Svenska Cellulosa AB SCA anförde efter ansökan om stämning å staten genom kammarkollegiet vid Luleå TR, fastighetsdomstolen: Hemmansägaren S.R., Svanstein, äger skogs- och jordbruksfastigheten Turtola 1:3 om 1700 ha i Övertorneå kommun. R. äger därutöver ett flertal andra skogsfastigheter, vilka tillsammans bildar ett fastighetskomplex på cirka 4 200 ha, varav 3 200 ha utgör produktiv skogsmark. Fastigheterna sköts enligt en av skogsvårdsstyrelsen upprättad skogsvårdsplan. I juni 1973 lät fastighetsägaren verkställa stämpling på Turtola 1:3:s skogsskifte på berget Kynsivaara. Stämplingen verkställdes i tre poster benämnda nr 2-4. Post 2 om 40 ha var belägen på bergets västra och norra sluttning, post 3 om 10 ha på bergets norra sluttning och post 4 om 10 ha på den östra sluttningen. Enligt skogsvårdsplanen skulle post nr 2 slutavverkas och till viss del gallras, post nr 3 gallras med 30 % och post nr 4 slutavverkas. Stämpling verkställdes på post 2 och 3 enligt planen. Däremot lämnades på post 4 mer skog än enligt planen, eller 100-150 träd per ha. R. sålde enligt trädköpskontrakt d 15 aug 1973 för 215 000 kr posterna till bolaget. Därav belöpte 57 950 kr på post nr 4, 33 550 kr på post nr 3 och 123 500 kr på post nr 2. I slutet av aug 1973 påbörjade bolaget avverkning. LSt:n i Norrbottens län meddelade d 10 sept 1973 med stöd av 19 § naturvårdslagen interimistiskt och d 2 dec 1974 slutligt beslut om avverkningsförbud på ett område om cirka 60 ha beläget på östra sluttningen av Kynsivaara mellan bebyggelsen och det kala området högst upp på berget. Inom förbudsområdet kom posterna 3 och 4 att ligga. Bolaget avbröt avverkningen på fastigheten men begärde dispens från avverkningsförbudet. Efter förhandlingar med LSt:n, naturvårdsenheten, erhölls d 7 mars 1974 dispens sedan på post nr 4 viss återmärkning skett. Sålunda återmärktes 388 träd på tillhopa 178 skogskubikmeter (m3 s k). Värdet av de återmärkta träden uppgår till 50 kr per m3 s k, eller tillhopa 8 900 kr. Bolaget har därutöver haft vissa ytterligare kostnader i anledning av beslutet om avverkningsförbud, vilka kostnader kan skattas till ca 4 000 kr. Bolaget såsom innehavare av en avverkningsrätt i fastigheten är berättigat till ersättning enligt 28 § naturvårdslagen i den mån förordnandet enligt 19 § samma lag och dispensbeslutet inneburit skada för bolaget. Skadan i sådant hänseende utgör i vart fall värdet av de återmärkta träden, 8 900 kr, vilket motsvarar 15 % av skogskubikmassan och köpeskillingen för post 4 och 9,5 resp 9,7 % av kubikmassan och köpeskillingen för posterna 3 och 4 tillsammans. Bolagets förlust är härigenom sådan att ersättning bör utgå.

På grund av det anförda yrkade bolaget att staten måtte åläggas att utge 8 900 kr jämte 6 % ränta därå från d 10 sept 1973 tills betalning skedde.

Staten bestred käromålet. Staten förklarade sig vitsorda ränteyrkandet och värdet av de återmärkta träden. Som i och för sig skäligt ersättningsbelopp vitsordade staten 4 000 kr.

Staten anförde till utveckling av talan. Skyddsområdet, som är beläget omedelbart väster om och intill Svansteins by, utgörs av en bergssluttning med äldre skog. På krönet av berget glesnar skogen och övergår mot toppen till hällmark. På sluttningen och innanför förordnandeområdet ligger skidbackar för slalom och backhoppning samt ett antal strövstigar. Området gränsar i hela sin längd mot bebyggelse. Skyddsområdet är i sin helhet beläget inom område som i förarbeten för fysisk riksplanering angetts vara av riksintresse ur kulturellt vetenskaplig naturskyddssynpunkt. Den samnordiska arbetsgruppen för skydd av naturtyper av gemensamt nordiskt intresse har ansett Torneälvens dalgång vara särskilt skyddsvärd. Det aktuella skyddsområdet utgör enligt LSt:n ett av de vackraste partierna i Tornedalen. Den nu ifrågasatta avverkningen har ansetts få en stark negativ inverkan på landskapsbilden. Fastigheten Turtola 1:3 samtaxeras med Turtola 1:4, 1:55-58 och 2:2. Taxeringsvärdet är 590 000 kr, varav 514 200 kr utgör skogsbruksvärde. Käromålet bestrids i första hand på den grund att bolaget icke lidit någon skada. I avtalet mellan bolaget och R. uttalas bl a att säljaren förbinder sig att ersätta köparen för eventuella skador, som kan drabba denne, om myndighets ingripande skulle medföra hinder för avverkningens utförande eller förlust av virke. - I andra hand bestrids käromålet på den grund att den skada bolaget lidit på grund av förordnandet är så ringa att ersättning icke skall utgå. Begränsningen i avverkningsrätten utgör icke ett väsentligt ingrepp i pågående markanvändning. Värdet av de återmärkta träden, enligt bolaget den ersättningsgilla skadan, utgör endast omkring 4 % av totala köpeskillingen och kubikmassan. Skadans storlek måste nämligen ställas i relation till hela trädköpskontraktet, vilket ju utgör grunden för bolagets rätt till ersättning. Staten gör emellertid gällande att den ersättningsgilla skadan icke uppgår till värdet av de återmärkta träden. Dessa står nämligen kvar och representerar ett värde för fastighetsägaren, som denne i framtiden kan utnyttja. Efter en viss återväxt kan de avverkas och tillgodogöras. På grund härav kan markägarens förlust på grund av uppskjuten avverkning kanske skattas till 4 000 kr. Bolaget kan icke på grund av naturvårdsförordnandet åberopa större rätt till skadestånd än fastighetsägaren. På grund härav vitsordas ett belopp om 4 000 kr såsom skälig ersättning för skada. En sådan skada måste i förhållande till totala köpeskillingen och kubikmassan anses såsom helt försumbar. Bolaget borde vidare ha insett att avverkning enligt utförd stämpling icke skulle tillåtas med hänsyn till områdets stora betydelse ur naturvårdssynpunkt. På grund av dessa omständigheter måste markägaren och bolaget tåla ett relativt långtgående intrång.

Häremot anförde bolaget: Staten äger ej åberopa den i avtalet mellan bolaget och R. intagna garantiklausulen. Bolaget har en självständig, av fastighetsägarens helt oberoende rätt gentemot staten. Det förhållandet att avtalet mellan bolaget och R. innehåller en bestämmelse till reglerande av förhållandet dem emellan vid t ex myndighets ingripande, som medför hinder för avverkningens utförande, fritager icke staten från ersättningsskyldighet. Klausulen, som är av obligationsrättslig natur, gäller endast mellan avtalsparterna. Den kan icke åberopas av tredje man utan överlåtelse. För övrigt äger knappast bolaget rätt att åberopa klausulen mot R. förrän bolaget sökt begränsa sin skada genom att kräva staten på ersättning. - Enligt skogsvårdsplanen skulle på post nr 4 endast kvarlämnas fröställning, eller 50-100 träd per ha. Vid stämplingen togs vederbörlig hänsyn till naturvårdsintressen genom att mot bebyggelsen lämnades en skärm på 100-150 träd per ha. Bolaget har icke kunnat förutse myndighets ingripande för kvarlämnande av träd utöver detta. - Varje post utgör en behandlingsenhet och skada genom myndighetsingripande bör relateras till enbart den postens värde. Om i förevarande fall ytterligare någon post skall beaktas vid en sådan jämförelse kan endast post nr 3 komma i fråga. Den skada som bolaget lidit är för övrigt icke heller i absoluta tal bagatellartad. - Det yrkade beloppet motsvarar den kostnad som bolaget skulle haft för att köpa en motsvarande rotpost i liknande avverkningsläge. För övrigt är virket i rotpostköparens hand mer värt än i fastighetsägarens hand. Bolaget har icke någon nytta av att de återmärkta träden står kvar; ej heller torde fastighetsägaren ha någon ekonomisk möjlighet att senare utnyttja värdet av dessa. Kostnaderna för utdrivning av dessa träd skulle nämligen bli alltför höga.

Bolaget fullföljde talan i HovR:n för Övre Norrland och yrkade helt bifall till sin vid TR:n förda talan.

Staten bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Ohlsson samt hovrättsråden Böhme, referent, och Lindström) anförde i dom d 2 jan 1977:

HD (JustR:n Hult, Westerlind och Rydin) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

Referenten, JustR Brundin, och JustR Höglund var av skiljaktig mening beträffande motiveringen och anförde:

JustR Brundin: Ersättningsfrågan i målet skall, såsom domstolarna anmärkt, bedömas med tillämpning av bestämmelsen i 28 § naturvårdslagen, i den lydelse detta lagrum erhöll genom lagändring år 1972 och därefter var gällande under åren 1973 och 1974. Enligt denna bestämmelse var fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet berättigade till ersättning av staten för skada de led genom att tillstånd, som fordrades enligt meddelat landskapsskyddsförordnande, vägrats eller förenats med föreskrifter och detta föranledde att pågående markanvändning avsevärt försvårades.

Som domstolarna funnit kan den klausul i avtalet mellan R. och bolaget, till vilken kammarkollegiet i första hand hänvisat som grund för sitt bestridande av bolagets talan, inte åberopas av staten till befrielse från sådan ersättningsskyldighet som kan föreligga enligt den angivna lagbestämmelsen.

I anslutning till vad kammarkollegiet åberopat som andrahandsgrund för bestridandet av käromålet har kollegiet, utöver vad som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar, hävdat att inskränkningen i avverkningsrätten för bolaget såväl i absoluta tal som i relation till föreliggande omständigheter - värdet av inskränkningen, behovet därav från naturvårdssynpunkt, hela köpeskillingen, kubikmassan, storleken av fastighetsägarens skogsinnehav, det plusvärde som ligger i att de återmärkta träden står kvar och kan utnyttjas i framtiden - ej innebar ett så kvalificerat intrång att staten skall utge ersättning härför.

Det som kan ersättas med stöd av bestämmelsen i 28 § naturvårdslagen är, såsom framhålls i lagmotiven, skada till följd av hinder i faktiskt pågående markanvändning. I fråga om ersättning som avses här skall, enligt 25 § naturvårdslagen, expropriationslagen i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Av 5 kap 23 § expropriationslagen följer att ersättning skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Viss sakägare kan alltså bli berättigad till ersättning för skada som uppkommit för honom till följd av att han hindrats i sin markanvändning. Skadeprövningen skall följaktligen i princip avse vad hindret ekonomiskt betyder för sakägaren i relation till hans markanvändning, sådan den låter sig bestämmas till art och omfattning. Motsvarande relativa betraktelsesätt måste, såvitt följer av innehållet i lagbestämmelsen, anläggas när det gäller att bedöma om hindret i sakägarens pågående markanvändning "avsevärt" försvårat denna, dvs om den skada sakägaren lidit också är ersättningsgill enligt bestämmelsen. Motiven till lagen ger ej anledning till antagande att detta principiella betraktelsesätt avsetts kunna frångås i vidare mån än att det - i anslutning till det i HovR:ns dom återgivna motivuttalandet rörande bagatellartade skador (prop 1972:111 bil 2 s 335) - för rätt till ersättning även bör krävas att skadan mätt i absoluta tal ej framstår som obetydlig.

Den rätt att avverka skog som genom trädköpskontraktet var upplåten åt bolaget utgjorde sådan särskild rätt till fastigheten som omnämns i förevarande bestämmelse i naturvårdslagen. I målet är ostridigt att bolaget - på grund av att sådant tillstånd till avverkning som fordrades enligt förordnandet vägrats bolaget - hindrades i användning av mark enligt kontraktet. Såväl storleken av den skada bolaget härigenom kom att lida som frågan huruvida skadan är ersättningsgill i målet blir i enlighet med det förut anförda att bedöma utan hänsynstagande till verkan av naturvårdsåtgärderna för fastighetsägaren eller eljest till ekonomiska faktorer som är att hänföra till honom eller hans skogsinnehav. Vad kammarkollegiet anfört i sådant hänseende är således ej av beskaffenhet att kunna beaktas i målet.

Vid angivna förhållanden bör skadan för bolaget till följd av att bolaget hindrades i sin markanvändning, på de skäl TR:n anfört, beräknas till 8 900 kr.

Vid bedömningen om skadan skall anses ersättningsgill, dvs om pågående markanvändning avsevärt försvårats för bolaget, är i målet, såsom parterna bestämt sin talan, fråga endast om mark som omfattades av trädköpskontraktet. Medan kammarkollegiet har gjort gällande att prövningen skall, såvitt rör bolagets förhållanden, göras med avseende på hela den genom kontraktet upplåtna avverkningsrätten, har bolaget hävdat att hänsyn skall tagas endast till rotpost 4, inom vars område återmärkningen skedde.

Motiven till lagändringen år 1972 innehåller ej något uttalande med sikte på frågan om vilket markområde som i princip bör anses relevant när det gäller att beräkna ersättning enligt det åberopade lagrummet i naturvårdslagen. Sådan ersättning skall emellertid - sedan ersättningsreglerna i expropriationslagen i samband med lagändringen gjorts till lämpliga här - bestämmas med ledning av expropriationsrättsliga principer. I målet är fråga om en prövning som närmast svarar mot den som skall företagas vid bestämmande av intrångsersättning i samband med s k delexpropriation. Därvid förutsätts prövningen inte vara bunden av fastighetsindelningen utan böra utgå från mark som i det enskilda fallet kan betraktas som en självständig ekonomisk enhet (prop 1971:122 s 191) - de regler om intrångsersättning som före år 1973 var upptagna i naturvårdslagen byggde för övrigt på samma betraktelsesätt, jfr det i HovR:ns dom återgivna lagrådsuttalandet i prop 1964:148 s 150.

I HD har bolaget, under hänvisning till bl a uppgifter om lämpliga tider och metoder för avverkningen av de olika rotposterna, hävdat att varje rotpost utgjorde en naturlig enhet för sig från skoglig och kommersiell synpunkt.

Väl får det antagas förekomma, när en ersättningsprövning som här är i fråga gäller innehavare av avverkningsrätt, att varierande avverkningsförhållanden eller andra särskilda skäl kan föranleda att olika markområden - även om de ingår i en och samma upplåtelse - blir att betrakta som skilda ekonomiska enheter. Vad som förekommit i målet ger emellertid inte anledning att frångå HovR:ns bedömning, enligt vilken hela det av bolaget på Turtola 1:3 bedrivna avverkningsföretaget anses som en ekonomisk enhet och skadan ställs i relation till denna enhet.

I fråga om gränsdragningen mellan ersättningsgill och ej ersättningsgill skada ger lagmotiven inte några närmare anvisningar. I praktiken torde förhållandena vara alltför skiftande för att någon för alla fall enhetlig regel beträffande ersättningsgrundande skadenivå - såsom bestämd procentandel av den ekonomiska enhet som markanvändningen representerar - skall kunna uppställas. Bedömningen får därför ske under hänynstagande till omständigheterna i det enskilda fallet.

Vid en prövning i enlighet med det anförda av omständigheterna i förevarande mål kan bolagets skada, såsom domstolarna funnit, inte anses ha varit så omfattande att ersättningsskyldighet föreligger för staten enligt det i målet tillämpliga lagrummet.

JustR Höglund: Bolagets talan om ersättning till följd av avverkningsförbudet skall bedömas med tillämpning av 28 § naturvårdslagen i den lydelse lagrummet erhöll genom lagändring år 1972. Enligt denna lydelse blev fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av kronan för liden skada genom exempelvis avverkningsförbud, om detta föranledde att pågående markanvändning avsevärt försvårades.

En grundförutsättning för att ersättning över huvud skall utgå till följd av avverkningsförbudet är sålunda att avverkningsförbudet föranlett att "pågående markanvändning avsevärt försvåras". Med det citerade uttrycket, som infördes såsom en nyhet i lagstiftningen år 1972, avsågs främst att markera att ersättning inte skulle utgå för att förväntningar om ändring i markens användningssätt inte infriades utan endast för inskränkningar i den pågående markanvändningen. I förarbetena till lagändringen anfördes bl a i fråga om begreppet pågående markanvändning att det borde ges en relativt generös tillämpning och bestämmas genom en bedömning från fall till fall (se prop 1972:111 bil 2 s 334). Med uttrycket "avsevärt försvåras" avsågs att ange krav på ett någorlunda kvalificerat intrång. Visst intrång måste envar vara beredd att underkasta sig av hänsyn till allmänna intressen (samma prop s 335).

Frågan om innebörden av den nya ersättningsgrunden berördes ytterligare i samband med 1974 års ändringar i naturvårdslagen. Även om dessa ändringar ligger senare i tiden än det ersättningsfall som är i fråga i målet, får uttalandena i 1974 års lagstiftningsärende anses ha sitt intresse för tolkningen av innebörden av ersättningsbestämmelsen. I 1974 års proposition (prop 1974:166 s 108) anförde föredragande departementschefen angående intrång i skogsbruket, att det var vanskligt att göra generella uttalanden om vad ersättningsprinciperna innebar beträffande olika i dagens läge använda metoder i skogsbruket. Avgörandet måste i hög grad bli beroende av i vad mån inskränkningen med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet kunde anses medföra avsevärt hinder i skogsbruket. Vidare anförde departementschefen att trakthyggesbruk, som bl a innebar att avverkningen koncentrerades till en yta av viss storlek, för det dåvarande måste betraktas som en normal driftsmetod i skogsbruket. Ägare av skogsmark var emellertid skyldig att tåla sådana av naturvårdshänsyn betingade restriktioner som inte avsevärt försvårade rationellt skogsbruk. Föreskrifter om konkreta åtgärder av det slag som enligt vad han tidigare hade utvecklat borde iakttas i skogsbruket av hänsyn till naturvården kunde enligt departementschefen självfallet inte grunda rätt till ersättning. Det gällde bl a vissa åtgärder såsom kvarlämnande av träd eller trädridåer i anslutning till bebyggelse och vattendrag och på impediment samt anpassning av hyggesgeometrin till landskapsformen.

Vidare kan anmärkas att i den nya skogsvårdslagen (1979:429) - i vilken naturvårdshänsynen fått en mera framskjuten plats än tidigare - införts en särskild bestämmelse av innehåll, att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens intressen vid skötseln av skog, såsom i fråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning. Bemyndigandet medför dock inte befogenhet att meddela föreskrifter som är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras (21 §).

I målet är fråga om en jordbruksfastighet med stora arealer produktiv skogsmark. Inom den senare bedrivs, såvitt handlingarna utvisar, enbart skogsbruk för virkesproduktion. Avgörande för huruvida ersättning skall utgå till följd av det meddelade avverkningsförbudet är följaktligen graden av intrång i det bedrivna skogsbruket. Bedömningen av denna fråga - om ersättning över huvud skall utgå - bör ske med sikte på det till fastigheten knutna skogsbruket, oavsett om detta bedrivs av ägaren själv eller av annan eller om t ex avverkning pågår eller inte pågår. Såsom antytts i här förut återgivna lagförarbeten är denna grundfråga beroende av om intrånget kan sägas vara av den art att det avsevärt försvårar ett rationellt skogsbruk. En annan sak är att, om det väl fastställs att intrånget är så omfattande som nu sagts, ersättning skall utgå inte bara till ägaren utan även till annan eller rentav endast till annan, t ex innehavare av avverkningsrätt, för liden skada. Till förtydligande av det sagda kan med avseende på ett fall som det förevarande, där avverkningsrätt upplåtits till annan, tillfogas, att den grundläggande (primära) frågan om intrångets omfång inte skall bestämmas med hänsyn till innehavarens av avverkningsrätten förhållanden. Det är fastighetens utnyttjande för virkesproduktion som är avgörande. Om denna bedömning med hänsyn till fastighetens användningssätt ger till resultat att intrånget anses innebära ett avsevärt försvårande av pågående markanvändning, uppkommer den sekundära frågan att bestämma den skada innehavaren av avverkningsrätten, i det följande även benämnd rotpostköparen, kan ha lidit.

Mot ett sådant betraktelsesätt kan invändas att det i förekommande fall är oskäligt mot innehavare av avverkningsrätt. Om hans förhållanden inte beaktas redan vid primärfrågans bedömande, ökar nämligen risken för att han inte kan få ersättning enligt naturvårdslagen. Betraktelsesättet skulle också rentav kunna sägas stå i strid med den expropriationsrättsliga regeln, att ersättning skall bestämmas särskilt för varje sakägare.

Mot förstnämnda invändning är att säga, att innehavare av avverkningsrätt över huvud löper ringa risk att bli utan ersättning för skada till följd av sådant hinder mot avverkning som beror på ny lagstiftning eller myndighets ingripande i annat fall. Enligt sedan länge fastlagd rättspraxis äger han nämligen erhålla ersättning av upplåtaren för sådan skada (se t ex NJA 1923 s 241 och 534, 1924 s 372, 1925 s 184 och 497 samt 1931 s 642). Denna innebörd av avverkningsrätten kommer i regel numera till uttryck i avverkningskontrakten, i det att dessa brukar innehålla en bestämmelse i ämnet till förmån för innehavaren av avverkningsrätten. Sådan bestämmelse har som framgår av utredningen i målet för övrigt också intagits i det avverkningskontrakt som nu är i fråga. I den mån ersättningen inte kan utgå i form av avdrag på köpeskillingen ger denna rätt till ersättning från upplåtaren naturligtvis inte ett fullständigt skydd, eftersom den är avhängig av upplåtarens betalningsförmåga. Risken för förlust torde dock genomsnittligt sett vara så ringa att den kan lämnas utan beaktande för det principiella resonemang som nu är i fråga.

Till den andra invändningen är att anföra att nämnda expropriationsrättsliga regel kommer i tillämpning efter bedömningen av primärfrågan, om denna ger anledning därtill, dvs sedan det väl blivit fastställt, att ersättningsgrundande intrång över huvud föreligger.

Det angivna betraktelsesättet innebär att ersättningsfrågan ingalunda alltid skall bedömas efter en jämförelse mellan fastighetens eller, rättare, brukningsenhetens värde utan förbud och värdet efter meddelat förbud. Någon så kallad relatering av intrånget till brukningsenheten skall alltså inte ske obetingat. En prövning måste göras i varje särskilt fall, huruvida en sådan relatering bör ske. Förhållandena kan mycket väl vara sådana att intrånget måste anses vara så omfattande, sett enbart till den mark det direkt berör, att ersättning bör utgå, oavsett att värdet av intrånget är litet i förhållande till hela brukningsenhetens värde. Så kan fallet bli exempelvis om allt skogsbruk praktiskt taget lamslås på ett visst område och detta inte är endast obetydligt till sin omfattning. Någon relatering till omfattningen av upplåten avverkningsrätt kommer däremot inte i fråga. En sådan bedömning enbart med hänsyn till rotpostköparens förhållanden kan för övrigt bli missledande. Om nämligen köpet avser en jämförelsevis liten post av brukningsenheten och avverkningsförbudet träffar hela det område där stämplingen utförts, blir skadan för köparen avsevärd även när den relateras till hela köpet; hela rotposten blir ju berörd. Att enbart av den anledningen anse ersättningsgillt intrång föreligga skulle emellertid leda för långt vid tolkningen av ersättningsgrunden avsevärt försvårande av pågående markanvändning.

När det därefter gäller att enligt det här förordade betraktelsesättet bedöma verkan i ersättningshänseende av det intrång som ett avverkningsförbud innebär är till en början helt allmänt att märka, att vi sedan länge har en skogsvårdslagstiftning som begränsar fastighetsägarens rätt att genom avverkningar disponera över fastighetens skog. Begränsningarna syftar till att skydda den växande skogen mot att den avverkas för tidigt och till att främja en jämn virkesavkastning. De sålunda sedan länge gällande begränsningarna har under senare tid skärpts undan för undan av hänsyn bl a till naturvårdens intressen. Det är tydligt att mot denna bakgrund ett betydande intrång måste krävas för att det i fråga om en skogsfastighet, som utnyttjas enbart för virkesproduktion, skall kunna sägas att pågående markanvändning avsevärt försvåras. När såsom i förevarande fall avverkningsförbudet innebär att endast en del av träden skall sparas, utgör förbudet inte hinder mot att avverkning på området kan fortgå framdeles, låt vara i en helt annan takt än den tänkta. Skogens avkastning kan alltså under alla förhållanden tillgodogöras, åtminstone till en del och normalt sett till den väsentliga delen ehuru först så småningom. Självfallet kan även i sådant fall intrånget vara sådant att det måste sägas att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Det kan gälla t ex när det berörda området så nära hör ihop med ett angränsande område som får slutavverkas att uppenbara olägenheter är förbundna med att slutavverkning inte får ske över hela skogstrakten i ett sammanhang. Men som regel lärer sådant intrång inte kunna fastställas. För fall då intrånget blir så långtgående att det måste sägas att pågående markanvändning avsevärt försvåras är för övrigt avsett att förordnande skall meddelas om naturreservat.

I förevarande mål innebar det meddelade avverkningsförbudet, enligt det innehåll det fick genom tillståndsbeslutet d 7 mars 1974, att av rotposten nr 4 om 4 822 träd, sträckande sig över ett långsmalt område på omkring 10 ha, ett antal av 388 träd måste återmärkas och lämnas kvar. Såvitt framgår av handlingarna avsåg det slutliga förbudet hela det angivna området. Vidare framgår att endast en mindre del av de stämplade träden måste lämnas kvar. Utredningen ger inte vid handen några speciella förhållanden rörande virkesförrådets sammansättning vare sig i fråga om den stämplade rotposten i dess helhet eller beträffande den del som måste sparas. Av handlingarna i målet att döma synes det av avverkningsförbudet slutligen berörda området ligga i nära anslutning till väg. Omständigheter som kan antas särskilt försvåra utdrivningen. på området därför att den inte får ske genom kalavverkning har inte förebragts. Det kan anmärkas att tanken med köpet var att rotpost nr 4 skulle avverkas för sig utan samband med de båda övriga posterna.

Vid nu angivna förhållanden kan ej anses visat att olägenheterna till följd av avverkningsförbudet blivit sådana att det, enligt det betraktelsesätt som förordats i det föregående, kan sägas att pågående markanvändning blivit avsevärt försvårad. Ersättning på grund av förbudet skall följaktligen ej utgå.

Svenska Cellulosa AB SCA anförde efter ansökan om stämning å staten genom kammarkollegiet vid Jämtbygdens TR, fastighetsdomstolen: Fastigheterna Klocka 1:4 och 1:5 i Ånn, Åre kommun, ägs av direktören Olle Persson. Denne äger också andra fastigheter i trakten. Den sammanlagda arealen är ca 1 200 ha. Av denna areal utgörs ca 600 ha av produktiv skogsmark, varav på Klocka 1:4 och 1:5 237 ha. Fastighetskomplexet sköts enligt en av skogsvårdsstyrelsen i mitten av 1960-talet upprättad skogsbruksplan. Under hösten 1969 väcktes fråga hos LSt:n om förordnande enligt 19 § naturvårdslagen till skydd för landskapsbilden i området kring Ånnsjön. Ett förslag utställdes under tiden d 15 nov-d 3 dec 1969 för granskning och kungörelser utfärdades i orts tidningarna. Någon underrättelse utgick inte till markägarna. I beslut d 14 jan 1970 förordnade LSt:n med stöd av 19 § naturvårds lagen om förbud att utan LSt:ns tillstånd inom områdena omkring Ånnsjön jämte i sjön liggande öar företa vissa närmare angivna ingrepp och åtgärder, bl a kalavverka skog. - Av Klocka 1:4 och 1:5 ligger omkring 50 ha inom förbudsområdet. Hösten 1970 begärde Persson, som inte kände till förordnandet, att skogsvårdsstyrelsen måtte verkställa en stämpling på fastigheterna, och i okt samma år utförde skogsvårdsstyrelsen - för vilken förordnandet också var okänt - stämplingen, som omfattade ca 70 ha. Stämplingen gjordes i enlighet med skogsvårdsplanen. Allt gagnvirke skulle stämplas så att områdena blev kalavverkade. Ca 37 000 träd stämplades ut. Efter kalavverkning skulle återplantering ske. Vid stämplingen togs ej någon kontakt med LSt:ns naturvårdsenhet. Den 2 jan 1971 sålde Persson till bolaget enligt trädköpskontrakt 37 225 träd för 220 000 kr. Bolaget kände inte till förordnandet enligt naturvårdslagen och planerade avverkning till hösten 1973. Av en händelse fick bolaget kännedom om förordnandet, och d 23 aug 1973 ansökte bolaget hos LSt:n om dispens från förbudet. Sedan 3 901 granträd, motsvarande 859 m3 s k, återmärkts meddelade LSt:n d 16 okt 1973 dispens från förbudet beträffande rotposterna i övrigt. Enligt dispensbeslutet skulle ett omkring 100 m brett skogsområde, beläget mellan en norr om Annsjön liggande myr och kalhygget, sparas. Den återmärkta skogsridån motsvarar en areal om 10-15 ha. Av hela köpeskillingen för rotposterna belöper 23 055 kr på de återstämplade träden enligt det vid tiden för trädköpet gällande priset 26,80 kr per m3 s k. Vid tiden för dispensen hade priserna stigit till ca 38 kr per m3, vilket innebär att värdet på de återstämplade träden utgjorde 32 954 kr. Det beloppet motsvarar vad det då kostade bolaget att köpa en rotpost av samma storlek. - På grund av trädköpskontraktet har bolaget en nyttjanderätt till fastighetemna och är såsom sakägare berättigat till ersättning av staten enligt 28 § naturvårdslagen, enär bolaget på grund av förordnandet enligt 19 § samma lag och dispensbeslutet lidit sådan förlust att ersättning bör utgå.

På grund av det anförda yrkade bolaget att staten måtte åläggas att utge 32 954 kr jämte 6 % ränta därå från d 16 okt 1973 tills betalning skedde.

Staten bestred käromålet. Staten förklarade sig vitsorda ett belopp om ca 17 000 kr såsom skälig ersättning i och för sig. Vidare vitsordades en ränta om 5 % från delgivningsdagen såsom skälig i enlighet med vad som tillämpas i skadeståndsmål i allmänhet. Slutligen förklarade sig staten inte ha någon erinran mot att dagen för LSt:ns dispens utgjorde värdetidpunkt och vitsordade, att de återstämplade träden då hade ett värde av 32 954 kr, såsom bolaget gjort gällande.

Till utveckling av sin ståndpunkt anförde staten: I första hand bestrider staten ersättningsskyldighet på den grund att bolaget, enligt vad som avtalats mellan bolaget och Persson i kontraktet, har att vända sig till Persson med krav på ersättning för sin förlust. I punkt 5 av allmänna bestämmelser i kontraktet har nämligen stipulerats bl a att säljaren förbinder sig att gälda köparen för eventuella skador, som kan drabba köparen, om myndighets ingripande skulle medföra hinder för avverkningens utförande eller förlust av virke. Staten hävdar att bolaget inte lidit någon skada, enär bolaget förvärvat rotposten efter tidpunkten för LSt:ns förordnande. Trädköpskontraktet måste tolkas efter sin ordalydelse och ger därför ingen rätt för bolaget till ersättning av staten. I andra hand görs gällande att den skada bolaget lidit på grund av förordnandet är så ringa att ersättning inte skall utgå. Den skyddsridå som enligt LSt:ns beslut skulle sparas av skogen har endast marginell betydelse i förhållande till skogsstämplingen som helhet. Ånnsjön har ur naturskyddssynpunkt mycket stor betydelse och både markägaren och bolaget måste därför tåla ett intrång, även om det skulle vara relativt långtgående. Ur vissa synpunkter är det en fördel att skyddsridån lämnats kvar med hänsyn till den återplantering som skall ske på övrig mark. Eftersom hänsyn måste tas till det positiva värde som ligger i att träden i skyddsridån finns kvar kan endast 17 000 kr som ovan angivits vitsordas som i och för sig skälig ersättning.

Bolaget invände: Den aktuella klausulen i trädköpskontraktet är en mellan bolaget och Persson avtalad garantiförbindelse av obligationsrättslig natur. Bestämmelsen gäller mellan avtalsparterna och kan inte utan överlåtelse av kontraktet göras gällande gentemot dem av tredje man. Enligt bolagets mening måste bolaget söka begränsa sin förlust och hålla markägaren skadeslös. Därför har bolaget att i första hand vända sig gentemot det allmänna med ersättningskrav och först i andra hand kan bolaget kräva ersättning av Persson.

Staten fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade att HovR:n måtte i första hand helt ogilla den av bolaget i målet förda talan, i andra hand på det sätt ändra TR:ns dom att intrångsersättningen bestämdes till högst 17 000 kr.

Bolaget bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Ellmén, referent, och Englund) fastställde i dom d 25 febr 1977 TR:ns dom.

Fastighetsrådet Jaensson var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde: Lika med övriga ledamöter anser jag att skadan för bolaget utgör 32 954 kr.

När det - - - se under I - - - positiv influens).

På grund av det anförda är det enligt min mening mest naturligt att intrång i markens användning för skogsproduktion vid tillämpning av reglerna i 28 § naturvårdslagen i första hand relateras till det direkt berörda området. Storleken av detta utgör i målet 10-15 ha.

Även om - - - se under I - - - relativt stor.

Skadan för nyttjanderättshavaren utgör i målet som nämnts 32 954 kr på ett område om 10-15 ha skogsmark. Detta belopp motsvarar 2 000-3 000 kr per ha. Med hänsyn dels till det absoluta beloppets storlek och dels till detta belopp ställt i relation till arealen och värdet av den direkt berörda skogsmarken - och då någon influens i positiv eller negativ riktning inte påvisats - finner jag att skadan måste bedömas som avsevärd och därför skall ersättas med yrkat belopp. På detta belopp skall - såsom TR:n funnit - utgå ränta med 6% från d 16 okt 1973 tills full betalning sker.

Hovrättsrådet Sterner var skiljaktig och anförde: Kammarkollegiet har beträffande sin i andra hand i målet åberopade invändning i HovR:n anfört: Enligt kollegiets mening är skadan hänförlig till sådan icke ersättningsgill inskränkning vid kalavverkning, som går in under bestämmelserna i 1 § naturvårdslagen. Skulle denna kollegiets uppfattning ej godtagas,

måste man pröva om inskränkningen utgör ett så kvalificerat intrång, att pågående markanvändning avsevärt försvåras, vilket är det krav som gäller för att ersättning i detta fall skall utgå. Vid denna bedömning måste man enligt kollegiets mening taga med alla för avgörandet relevanta omständigheter såsom värdet av inskränkningen, hela köpeskillingen i samma värdenivå, storleken av fastighetsägarens skogsinnehav, storleken av hela trädköpet samt de plusvärden för fastighetsägaren som inskränkningen kan medföra i form av föryngringsvinster och möjligheter att senare tillgodogöra sig träden. - Vad särskilt gäller den rätt som i förevarande fall tillkommer bolaget anföres att eftersom bolaget förvärvat avverkningsrätten efter tidpunkten för LSt:ns förordnande om avverkningsförbud, kan bolaget ej äga större rätt till ersättning än fastighetsägaren; det kan nämligen ej vara riktigt att statens ersättningsskyldighet skulle kunna ökas genom en efter avverkningsförbudet skedd upplåtelse. Härvidlag är det ej avgörande om köpare och säljare känt till förordnandet. Detta medför även att hänsyn måste tagas till den nytta den kvarstående skogen har för fastighetsägaren. - Beträffande värdet i och för sig av den del av rotposten, som bolaget icke fått avverka, har kollegiet godtagit yrkat belopp. Detta värde är emellertid ej lika med skadan. Med hänsyn till den nytta som uppkommer för fastighetsägaren kan skadan enligt kollegiets uppfattning skäligen uppskattas till 17 000 kr. Denna skada utgör drygt 5 % av hela virkesförrådets värde vid tiden för det beslut, som åberopas som grund för ersättning. Härigenom kan pågående markanvändning ej anses vara avsevärt försvårad, varför ersättning ej skall utgå.

Bolaget har utöver vad tidigare i målet andragits i HovR:n anfört bl a: Visserligen har bolaget förvärvat rotposten efter det att landskapsskyddsförordnandet meddelats. Detta förordnande är emellertid ej ersättningsgrundande, vilket däremot är fallet med LSt:ns beslut d 16 okt 1973 i anledning av bolagets dispensansökan. Genom detta beslut förbjöds bolaget avverka de 3 901 träd varom i målet är frågan och det beslutet är därför normerande för i vilken mån bolaget hindras i pågående markanvändning och om ersättning skall utgå. Tidpunkten för sistnämnda beslut är därför värdetidpunkt och också avgörande för om bolaget är sakägare. Tidpunkten för landskapsskyddsförordnandet har ej någon betydelse, vare sig för frågan om bolaget är sakägare eller för storleken av ersättningen. Vad kammarkollegiet anfört om att statens ersättningsskyldighet icke borde ökas genom rotpostförvärvet, som tillkommit efter landskapsskyddsförordnandet, kan ej godtagas. Eftersom bolaget har en självständig rätt i förhållande till markägaren, är bolaget ej skyldigt att på sin ersättning avräkna den nytta som fastighetsägaren genom influensverkan kan ha av förbudet. - Vad särskilt gäller omständigheterna kring landskapsskyddsförordnandet anföres att sådana förordnanden meddelas på ett relativt lättsinnigt sätt. Förordnande torde i regel ha meddelats utan någon ingående besiktning av områdena på marken, på grundval av dåliga kartor och utan närmare kännedom om fastighetsindelningen. Några underrättelser till ägare, nyttjanderättshavare eller andra myndigheter lämnades icke. Visserligen skulle förslaget läggas ut för offentlig granskning och för att bereda sakägare tillfälle till erinringar. Emellertid kungjordes utläggandet endast genom annons i tidningar och annonserna var i regel icke så utformade, att vederbörande ägare kunde avgöra om hans fastighet berördes av landskapsskyddsförordnandet eller ej. Under sådana förhållanden är det fullt naturligt, att någon rättsverkan icke kunnat tilläggas ett landskapsskyddsförordnande enligt 19 § naturvårdslagen. I förevarande fall har varken fastighetsägaren eller skogsvårdsstyrelsen och ännu mindre bolaget haft den ringaste aning om landskapsskyddsförordnandet förrän på hösten 1973 när avverkningen skulle påbörjas. Det har ej ens påståtts att fastighetsägaren eller bolaget känt till landskapsskyddsförordnandet. - Bolaget köpte genom samma köpekontrakt tre rotposter om 37 225 träd för 220 000 kr. Två av rotposterna, varav den ena innehöll 21 858 träd och den andra 9 151 träd, berördes av landskapsskyddsförordnandet, medan den tredje rotposten om 6 216 träd föll utanför. Av köpeskillingen belöper 185 kr på de två av förbudet berörda posterna, medan 35 000 kr avser den tredje rotposten. Tar man hänsyn till alla tre posterna motsvarar de återmärkta träden drygt 10 % av trädens antal och av köpeskillingen. Tar man hänsyn till endast de två av förbudet berörda posterna utgör motsvarande siffror drygt 12 %. Värdet av de återmärkta träden vid värdetidpunkten utgör ostridigt 32 954 kr. I prop 1972:111 bil 2 s 335 uttalade departements chefen angående uttrycket "avsevärt försvåras" att frågan bör vara om ett kvalificerat intrång och tillade att envar måste vara beredd att underkasta sig visst intrång av hänsyn till allmänna intressen men att ett bagatellartat intrång inte bör grunda någon ersättningsrätt. Ett intrång som kan uppskattas till omkring 33 000 kr torde icke kunna betecknas som bagatellartat eller okvalificerat. - Vad kammarkollegiet anfört om att de kvarlämnade träden kunde nyttiggöras och att de även hade en positiv effekt ur föryngringssynpunkt synes icke vara riktigt. De återmärkta träden kommer nämligen att få rötskador och om någon tid att ramla omkull. Det är knappast troligt att de då har något rotvärde med hänsyn till kvalitetsskadorna och områdets ur avverkningssynpunkt dåliga utformning och den ringa storleken på beståndet. Någon självföryngring synes man med hänsyn till höjdläge och omständigheterna i övrigt ej kunna räkna med utan säkerligen måste plantering tillgripas. Planteringskostnaden blir mycket hög på grund av områdets utformning och ringa areal i jämförelse med kostnaden vid plantering av hela avverkningstrakten på en gång.

Som TR:n antecknat är frågan om ersättning att bedöma enligt 28 § naturvårdslagen i dess lydelse närmast före d 1 jan 1975.

Lika med TR:n finner jag att den avtalsklausul i det mellan Persson och bolaget gällande trädköpskontraktet, på vilken staten i första hand grundat sitt bestridande av käromålet, icke kan av staten åberopas till befrielse från ersättningsskyldighet.

Vad gäller målet i övrigt vill jag till en början framhålla att frågan om vilken rätt bolaget kan göra gällande mot staten är att skilja från frågan om värdetidpunkten. Beträffande förhållandet mellan tidpunkterna för förordnande om landskapsskydd och dispensprövning gällde enligt den i målet aktuella lagstiftningen att ersättning ej kunde påkallas förrän ansökan om dispens skett och blivit prövad. Av denna föreskrift om att dispensprövning skulle avvaktas innan frågan om ersättning kunde upptagas till prövning, kunde emellertid ej följa att tidpunkten för förordnandet om landskapsskydd i alla avseenden saknade betydelse. (Jfr NJA II 1973 s 98.) Det var nämligen genom detta som den enskilda rådigheten över fastigheten inskränktes och den senare dispensen innebar endast ett undantag från denna inskränkning. Om överlåtelse av ståndskog under tiden mellan avverkningsförbudet och dispens prövningen skulle tillerkännas den rättsverkningen att staten ej mot den nye rättsinnehavaren kunde åberopa samma grunder för jämkning av ersättningen som mot fastighetsägaren, skulle reglerna om jämkning kunnat kringgås genom ståndskogsöverlåtelser, vilket ej kan ha varit meningen. Bolaget kan därför i förevarande fall ej äga bättre rätt till ersättning i förhållande till staten än sin fångesman och är i princip skyldigt att vidkännas de jämkningar i en eventuell ersättning, som kan följa av tillämpning av den s k influensregeln. Den omständigheten att parterna vid ståndskogsöverlåtelsen ej kände till avverkningsförbudet saknar rättslig betydelse. I vad mån det kan anses styrkt att något influensvärde föreligger är en annan fråga, vilken jag upptager i det följande.

Parterna är i målet överens om att värdetidpunkten skall vara tiden för dispensprövningen.

Vad härefter angår frågan om eventuell ersättning skall jämkas med hänsyn till fastighetsägarens nytta i skilda avseenden av den kvarstående skogsridån, s k influensverkan, finner jag på de skäl som bolaget anfört och med beaktande av att det gäller granskog, att det ej kan anses styrkt att den kvarstående skogen har något värde för fastighetsägaren. Ersättningsfrågan kan därför i det följande prövas utan hänsynstagande till några influensvärden. Som följd härav uppgår bolagets skada till 32 954 kr, utgörande den kvarstående rotpostens värde vid dispenstillfället.

Vidkommande härefter huvudfrågan om det kvarstående avverkningsförbudet kan anses innebära avsevärd försvåring av pågående markanvändning, har bolaget andragit att värdet av skogsposten, omkring 33 000 kr, redan i sig själv är av en storleksordning som bör föranleda ersättning. Jag behandlar därför till en början spörsmålet om frågan om avsevärd försvåring skall bedömas utifrån ett dylikt absolut synsätt i stället för ett relativt betraktelsesätt, där värdet av den kvarstående skogen sätts i förhållande till andra faktorer. Naturvårdslagen bygger bl a på principen att vid ekonomiskt utnyttjande av naturen de åtgärder skall vidtagas, som behövs för att begränsa eller motverka skada och att fastighetsägare och andra rättsinnehavare är skyldiga att härför underkasta sig vissa uppoffringar. Vad som härvidlag kan komma i fråga är att i samband med kalavverkning lämna skogsridåer på vissa ställen. Ehuru denna möjlighet givetvis länge varit känd, blev den såvitt gäller naturvårds- och expropriationslagstiftning dock mera utförligt behandlad först vid 1974 års ändringar i naturvårdslagen. En dylik skogsridå torde i allmänhet uppgå till värden, som överstiger åtskilliga tusental kr. Med bolagets synsätt i denna del skulle ersättning utgå så gott som undantagslöst, vilket uppenbarligen ej kan ha varit avsikten. Allmänna ändamålsöverväganden ger således vid handen att ett relativt synsätt måste användas.

I fråga om vilka värdeförhållanden som skall tillmätas betydelse och vilken grad av intrång, som bör föranleda ersättning, beaktar jag följande:

Först uppstår frågan om skadan skall relateras blott till det kvarstående område, där dispens från avverkningsförbudet ej meddelats. Av samma skäl som ovan anförts beträffande skadans värde i och för sig finner jag att skadan ej kan relateras blott till det område, där avverkningsförbud fortfarande råder. Ett sådant förfaringssätt skulle nämligen också leda till att i fall liknande detta ersättning så gott som undantagslöst skall utgå, vilket ej kan ha varit avsett.

Vad gäller frågan om vilka värderelationer, som främst bör komma i betraktande, finner jag ett uttalande av lagrådet i samband med tillkomsten av naturvårdslagen vara vägledande (prop 1964:148 s 150). Lagrådet uttalade i detta sammanhang, att de omväxlande använda uttrycken "marken", "fastigheten" od i de paragrafer, som upptog ersättningsreglerna, icke torde kunna ges någon för alla fall bestämd tolkning, men att det dock borde förutsättas att valet av skilda termer främst borde tagas som uttryck för vad som ansågs vara normalfallet i de olika ersättningssituationerna samt att lagtexten ej skulle anses utgöra hinder att i rättstilllämpningen med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bedöma vilken mark som skulle anses berörd av ett ingripande enligt lagen. Lagrådet framhöll vidare, att man, när det gällde att uppskatta intrånget å visst område, måste - om det ej var fråga om hel fastighet - taga hänsyn till området såsom ingående i en ekonomisk enhet, i regel motsvarande en registerfastighet. Uttalandet är visserligen gjort vid förarbetena till 25-29 §§ i naturvårdslagens ursprungliga lydelse, men då det gäller att anlägga ett relativt betraktelsesätt, kan sådana jämförelser ej undvaras. Jag anser för min del att den relevanta jämförelsen, som kollegiet här anfört, är den mellan värdet av den kvarstående skogsridån och fastighetsägarens hela skogsinnehav i trakten, som enligt utredningen utgör en brukningsenhet. Totala skogsarealen är 600 ha och härav utgör den återmärkta skogsridån, som motsvarar högst 15 ha, 2,5 %. Av övriga jämförelser synes förhållandet mellan värdet av hela skogsförvärvet (alla tre områdena) och värdet av de återmärkta träden vara av intresse. Jämförelsen bör i så fall ske så att alla värden uppräknas till dagen för dispensbeslutet. Den värderelation, som då erhålles, uppgår till 10.48 %.

Vad gäller frågan om vilken grad av intrång, som skall vara ersättningsgrundande, beaktar jag följande. Som villkor för att ersättning skulle utgå föreskrev 28 § naturvårdslagen i dess i målet aktuella lydelse att "pågående markanvändning avsevärt försvåras". I samband med att lagrummet fick denna lydelse uttalade departementschefen att det var naturligt att någon kvalifikation på försvårandet uppställdes och att envar måste vara beredd att underkasta sig visst intrång av hänsyn till allmänna intressen samt att ett bagatellartat intrång inte borde grunda någon ersättningsrätt mot det allmänna (prop 1972:111 bil 2 s 335). Av det i och för sig självklara i det sålunda anförda exemplet går dock enligt min mening ej att finna någon ledning. Genom lagstiftning 1974 erhöll naturvårdslagen sin nu gällande lydelse, innebärande bl a att det tidigare systemet med landskapsskyddsförordnande borttogs. I stället gäller nu att LSt:n alltid har möjlighet att besluta om de åtgärder som behövs för att skydda naturen. Skulle åtgärderna vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras, skall området avsättas som naturreservat. Det betyder bl a att berörda markägare har möjlighet att föra talan om ersättning enligt 26 §. Är åtgärderna inte så ingripande, skall LSt:n i stället besluta att området skall utgöra naturvårdsområde. I sådant fall har berörda markägare inte någon rätt till ersättning. I samband med denna lagändring uttalade departementschefen (prop 1974:166 s 108):

"Några remissinstanser har kritiserat vissa påståenden av NVK i frågan om vilka restriktioner som i naturvårdens intresse bör kunna läggas på skogsbruket utan att ersättningsskyldighet uppkommer för det allmänna och har hemställt om vägledande uttalanden från departementschefens sida beträffande innebörden av begreppet pågående markanvändning i ifrågavarande hänseende. Med anledning härav vill jag anföra följande. De av 1972 års riksdag fastställda grunderna för rätt till ersättning med anledning av dispositionsinskränkningar enligt byggnads- och naturvårdslagstiftningen innebär bl a att markinnehavare har rätt till ersättning, om sådana inskränkningar medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk. Om innebörden härav yttrade jag i egenskap av chef för dåvarande civildepartementet (prop 1972:111 bil 2 och 3 s 334) bl a att markägare som genom föreskrifter eller beslut enligt NVL hindras att vidta en normal och naturlig rationalisering av pågående markanvändning bör fä ersättning härför. Beträffande frågan hur bl a kalavverkning av skogsmark skulle bedömas från denna synpunkt framhöll jag att något entydigt svar inte går att lämna utan att bedömningen måste ske från fall till fall och med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt framstår som en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen. Jag tillade att härvid särskilt var att beakta bl a samhällets syn på lämpliga bruknings- och rationaliseringsmetoder sådan denna kommer till uttryck i bl a den jord och skogsbrukspolitiska lagstiftningen eller på annat sätt. Att göra generella uttalanden om vad ifrågavarande ersättningsprinciper innebär beträffande olika i dagens läge använda metoder i skogsbruket är givetvis vanskligt. Avgörandet av ersättningsfrågan i samband med en viss dispositionsinskränkning måste i hög grad bli beroende av i vad mån inskränkningen med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet kan anses medföra avsevärt hinder i skogsbruket. Allmänt vill jag dock säga följande. Av vad jag har sagt i det föregående framgår att trakthyggesbruk, som bl a innebär att avverkningen koncentreras till en yta av viss storlek, f n måste betraktas som en normal driftsmetod i skogsbruket. Ägare av skogsmark är emellertid skyldig att tåla sådana av naturvårdshänsyn betingade restriktioner som inte avsevärt försvårar rationellt skogsbruk. Föreskrifter om konkreta åtgärder av det slag som enligt vad jag förut utvecklat bör iakttas i skogsbruket av hänsyn till naturvården kan självfallet inte grunda rätt till ersättning. Det gäller bl a vissa åtgärder såsom kvarlämnande av träd eller trädridåer i anslutning till bebyggelse och vattendrag och på impediment samt anpassning av hyggesgeometrin till landskapsformen."

Det är givetvis vanskligt att tillmäta detta uttalande vid en senare lagändring någon avgörande betydelse vid tolkningen av den ersättningsregel, som är tillämplig i målet. Att märka är emellertid att de nya reglerna ej i och för sig synes ha inneburit någon ändring i vad som skall anses vara avsevärt" försvårande av pågående markanvändning och av denna anledning anser jag uttalandet kunna tillmätas viss betydelse vid tolkningen av 28 § naturvårdslagen i dess i målet aktuella lydelse. Det må också framhållas att det inom doktrinen (Hillert i Expropriationsteknik, 1968, s 184 f) beträffande rekvisitet "avsevärt men" i 27 § naturvårdslagen i dess dåvarande lydelse uttalats att den ersättningsgrundande relationen möjligen kunde vara uppnådd "vid 25 % eller kanske rentav vid betydligt lägre procenttal". Som det ersättningsfall detta uttalande gällde (provisoriskt förordnande om förbud i avvaktan på bildande av naturreservat) till sin typ visade avsevärda likheter med nu förevarande ersättningsfall, anser jag jämväl detta uttalande förtjänt av beaktande. Framför allt följer av naturvårdslagens grundläggande principer, att enskilda sakägare är skyldiga att utan ersättning tåla vissa inskränkningar i sitt förfogande över naturtillgångarna, vilket framgår av lagens 1 § 3 st. När för sådana fall, varom här är frågan, i 28 § användes uttryckssättet att "pågående markanvändning avsevärt försvåras" måste detta såväl med hänsyn till uttryckssättet som lagstiftningens allmänna grunder betyda, att sakägare är skyldiga att utan ersättning underkasta sig relativt långtgående inskränkningar. Att i fall som det förevarande, där det gäller kalavverkning, sakägaren till förmån för allmänna intressen utan ersättning kan nödgas avstå t o m över 10 % av ett eljest maximalt utnyttjande av naturtillgångarna finner jag vara förenligt med lagstiftningens mening.

Sammanfattningsvis finner jag, att det återstämplade området utgör en så liten del av skogsarealen på den brukningsenhet det här är frågan om, att ersättning ej skall utgå. Även om hänsyn tages till förhållandet mellan värdet av de återstående träden och hela det aktuella rotpostförvärvet, finner jag att bolagets skada ej uppgår till ersättningsgill nivå. Bolagets talan skall därför ogillas.

Staten sökte revision och yrkade i första hand att bolagets talan om ersättning ogillades, i andra hand att ersättningen bestämdes till högst 17 000 kr.

Bolaget bestred ändring.

Statens naturvårdsverk avgav yttrande i målet.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Gustafson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom.

HD (JustR:n Hult, Westerlind och Rydin) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

Referenten, JustR Brundin, var av skiljaktig mening beträffande motiveringen och anförde: Ersättningsfrågan i målet skall, såsom TR:n anmärkt, bedömas - - - se under I - - - avsevärt försvårades.

Som domstolarna funnit kan den klausul i avtalet mellan Persson och bolaget, till vilken kammarkollegiet i första hand hänvisat som grund för sitt bestridande av bolagets talan, inte åberopas av staten till befrielse från sådan ersättningsskyldighet som kan föreligga enligt den angivna lagbestämmelsen.

I anslutning till vad kammarkollegiet åberopat som andrahandsgrund för sitt bestridande av käromålet har kammarkollegiet, utöver vad som återgivits i TR:ns dom, anfört: Kvarlämnandet av trädridån till skydd för landskapsbilden är att hänföra till sådana åtgärder som avses med bestämmelserna om allmän naturvårdshänsyn i 1 § naturvårdslagen. Inskränkningen i avverkningsrätten var i vart fall inte så omfattande att markanvändningen avsevärt försvårades. Vid bedömningen i sistnämnda hänseende bör göras en sammanvägning av samtliga omständigheter, såsom värdet av inskränkningen, omfattningen av hela avverkningsrätten, hela köpeskillingen beräknad i samma prisnivå som värdet av de återstämplade träden, storleken av fastighetsägarens skogsinnehav och de plusvärden för fastighetsägaren som inskränkningen kunde medföra. Därvid bör vidare beaktas att trädköpskontraktet gav bolaget rätt till ersättning av fastighetsägaren och att kontraktet upprättades efter det att kalavverkningsförbud hade lagts på området.

I frågan om inskränkningen i avverkningsrätten skall anses så omfattande att ersättning skall utgå har bolaget i HD hävdat att bedömningen skall ske med utgångspunkt i storleken av skadan för bolaget i absoluta tal.

Det som - - - se under I - - - som obetydlig.

Den rätt att avverka skog som genom trädköpskontraktet var upplåten åt bolaget utgjorde sådan särskild rätt till fastigheten som omnämns i förevarande bestämmelse i naturvårdslagen. I målet är ostridigt att bolaget - på grund av att sådant tillstånd till avverkning som fordrades enligt förordnandet vägrats bolaget - hindrades i användning av mark enligt kontraktet.

Trädköpskontraktet hade upprättats efter det att förevarande landskapsskyddsförordnande meddelats. Som grund för bestridandet av bolagets talan har ej - under hänvisning till detta förhållande - åberopats någon sådan omständighet som avses i 4 kap 5 § expropriationslagen eller någon annan omständighet av beskaffenhet att kunna påverka bedömningen om eller i vad mån bolaget åsamkades sådan skada som kan ersättas i målet.

I enlighet med det förut anförda blir såväl storleken av den skada bolaget kom att lida på grund av naturvårdsåtgärderna som frågan huruvida skadan är ersättningsgill i målet att pröva utan hänsynstagande till verkan av naturvårdsåtgärderna för fastighetsägaren eller eljest till ekonomiska faktorer som är att hänföra till honom eller hans skogsinnehav. Vad kammarkollegiet anfört i sådant hänseende är således ej av beskaffenhet att kunna beaktas i målet.

Vid angivna förhållanden bör skadan för bolaget till följd av att bolaget hindrades i sin markanvändning, som domstolarna funnit, beräknas till 32 954 kr.

Vid bedömningen om skadan skall anses ersättningsgill, dvs om pågående markanvändning avsevärt försvårats för bolaget, är i målet, såsom parterna bestämt sin talan, fråga endast om mark som omfattades av trädköpskontraktet. Medan kammarkollegiet har gjort gällande att prövningen skall, såvitt rör bolagets förhållanden, göras med avseende på hela den genom kontraktet upplåtna avverkningsrätten, har bolaget hävdat att hänsyn skall tagas endast till det område om 13 ha, på vilket den återmärkta skogsridån var belägen och som var att hänföra till en av de tre särskilda rotposterna enligt kontraktet.

Motiven till - - - se under I - - - kommersiell synpunkt.

Väl kan det antagas förekomma, när en ersättningsprövning som här är i fråga gäller innehavare av avverkningsrätt, att varierande avverkningsförhållanden eller andra skäl kan föranleda att olika markområden - även om de ingår i en och samma upplåtelse - blir att betrakta som skilda ekonomiska enheter. Vad som förekommit i målet ger emellertid inte anledning till annat bedömande än att hela den genom kontraktet upplåtna rätten till avverkning på Klocka 1:4 och 1:5 bör ses som ekonomisk enhet och att skadan således bör ställas i relation till denna enhet.

I fråga - - - se under I - - - enskilda fallet.

Vid en prövning i enlighet med det anförda av omständigheterna i förevarande mål får skadan för bolaget, som domstolarna funnit, anses ha varit så omfattande att ersättningsskyldighet föreligger för staten enligt det i målet tillämpliga lagrummet.

JustR Höglund var av skiljaktig mening och anförde: Bolagets talan - - - se under I - - - om naturreservat.

I förevarande mål innebar det meddelade avverkningsförbudet, enligt det innehåll det fick genom tillståndsbeslutet d 16 okt 1973, att en omkring 100 m bred skogsridå, omfattande en areal om 10-15 ha utefter den södra gränsen för rotpost nr 1, skulle sparas. Det ledde till att av 21 858 stämplade träd på rotpost nr 1 ett antal om 3 901 träd måste återmärkas och lämnas kvar. Räknat per ha skogsmark inom det område som omfattas av trädridån betyder detta, att av genomsnittligt omkring 500 stämplade träd ett antal av omkring 300 måste sparas. Samtliga dessa sparade träd utgjordes av gran. Utredningen ger inte vid handen några speciella förhållanden i övrigt rörande virkesförrådets sammansättning vare sig i fråga om stämplingen i dess helhet eller beträffande den del som måste sparas. Av handlingarna i målet att döma synes det av avverkningsförbudet slutligen berörda området ligga i nära anslutning till väg och i förhållande till rotposten i övrigt längst bort från avläggsplatserna. Omständigheter som kan antas särskilt försvåra utdrivningen på området därför att den inte får ske genom kalavverkning har inte förebragts.

Vid nu angivna förhållanden kan ej anses visat, att olägenheterna till följd av avverkningsförbudet blivit sådana att det, enligt det betraktelsesätt som förordats i det föregående, kan sägas att pågående markanvändning blivit avsevärt försvårad. Ersättning på grund av förbudet skall följaktligen ej utgå.

På grund av det anförda lämnar jag, med ändring av HovR:ns dom, bolagets talan utan bifall.