NJA 1983 s. 843

Engångsavgift enligt kommunal avloppstaxa påfördes fastighet med anledning av att tidigare bebyggelse på fastigheten ersatts med ny. Fastigheten hade anslutits till va-nätet innan avloppstaxa infördes i kommunen och någon avgift för anslutningen hade inte uttagits. Kommunens åtgärd att påföra engångsavgift för nybyggnaden även till den del denna motsvarade tidigare bebyggelse på fastigheten har ansetts stå i strid med bestämmelsen i 26 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

(Jfr 1978 s 596)

Fastighets Aktiebolaget Hufvudstaden äger tomten nr 10 i 12 kvarteret Härbärget i Göteborgs kommun. Fastigheten, som ligger inom verksamhetsområdet för Göteborgs kommuns allmänna avloppsanläggning, bildades år 1971 genom sammanläggning av de till anläggningen anslutna, för hotell- och restaurangrörelse utnyttjade tomterna nr 3, 4, 5, 6 och 7 i samma kvarter.

Efter rivning av den äldre bebyggelsen lät bolaget på den nybildade tomten uppföra ett affärs- och kontorshus. Huset färdigställdes år 1974, varvid fastighetens va-installation via nyupprättade förbindelsepunkter kopplades till kommunens va-anläggning.

Göteborgs kommuns år 1974 gällande avloppstaxa föreskrev uttag av anslutningsavgift vid nyanslutning av fastighet till kommunens avloppsanläggning samt vid bl a nybebyggande av redan ansluten fastighet. Med stöd av taxan påförde kommunen bolaget genom faktura d 1 juli 1974 sådan avgift med 491 800 kr, motsvarande taxeenlig våningsyteavgift - 25 kr per m2 - för det nyuppförda husets totala våningsyta, 19 672 m2.

Bolaget yrkade vid statens va-nämnd fastställelse av att avgift inte skulle utgå eller, i andra hand, utgå endast för tillkommande våningsyta med (2416 x 25 =) 60 400 kr.

Kommunen bestred bolagets talan.

Beträffande sakförhållandena upplystes bl a följande.

Bolagets fastighet omfattar östra delen av 12 kvarteret Härbärget. Kvarteret gränsar i öster till Östra Larmgatan, i norr till Södra Hamngatan, i söder till Drottninggatan och i väster till Fredsgatan. Väster om Fredsgatan ligger mellan Drottninggatan och Södra Hamngatan 11 kvarteret Arkaden som i sin tur västerut avgränsas av Östra Hamngatan.

Enligt vad bolaget uppgivit torde hotellrörelse ha bedrivits på mark, som ingår i bolagets fastighet, redan under 1700-talet och i varje fall sedan början av 1800-talet. Det är emellertid inte känt, när bebyggelsen försågs med avloppsledningar och ej heller när anslutning till allmän avloppsanläggning ägde rum. På serviskort hos Göteborgs va-verk har införts uppgifter, enligt vilka servisledningar för renvatten anlades för tomterna nr 3 och 4 år 1872, för tomten nr 5 åren 1871 och 1887, för tomten nr 6 år 1870 och för tomten nr 7 år 1871.

Nybebyggelsen på bolagets fastighet föregicks av stadsplaneändring, fastställd d 23 okt 1972. Planändringen innefattade inte någon justering av kvarterets gränser mot omgivande gatumark. Under behandlingen av förslaget till stadsplaneändring fastställdes år 1970 ny tomtindelning inom kvarteret, grundad på nämnda förslag.

I skrivelse till kommunstyrelsen d 21 nov 1973 begärde Göteborgs vatten- och avloppsnämnd anslag för omläggning av va-ledningar i Södra Hamngatan. Till grund för framställningen låg en skrivelse från va- verket, vari bl a anfördes:

Med anledning av pågående nybyggnad av 11:e kv Arkaden och 12:e kv Härbärget vid Södra Hamngatan har va-verket för avsikt att förnya va- ledningarna i denna gata på delen Östra Hamngatan-Östra Larmgatan. Genom denna förnyelse kommer en övergång till ett separat avloppssystem med skilda spill- och regnvattenledningar att ske och vattenförsörjningen för området att tryggas. De föreslagna ledningarna ingår i det nya va- system som successivt skall utbyggas för området inom Vallgraven. Utbyggnaden sker ur samordningssynpunkt och av ekonomiska skäl i samband med gatuarbeten o d. - Ledningsförslaget omfattar omläggning av befintlig 127 mm vattenledning till 400 mm (delen V1-V2), som i en framtid skall utgöra en del av huvudmatarledning för området inom Vallgraven. Vidare nyanläggning av 300 mm spillvattenledning (delen As1-As2) och 800 mm regnvattenledning (delen Ar1-Ar2).

Sedan anslaget beviljats, lät va-verket under år 1974 genomföra arbetena. Samtidigt härmed anlades separata dagvatten- och spillvattenavloppsledningar samt nya renvattenledningar i de delar av Östra Larmgatan och Drottninggatan som angränsar 12 kvarteret Härbärget.

Kommunens allmänna avloppsanläggning finansierades ursprungligen via skattemedel. Fr o m år 1911 tillkom s k wc-avgifter - formellt utgörande vattenavgifter men i realiteten uttagna som bidrag till åtgärder på avloppssidan. Avgifterna - 50-100 kr per installerad vattenklosett - inbringade enligt vad kommunen uppgivit ca 14 milj kr under åren 1911-1958. Från de fastigheter som ingår i bolagets nya fastighet inlevererades under åren 1915-1960 sammanlagt 6 150 kr i sådana avgifter. Bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att bidra till gatukostnader, däri inbegripet kostnader för anläggande av avloppsledningar i gata, tillkom för Göteborgs del år 1937 och fastställdes av KM d 16 dec 1938. Dessa bestämmelser gällde till 1958, då nya av stadsfullmäktige antagna gatubyggnadskostnadsbestämmelser fastställdes av KM. Under åren 1942-1958 inflöt i denna form, enligt vad kommunen uppgivit, sammanlagt ca 800 000 kr i bidrag till avloppskostnaderna. Ostridigt är att inga sådana bidrag uttagits från de tomter som ingår i bolagets fastighet. - I den allmänna anläggningen ingående servisledningar under den tid som är i fråga bekostades av vederbörande fastighetsägare och avloppskostnaderna inom exploateringsområden uttogs i regel via tomtpriserna.

Efter tillkomsten av 1955 års lag (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar beslöt stadsfullmäktige d 6 okt 1955 att i avvaktan på beslut om antagande av taxa enligt lagen t v tillämpa dittillsvarande bestämmelser för bidragsuttag. Efter justering i tidigare gällande vattentaxa antog stadsfullmäktige d 12 juni 1958 ny vattentaxa grundad på nyssnämnda lag. Taxa, innefattande bestämmelser om uttag av avgifter enligt 1955 års lag såsom bidrag till kostnaderna för avloppsanläggningen, antogs för första gången av Göteborgs stadsfullmäktige d 18 juni 1959, varvid tillika beslöts att taxan skulle träda i kraft d 1 jan 1960. Taxan innehöll föreskrifter om uttag av såväl engångsavgifter - i taxan benämnda anslutningsavgifter - som brukningsavgifter. I den utredning som föregick taxebeslutet uttalades att taxan syftade till full kostnadstäckning, att anslutningsavgifterna beräknats så att de avsågs täcka - i huvudsak - kostnader för lokala rörnät och servis ledningar samt att brukningsavgifterna avsågs täcka kostnader för bl a "drift, underhåll och förnyelse (avskrivning) av den befintliga avloppsanläggningen".

Avloppstaxan blev senare ändrad vid ett antal tillfällen. I sin år 1974 gällande lydelse innehöll avloppstaxan bl a följande bestämmelser. Anslutningsavgift för bostadsfastighet

§ 2

Mom 1. Vid anslutning av bostadsfastighet skall erläggas anslutningsavgift utgörande dels en grundavgift av 2 000 kr per fastighet, dels för dess samtliga byggnader en avgift av 25 kr per m2 avgiftspliktig våningsyta. - - -

Mom 2. - - -

Mom 3. För bostadsfastighet som jämlikt 11 § 2 st i de av KM d 16 dec 1938 fastställda gatukostnadsbestämmelserna för Göteborgs kommun fritagits från ersättningsskyldighet i vad avser bidrag till kostnad för anläggning av avloppsledning skall vid anslutning erläggas i mom 1 angiven grundavgift, men i samma moment angiven avgift per m2 våningsyta endast i den mån våningsytan ökats utöver vad som medgavs enligt vid denna taxas ikraftträdande gällande stadsplan.

§ 3

Mom 1. Då bostadsfastighet, som anslutits efter d 1 jan 1960, genom ny-, till- eller ombyggnad erhåller ökad avgiftspliktig våningsyta, skall för utökningen erläggas en avgift av 25 kr per m2.

Mom 2. Då bostadsfastighet, som anslutits före d 1 jan 1960, blir föremål för ny-, till- eller ombyggnad skall avgift erläggas enligt 1 § 1 moment 1 och 2 angivna grunder dels för sådan redan befintlig våningsyta som beröres av arbetet, såvida avgift enligt avloppstaxan ej tidigare erlagts för denna yta, dels för genom arbetet nytillkommande våningsyta.

Har för fastigheten erlagts avgift enligt förut gällande gatukostnadsbestämmelser, skall sådan avgift frånräknas avgiftsuttaget enligt denna taxa.Anslutningsavgift för annan fastighet än bostadsfastighet

§ 4

Mom 1. Vid anslutning av annan fastighet än bostadsfastighet skall anslutningsavgift erläggas enligt i § 2 moment 1 angivna grunder. - - -

Mom 2. Vid ny-, till- eller ombyggnad av annan fastighet än bostadsfastighet skall, om fastigheten anslutits efter d 1 jan 1960, avgift erläggas enligt § 3 moment 1.

Mom 3. Vid ny-, till- eller ombyggnad av annan fastighet än bostadsfastighet skall, om fastigheten anslutits före d 1 jan 1960, avgift erläggas enligt i § 2 moment 1 angivna grunder dels för sådan redan befintlig våningsyta som berörs av arbetet, såvida avgift enligt avloppstaxan ej tidigare erlagts för denna yta, dels för genom arbetet nytillkommande våningsyta.

Har för fastigheten erlagts avgift enligt förut gällande gatukostnadsbestämmelser, skall sådan avgift frånräknas avgiftsuttaget enligt denna taxa.

Bolaget förmenade att avgiftsuttag var oförenligt med

dels en under 1800-talet ingången s k likställighetsöverenskommelse mellan Göteborgs stad och fastighetsägarna i staden

dels bestämmelserna i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar och åberopade som grunder för sin talan följande:

1. I 27 § 1 st andra punkten 1970 års va-lag i dess lydelse före d 1 jan 1977 stadgades att avgift kunde utgå som engångsavgift eller som periodiska avgifter (brukningsavgifter). Enär kommunen redan uttagit brukningsavgifter, kan alltså inte dessutom engångsavgift utgå. Numera anger bestämmelsen i nämnda lagrum att avgiften kan utgå som engångsavgift och som periodiska avgifter men detta gällde således inte år 1974.

2. Genom 1863 års likställighetsöverenskommelse blev bestämt att bl a gatornas underhåll, varmed avsågs även underhållet av avloppsledningar, skulle bestridas av gemensamma stadsutskylder. Härigenom befriades tidigare och nuvarande fastighetsägare för all framtid från att erlägga avloppsavgifter till kommunen. Det måste antas att de fastigheter som nu ingår i tomten nr 10 redan vid tiden för likställighetsöverenskommelsen var bebyggda och hade egna avloppsanläggningar, vilka alltså omfattades av överenskommelsen.

3. Avloppstaxans 4 § 1 mom jämfört med 2 § 1 mom, som åberopats till grund för kommunens debitering, kan icke tillämpas eftersom nyanslutning inte förekommit och bolagets fastigheter utgöres av redan anslutna, i registerhänseende sammanlagda fastigheter. Inte heller är de ändringar av stadsplan m m som föregått nybyggnationen att jämföra med nyanslutning av fastighet. Ändringarna är nämligen inte så omfattande att man kan bortse från tidigare förhållanden.

4. Tillämpning av 4 § 3 mom jämfört med 2 § 1 mom avloppstaxan innebär uttagande av ny engångsavgift för redan tidigare ansluten fastighet. De tomter, varav bolagets fastigheter bildats, har tidigare varit anslutna till den allmänna va-anläggningen. I princip kan då ny engångsavgift inte uttas, särskilt som i detta fall fastigheternas ägare tidigare deltagit i finansieringen av va-anläggningen genom skatter brukningsavgifter och wc-avgifter.

5. Genom införandet av avloppstaxa år 1960 har kommunen ändrat sättet för finansieringen av anläggningen från avgifts- och skattefinansiering till enbart avgiftsfinansiering. Vad gäller uttagande av ny engångsavgift bör detta bedömas på samma sätt som då huvudmannen på grund av omläggning av anläggningens finansiering vill höja tidigare erlagd engångsavgift. Detta innebär att de brukare som tillkommer efter beslutet om engångsavgiften skall betala denna och att tidigare brukare - i detta fall bolaget - ej skall betala. Skulle tidigare brukare få erlägga ny engångsavgift skulle detta innebära en icke skälig och rättvis fördelning av avgiftsskyldigheten.

6. Enligt 3 st övergångsbestämmelserna till 1955 års va-lag får kostnad som före lagens ikraftträdande nedlagts på anläggningen inte uttas genom avgifter i vidare mån än detta kunnat ske bl a enligt den före ikraftträdandet gällande rätten. Detta innebär att den del av anläggningens värde, som är hänförlig till tid före d 1 juli 1955, skall undantas vid beräknandet av avgiftsskyldigheten och att alltså alla investeringskostnader för anläggningen före nämnda tidpunkt skall frånräknas anläggningens värde. Så har emellertid ej skett.

7. Skäl saknas att beakta den åtskillnad som genom 2 § 3 mom taxan görs mellan bostadsfastighet och annan fastighet, eftersom denna skillnad inte grundats på va-tekniska hänsyn. Även för "annan fastighet", som uppfyller de i nämnda moment angivna förutsättningarna, skall alltså våningsyteavgiften reduceras på så sätt att avgift uttas endast i den mån denna yta ökats utöver vad som medgavs enligt den år 1960 gällande stadsplanen.

8. Genom uttag av avgifter av nu förevarande slag överskrids vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för kommunens va-anläggning.

Kommunen hävdade, med hänvisning till de förändringar som skett beträffande stadsplan, tomt- och fastighetsindelning, bebyggelse, lokalt rörnät och förbindelsepunkter, att tomten nr 10 var att anse som ett ur anslutningssynpunkt helt nytt objekt och att engångsavgift därför skulle beräknas enligt 4 § 1 mom jämfört med 2 § 1 mom avloppstaxan, dvs såsom vid nyanslutning av fastighet. I andra hand gjorde kommunen gällande att, eftersom de äldre fastigheter som bildat bolagets nya tomt anslutits till den allmänna va-anläggningen före d 1 jan 1960, engångsavgift skulle beräknas enligt 4 § 3 mom jämfört med 2 § 1 mom avloppstaxan; vid det förhållandet att avgift ej tidigare erlagts för någon del av förut befintlig våningsyta skulle våningsyteavgift härvid utgå för nybyggnadens totala våningsyta. Kommunen gjorde slutligen gällande, att våningsyteavgift under alla förhållanden skulle utgå för den utökning som nybyggandet inneburit.

Beträffande de av bolaget åberopade grunderna invände kommunen bl a:

3-5. Det är i förevarande fall fråga om en engångsavgift som tidigare överhuvudtaget inte utgått. Situationen är således inte jämförbar med den som uppkommer vid en avgiftshöjning. Genom va-taxan har möjliggjorts att för första gången debitera en engångsavgift. Avgiften är del av löpande bidrag till investeringar efter år 1960 och har motiverats av ändring i stadsplan, förnyad fastighetsindelning samt ombyggnad av ledningsnätet.

6. I det kostnadsunderlag som legat till grund för beräkningen av avloppstaxans anläggningsavgifter har inte till någon del beaktats kostnader som nedlagts på va-anläggningen före avloppstaxans ikraftträdande d 1 jan 1960.

7. I 2 § 3 mom va-taxan har beträffande viss reducering av våningsyteavgiften åtskillnad gjorts mellan bostadsfastighet och annan fastighet. Eftersom de i detta moment omnämnda gatukostnadsbestämmelserna inte åsyftat äldre fastigheter av i målet aktuellt slag, torde vad bolaget nu åberopat icke kunna påverka utgången i målet.

Bolaget anförde till ytterligare utveckling av sin talan:

Enligt bolagets förmenande är huvudman berättigad att i saneringsfall erhålla ny oreducerad anläggningsavgift endast när fråga är om sanering av typen "Nedre Norrmalm i Stockholm", dvs när stadsbilden förändras så totalt att det blir omöjligt att behålla det gamla ledningsnätet. Den i målet aktuella förändringen av stadsplan, fastighetsindelning och bebyggelse har emellertid inte varit så omfattande att man kan bortse från tidigare förhållanden. Förändringen har inte nödvändigtvis medfört att nya ledningar behövt anläggas och nya förbindelsepunkter upprättas. Gamla rörgravar har kunnat användas. Ombyggnaden av va-nätet har - såsom framgår av Göteborgs kommunfullmäktiges handlingar från 1973 - ur samordningssynpunkt och av ekonomiska skäl skett i samband med pågående gatuarbeten. - I och för sig kan kommunen enligt lag vara berättigad att utta anläggningsavgift även vid sådan punktsanering som här är i fråga. Därvid skall avgiftsskyldigheten bestämmas i förhållande till den tillkommande nytta, fastigheten har av nybyggnationen. Denna nytta skall vid nybebyggelse i princip anses motsvara tillkommande våningsyta. För att va-lagens krav på skälig och rättvis fördelning av avgiftsskyldigheten skall anses uppfyllt måste emellertid då också beaktas samtliga avgifter som erlagts för en fastighet och inte endast, såsom kommunens taxa föreskriver, avgifter som erlagts för fastigheter anslutna efter d 1 jan 1960. Någon avgiftsskyldighet för bolaget bör inte komma i fråga med hänsyn till skillnaderna i omfattningen av de avgifter som tidigare erlagts för de fastigheter som nu ingår i bolagets fastighet och de avgifter som ägarna av de fastigheter som anslutes till va-nätet för första gången har att erlägga. Bolaget önskar i detta sammanhang framhålla att tidigare erlagda wc-avgifter å 6 150 kr - vilka med hänsyn till penningvärdets fall torde få anses som relativt höga - måste bedömas som engångsavgift för anslutning till avloppsanläggningen. Dessutom bör i viss mån beaktas att bolagets fastighet numera används för kontors- och affärsändamål, vilket medför att den har mindre nytta av kommunens avloppsnät än vad de tidigare fastigheterna hade. Härtill kommer att bolaget fått vidkännas ökade kostnader för va- installationerna i den nyuppförda byggnaden p g a att kommunen övergått till duplikatsystem. - Enligt bolagets uppfattning är kommunen i och för sig berättigad att utta ytterligare engångsavgifter av redan ansluten bebyggelse för att därigenom täcka kostnader för investeringar i nytt och förbättrat ledningssystem. I dessa kostnader får emellertid ej medräknas utgifter för normalt underhåll och normal förnyelse av va- nätet. Sådana kostnader får uttas endast som brukningsavgifter. Övergång till duplikatsystem kan föranleda kapitalkostnader för kommunen men rättviseskäl talar för att dessa kostnader täcks av brukningsavgifter, vilket också framhållits i förarbetena till nu gällande va-lag. Investeringskostnader av nyss angivet slag skall alltid fördelas på hela va-kollektivet. Då kommunens va-taxa dock inte beaktar denna möjlighet, blir följden att tidigare anslutna fastigheter som ny-, till- eller ombygges får betala även äldre anslutna fastigheters andel i nyssnämnda kostnader. Därigenom drabbas ägare av fastigheter med nyuppförd bebyggelse av en icke rättvis avgiftsfördelning. Den del av kostnaderna för nya anläggningsdelar som hänför sig till sedan tidigare ansluten bebyggelse får enligt bolagets uppfattning därför inte ingå i den självkostnadskalkyl som ligger till grund för engångsavgifternas beräkning. - Av 1959 års taxeunderlag framgår att avsikten med bestämmelserna i avloppstaxan var att anslutningsavgift skulle utgå endast för sådana fastigheter som anslöts efter taxans ikraftträdande. För fastigheter som anslutits före ikraftträdandet skulle avgiftsreglering ske enligt dessförinnan gällande bestämmelser. Innebörden därav måste enligt bolagets uppfattning ha varit att i avloppstaxan föreskriven engångsavgift i princip inte skulle utgå för fastigheter anslutna före d 1 jan 1960. Dessa fastigheter skulle dock kunna åläggas avgiftsskyldighet om föreskrifter därom rymdes i tidigare gällande bestämmelser. Någon skyldighet för de fastigheter som numera ingår i bolagets fastighet att, utöver redan erlagda avgifter, betala något ytterligare har emellertid inte förelegat. Vad som sålunda uttalats vid avloppstaxans tillkomst har inte beaktats i den nu tillämpade avloppstaxan. - Till följd av taxebestämmelserna och då samtliga kostnader för bl a underhåll och nyanläggningar avseende avloppsverksamheten sedan 1960 finansierats helt genom anläggnings- och brukningsavgifter får fastigheter som anslutits före 1960 genom de icke differentierade brukningsavgifterna betala såväl alla nyinvesteringar som förnyelse av anläggningen. Den reella innebörden av 4 § avloppstaxan är att vid nybyggnation får ägare av fastigheter som anslutits före d 1 jan 1960 betala mer än de vilkas fastigheter nyanslutes, eftersom förstnämnda fastighetsägare betalat full andel av avloppsanläggningens värde under det att de sistnämnda inte betalar hela sin andel utan endast en mindre del av anläggningens totala värde. Ett uttag av ny engångsavgift - vilket bl a skulle innebära att fastigheter anslutna före d 1 jan 1960 skulle ha att betala 1960 års avloppsanläggning för tredje gången - måste enligt bolagets mening strida mot va-lagens krav på skälig och rättvis avgiftsfördelning. - Före 1960 finansierades avloppsanläggningen genom avgifter från enskilda fastighetsägare och genom skattemedel. Genom att skattemedlen utgjorde den största delen kom kostnaderna för anläggningens utförande, underhåll, drift och förnyelse att betalas av samtliga skattebetalare inom kommunen, däribland fastighetsägarna. Införandet av avloppstaxan innebär en övergång från skattefinansiering till avgiftsfinansiering. I förarbetena till 1970 års va-lag uttalas att huvudman inte kan belasta tidigare ansluten bebyggelse med höjningar av tidigare debiterade engångsavgifter. Motsvarande synpunkter gör sig enligt bolagets uppfattning gällande när taxa för första gången införes. Kommunen måste bl a på grund härav anses vara förhindrad att utta engångsavgift från bolagets fastighet. - Av underlaget för 1959 års taxebeslut framgår att återanskaffningsvärdet av befintliga avloppsanläggningar beräknats till 340 milj kr. Vidare framgår att taxans brukningsavgift beräknats med hänsyn till bl a behov av avskrivning på den gamla avloppsanläggningens värde. Kostnaden i detta avseende skulle med hänsyn till övergångsbestämmelserna till 1955 års va-lag ha belastat uteslutande skattekollektivet. Omkring 60 % av brukningsavgiften torde ha hänfört sig till förnyelse av den befintliga anläggningen. Kommunen gör gällande att nyssnämnda förnyelsekostnad utgått endast för åren 1960, 1961 och 1962 med ett sammanlagt belopp på 25,5 milj kr samt att va-kollektivet gottgjorts detta belopp genom att det bokförda anläggningsvärdet senare nedskrivits med motsvarande summa. Eftersom någon minskning av brukningsavgifterna likväl inte kommit till stånd, anser bolaget att ägarna av de fastigheter vilka varit anslutna till avloppsanläggningen redan vid avloppstaxans införande tvingats att fortlöpande genom brukningsavgifterna bidra till förnyelse av hela anläggningen. Härigenom har ägarna till de äldre fastigheterna oriktigt fått bidra två gånger till förnyelse av avloppsanläggningen.

Kommunen anförde ytterligare:

Rätten till uttag av ny oreducerad anläggningsavgift är inte begränsad till saneringar av den omfattning som bolaget gjort gällande. Varje saneringsfall ställer i princip ökade krav på ledningsnätet även om det inte nödvändiggör en omedelbar ombyggnad av detsamma. Varje fall bör ses som ett led i ett större sammanhang där det förr eller senare måste ske en ledningsomläggning liksom förstärkning av anläggningens kapacitet i övrigt. Av rättviseskäl kan uttag av engångsavgift vid sanering inte begränsas till sådana områdes- och kvarterssaneringsfall som föranleder omedelbar ledningsomläggning. Ett förnyat avgiftsuttag måste kunna ske jämväl vid punktsanering, även om det förflyter några år mellan saneringsbebyggelsens tillkomst och ledningsomläggningen. Om två närliggande kvarter saneras, det ena i form av kvarterssanering och det andra i form av punktsanering, kan det inte anses förenligt med skälighet och rättvisa om - trots att bägge kvarteren efter några år är helt lika vad gäller bebyggelse och va-standard - det förra men inte det senare kvarteret belastas med engångsavgifter. Även brukningsavgifterna måste beaktas vid rättvisebedömningen. Det kan inte vara rättvist att vid kvarterssanering fastighetsägaren skall bidra med engångsavgifter till rörnätets ombyggnad och dessutom genom brukningsavgifter bidra till finansiering av det rörnät som måste byggas om på grund av annan saneringsbebyggelse och för vilken bebyggelse engångsavgifter inte anses kunna uttas. Det bör beaktas att de betänkligheter mot avgiftsuttag vid sanering som uttalades under förarbetena till nuvarande va-lag uteslutande hänför sig till fall där engångsavgift tidigare uttagits och således ej gäller situationer där sådan avgift inte någonsin varit aktuell. I förevarande fall har engångsavgift inte erlagts tidigare, vare sig för den nybildade tomten eller för någon av de tomter varav den bildats. - Kommunens avloppstaxa gör visserligen - såsom bolaget påpekat - en skillnad mellan fastigheter som anslutits före respektive efter taxans införande, i det att vid ny-, till- eller ombyggnad de förra fastigheterna har att erlägga i princip oreducerad avgift under det att de senare har att betala för endast utökad avgiftspliktig våningsyta. Eftersom denna olikställighet betingas av att för fastigheter anslutna under avloppstaxans giltighetstid våningsyteavgift redan uttagits en gång för den ursprungliga våningsytan, under det att för fastigheter anslutna före d 1 jan 1960 inte erlagts någon avgift alls - frånsett i förekommande fall avgift enligt gatukostnadsbestämmelser vilken tillgodoräknas fastigheterna vid debiteringen - innebär denna åtskillnad mellan fastigheterna inte att regeln om fördelning efter skälig och rättvis grund åsidosätts. Har avgift enligt avloppstaxan eller enligt gatukostnadsbestämmelser inte tidigare erlagts kan det överhuvudtaget inte bli aktuellt att betrakta avgiften såsom ny. Det är nämligen då fråga om ett förstagångsuttag. - Med utgångspunkt i påpekandet att nya anläggningsdelar berättigar kommunen att ta ut engångsavgifter från redan ansluten bebyggelse påstår bolaget - under framhållande att kommunen ej utnyttjar denna möjlighet - att orättvisa drabbar tidigare anslutna fastigheter som ny-, till- eller ombygges genom att ägarna av dessa får betala även övriga äldre anslutna fastigheters andel i de nya anläggningsdelarna. Visserligen kan det i saneringssituationer ibland vara fråga om nya anläggningsdelar i den bemärkelsen att någon direkt motsvarighet inte funnits tidigare. De engångsavgifter som kommunen uttar i samband med bl a saneringar utgör emellertid inte bidrag till kostnaden för någon specifik ny anläggningsdel, lika litet som är fallet då en fastighet inom ett exploateringsområde kopplas till anläggningen och anläggningsavgift uttas. Ett avgiftsuttag medför inte att en fastighetsägare får betala på fastigheten belöpande andel av avloppsanläggningens totala värde vid tidpunkten för anslutningen, utan innebär endast att ägaren får lämna ett mindre bidrag till samtliga ledningsläggningar - såväl till nya ledningar inom exploateringsområden som till förbättringar av äldre ledningar, vilka skett efter taxans införande. Avgiftsdebitering utlöses vid bebyggelsesanering av att nybebyggelsen inkopplas till nya ledningar. Grundläggande för avgiftsuttag är att ledningsnätet måste förnyas och förbättras. Även om inga förändringar av va-nätet sker i direkt anslutning till nybebyggelsen debiteras likväl avgift enligt taxan, ty förr eller senare blir det aktuellt att sanera ledningarna. Förnyelsen av ledningsnätet kan således äga rum vid olika tidpunkter i förhållande till nybebyggelsen. Den i målet aktuella ledningsomläggningen har utgjort en del av en successiv förnyelse av hela ledningsnätet. Det har inte endast varit fråga om att byta ut gamla ledningar mot nya. Då man dels lagt ned ledningar med grövre dimensioner än de gamla, dels övergått från kombinerat avloppssystem till duplikatsystem, varvid två helt nya ledningar lagts, har det varit fråga om såväl förnyelse som förbättring. Nya förbindelsepunkter har även upprättats. Såsom framgår av Göteborgs kommunfullmäktiges handlingar från 1973 har ledningsomläggningen kring bl a bolagets fastighet föranletts av nybyggnationen inom 12 kvarteret Härbärget och intilliggande 11 kvarteret Arkaden. Kommunen gör dock inte gällande att hela ledningsomläggningen varit en obetingad följd av nybebyggelsen. Så var visserligen fallet med vattenledningarna, eftersom en sprinkleranläggning installerats, men det är inte uteslutet att de gamla avloppsledningarna kunnat klara även nybebyggelsen. Genom avgiftsuttag i samband med nybebyggelse under de angivna förhållandena drabbas inte fastigheterna av någon orättvisa. Övriga äldre anslutna fastigheter kommer också att genom anläggningsavgifter få bidraga till sin del av anläggningskostnaden, när förutsättningar härför enligt taxan föreligger. I stort sett får sålunda alla fastigheter förr eller senare betala och debiteringsformen kan därför ej påstås strida mot principen att alla fastigheter skall deltaga i gemensamma kostnader. Avgiften blir i varje särskilt fall ett bidrag till anläggningen i dess vid tiden för avgiftsskyldighetens inträde föreliggande standard. Den fastighetsägare som underhåller sitt hus för att därigenom undvika t ex ombyggnad på sin fastighet föranleder därigenom att ett avgiftsuttag skjuts framåt i tiden. Olikheter mellan fastigheternas bidrag till täckande av kommunens kostnader för avloppsverksamheten kan därvid uppstå. Då emellertid - sett i längre tidsperspektiv - skillnaderna jämnas ut, kan den av kommunen tillämpade debiteringsformen inte anses strida mot va-lagens krav på rättvisa och skälighet. F n möjliggör visserligen avloppstaxan inte att förnyad anläggningsavgift kan tas ut i samband med ny-, till- eller ombyggnad av fastigheter anslutna till den allmänna anläggningen efter taxans ikraftträdande. För att avgiftsfördelningen mellan fastigheterna skall kunna anses skälig och rättvis torde taxan därför komma att få omarbetas vid det tillfälle då bl a nybyggnation på sådan fastighet blir aktuell. - Kommunen förmenar att det måste anses som orimligt, om kommunen skulle vara berättigad att av samtliga fastigheter - däribland fastigheter som anslutits till det allmänna va-nätet före avloppstaxans ikraftträdande - utta avgift till täckande av kommunens kostnader för en ny anläggningsdel men däremot ej berättigad att täcka sina kostnader genom engångsavgifter i anslutning till bebyggelsesanering. - Göteborgs kommun har hittills tillämpat av kommunförbundet rekommenderad avskrivningsmetod, vilken innebär bl a att den i brukningsavgiften ingående avskrivningen beräknas på ett anläggningsvärde efter avdrag för investeringsbidrag, t ex anläggningsavgifter. Till följd härav är anläggningsavgiften förbrukad vid avskrivningstidens slut och hinder kan ej anses föreligga mot att då utta ny anläggningsavgift. Avskrivningsmetoden - vilken skiljer sig från avskrivning enligt företagsekonomiska normer, eftersom dessa låter hela anläggningsvärdet utgöra avskrivningsunderlag - kan aldrig medföra att samma anläggningskostnad betalas mer än en gång. Enligt vedertagna normer inom den företagsekonomiska teorin bör kalkylmässig avskrivning beräknas på alla i bruk varande anläggningar, oavsett om anläggningen har ett kvarstående bokfört värde eller om den redan är helt avskriven. Vidare bör enligt dessa normer avskrivningen beräknas på nyanskaffningsvärdet av anläggningarna. Kommunen tillämpar dock inte avskrivning enligt företagsekonomiska normer. Avskrivningen beräknas på ett avskrivningsunderlag som omfattar endast tillgångar med kvarstående bokfört värde. Tillgångar som redan är helt avskrivna ingår därför inte i avskrivningsunderlaget även om deras beräknade nyttjandetid inte är till ända och de fortfarande är i drift. De avskrivningsbelopp som erhålles därvid är väsentligt lägre än de som erhålles vid avskrivning enligt den företagsekonomiska metoden. I kommunens avskrivningsunderlag medtas fr o m år 1963 även de anläggningar som anskaffats före 1960 och som år 1960 tillförts avloppsverket med bokföringsvärdet noll, dock under förutsättning att de ej är äldre än 33 år; va-verkets anläggningar beräknas nämligen ha en nyttjandetid på 33 år, motsvarande en avskrivning på 3 % per år. Därvid beaktas dock endast den s k reinvesteringskostnaden, dvs den kalkylmässiga merkostnad som uppkommer genom det fallande penningvärdet. Någon avskrivning på själva anskaffningsvärdet på dessa anläggningar görs inte. Under åren 1960-1962 uttogs årligen 8,5 milj kr motsvarande 2,5 % av ett till 340 milj kr uppskattat återanskaffningsvärde på avloppsanläggningarna, eller således sammanlagt 25,5 milj kr. Detta belopp tillfördes stadskassan utan något motsvarande tillgodoräknande i form av avskrivning på avloppsanläggningen. Förhållandet rättades emellertid till år 1967 genom att det bokförda värdet av avloppsverkets avloppsanläggningar minskades med 25,5 milj kr utan att nedskrivningen belastade verkets kostnader. Genom denna transaktion minskade va-kollektivets skuld med motsvarande belopp. Brukningsavgifterna påverkades emellertid inte av nedskrivningen eftersom samtidigt pågående investeringar i avloppsanläggningen föranledde ökade avskrivningar. Till belysning härav kan nämnas att i avloppsanläggningen investerades 21 milj kr år 1963 och 58 milj kr år 1967. - Bolaget menar - enligt kommunens uppfattning felaktigt - att då ägarna av äldre fastigheter på olika sätt betalt på dessa belöpande andel i den totala anläggningskostnaden kommunen varit pliktig att belasta nya fastigheter med anläggningsavgifter motsvarande deras fulla andel i anläggningens totala värde. Det skall emellertid härvid beaktas att ägarna till de fastigheter som anslutits till den allmänna anläggningen före avloppstaxans ikraftträdande endast i synnerligen ringa omfattning bidragit till anläggningskostnaderna för avlopp. Ägarna av de fastigheter som numera ingår i bolagets fastighet har inte haft att erlägga några gatukostnadsbidrag. I wc-avgifter har erlagts endast 6 150 kr. Enär för äldre fastigheter erlagts bidrag - om än i obetydlig omfattning - till anläggningskostnaderna för avlopp borde av likställighetsskäl också ägare av fastigheter som anslutits till kommunens avloppsanläggning först efter ikraftträdandet av avloppstaxan avfordras tillskott av minst motsvarande storleksordning. Så har också varit fallet i Göteborg alltsedan den första taxans införande. På grund härav kan beräkningen av anläggningsavgiften för nya fastigheter inte i någon mån anses innebära att äldre fastigheters rätt åsidosättes. Kommunen tillbakavisar bolagets påstående att avloppstaxan innebär att ägarna av tidigare anslutna fastigheter genom brukningsavgifterna får betala alla nyinvesteringar inklusive förnyelsekostnader, utan att ägarna till nyanslutna fastigheter bidrar på annat sätt än genom en mindre andel, beräknad på visst sätt, därför att denna andel skall anses motsvara full kapitalandel. I den mån nyinvesteringar inte betalas genom anläggningsavgifter täcks de av brukningsavgifter, vilka skall täcka bl a avskrivning av avloppsanläggningen. Eftersom brukningsavgifterna utgår efter grunder som är lika för äldre fastigheter och för nya fastigheter, kan det inte göras gällande att någon olikställighet mellan äldre och yngre fastigheter förekommer. - Enligt övergångsbestämmelserna till 1955 års va-lag skulle lagen tillämpas även på anläggning som utförts före lagens ikraftträdande. Kostnad som nedlagts på en anläggning före lagens ikraftträdande fick emellertid inte tas ut genom avgifter i vidare mån än som varit möjligt enligt tidigare bestämmelser. Engångsavgifter hänförliga till kostnader som nedlagts på en anläggning före lagens ikraftträdande och ränta på sådana kostnader fick inte tas ut. Däremot fick kostnader för förnyelse av en äldre anläggning uttas, i den mån kostnaderna enligt ekonomiskt betraktelsesätt belöpte på tiden efter lagens ikraftträdande. Övergångsbestämmelserna avsåg uteslutande anläggningskostnader och förhindrade inte att avgifter till täckande av kostnader för att undanröja brister i en avloppsanläggning till följd av eftersatt underhåll påfördes fastigheter. Den av kommunen tillämpade avskrivningsmetoden kan inte anses strida mot de aktuella övergångsbestämmelserna.

Va-nämnden (chefsrådmannen Landh, ordf, samt ledamöterna Rengholt, Ekberg, Gudmundson, Abelson och Bering) anförde i beslut d 24 jan 1979:

Skäl. Va-nämnden har hållit förhandling i målet och har i samband därmed besett bolagets fastighet.

Avgiftsbestämmelserna i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar innefattade även i sin ursprungliga lydelse bemyndigande för allmän va-anläggnings huvudman att av avgiftsskyldiga fastighetsägare ta ut både engångsavgifter och periodiska avgifter. Att Göteborgs kommun tagit ut brukningsavgifter hindrar alltså inte kommunen från att ta ut engångsavgift från bolaget. Ej heller utgör den av bolaget åberopade likställighetsöverenskommelsen något hinder mot sådant, på va-rättsliga bestämmelser grundat avgiftsuttag.

Huvudman för allmän va-anläggning är enligt va-lagen berättigad att av fastighetsägarna ta ut avgifter intill ett belopp som svarar mot nödvändiga totalkostnader för anläggningen. Av grunderna för lagstiftningen får anses följa att fastighetsägarnas bidragsskyldighet i princip är begränsad att gälla kostnader som uppkommit efter det att huvudmannen genom antagandet av va-taxa beslutat sig för att utnyttja det i lagen givna bemyndigandet att avgiftsfinansiera anläggningen.

Den i målet förebragta utredningen ger inte vid handen att kommunen i det kostnadsunderlag som lagts till grund för avgiftssättningen i avloppstaxan inräknat icke nödvändiga kostnader för sin va-anläggning eller kostnader som kommunen eljest enligt lag ej varit berättigad att avgiftsvägen bereda sig gottgörelse för.

Enligt 26 § förenämnda lag skall i lagen föreskriven avgiftsskyldighet fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Beträffande engångsavgift är vidare i 27 § lagen föreskrivet att sådan avgift inte får sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel i kostnaderna för den allmänna va-anläggningens utförande. Den i 26 § 1970 års va-lag fastlagda principen om skälig och rättvis avgiftsfördelning innefattar i sig inte någon förändring av de grundprinciper för fördelning av avgiftsskyldigheten som gällde redan enligt 1955 års lag (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Alltjämt får således anses gälla att totalkostnaderna för va-anläggning enligt huvudregeln skall fördelas efter vad som brukat benämnas den sociala fördelningsprincipen, dvs slås ut på samtliga fastigheter i förhållande till deras större eller mindre nytta av anläggningen, samt att avsteg från huvudregeln får göras - genom jämkning av avgifterna i riktning mot självkostnaden - när kostnaden för att förse viss fastighet eller viss grupp av fastigheter på grund av terrängförhållanden eller andra särskilda omständigheter väsentligt avviker från genomsnittskostnaden för övriga fastigheter eller när kostnad avser anordning som är behövlig blott med hänsyn till viss fastighet.

De i förevarande mål aktuella avgiftsbestämmelserna i kommunens avloppstaxa kan, såvitt de avser fastigheter vilka anslutes till avloppsanläggningen efter d 1 jan 1960, ej anses oförenliga med de nyss återgivna principerna för avgiftsfördelning. Såvitt gäller dessförinnan anslutna fastigheter föreskrives emellertid att, när äldre bebyggelse på sådan fastighet ersättes med ny, engångsavgift skall bestämmas huvudsakligen såsom vid nyanslutning, något som bl a innebär att i taxan föreskriven våningsyteavgift skall påföras för nybyggnaden även till den del denna ytmässigt motsvarar tidigare bebyggelse på fastigheten. I sin tur innebär detta att fastigheten påföres engångsavgift utan hänsynstagande till att fastighetens andel i kostnaden för avloppsanläggningens utförande erlagts i annan ordning än genom avgiftsuttag - exempelvis genom tillskott av skattemedel. Tillämpad som huvudregel för uttag av engångsavgifter i hithörande situationer kan en dylik norm för avgiftssättningen - såsom numera får anses bekräftat genom HD:s dom d 2 nov 1978, nr DT 28 - ej anses förenlig med bestämmelsen i 26 § va-lagen.

Kommunen har emellertid hävdat att förevarande fall är jämställt med de stadsombyggnadssituationer beträffande vilka tredje lagutskottet i sitt utlåtande över förslaget till 1970 års va-lag ansåg praktiska skäl tala för att engångsavgifter borde erläggas enligt gällande taxa utan hänsynstagande till vad tidigare erlagts för de fastigheter eller fastighetsdelar som ingick i de nybildade fastigheterna (L3U 1970:54 s 74).

Oavsett hur frågan om engångsavgift lagligen skall bedömas i de av utskottet behandlade fallen, kan emellertid beträffande den sanering som övergått bolagets fastighetsinnehav konstateras att den inte är jämförlig med de av utskottet åsyftade mera genomgripande ombyggnadssituationerna. Vid sådant förhållande och då bolaget enligt vad som anförts nyss har ett befogat anspråk på att avgiftssättningen sker under hänsynstagande till den bebyggelse som tidigare funnits på fastigheten finner va-nämnden att kommunen ej är berättigad till avgiftsuttag såsom för nyansluten fastighet.

Däremot har i målet inte förebragts någon omständighet som hindrar avgiftsuttag motsvarande taxeenlig tilläggsavgift för den utökning av våningsytan som skett genom nybyggnadsåtgärderna på bolagets fastighet. Bolaget kan vid nu angivna förhållanden inte vinna bifall till sin talan i vidare mån än såvitt den avser fastställelse av att avgift utöver sådan tilläggsavgift ej skall utgå.

Parterna är ense om att tilläggsavgift för utökad våningsyta taxeenligt uppgår till (2 416 x 25 =) 60 400 kr.

Va-nämndens avgörande. Va-nämnden fastställer att bolaget med anledning av kommunens avgiftskrav enligt faktura d 1 juli 1974 inte är skyldigt att utge högre kapitalbelopp än 60 400 kr, motsvarande taxeenlig engångsavgift för tillkommande våningsyta.

I övrigt lämnar va-nämnden bolagets talan utan bifall.

Kommunen fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade helt ogillande av bolagets talan i målet.

Bolaget bestred ändring.

Bolaget frånföll de under 1 och 2 upptagna grunderna. Bolaget förklarade, att den rättsliga grunden för bolagets talan var att debiteringen stod i strid med lagens krav att avgiftsskyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund. Det gjordes inte gällande att debiteringen stred mot 24 § va-lagen.

Kommunen vidhöll inte påståendet att förevarande fall skulle vara jämställt med sådana stadsombyggnadssituationer, varom tredje lagutskottet uttalat sig i utlåtandet över förslaget till 1970 års va- lag.

HovR:n (hovrättslagmannen Svahn, vattenrättsrådet Jönsson, hovrättsrådet Oldin och hovrättsassessorn Andersson, referent) anförde i dom d 25 april 1980: Vattenöverdomstolen finner, såvitt nu är i fråga, ej skäl till annan bedömning än den som va-nämnden gjort.

Vattenöverdomstolen fastställer va-nämndens beslut, såvitt nu är i fråga.

Kommunen sökte revision och yrkade, att HD måtte lämna bolagets talan utan bifall.

Bolaget bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Persson, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande dom: HD fastställer vattenöverdomstolens dom.

HD (JustR:n Hesser, Holmberg, Ulveson, Persson, referent, och Gregow) beslöt dom i enlighet med betänkandet.