kr, avseende kvarstående skatt enligt 1977 års taxering, andra uppbörden. Statens åberopande av vad som uppges för närvarande vara bolagets totala skatteskuld, 247 492 kr, utgör otillåten ändring av talan. Bolaget gör slutligen gällande att staten erhållit betalning för hela sin uppgivna fordran genom en utmätning av bolagets egendom som ägt rum d 22 okt 1979.

TR:n (rådmannen Bergenfalk) anförde i slutligt beslut d 16 nov 1979:

Skäl. Staten har till utveckling av sin talan anfört: I betalningsanmaningen upptogs följande skattebelopp: 1) preliminär B-skatt 1978, första uppbörden, 4 641 kr. 2) Kvarstående skatt enligt 1977 års taxering, första uppbörden, 14 339 kr. 3) Preliminär arbetsgivaravgift 1978, andra uppbörden, 21 365 kr. Vid tillämpning av 4 § konkurslagen är även preliminära skatter att anse som klar och förfallen skuld. Till grund för prövningen av bolagets talan skall emellertid i första hand läggas samtliga de i konkursansökan omnämnda beloppen. För den händelse de belopp som upptagits i betalningsanmaningen på grund av efter konkursansökan skedd betalning eller eljest inte skulle anses som klar och förfallen skuld finns i vart fall i ansökningen ett belopp om 18 980 kr, avseende kvarstående skatt enligt 1977 års taxering, andra uppbörden, vilket sedermera fastställts till 14 339 kr och fortfarande är obetalt. - Den 22 okt 1979 verkställdes utmätning hos bolaget för statens skattefordringar, varvid utmättes dels två bussar, värderade till 50 000 kr respektive 60 000 kr, dels bolagets hos konkursförvaltaren, advokaten B.J., innestående medel om 276 000 kr med avdrag för de till cirka 135 000 kr beräknade konkurskostnaderna. Utmätningen har ej vunnit laga kraft och den kan ej heller med hänsyn till den i 38 § konkurslagen stadgade möjligheten till återvinning anses som betalning av skatteskulden.

Bolaget har till utveckling av sin talan i huvudsak anfört: Av skattebeloppen i betalningsanmaningen har det preliminära B-skattebeloppet 4 641 kr helt avkortats. Kvarskattebeloppet 14 339 kr, första uppbörden, har avkortats till 2 379 kr vilket belopp jämte restavgift om 96 kr d 9 nov 1979 av bolaget inbetalats till kronofogdemyndigheten. Bolaget har vidare samma dag till riksskatteverket insänt ansökan om undanröjande av den preliminära arbetsgivaravgiften om 21 365 kr, vilken grundats på felaktiga uppgifter. Beträffande utmätningen gör bolaget gällande, att varje betalning av sökandens fordran utesluter tillämpning av det i målet åberopade lagrummet oavsett om betalningen är tryggad mot återvinning eller ej. - Bolaget har inhämtat att bolaget vid årets taxering blivit "nolltaxerat", vilket innebär att inbetalade preliminärskatter kommer att återbetalas medan övriga avkortas.

TR:n gör följande bedömning:

Av de i betalningsanmaningen upptagna skattebeloppen är i vart fall det belopp som avser kvarstående skatt enligt 1977 års taxering, till den del betalning därav uppges ha ägt rum d 9 nov 1979, att anse som klar och förfallen skuld. Bolaget har underlåtit att efterkomma anmaningen inom i 4 § konkurslagen angiven tid. Varken vad bolaget anfört om att lång tid förflutit efter betalningsanmaningen, om nu verkställd betalning eller i övrigt kan anses föranleda att presumtionsregeln i nämnda lagrum ej skall vara i och för sig tillämplig. Bolaget skall därför anses insolvent om ej annat visas. Bolaget har ej förebragt annan utredning om sin solvens än ett påstående om att bolaget till betalning för skatteskulderna anvisar den egendom som på ansökan av staten utmätts d 22 okt 1979. Det kan emellertid med hänsyn till vad staten i denna del anfört ej anses att bolaget härigenom visat att det inte är på obestånd.

TR:n finner på grund av det anförda att bolaget skall försättas i konkurs.

Slut. Stjärnhovs Omnibus och Resebyrå AB försättes i konkurs.

Bolaget anförde besvär i Svea HovR och yrkade att konkursbeslutet måtte upphävas.

Staten bestred genom riksskatteverket ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Mejegård, hovrättsråden von Möller och Jantze samt hovrättsassessorn Billing, referent) anförde i slutligt beslut d 26 mars 1980:

Skäl.

Vad först angår den i betalningsuppmaningen angivna kvarstående skatten enligt 1977 års taxering, första uppbörden, 14 339 kr, är det numera ostridigt mellan parterna att skatten vid tiden för TR:ns slutliga prövning av konkursansökan var betald och därför inte åberopas av konkurssökanden.

Beträffande övriga i betalningsuppmaningen upptagna belopp - preliminär B-skatt 1978, första uppbörden, 4 641 kr, och preliminär arbetsgivaravgift 1978, andra uppbörden, 21 365 kr - har bolaget till en början invänt att beloppen inte var att anse som klar fordran vid tidpunkten för uppmaningen samt anfört bl a: Klarhetsrekvisitet i 4 § konkurslagen måste hänföra sig till tidpunkten för uppmaningen. Ett preliminärt debiterat belopp kan ej betraktas som klar fordran innan slutlig debitering verkställts vilket sker efter lagakraftvunnet beslut angående taxeringen. Vid tiden för uppmaningen hade ej skett någon debitering av slutlig skatt enligt 1979 års taxering respektive debitering av slutlig arbetsgivaravgift. Vidare har den preliminära B-skatten avkortats och debiteringen av preliminära arbetsgivaravgiften överklagats. Oavsett detta var inget av de i betalningsuppmaningen angivna beloppen att anse som klar fordran vid tiden för betalningsuppmaningen enär det ej förelåg lagakraftvunna beslut.

Riksskatteverket har i avgiven förklaring uppgett att skulderna skall betraktas som "klara" enligt 4 § konkurslagen samt vidare anfört bl a: Enligt lokala skattemyndigheten i Nyköpings fögderi har 1978 års B-skatt delvis avkortats men avkortningen berörde ej nu aktuell termin. Bolagets uppgift att skatten avkortats är alltså felaktig. Den slutliga arbetsgivaravgiften för 1978 är numera fastställd. Denna visade sig överstiga den preliminära avgiften, varför denna post från betalningsuppmaningen kvarstår.

HovR:n finner ej anledning ifrågasätta riksskatteverkets uppgift om storleken av de i betalningsuppmaningen angivna, nu förevarande två beloppen. Den omständigheten, att beloppen avser endast preliminärt fastställd skatt och arbetsgivaravgift och att vid tiden för uppmaningen debitering av den slutliga skatten och arbetsgivaravgiften ännu ej skett kan, då bolaget inte ens gjort sannolikt att de preliminära debiteringarna är felaktiga, inte föranleda att beloppen inte är att anse som klar och förfallen skuld i konkurslagens mening.

Vidare har bolaget i HovR:n gjort gällande, att staten erhållit full betalning för nu ifrågavarande två fordringar och i varje fall avvisat erbjuden betalning, samt anfört i huvudsak följande: Vid förhandlingen i TR:n gjorde bolaget gällande att staten genom utmätningen av de hos advokat J. innestående medlen erhållit full betalning för fordringarna. Staten förklarade emellertid att någon betalning inte mottagits genom utmätningen. Bolaget anvisade då den utmätta egendomen till betalning. Staten avvisade denna betalning med hänvisning till återvinningsrisken enligt 38 § konkurslagen. Enligt bolagets mening har staten genom utmätningen kommit i besittning av dessa medel och erhållit full betalning. Staten har inte heller ägt rätt att avvisa betalningen då någon återvinningsrisk ej förelegat beträffande ifrågavarande förmånsberättigade skattefordringar. Dessa är enligt 28 § konkurslagen skyddade mot återvinning.

Riksskatteverket har anfört: Staten kan inte anses ha kommit i besittning av de utmätta medlen innan dessa influtit till kronofogdemyndigheten och redovisats enligt 6 kap UL. Besvär kan komma att anföras över utmätningen, och risk finns även för att den förmånsrätt som genom utmätningen vunnits går åter enligt 38 § konkurslagen och att därvid utmätta medel fördelas på bättre prioriterade borgenärer. - Skulle utmätningen jämställas med betalning, är det inte givet att vid en senare fördelning medlen skulle komma att avräknas tillfullo på de i betalningsuppmaningen angivna skatterna, eftersom de skulder för vilka utmätning skedde översteg det utmättas värde. Någon skyldighet att först tillgodose de i betalningsuppmaningen angivna skatterna finns inte. Utmätningarna kan inte jämställas med säkerhet som avses i 5 § 1 st 1 konkurslagen eftersom säkerheten inte är skyddad mot återvinning. - Bolagets påstående att det vid TR:n anvisat det utmätta till betalning bestrides. Skulle bolaget anses ha erbjudit betalning som avvisats av staten/konkurssökanden, hävdar verket att bolaget på grund av utmätningsförfarandet förlorat sin rätt att förfoga över det utmätta. Någon rätt för gäldenären att destinera utmätta medel till betalning av vissa skulder finns inte. (Jfr NJA 1977 s 664 I och II).

HovR:n finner på grund av bestämmelserna i 38 § konkurslagen om återgång av förmånsrätt och betalning som borgenär vunnit genom utmätning, att den verkställda utmätningen inte kan, såsom bolaget gjort gällande, anses innefatta betalning för statens fordringar. En anvisning från bolagets sida av den utmätta egendomen till betalning av fordringarna kan, vid det förhållandet att bolaget genom utmätningen förlorat förfoganderätten över det utmätta och därför saknat rätt att anvisa egendomen till betalning, ej heller få verkan av betalning.

De i betalningsuppmaningen angivna beloppen å 4 641 kr och 21 365 kr är således i enlighet med vad förut anförts att anse som klar och förfallen skuld. Bolaget har underlåtit att inom den i 4 § konkurslagen angivna tiden efterkomma uppmaningen. Den omständigheten att - såsom bolaget jämväl framhållit i HovR:n - lång tid förflutit från betalningsuppmaningen till dess konkurs ansökan prövats vid TR:n kan, såsom TR:n funnit, inte föranleda till att presumtionsregeln i 4 § konkurslagen inte skulle vara tillämplig. Med hänsyn till det anförda och då bolaget ej visat att det inte är på obestånd skall bolaget försättas i konkurs.

TR:ns beslut skall således stå fast.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

Bolaget anförde besvär med yrkande att HD måtte upphäva konkursbeslutet.

Staten bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Gyllensvärd, Höglund, Nordenson, referent, Ehrner och Jermsten) fattade följande slutliga beslut: