NJA 1984 s. 25

(Jfr 1930 s 692)

Genom utslag av rådstuvurätten i Helsingfors d 28 aug 1964 förpliktades P-L.N. att utge underhållsbidrag till sonen T.J., född d 30 mars 1955, till dess sonen fyllde 21 år. I en skrivelse, som inkom till LSt:n i Stockholms län d 8 juli 1982, anhöll LSt:n i Nylands län om verkställighet av utslaget. Enligt en till skrivelsen fogad ansökan från barnatillsyningsmannen i Helsingfors stad utgjorde oguldna underhållsbidrag för tiden d 28 aug 1964-d 29 mars 1976 sammanlagt 7 983:93 finska mark.

Kronofogdemyndigheten i Täby (kronofogden E.) anförde i beslut d 20 juli 1982: Av lag d 21 sept 1962 om indrivning i Sverige av underhållsbidrag fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge (1962:512) 4 § framgår att svensk lag skall användas vid indrivningen.

Enligt 7 kap 9 § FB går rätten att kräva ut fastställt underhållsbidrag förlorad, tre år efter den ursprungligen gällande förfallodagen (lag 1978:853 ändrad genom lag 1979:339, som i förevarande avseende trätt i kraft d 1 juli 1979).

På grund av det anförda avslås ansökan.

Barnatillsyningsmannen anförde besvär i Svea HovR med yrkande att HovR:n måtte upphäva kronofogdemyndighetens beslut och förordna om utmätningsåtgärder i ärendet.

P-L.N. bestred ändring.

HovR:n:inhämtade yttrande från riksskatteverket.

HovR:n (hovrättsråden Åström och Åke Holmberg) anförde i slutligt beslut d 13 juni 1983: Barnatillsyningsmannen har till stöd för sin talan anfört bl a: Preskriptionsfrågan bör avgöras enligt finsk lag, eftersom det till verkställighet förekommande utslaget är finskt och däri tillämpad lag är finsk. I beslut av Svea HovR d 8 mars 1982 i mål nr Ö 1824/81 har visserligen en finsk utmätningsanhållan avslagits med hänvisning till förarbetena till den nordiska konventionen av år 1932, varvid konstaterats att beträffande preskription bör iakttagas exekutionslandets rättsregel. Uttalandet i förarbetena bör dock inte uppfattas så allmänt. Enligt stadgad svensk uppfattning är nämligen preskription närmast ett civilrättsligt problem. Med denna utgångspunkt är det möjligt att rätt förstå uttalandet om preskription i nämnda förarbeten (NJA II 1932 s 528). Frågan är där hela tiden om klarläggandet av innehållet i en processrättslig konventionsartikel (art 3). Eftersom möjligheten att tillgodogöra sig vissa privilegierade verkställighetsformer, t ex införsel, till sin natur är processrättslig, tar man i förarbetena ställning till huruvida möjligheten att hänvisa till dessa speciella verkställighetsformer preskriberas. Däremot lösgörs förarbetena från sitt saksammanhang, om det konstateras att de tar ställning även till den civilrättsliga frågan huruvida fordran som borde verkställas överhuvud är preskriberad. Som stöd för denna uppfattning kan även hänvisas till de svenska förarbetena till motsvarande artikel i underhållsbidragskonvention av år 1958. I dessa (proposition nr 139 år 1965, s 24) konstateras det: "Av principen i konventionen att verkställigheten sker enligt lagen i verkställighetslandet följer bl a att processuella och exekutionsrättsliga bestämmelser i detta land om preskription kan iakttagas. Vid nordiska överläggningar har konstaterats att utländska underhållsavgöranden kan uteslutas från viss verkställighetsform i samma utsträckning som avgöranden meddelade i verkställighetslandet. Det torde sålunda få förutsättas att införsel för uttagande av underhåll åt barn ej kan beviljas här i riket till betalning av bidragsbelopp, som har förfallit till betalning tidigare än två år". Frågan har således även då varit uttryckligen om processrättslig preskription, dvs därom, huruvida man kan använda en viss verkställighetsform. Till den civilrättsliga preskriptionen tar man av naturliga skäl inte ställning i förarbetena.

Riksskatteverket - vars yttrande inhämtats av HovR:n - har tillstyrkt bifall till besvären och anfört bl a följande: Enligt 4 § lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge, skall verkställighet ske "enligt vad som är stadgat om svensk domstols lagakraftvunna dom". Kronofogdemyndighet skall tillämpa sagda lagrum. Beträffande motiven till denna bestämmelse hänvisas till ett alltjämt aktuellt uttalande i NJA II 1932 s 528 vari tidigare gällande konvention mellan de nordiska länderna är redovisad. I uttalandet anförs bl a följande. "Exekutionslandets bestämmelser om preskription skola också iakttagas. Hos oss får således införsel ej beviljas till gäldande av bidragsbelopp, som förfallit till betalning tidigare än ett år före beslutets meddelande. Att enligt lagen i det land, varifrån framställningen om exekution härrör, preskription ej inträtt, inverkar härvid icke." Tolkningen av första och tredje meningarnas uttalande om preskription har stor betydelse. I sitt av barnatillsyningsmannen omförmälda beslut har Svea HovR ansett att de på dessa ställen angivna preskriptionsuttalandena avsåg rätten att kräva underhållsbidrag. Därför gjordes hänvisning till detta avsnitt i domskälen när HovR:n meddelade sitt beslut, innebärande att verkställighet inte fick avse skuld som var äldre än tre år och som skulle ha preskriberats vid tillämpning av 7 kap 9 § FB. Verket kan för sin del inte tolka de av HovR:n åberopade motiven på detta sätt. Enligt verkets mening är det den exekutionsrättsliga preskriptionen som avses med preskriptionsuttalandena. I det återgivna motivuttalandet har den mellersta meningen den mest centrala betydelsen. Sambandet mellan denna och omgivande meningar framgår av orden "således" och "härvid". Det torde även vara anmärkningsvärt om lagstiftaren i en konvention d 10 febr 1931 med det återgivna påståendet menat att preskriptionen skulle tolkas i vidare omfattning samtidigt som HD d 29 dec 1930 meddelat en dom vari hävdats att utländsk materiell rätt skall tillämpas på preskriptionsförhållandet (NJA 1930 s 692). Eftersom konventionsarbetet pågått ända sedan d 16 april 1926 kan det ifrågasättas om inte rättsfallet skulle ha berört konventionsförslaget eller konventionen rättsfallet om motstridiga uppfattningar verkligen funnits i preskriptionsfrågan. Motiven till FB berör inte treårsregelns verkan på preskriptionstiden för utländska underhållsbidrag. Eftersom möjligheten till indrivning i Sverige av nordiska bidrag är ett resultat av överläggningar mellan länderna är det svårbegripligt om lagstiftarens mening varit att en från svensk sida ensidig nedsättning av preskriptionstiden skulle inskränka underhållsberättigades möjlighet att i Sverige begära verkställighet för utländska underhållsbidrag. - Även om de materiellrättsliga reglerna är tillämpliga kan ordre public- bestämmelserna inskränka möjligheten till verkställighet. Ändringar i FB beträffande preskription av underhållsbidrag skulle kunna innebära att rättsfallet NJA 1930 s 692 i denna del saknar prejudicerande rättsverkan. Verket noterar att ordre public-förbehållet enbart skall skydda grundläggande principer. Efter att ha gjort en avvägning mellan den bidragsberättigades rätt till underhållsbidrag och behovet att ge den underhållsskyldige skydd med stöd av bestämmelserna om ordre public anser verket att någon inskränkning i preskriptionen inte skall göras. Ändringarna i FB bör inte föranleda tillämpning av ordre public- reglerna. Verket finner således att FB:s treårsregel inte skall tillämpas på preskriptionsförbehållet. Frågan om preskription skall därför tas upp efter de finländska bestämmelserna, vilket innebär att preskription beaktas först efter invändning i målet.

Riksskatteverket har vidare yttrat sig i frågan huruvida utmätning av t ex lön kan ske i Finland och därvid anfört bl a: Institutet utmätning av lön i Finland motsvaras i Sverige av införsel. Enligt tillgänglig uppgift får utmätning av lön i Finland inte verkställas för underhållsbidrag som är äldre än tre år (4 kap 6 § 4 mom i den finländska utsökningslagen). Möjlighet till löneexekution för utagande av äldre bidrag saknas. Vid tillämpning av treårsgränsen är det här frågan om exekutionsrättslig preskription motsvarande den som gäller i Sverige för införsel. Någon inskränkning i övrigt för verkställighet i Finland av ej preskriberade underhållsbidrag är för verket inte känd.

Skäl. På de av kronofogdemyndigheten upptagna skälen finner HovR:n, att de ifrågavarande underhållsbidragen numera icke kan indrivas i Sverige. Besvären kan därför icke bifallas.

HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer kronofogdemyndighetens beslut.

Adj led Lindqvist, med vilken referenten, hovrättsrådet Sederblad instämde, var skiljaktig och anförde: P-L.N:s underhållsskyldighet har fastställts av finsk domstol och grundar sig på finsk rätt. Finsk lags bestämmelser om preskription kan inte anses uppenbart oförenliga med grunderna för den svenska rättsordningen.

På grund av det upptagna skall preskriptionsfrågan avgöras med tillämpning av finsk rätt. Då preskriptionsinvändning ej gjorts, har hinder mot utmätningen icke förelegat. Besvären skall därför vinna bifall.

Jag undanröjer det överklagade beslutet och visar målet åter till kronofogdemyndigheten för erforderlig handläggning.

Barnatillsyningsmannen anförde besvär och yrkade att HD måtte upphäva HovR:ns beslut och förordna om utmätningsåtgärder.

P-L.N. lät sig inte avhöra.

Betänkande