NJA 1983 s. 606

Domskäl

TR:n (lagmannen Lundström, rådmannen Johansson och tingsfiskalen Rebane) anförde i dom d 29 maj 1981: Yrkanden m m. Den 30 nov 1979 vid 14-tiden inträffade på E 4 norr om Skellefteå i närheten av Boviken en trafikolycka varvid en personbil som fördes norrut kolliderade med en älg och därefter med en mötande bil. Den förstnämnda bilen tillhörde G.L. och fördes av hans sedermera avlidna hustru I.L. Den mötande bilen tillhörde G.M. och fördes av hans hustru G.M. Älgen kom ut på vägen från öster och åtföljdes av en gråhund tillhörig L.E. Efter kollisionen med älgen kom den av I.L. förda bilen över på vägens vänstra sida och kolliderade med den mötande bilen. L.E. som bor i Boviken ca 500 m från E 4 hade på morgonen samma dag haft hunden bunden på sin tomt och den hade slitit sig när hans hustru skulle ta in den vid tiotiden. Hunden, som då var tre år, är en älghund som redan då var tränad för älgjakt. Älgen var en tolvtaggare. Vid kollisionen uppstod skador på bilarna.

Kärandena har anfört: Älgen jagades av hunden upp på plogvallen där den stannade upp ett ögonblick för att sedan hoppa ut i körbanan. Ifall hunden inte jagat älgen skulle denna inte ha sprungit ut på vägen. Skadorna på bilarna har därför orsakats genom hundens beteende. L.E. är som hundägare ansvarig för skadorna enligt 4 § lagen om tillsyn av hundar.

På grund av vad sålunda anförts har envar av kärandena yrkat skadestånd av L,E. för skadorna på hans bil, G.L. med 3 500 kr och G.M. med 4 293 kr.

L.E. har bestritt käromålen men vitsordat yrkade belopp som i och för sig skäliga samt anfört: Skadorna har inte direkt orsakats av hunden. Det föreligger inte heller något samband mellan hundens beteende och skadorna. I vart fall är skadorna inte en så förutsebar följd av att hunden varit lös att ägaren är ansvarig.

TR:n har genom beslut d 10 juni 1980 förordnat att lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden inte skall tillämpas på målen.

TR:n har på kärandenas begäran som sakkunniga förordnat civiljägmästaren B.A. och länsjaktvårdaren S.S.

Domskäl. L.E. har hörts under sanningsförsäkran. Av hans berättelse framgår följande. Han har sysslat med hundar i 15 års tid och har lång erfarenhet som älgjägare. Hunden var redan vid den aktuella tidpunkten tränad som "ståndhund". Det innebär att den när den kommer i närheten av en älg börjar skälla och söker hålla kvar älgen inom ett begränsat område så att jägaren kan komma till skott. En god älghund hindrar älgen att rusa i väg. När han den aktuella dagen kom hem vid 12.30-tiden och fick veta att hunden slitit sig såg han spår efter hunden i snön. Han tog då sin bil och körde i den riktning hunden tycktes ha tagit. Sedan han kört ett stycke efter en byaväg hörde han ståndskall. Han lämnade då bilen och gick mot skallet varpå han fann hunden som skällde på en älg. När han befann sig på 30-40 meters avstånd blev älgen skrämd av honom och sprang iväg. Han lyckades inte fånga hunden som följde efter älgen. Den plats där han påträffade hunden och älgen låg ungefär 2 km öster om E 4. Av spåren att döma hade hunden följt älgen en längre tid och djuren hade därvid vistats inom ett begränsat område. En hund som är tränad som hans hund förföljer inte en älg på samma sätt som en varg utan den följer älgen som en vallhund. Marken var täckt av cirka 2 dm djup snö. När en älg springer undan i sådant före blir hunden efter. När en älg och en hund umgåtts en längre tid - som i detta fall - blir älgen så van vid hunden att den inte är rädd för den.

G.M. som på G.M:s begäran hörts som vittne har uppgivit: På olycksplatsen löper vägen ungefär 10 m från en skogsridå. Halvvägs till vägen finns ett mindre dike från vilket vägbanken sluttar upp mot vägen som ligger ungefär 1,5 m över marknivån. När hon närmade sig olycksplatsen såg hon en älg komma uppför vägslänten på vänster sida i hög fart. När den kom upp på plogvallen såg hon att en hund befann sig omedelbart bakom den, ungefär 0,5 m från älgens bakben. Älgen stannade ett ögonblick och hoppade sedan ut på vägen framför den mötande bilen.

Av A:s berättelse framgår följande. En älg kan vid möte med hund visa något av följande beteenden. Älgen springer ifrån hunden som följer efter tills kontakt nåtts varefter hunden följer älgen. Älgen struntar i hunden och står kvar medan hunden skäller - hunden skäller fast stånd. Om älgen flyttar sig följer hunden efter. Slutligen kan älgen gå undan medan hunden springer vid sidan och skäller. En hund som nalkas en älg försiktigt får den att stå. Om en älg står för en hund står hunden och skäller på ungefär 5 meters avstånd. Älgen kan då helt strunta i hunden och till och med lägga sig ned. Stundom visar älgen irritation genom att göra utfall mot hunden. En ställd älg som känner vittring av människa springer omedelbart sin väg. En skrämd älg gör ett ryck och slår sedan av på takten. I det aktuella fallet verkar det som om älgen sedan den blivit skrämd av L.E. inte gått undan fort nog för att hålla undan för hunden. Om en älg rör sig snabbt har en hund ingen chans att följa med. En älg passerar normalt en väg i snabb takt.

S. har i allt väsentligt lämnat uppgifter som överensstämmer med A:s.

TR:n gör följande bedömning. Enligt 4 § lagen om tillsyn av hundar skall skada som orsakats av hund ersättas av hundens ägare ändå att han ej är vållande till skadan. Den direkta orsaken till skadorna på bilarna är den att älgen hoppat ut på vägen framför den av I.L. förda bilen. En första förutsättning för att L.E. skall kunna åläggas ersättningsskyldighet är den att det framstår som sannolikt att hundens beteende varit en förutsättning för att älgen skulle hoppa ut på vägen på sätt som skett.

Vid denna bedömning bör enligt TR:ns mening beaktas att det blir allt vanligare på våra vägar att älgar oförmodat korsar körbanan och därigenom orsakar trafikolyckor. L.E:s hund är ostridigt tränad som ståndhund vilket enligt L.E:s uppgifter - som bestyrks av de sakkunniga - innebär att den inte driver älgen framför sig. Den omständigheten att hunden befunnit sig omedelbart bakom älgen före olyckan kan inte tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen om hunden ändå drivit älgen i detta fall då det av de sakkunnigas utsagor framgår att en hund inte förmår hålla kontakt med en älg som flyr undan. Vid en samlad bedömning av vad sålunda upptagits och vad i övrigt upplysts om omständigheterna vid olyckan anser TR:n - mot bakgrund av vad som anmärkts om älgkollisioner - inte visat att hundens beteende varit sådant att den kan anses ha orsakat kollisionen och de därvid uppkomna skadorna. Käromålen skall således ogillas redan på denna grund.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma omständigheter som vid TR:n.

L.E. har i HovR:n upplyst, att han har en ansvarsförsäkring för hunden.

I HovR:n har L.E. G.M.A och S. hörts på nytt. De har därvid i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som vid TR:n. I HovR:n har vidare vittnesförhör hållits med K.W. som vid olyckstillfället körde en bil bakom den av I.L. förda bilen.

Som TR:n funnit är den direkta orsaken till skadorna på bilarna att älgen hoppat ut på vägen framför den bil som I.L. förde. Det är, som TR:n också anfört, inte ovanligt att älgar på detta sätt orsakar trafikolyckor. Frågan är emellertid om L.E:s hund varit orsak till att älgen just vid detta tillfälle hoppade ut på vägen. Det är inte visat att hunden jagat älgen framför sig. Utredningen ger emellertid vid handen att hunden och älgen varit i kontakt med varandra under en förhållandevis lång tid och att hunden i enlighet med sitt naturliga beteende därvid följt efter älgen för att försöka ställa den. Hundens närvaro måste därför ha utövat ett sådant inflytande på älgen och dess rörelser i terrängen att det kan hållas för visst att älgen inte hade hoppat ut på vägen just vid det aktuella tillfället, om inte hunden hade följt efter älgen.

De vid olyckan uppkomna skadorna på bilarna framstår i och för sig inte som typiska följder av att en hund är lös. I detta fall bör emellertid beaktas att fråga varit om en hund med utpräglad jaktinstinkt. Av förarbetena till lagen om tillsyn av hundar framgår att avsikten med bestämmelsen om skadeståndsansvar för hundägaren oberoende av vållande bl a är att inskärpa vikten för denne att hålla hunden under så noggrann tillsyn att skador om möjligt förebyggs. Vidare uttalades att med bestämmelsen den fördelen dessutom kunde vinnas att hundägarna i större utsträckning skulle komma att skydda sig genom försäkring (1 LU 1943:48 s 17). Mot bakgrund härav är det rimligt att antaga att avsikten med lagstiftningen varit att jämväl mindre vanliga typer av skador, orsakade av hund, bör ersättas. Det förhållandet att L.E:s hund varit lös och följt efter älgen får därför anses stå i sådant orsakssamband med att älgen hoppat ut på vägen med olyckan och skadorna på bilarna som följd att L.E. är skyldig att utge ersättning för skadorna. Tvist råder ej om storleken av de fordrade ersättningarna. På grund av det anförda bör käromålet bifallas.

Domslut

Domslut. Med upphävande av TR:ns domslut förpliktar HovR:n L.E. att utge, till G.L. 3 500 kr och till G.M. 4 293 kr.

L.E. sökte revision och yrkade ogillande av käromålen.

G.L. och G.M. bestred ändring.

Svenska jägareförbundet avgav yttrande i målet i HD.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. I målet har upplysts att L.E:s hund var tre år gammal och tränad för älgjakt som s k ståndhund. L.E. har i HovR:n berättat att han påträffade hunden ca 2 km från den plats där trafikolyckan sedermera ägde rum, att hunden då hade "ställt" älgen, att denna, när L.E. kom till platsen, blev skrämd och gick av ståndet och därvid följdes av hunden samt att detta inträffade 35-45 minuter före trafikolyckan.

Av de sakkunnigas utsagor och Svenska jägareförbundets yttrande framgår bl a följande. En ståndhund som får kontakt med en älg försöker, genom att ge skall och på annat sätt, få älgen att stanna kvar inom ett begränsat område. Går älgen undan följer hunden efter och försöker få den att stanna på nytt. Däremot driver den inte älgen framför sig. Ibland kan älgen visa tecken på irritation genom att göra utfall mot hunden, men ofta reagerar den inte på något märkbart sätt på hundens närvaro. En flyende älg rör sig så snabbt i terrängen att en hund inte klarar att följa den.

Med hänsyn till vad som sålunda upplysts är det inte troligt att älgen jagades ut på vägen av hunden. Detta har inte heller påståtts i HD från G.L:s och G.M:s sida. De har däremot gjort gällande att älgens beteende i sådan grad har påverkats av hunden att denna måste anses ha varit orsak till att älgen kom ut på vägen och kolliderade med den bil som fördes av I.L. Med anledning härav må framhållas att det är en vanlig företeelse att älgar under sina förflyttningar i markerna korsar trafikerade vägar. Älgarnas rörelser beror givetvis på en rad olika faktorer i den omgivande miljön. Enbart den omständigheten att älgen i detta fall följdes av L.E:s hund ger inte tillräcklig grund för slutsatsen att hunden hade en så bestämmande inverkan på älgens beteende att den kan anses ha varit orsak till att älgen kom ut på vägen.

På grund av det nu anförda kan det inte anses utrett att L.E:s hund varit orsak till trafikolyckan och de därvid uppkomna skadorna. G.L:s och G.M:s talan mot L.E. kan därför inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD G.L:s och G.M:s i målet förda talan.