NJA 1982 s. 547

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Dufwa, rådmannen Nordström, fastighetsrådet Åsbrink samt två nämndemän) anförde i dom d 30 nov 1978:

Yrkanden m m.

I kvarteret Kransen i Uppsala, beläget vid Svartbäcksgatan i stadens centrum, förvärvade bolaget år 1968 fastigheten Dragarbrunn 19:2 om 625 kvm för 382 500 kr samt år 1973 fastigheterna Dragarbrunn 19:3 och 19:8 om sammanlagt 2 616 kvm för 3 500 000 kr. Fastigheterna utgör efter sammanläggning Uppsala Dragarbrunn 19:11.

Bolaget skall renovera gatuhusen på förutvarande Dragarbrunn 19:3 och 19:8. Övriga byggnader på Dragarbrunn 19:11 har rivits. I deras ställe avser bolaget att bygga ett affärs- och kontorshus med fasad mot Svartbäcksgatan. Nybygget kommer att ta i anspråk hela förutvarande Dragarbrunn 19:2 samt 1 249 kvm av 19:3 och 19:8 eller sammanlagt 1 874 kvm. Produktionskostnaden för nybygget, som skall omfatta en lokalyta om 3 290 kvm, beräknas i prisläget i maj 1977 till 19 250 000 kr inkl markkostnader. I beloppet ingår av bolaget beräknade kostnader för arkeologisk undersökning med 800 000 kr.

Den planerade nybebyggelsen berör äldre kulturlager som enligt 1 och 2 §§fornminneslagen (1942:350) utgör fast fornlämning.

Efter ansökan d 9 dec 1976 lämnade LSt:n genom beslut d 24 aug 1977 bolaget tillstånd enligt 6 § fornminneslagen att ta bort kulturlagren i de delar av Kransen som berörs av nybygget. LSt:n föreskrev därvid att fornlämningen, innan den togs bort, skulle undersökas arkeologiskt i den omfattning som låg till grund för kostnadsberäkning upprättad av riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet d 2 febr 1977. Dessutom bestämde LSt:n att undersökningen skulle utföras av ämbetets uppdragsverksamhet. Bolaget besvärade sig över beslutet men regeringen lämnade d 16 febr 1978 besvären utan bifall i vad de avsåg omfattningen av den arkeologiska undersökningen.

Den beslutade undersökningen började i april 1978 och beräknades vara klar i nov 1978. Den omfattar en yta av ca 700 kvm med en sammanlagd kulturlagervolym av 2 100 kbm., vilket motsvarar ungefår hälften av de bevarade kulturlagren. Ämbetet beräknar kostnaderna för sin undersökning till 1 443 100 kr. Härtill kommer bolagets kostnader för 10 300 grovarbetstimmar, maskiner m m till ett belopp av ca 700 000 kr. Totalt utgör kostnaderna för undersökningen av fornlämningen således ca 2 143 100 kr.

Bolaget har nu med åberopande av undantagsregeln i 9 § fornminneslagen yrkat att fastighetsdomstolen förklarar att kostnaderna för den arkeologiska undersökningen i samband med borttagande av kulturlagren på Uppsala Dragarbrunn 19:11 inte skall åvila bolaget. Som grund för yrkandet har bolaget anfört att det, till följd av särskilda förhållanden, är obilligt att kostnaderna skall åvila företaget.

Staten har bestritt bolagets talan och därvid anfört att de särskilda förhållanden bolaget åberopat inte är sådana som avses i 9 § fornminneslagen.

De särskilda förhållandena, sådana de åberopats av bolaget, och statens yttrande häröver redovisas i sina huvudsakliga delar i avsnitten 1-4 nedan.1. Onormalt höga kostnader i absoluta tal med anledning av undersökningen.

Bolaget: Den synnerligen omfattande arkeologiska undersökningen utgör en del av en riksomfattande vetenskaplig undersökning och kartläggning av den svenska medeltida staden. Undersökningen i Kransen ingår sålunda i ett forskningsprojekt "Medeltidsstaden", vilket inleddes under år 1976. Det torde vara mot bakgrunden av detta forskningsprojekt som ämbetet och LSt:n ställt mycket stora krav på undersökningen, vilket medfört onormalt och oväntat höga direkta kostnader om ca 2 143 100 kr. Med erfarenhet från liknande byggenskap i Uppsala och andra orter räknade bolaget med att kostnaderna skulle uppgå till högst 800 000 kr. Detta belopp motsvarar ca 425 kr per kvm tomtyta. Enbart ämbetets kostnader för undersökningen i Kransen motsvarar ca 770 kr per kvm tomtyta. Hänsyn skall också tas till den ökning av byggnadskostnaderna som blir en följd av den långa besluts- och undersökningstiden. Bolaget beräknar den indirekta kostnadsfördyringen till 500 000 kr.

Staten: Kransen är det enda kvarter öster om Fyrisån som har bevarade kulturlager från den äldre medeltida stadskärnan. Från de kringliggande kvarteren föreligger ingen eller blott ringa dokumentation. Den arkeologiska undersökningen i Kransen utgör således den enda kvarvarande möjligheten till ökad kunskap om Uppsalas uppkomst och utveckling och förståelse för de förändringar som har lett fram till dagens stadsmiljö men också för den miljö Uppsalas medeltida hantverkare och handelsmän levde och verkade i. - Inför varje arkeologisk utgrävning görs en noggrann bedömning av vilken ambitionsnivå utgrävningen bör ha med hänsyn till vetenskapliga intressen. I Kransen har ämbetet bedömt att en undersökning av 700 kvm (beräknad volym 2 100 kbm) fordras för att säkerställa en dokumentation som tar hänsyn till såväl kronologiska som strukturella och topografiska frågeställningar. Utgrävningen ingår inte i projektet Medeltidsstaden. Detta är avsett att ge bättre underlag för myndigheternas tillståndsprövning och den vetenskapliga forskningen. Det utgår helt från befintligt material. Inga egna fasta arbeten utförs. Såsom framgår av det anförda syftar däremot utgrävningen i Kransen till att utreda de konkreta förhållandena i äldre Uppsala. - Utgångsläget vid planering av en undersökning och beräkning av kostnaderna måste vara fornlämningens totala omfattning och struktur. Fornlämningens struktur och vetenskapliga betydelse bildar utgångspunkten för val av utgrävningsmetodik och ambitionsnivå och bestämmer därmed också undersökningskostnaderna. Vid kostnads jämförelser mellan olika undersökningar måste hänsyn tas till fornlämningarnas olika struktur, bevaringsgrad etc. Detta gäller också för medeltida stadskulturlager som visar upp stora olikheter såväl inom den enskilda staden som mellan olika städer. Lagrens utsträckning och djup, dvs kubikinnehållet, kan dock användas som bas för sådana jämförelser. För undersökningen i Kransen blir de totala kostnaderna, utslagna på varje undersökt kbm, ca 1 020 kr. Denna kostnad är inte högre än för jämförbara objekt i Uppsala och andra orter. Däremot är den totala utgrävningsvolymen betydligt större i Kransen än i andra fall. - Staten vitsordar att undersökningen medför en indirekt kostnadsfördyring med 500 000 kr.2. Ämbetets kostnader i förhållande till produktionskostnaden.

Bolaget: Ämbetets kostnad för undersökningen, 1 443 100 kr, är onormalt hög i förhållande till produktionskostnaden för nybyggenskapen, beräknad till 19 250 000 kr. Kostnaden om 1 443 100 kr medför att hyrorna måste höjas med minst 15 procent. Härigenom stiger den allmänna hyresnivån i centrum utan sakligt skäl. Detta utgör också en uppenbar orättvisa mot hyresgästerna. Dessa får bära högre hyror än som utgår för andra likvärdiga lokaler. Dessutom skall beaktas att en kostnad av den storlek som det här är fråga om normalt är belåningsbar i ett byggprojekt. Detta gäller dock inte kostnaderna för en arkeologisk undersökning eftersom en sådan undersökning inte motsvaras av något värde i fastigheten. Utgrävningen måste således finansieras av fastighetsägaren själv. Med hänsyn till storleken av den aktuella kostnaden (1 443 100 kr) är detta oskäligt.

Staten: Det vitsordas att ämbetets kostnad för undersökningen medför en hyreshöjning om 10-15 procent och att kostnaderna för undersökningen inte är belåningsbara vid nybyggnad av lokaler. Eftersom bolaget kan kompensera kostnadsökningarna genom att ta ut högre hyra uppkommer emellertid ingen obillighet för företaget.3. Kostnaderna för undersökningen i förhållande till köpeskillingen för marken.

Bolaget: Nybebyggelsen tar i anspråk 1 874 kvm mark. Bolaget förvärvade ca en tredjedel av denna mark (Dragarbrunn 19:2) år 1968 för 382 500 kr och återstoden år 1973 för 1 671 162 kr eller totalt 2 053 662 kr. De direkta undersökningskostnaderna, 2 143 100 kr, är således ungefär lika stora som totala köpeskillingen för marken. Detta är ett orimligt förhållande. Storleken av de direkta undersökningskostnaderna, 2 143 100 kr, har varit omöjliga att förutse.

Staten: Byggföretag av bolagets storlek känner i allmänhet till om ett visst exploateringsområde har kulturlager. Omfattningen av kulturlager kan kartläggas utan höga kostnader genom undersökning eller kontakt med antikvarisk myndighet. Att detta förfarande förutsatts framgår av 8 § fornminneslagen och förarbetena till stadgandet. Genom skrivelse d 7 okt 1975 påpekade ämbetet för bolaget, att den planerade nybebyggelsen avsåg "de centrala delarna av medeltidsstaden där mäktiga kulturlager med stor betydelse för kunskapen om Uppsalas äldre historia finns" och att exploatering måste föregås av arkeologisk undersökning, som markägaren/exploatören måste bekosta. Bolaget har inte vare sig vid markköpen eller vid planeringen av byggandet (år 1976) ombesörjt att kulturlagrens omfattning utrönts. - Om en undersökning visar att mäktiga kulturlager finns bör det verka sänkande på köpeskillingen. De omständigheter bolaget åberopat som grund för talan skulle då inte ha förelegat. Att bolaget av olika skäl underlåtit att ta reda på omfattningen av kulturlagren och beräknad ambitionsnivå bör inte medföra att staten skall belastas med kostnaderna.4. Storleken och beräkningen av undersökningskostnaderna strider mot tankegångarna i fornminneslagen.

Bolaget: Vid fornminneslagens tillkomst utfördes de arkeologiska undersökningarna huvudsakligen genom fånsmuséernas försorg. Personalinsatserna var relativt blygsamma och en stor del av kostnaderna togs på ordinarie löne- och omkostnadsstat. Omfattningen av utgrävningarna var en helt annan. Undersökning av stadskärnor i den utsträckning, som det nu är fråga om, torde inte ha föresvävat lagstiftaren. Den aktuella undersökningen utförs av ämbetets uppdragsverksamhet. Dess debiteringsgrund är att full kostnadstäckning skall erhållas. Fram till budgetåret 1967/68 reglerades kostnader för undersökningar, som ämbetet utförde på uppdrag av enskilda exploatörer, helt vid sidan av riksstaten. Inkomster och utgifter för uppdragsverksamheten balanserade under budgetåret 1966/67 på 853 000 kr. Fr o m budgetåret 1967/68 regleras uppdragsverksamheten i ett särskilt förslagsanslag, vilket sistnämnda budgetår upptogs till 1 260 000 kr inkl kostnader för grovarbetare och maskiner. Samtidigt infördes ett anslag om 35 000 kr som bidrag till sådana enskilda uppdragsgivare som annars skulle belastas med alltför höga kostnader. Detta bidrag motiverades med att principen om full kostnadstäckning skulle leda till ökade kostnader för uppdragsgivarna. De beviljade anslagen till uppdragsverksamheten visar en ökning till 8 863 000 kr för budgetåret 1978/79; kostnader för grovarbetare och maskiner ingår inte i detta belopp.

Staten: Sedan fornminneslagen trätt i kraft har vid flera tillfällen i riksdagen väckts motioner med yrkande om utredning av kostnadsansvaret (se bl a kulturutskottets betänkande 1977/78:12). Tanken på en ändring av stadgandet har dock avvisats. De argument som legat till grund för ändringsyrkandena är i stort sett likalydande med dem som bolaget åberopar i målet. Även om 1942 års lagstiftare inte kunnat förutse kostnadsökningarna har de nuvarande lagstiftarna sålunda konfirmerat utvecklingen härvidlag.

Domskäl. Bolaget har upplyst, att det inte förvärvade egendomen i Kransen för rivning och nybebyggelse. Först år 1974 började bolaget överväga hur det skulle använda egendomen. Bolaget tog då upp överläggningar i frågan med byggnadsnämnden och presumtiva hyresgäster. Planerna blev närmare utformade år 1976 då byggnadslov söktes; byggnadslov beviljades d 18 nov 1976. Kontakt med antikvarisk myndighet togs från bolagets sida första gången under hösten 1976. Bolaget bedömde att ett sådant samråd inte var meningsfullt förrän bolagets planer beträffande markanvändningen blivit konkreta. Vid beräkning av kostnaderna för den arkeologiska undersökningen utgick bolaget från sina erfarenheter av byggande i Uppsala och andra orter. Med ledning härav kom bolaget fram till att kostnaderna skulle komma att uppgå till högst 800 000 kr.

Enligt 9 § fornminneslagen skall kostnad för sådan särskild undersökning varom fråga är i målet åvila arbetsföretaget såvitt det inte på grund av särskilda förhållanden finnes obilligt.

I förarbetena till nämnda lagrum förekommer inte något uttalande enligt vilket obillighetsrekvisitet ställts i relation till storleken av kostnaderna eller till beräkningssättet för dessa. Huvudprincipen är att kostnaderna - oavsett storlek och beräkningssätt - skall åvila företaget. De undantag från huvudregeln som exemplifierats i förarbetena har inte heller knutits till storleken av kostnaderna eller till beräkningssättet för dessa utan avser helt andra situationer. Som ämbetet framhållit har inte heller de riksdagsmotioner under senare tid som berört kostnadsansvaret - och som till stor del baserats på samma argument som bolaget nu anfört - föranlett någon ändring av lagrummet.

Kostnaderna till följd av undersökningen får visserligen såsom bolaget anfört i och för sig anses höga. Orsaken härtill kan dock inte - enligt vad som framgår av vittnesmål av överantikvarien vid ämbetet M.B. - hänföras till att undersökningen skulle ha ingått i projektet Medeltidsstaden. Att kostnaderna blivit höga synes i stället främst ha berott på kulturlagrens betydande omfattning och tjocklek samt deras stora vetenskapliga betydelse.

Enligt 8 § fornminneslagen bör vid planerande av arbetsföretag i god tid inhämtas om fast fornlämning kan beröras av företaget, och där detta finnes vara förhållandet bör samråd så snart ske kan äga rum med LSt:n (riksantikvarien eller dennes ombud). Att fast fornlämning fanns i Kransen var en omständighet som bolaget måste antas ha känt till redan då bolaget år 1968 gjorde sitt första förvärv i kvarteret. Genom vad avdelningsdirektören vid ämbetet D.D. - hörd som vittne - anfört är klarlagt att bolaget år 1968 och år 1973 skulle ha kunnat få uppgift såväl om fornlämningens omfattning som om de beräknade undersökningskostnaderna. Bolaget hade därvid - om fastigheterna förvärvats för nybebyggelse - kunnat anpassa köpeskillingarna efter undersökningskostnaderna. Genom ämbetets skrivelse d 7 okt 1975 - vari ämbetet bl a upplyste om att planerad nybebyggelse avsåg mark "inom de centrala delarna av medeltidsstaden, där mäktiga kulturlager med stor betydelse för kunskapen om Uppsalas äldre historia finns" - blev det klargjort för bolaget att en nybebyggelse skulle komma att föranleda en arkeologisk undersökning av betydande omfattning och följaktligen medföra höga kostnader. Det uppkom sålunda ytterligare anledning för bolaget att ta upp ett samråd med antikvarisk myndighet. Bolaget dröjde emellertid med detta ända till hösten 1976 då projekteringen för ett nybygge var långt framskriden. Med hänsyn till det anförda kan avseende inte fästas vid bolagets invändning om det omöjliga i att förutse storleken av undersökningskostnaderna.

Förekomsten av fast fornlämning inom en fastighet som är avsedd att nybebyggas får anses innebära en belastning på fastigheten. Värdet på en sådan fastighet kan - jämförd med en likartad fastighet utan fast fornlämning - teoretiskt bestämmas till värdet på den sistnämnda minskat med kostnaderna för de undersökningar som kan bedömas komma att erfordras vid en nybebyggelse. Redan det förhållandet att bolaget vid förvärven inte hade några planer på omedelbar rivning av befintlig bebyggelse liksom den omständigheten att viss del av bebyggelsen kommer att bevaras tyder enligt domstolens mening på att de köpeskillingar som bolaget erlagt för fastigheterna inte kan ha bestämts utifrån deras värde vid rivning och nybebyggelse. På grund härav kan den omständigheten att undersökningskostnaderna inte står i rimligt förhållande till köpeskillingen för "marken" inte medföra att det vid nybebyggelse är obilligt att låta företaget stå för undersökningskostnaderna.

Även om de köpeskillingar bolaget erlagt för fastigheterna - helt eller delvis - skulle ha bestämts efter värdet vid rivning och nybebyggelse kan - i förevarande fall - obillighet inte inträda förrän undersökningskostnaderna överstiger det värde vid nybebyggelse fastigheten skulle haft om fornlämning inte förekommit; något sådant har dock inte gjorts gällande.

Vad slutligen gäller förhållandet mellan undersökningskostnad och produktionskostnad har bolaget inte ens påstått att det inte kan få avsättning för lokalerna till hyror som täcker den faktiska produktionskostnaden. Med hänsyn härtill kan inte anses att förhållandet mellan undersökningskostnad och produktionskostnad innefattar någon obillighet.

Sammanfattningsvis finner domstolen att det inte framkommit sådana särskilda förhållanden på grund av vilka det är obilligt att kostnaderna för undersökningen skall - i enlighet med huvudregeln i 9 § fornminneslagen - åvila bolaget. Käromålet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Bolagets talan ogillas.

Domskäl

Domskäl. Bolaget har i HovR:n anfört att tillämpning av undantagsregeln i 9 § fornminneslagen är påkallad dels därför att storleken av undersökningskostnaderna inte varit möjlig att förutse, dels därför att undersökningskostnaderna är onormalt höga.

Enligt 9 § fornminneslagen gäller att allmänt eller större enskilt företag skall svara för kostnaden för sådan särskild undersökning av fast fornlämning som erfordras med anledning av företaget. Regeln vilar på den tanken att kostnaden för särskild undersökning bör tas i beräkning som en omkostnad för företaget. Den ingår som ett led i fornminneslagens system för skydd av fornlämningar såtillvida som den syftar till att främja en omsorgsfull planering som tar sikte på att undvika arbeten som berör fasta fornlämningar. Med hänsyn till att förhållandena kan vara synnerligen skiftande har kostnadsansvaret inte ansetts kunna upprätthållas oinskränkt. Undantag från ersättningsskyldigheten är sålunda stadgad för det fall att det framstår som obilligt att låta företaget betala kostnaden. I motiven anges som exempel på fall där undantagsregeln kan vara tillämplig att fornlämningen inte förut varit känd. Tanken är uppenbarligen att arbetsföretaget normalt skall bära kostnaden men staten kan undantagsvis efterge kostnadsansvaret. Även om undantagsregeln enligt sin ordalydelse närmast talar för att företaget skall svara för hela kostnaden eller helt befrias därifrån finner HovR:n med stadgandets syfte bäst förenligt att regeln inte utesluter möjligheten att lösa kostnadsfrågan så att företaget svarar för en del av kostnaden och det allmänna för resterande del. En sådan tolkning svarar också bäst mot den administrativa praxis som utbildat sig på området.

Kostnadsansvaret enligt 9 § fornminneslagen åvilar som framgått arbetsföretag. Det saknar således enligt HovR:ns mening betydelse vem som äger fastigheten liksom - då den förvärvats genom köp - för vilket ändamål den förvärvats och vilken köpeskilling som erlagts.

Av förarbetena till 9 § fornminneslagen får anses framgå att lagstiftaren vid tillkomsten av undantagsregeln fäst vikt vid möjligheterna att förutse kostnaderna för arkeologisk undersökning. Som exempel på en obillighetssituation har särskilt nämnts det fallet att fornlämning inte förut varit känd. Härmed synes i princip böra jämställas det fallet att fornlämningens existens väl är känd men att undersökningarna blir mer omfattande än företaget haft anledning räkna med. Vad företaget skäligen bort ta i beräkning får bedömas med beaktande av de möjligheter som finns att genom hänvändelse till antikvarisk myndighet få uppgift såväl om fornlämningens omfattning och erforderliga undersökningar som kostnaderna för dessa. I princip torde endast merkostnader som föranleds av att sakförhållandena inte varit kända omfattas av undantagsregeln.

Bolaget är sedan lång tid tillbaka verksamt inom Uppsala och uppenbarligen väl förtroget med de särskilda förutsättningar för byggande inom den gamla stadskärnan som följer av att den vilar på lämningar från en medeltida stad. Utredningen visar att bolaget vid flera tillfällen bekostat arkeologiska undersökningar som föranletts av bolagets byggnadsverksamhet i Uppsala. Bolaget har vitsordat att det redan vid förvärvet av fastigheterna i kvarteret Kransen åren 1968 och 1973 var medvetet om att arkeologiska undersökningar kunde komma att krävas innan nybyggnad kunde ske.

Fram till år 1972 ombesörjdes arkeologiska utgrävningar i Uppsala av länsmuséet där. Under nämnda år övertog riksantikvarieämbetet ansvaret. Planeringen för ombyggnaden av kvarteret Kransen påbörjades år 1974. I en första kalkyl, vilken grundades på erfarenheter från utgrävningar i länsmuséets regi och som låg till grund för övervägande av frågan om byggnaderna skulle bevaras eller rivas, räknade bolaget med en kostnad för arkeologiska undersökningar om 250 000 kr. Senast hösten 1975 måste det emellertid genom riksantikvarieämbetets skrivelse d 7 okt samma år ha stått klart för bolaget att en nybebyggelse skulle komma att kräva omfattande, kostnadskrävande undersökningar. Genom vittnesförhören med M.B. och D är vidare utrett att bolaget redan före förvärven av fastigheterna genom hänvändelse till riksantikvarieämbetet skulle ha kunnat få tämligen exakta besked såväl om fornlämningens omfattning som om undersökningskostnaderna. Först hösten 1976, då projekteringen för ett nybygge var långt framskriden, tog bolaget kontakt med riksantikvarieämbetet för att inhämta dess synpunkter.

Bolaget har uppenbarligen först i ett sent skede av projekteringsarbetet insett att nybebyggelse inom kvarteret Kransen förutsatte omfattande arkeologiska undersökningar till betydande kostnader. I någon mån förklaras detta av att kostnaderna för utgrävningar inom fastigheter som bolaget tidigare bebyggt varit förhållandevis måttliga. Bolaget hade emellertid enligt HovR:ns mening inte bort förlita sig på sina allmänna erfarenheter utan på ett tidigt stadium genom kontakter med riksantikvarieämbetet bort utröna vilka krav på arkeologiska undersökningar som skulle komma att ställas i kvarteret Kransen.

Då bolaget sålunda dels räknat med vissa kostnader för arkeologiska undersökningar, dels bort ta de kontakter som nyss sagts, kan bolaget inte befrias från kostnadsansvaret på den grunden att kostnaderna inte varit möjliga att förutse. Det kan tilläggas att bolaget ej gjort gällande att merkostnader uppkommit genom att undersökningarna blivit mer omfattande än bolaget förutsett.

Frågan är då om utgrävningskostnaderna är så höga att tillämpning av undantagsregeln ändå är motiverad.

I målet är fråga om mark, som enligt fastställd stadsplan utgör kvartersmark avsedd för enskilt, kommersiellt bebyggande. Ett rationellt utnyttjande av byggnadsrätten kräver att arkeologiska undersökningar utförs.

Vid planläggning skall ske en avvägning mellan de allmänna och enskilda intressen som gör sig gällande i det särskilda fallet. En förutsättning för att så skall kunna ske är att intressenterna bereds tillfälle att framföra sina synpunkter. Garantier för att alla intressen blir vederbörligen beaktade har skapats bl a genom reglerna om samråd vid upprättande av förslag till plan och utställande av sådant förslag till granskning. Även de antikvariska myndigheterna har på så sätt fått möjligheter att påverka den fysiska planeringen. En utgångspunkt för prövningen vid fastställelse av stadsplan bör vara att bebyggelse inte medges inom områden där det finns fornlämningar som obetingat bör bevaras eller där kostnaderna för utgrävning är så höga att ekonomiska förutsättningar för utnyttjande av byggnadsrätten inte föreligger. Arbetsföretag bör kunna förlita sig på att en sådan prövning skett.

Det synes mot den angivna bakgrunden inte skäligt att kräva att bolaget skall stå för högre utgrävningskostnader än att avkastningen från det i kvarteret Kransen uppförda affärs- och kontorshuset kan förrän ta utgrävnings- och byggnadskostnaderna. Om större krav ställs innebär det att marken saknar värde för nybyggnadsändamål och att ekonomiska förutsättningar att utnyttja byggnadsrätten saknas. Tillämpning av undantagsregeln skulle i så fall utlösas för att möjliggöra ett genomförande av stadsplanen. Av utredningen får emellertid anses framgå att intäkterna från affärs- och kontorshuset förrän tar byggnadskostnaderna och i vart fall en stor del av utgrävningskostnaderna. Bolagets talan kan således inte bifallas på den nu ifrågavarande grunden.

Om - såsom fallet är i Uppsala - fornlämningar som utgör en påtaglig belastning vid genomförande av byggnadsföretag är vanligt förekommande, skulle det kunna ifrågasättas om inte undantagsregeln bör kunna tillämpas på så sätt att arbetsföretag befrias från utgrävningskostnader, som ligger utöver vad som skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten (jfr 30 § miljöskyddslagen). Utredningen får anses visa att kostnaderna för utgrävningarna i kvarteret Kransen överstiger de för orten vanliga; vittnet D har uppgett att utgrävningen är en av de tio mest omfattande som genomförts i landet. Med hänsyn till det sätt varpå bolaget bestämt sin talan finns emellertid inte anledning att gå närmare in på frågan om bolaget på den grunden till någon del kan befrias från kostnadsansvaret.

På nu anförda skäl lämnar HovR:n bolagets talan utan bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Bolaget sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

Staten bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. Lika med HovR:n finner HD att en efter förhållandena i det enskilda fallet avpassad jämkning kan ske av kostnadsansvaret enligt 9 § fornminneslagen, så att alltså arbetsföretaget förklaras skola svara för en del av kostnaden för den arkeologiska undersökningen och det allmänna för resterande del. Det förhållandet att bolaget formulerat sitt yrkande så, att det begärt att bli befriat från kostnaderna i fråga i dess helhet kan rimligen inte hindra att en fullständig prövning får ske av kostnadsansvaret i enlighet med vad nyss sagts.

HD finner, lika med HovR:n, att bolaget inte kan befrias från kostnadsansvaret på den grunden att storleken av kostnaderna inte varit möjlig att förutse.

Även om - vidkommande den andra huvudgrunden för bolagets talan - det i målet vore utrett att undersökningskostnaderna i något avseende är onormalt höga, kan med hänsyn till de möjligheter bolaget haft att på ett tidigt stadium skaffa sig kunskap om kostnaderna talan inte heller till någon del vinna bifall på denna grund.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Bolagets talan i målet innebär att bolaget vill bli befriat från ansvar för kostnaderna för den arkeologiska undersökningen. Som grunder för talan har bolaget i HD anfört, dels att de kostnader som uppkommit för undersökningen inte varit möjliga att förutse, dels att kostnaderna är så höga såväl i absoluta tal som i förhållande till kostnaderna för andra undersökningar samt till tomtareal, köpeskillingarna för marken och produktionskostnaderna och även i förhållande till vad lagstiftaren förutsett eller avsett vid fornminneslagens tillkomst att det är obilligt att bolaget skall svara för dem.

I 9 § fornminneslagen föreskrivs att, om det med anledning av allmänt eller större enskilt arbetsföretag som berör fast fornlämning erfordras att särskild undersökning av fornlämningen företas eller att särskild åtgärd vidtas för att bevara den, kostnaden härför skall åvila företaget, såvitt det icke på grund av särskilda förhållanden finnes obilligt.

Undantagsregeln i senare ledet av paragrafen tillkom på förslag av föredragande departementschefen, vilken som exempel på fall då den kan tillämpas angav, att undersökning av fornlämningen redan varit planerad, att fornlämningen är av så ringa betydelse att det inte synes påkallat att vidta någon särskild åtgärd för dess bevarande eller att fornlämningen inte varit känd förut (NJA II 1942 s 571).

Ehuru undantagsregeln närmast tar sikte på att arbetsföretaget skall kunna befrias helt från kostnadsansvaret, föreligger ej hinder att fördela kostnaderna så att företaget belastas med endast en del av dessa. Både av lagtexten och av förarbetena framgår emellertid att undantagsregeln inte har karaktär av allmän skälighetsregel, som skulle kunna föranleda befrielse från eller jämkning av kostnadsansvaret efter en skönsmässig bedömning. För undantagsregelns tillämpning förutsätts att det i det enskilda fallet föreligger särskilda förhållanden. Härmed måste avses sådana omständigheter som nämnts i motiveringen eller som ligger i linje med dessa. Därvid får anses att, om kostnaderna blir väsentligt högre än de arkeologiska myndigheterna angett, därför att fornlämningen visar sig vara större än man utgått från eller andra oförutsedda kostnadshöjande omständigheter inträffar, sådana fall är attjämställa med det i förarbetena nämnda fallet att fornlämningen inte varit känd förut. I sådana situationer bör en jämkning av kostnadsansvaret kunna ske så att företaget inte belastas med de merkostnader som föranleds av de nytillkomna omständigheterna.

Bolaget har inte gjort gällande att några särskilda omständigheter som inte kunnat förutses av de arkeologiska myndigheterna påverkat storleken av kostnaderna. Med hänsyn härtill och till vad ovan anförts om undantagsregelns karaktär kan bolagets påstående att kostnaderna är oskäligt höga, absolut eller relativt sett, inte leda till att huvudregeln i 9 § frångås.

När bolaget gör gällande att kostnaderna inte varit möjliga att förutse åsyftas därmed, att bolaget med hänsyn till sin kännedom om kostnaderna för undersökningar i andra sammanhang och till avsaknaden i officiella handlingar av uppgifter om fasta fornlämningar på platsen inte hade anledning räkna med att kostnaderna för undersökningen skulle bli så stora som fallet blev. Med hänsyn till den erfarenhet bolaget hade av arkeologiska undersökningar i samband med tidigare byggnadsverksamhet inom stadskärnan i Uppsala måste det emellertid redan vid förvärvet av fastigheterna ha för bolaget framstått som i hög grad sannolikt att fastigheterna inrymde fasta fornlämningar. Av utredningen framgår att bolaget genom samråd med arkeologisk myndighet, möjligen redan vid det första fastighetsförvärvet och i varje fall när planeringsarbetet för utnyttjandet av fastigheterna igångsattes (jfr 8 § fornminneslagen), skulle ha fått sådana besked om undersökningarnas omfattning och kostnadernas storlek att de belopp som slutligen påfördes bolaget inte hade kommit som en överraskning. Undantag från huvudregeln i 9 § kan alltså inte heller medges på den nu behandlade grunden.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.