NJA 1983 s. 103

Domskäl

Skäl. I likhet med TR:n och HovR:n finner HD att pantbreven genom att omhändertas av M.U. kommit i Moduls besittning.

Som huvudregel i svensk rätt gäller att panträtt i lös egendom upphör i och med att panten kommer i pantsättarens besittning. Detsamma gäller vid pantsättning av fast egendom i fråga om pantbrevet. Från denna huvudregel har i rättsfallet NJA 1958 s 422 gjorts undantag då besittningsövergången skett av misstag. Av avgörande betydelse för utgången i detta fall var att borgenären saknade kännedom om att besittningen hade gått över till pantsättaren. Även i det fall som nu föreligger till bedömning beror det på ett misstag att panten har kommit att innehas av gäldenären. Situationen är emellertid såtillvida en annan som borgenären - Uplandsbanken - omgående fått vetskap härom.

Besittningskravet är av väsentlig betydelse för den allmänna omsättningen och för övriga borgenärers skydd. Det är därför av vikt att undantag därifrån inte ges större räckvidd än som är påkallat av syftet därmed, i detta fall att tillgodose panthavarens intresse av att inte oavsiktligt bli försatt i en situation som innebär att han gör en rättsförlust. Med hänsyn härtill bör det för att panträtten skall bestå, trots att panten av misstag har kommit i gäldenärens besittning, krävas att borgenären utan oskäligt dröjsmål från det han fått vetskap om förhållandet vidtar erforderliga åtgärder för att rätta till misstaget.

När Mona U underrättade banken om att hon hade tagit hand om pantbreven, uppmanades hon att översända dem till banken, vilket hon också lovade att göra. Det framstår som naturligt och fullt försvarligt att banken en kortare tid lät sig nöja härmed. När pantbreven ännu efter några veckor inte hade tillställts banken, borde emellertid denna ha vidtagit mera verksamma åtgärder än ett par resultatlösa kontakter med M.U. per telefon. Genom sin underlåtenhet härutinnan får banken anses ha gått förlustig sin panträtt före den tidpunkt då Modul försattes i konkurs.

Av det nu anförda följer att banken, såsom TR:n och HovR:n funnit, inte äger åtnjuta förmånsrätt i konkursen på grund av pantförskrivningen av pantbreven.

Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

JustR Vängby var av skiljaktig mening och anförde: I likhet med TR:n och HovR:n finner jag att att pantbreven genom att omhändertas av M.U. kommit i Moduls besittning.

Som huvudregel i svensk rätt gäller att panträtt i lös egendom upphör i och med att panten kommer i pantsättarens besittning. Detsamma gäller vid pantsättning av fast egendom i fråga om pantbrevet. Från denna huvudregel har i rättsfallet NJA 1958 s 422 gjorts undantag då besittningsövergången skett av misstag. I detta fall hade förlagsinteckningar som i rätt ordning pantsatts sedermera genom misstag kommit i gäldenärens - ett aktiebolags - besittning. När bolaget nära två år senare försattes i konkurs, fanns inteckningarna alltjämt i bolagets besittning. Det ansågs utrett, att borgenären inte förrän efter konkursutbrottet fått kännedom om detta förhållande. Under sådana omständigheter fann HD panträtten fortfarande äga bestånd. En ledamot var skiljaktig och anförde, att ehuru det fick antagas att panträtt inte omedelbart upphör när panten på grund av misstag kommer i pantägarens besittning, besittningskravet - grundat på allmänna hänsyn till kredit och omsättning, önskemålet att försvåra skentransaktioner m m - dock måste anses medföra, att borgenären går rätten förlustig, om besittningen inte inom rimlig tid återgår, och detta även om han då inte fått kännedom om förhållandet.

Mot bakgrund av den ståndpunkt som HD sålunda intagit beträffande misstag av den art som här är i fråga - och som otvivelaktigt är välgrundad eftersom man så långt möjligt bör undvika att rena misstag leder till rättsförluster - uppkommer i förevarande mål frågan om Uplandsbankens panträtt skall anses ha gått förlorad, trots att det är på grund av misstag som pantbreven kommit i Moduls besittning. Omständigheterna i det nu aktuella fallet skiljer sig från förhållandena i 1958 års rättsfall i framför allt två hänseenden. Dels har väsentligt kortare tid förflutit från det att panten kommit i pantsättarens besittning - en omständighet som sedd isolerad naturligtvis talar till Uplandsbankens förmån - dels har Uplandsbanken före konkursutbrottet fått kännedom om att pantbreven fanns i Moduls besittning.

Om borgenären får kännedom om att panten av misstag har kommit i pantsättarens besittning, får han därmed också möjlighet att vidta åtgärder för att återta besittningen. Underlåtenhet att vidta sådana åtgärder kan tyda antingen på att borgenären avstår från panträtten och att denna således i vart fall upphört genom underförstått avtal eller på att pantsättningen är en skentransaktion. Att motverka skentransaktioner anses i svensk doktrin allmänt vara besittningskravets viktigaste funktion vid pantsättning, och stor vikt måste fästas vid risken för sådana transaktioner, när det gäller att bedöma en situation av förevarande art. Från övriga funktioner som besittningskravet antas fylla torde kunna i huvudsak bortses; oavsett hur det förhåller sig med borgenärens åtgärder får gäldenären genom besittningen de faktiska möjligheterna att förfoga över panten med risk bl a för att godtrosförvärv kommer till stånd.

I förevarande fall är det uppenbart att Uplandsbanken ej avstått från panten och att det ej heller är fråga om en skentransaktion. Från ren bevissynpunkt saknas därför anledning att närmare ta ställning till vilka åtgärder Uplandsbanken bort vidta eller rent faktiskt vidtagit.

Av hänsyn till kraven på klarhet och god ordning i rättslivet kan dock inte godtas, att panten under obegränsad tid kvarstannar i gäldenärens besittning, även om han fått besittningen av misstag och ingenting talar för att borgenären avstått från panträtten eller att fråga är om en skentransaktion. Någonstans måste, oavsett omständigheterna i det enskilda fallet, en tidsgräns dras där panträtten upphör. Mot bakgrund av utgången i 1958 års rättsfall bör i fall, när borgenären före konkursutbrottet fått kännedom om att pantsättaren kommit i besittning av panten, tiden räknas från det att han fått sådan kännedom. Lämpligen bör därvid hänsyn tas till hur lång tid som kan åtgå för att borgenären med användande av rimliga medel skall komma i besittning av panten; någon anledning att skilja mellan banker och andra borgenärer föreligger inte när fråga inte är om att i det enskilda fallet på grund av borgenärens handlande bedöma, huruvida det föreligger en skentransaktion.

Omständigheterna i förevarande mål är väl ägnade att belysa, vilken tid som rimligen bör tillåtas förflyta. Särskilt mot bakgrund av att M.U. tog kontakt med Uplandsbanken och lovade denna att pantbreven skulle återställas framstår det som naturligt att banken först en kortare tid avvaktade att så skulle ske och därefter anmodade M.U. att uppfylla sitt löfte. Vad banken därefter närmast haft att göra, när pantbreven likväl inte tillställdes banken, har varit att vända sig till - vid då aktuell tidpunkt - överexekutor för att komma i besittning av panten. Det är mycket ovisst om ett sådant förfaringssätt skulle ha kunnat leda till att banken kommit i besittning av pantbreven före konkursutbrottet. Med hänsyn härtill kan den tid av en dryg månad som förflutit mellan det att banken fick kunskap om att pantbreven var i Moduls besittning och konkursutbrottet inte anses vara längre tid än som skäligen bort få tas i anspråk för att åstadkomma rättelse av det inträffade misstaget.

Under sådana omständigheter finner jag att panträtten fortfarande ägde bestånd vid konkursutbrottet. Anmärkningen mot den av Uplandsbanken yrkade förmånsrätten är därför inte lagligen grundad.

På grund av det anförda förklarar jag Uplandsbankens fordran vara förenad med förmånsrätt på grund av bl a tre d 18 nov 1970, nr 2003, 2004 och 2005, utfärdade pantbrev i fastigheten Framnäs 13 i Solna kommun.