lagen.nu

NJA 1985 s. 269

En man skadades i en entré till ett affärscentrum när en nödutrymningsdörr av glas oförmodat slogs upp och träffade honom så att han föll till marken. Fråga om skadeståndsskyldighet för fastighetsägaren.

AB Svenska Bostäder är tomträttshavare till fastigheten Danmark 1 i stadsdelen Kista i Stockholm. Fastigheten innehåller ett stort antal butiker, banker och serviceinrättningar, belägna i gatuplanet och med entré mot ett innetorg. Till innetorget finns i gatuplanet flera portsystem. Ett av dessa är vänt mot Kista Torg och passeras dagligen av flera tusen människor. Detta portsystem bestod vid den tid som är av intresse av två separata, intill varandra belägna dörrsystem med en yttre och en inre enhet, den yttre anordnad i fasaden och den inre några meter därinnanför samt båda bestående av fyra glasade dörrar. Av de fyra dörrarna i var enhet betjänades allmänheten normalt av de båda mellersta. Dessa öppnades genom påverkan av fotoceller och rörde sig automatiskt i sidled. Dörrarna vid sidan därom hade nödutrymningsfunktion och var därför upphängda i gångjärn i portens ytterkant samt öppningsbara utåt genom utlösning av en i dörr och dörrkarm anbragt kulspärranordning, påverkbar genom tryck inifrån. De automatiska dörrarna täckte i öppet läge större delen av utrymmet för respektive sidodörr.

Den 17 mars 1979 skulle B.W. passera entrén mot Kista Torg tillsammans med en annan man. Det utifrån sett vänstra dörrsystemet var stängt för reparation. När B.W. gått förbi detta, stötte han emot den närmaste sidodörren i det andra dörrsystemet, som då ej var stängd. Han föll omkull och ådrog sig flera frakturer på vänster sida.

B.W. väckte talan mot bolaget vid Stockholms TR och yrkade i anledning av skador som vid tillfället hade drabbat honom ersättning av bolaget med 6 000 kr för sveda och värk samt 579 kr 20 öre för utlägg för vård, medicin och resor, tillhopa 6 579 kr 20 öre jämte ränta.

Bolaget bestred skadeståndsskyldighet men vitsordade skäligheten av ford rad ersättning och ränta.

Till stöd för sin talan anförde B.W.: Skadan har förorsakats av att dörren antingen från stängt eller öppet läge genom vindens inverkan med kraft kastats mot B.W.. Till sin konstruktion och beskaffenhet var sidodörrarna otillfredsställande anordnade med hänsyn till risken att en dörr kunde skada passerande människor på sätt som skedde i B.W:s fall. Detta har bolaget insett eller bort inse. Bolaget har emellertid underlåtit att rätta till förhållandet och därigenom vållat B.W:s skada. Dörrarna kunde stå öppna både till följd av drag i byggnaden och till följd av avsiktlig eller oavsiktlig påverkan av människor. Detta hände ofta och var känt för bolaget. Markering av att denna del av entrén var öppningsbar fanns inte. Eftersom dörrarna både från stängt och öppet läge kunde kastas upp med kraft, var risken för olycksfall betydande. Flera olyckstillbud hade förekommit. Huruvida dörren varit stängd omedelbart innan B.W. stötte emot den, vet inte B.W..

Bolaget invände: Sidodörrarna kunde stå öppna och därvid slås upp ytterligare av vinddrag. Däremot kunde de inte öppnas genom invändigt drag. Bolagets organisation innefattade fortlöpande tillsyn av dörrarna. Betydande risk för olycksfall har inte förelegat. Bolaget känner inte till ytterligare olycksfall eller tillbud. Anordningarna var tillfredsställande från sådana synpunkter. Dörren var inte stängd omedelbart innan den träffade B.W.. Det kan inte vitsordas att olyckan tillgått på sätt denne påstått. Dörren måste redan ha stått öppen då B.W. nalkades den och det kan inte uteslutas att någon person skjutit dörren mot honom eller att han själv gått mot dörren.

TR:n (chefsrådmannen Kjellgren samt rådmännen Olle Westlander och Nöteberg) anförde i dom d 29 sept 1982:

Domskäl. I målet har såsom vittnen hörts bl a vaktmän, anställda vid det bevakningsföretag som bolaget anlitade för fastigheten, och personer anställda hos bolaget. Samtliga dessa har haft att övervaka bl a portsystemet.

Utredningen visar att det emellanåt förekom att sidodörrar stod öppna. Det framgår dock ej att öppnandet kunnat ske enbart på grund av vindtrycksförhållandena i byggnaden. Endast ett av vittnena uppehöll sig i byggnaden på olycksdagen. Enligt detta vittne rådde då ovanligt stark blåst. De skador som B.W. ådrog sig måste anses tyda på att dörren stötte till honom kraftigt. Olycksfallet får vid angivna förhållanden anses ha tillgått så att sidodörren stått på glänt när B.W. nalkades och träffat honom just då han skulle passera genom att kastas upp av en vind stöt.

I målet är fråga om bolaget vållat olycksfallet genom vårdslöshet i fråga om sidodörrarnas utformning. Härvid är till en början att beakta att annat inte visats än att sidodörrarna var anordnade enligt gällande byggnads- och brandskyddsnormer.

I målet är ostridigt att sidodörrarna, trots att de sålunda var anordnade enligt gällande normer, då och då råkade bli öppnade utan att nödutrymning var aktuell. Såvitt framkommit fanns ej på sidodörrarna någon utifrån iakttagbar markering som antydde funktionen av dörr för utrymning; även eljest måste anses att dörren vid ett ytligt betraktande från utsidan lätt kunde uppfattas såsom en ej rörlig del av fasaden. Angivna förhållanden har inneburit att viss risk förelegat för att sidodörren på mekanisk väg eller genom påverkan av vind kunde röras utåt och skada en förbipasserande som var inom räckhåll för dörren. Fråga är om bolaget, som ostridigt känt till att dörrarna kunde komma att stå öppna, varit skyldigt att vidta åtgärder med avseende på portsystemet för att förhindra denna risk. I målet har något ytterligare med B.W:s likartat olyckstillbud ej omvittnats. Ej heller har något av de vittnen som haft till uppgift att övervaka portsystemet uppfattat sidodörrarna som en olycksrisk i sådan riktning. Det är också att beakta att enligt vad utredningen ger vid handen vaktpersonalen var tillsagd att vara observant på om sidodörrarna stod öppna och tillse att de stängdes. Även om denna åtgärd hade andra motiv än att undvika skadehändelser som den nu aktuella har den medfört att risken för olycksfall av ifrågavarande typ minskat. Den olyckshändelse som drabbade B.W. synes ha varit beroende av att ett flertal tillfälliga faktorer inträffade samtidigt. Sannolikheten för att så skulle ske måste anses som ringa. Mot bakgrunden av nu angivna omständigheter framstår risken inte som så beaktansvärd att bolaget kan anses ha varit skyldigt att åtgärda de för sitt egentliga ändamål - nödutrymning - väl fungerande sidodörrarna. Vid sådant förhållande har bolaget ej förfarit vårdslöst, varför B.W:s talan skall ogillas.

Domslut. Käromålet ogillas.

B.W. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till sin skadeståndstalan.

Bolaget bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Holmquist, hovrättsrådet Palmér, hovrättsassessorn Nordin, referent, samt adj led Wahlqvist) anförde i dom d 31 mars 1983:

Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder och invändningar som vid TR:n.

I HovR:n har förebragts enahanda bevisning som vid TR:n.

HovR:n gör följande bedömning.

Genom utredningen i målet får anses visat att B.W. ådragit sig sina skador i anslutning till att han på något sätt kommit i kontakt med den aktuella dörren. Det exakta händelseförloppet har enligt HovR:ns mening inte kunnat klarläggas. Flera olika förlopp är i och för sig fullt tänkbara såsom förklaring till olyckan. Vid bedömningen av huruvida någon av de olika möjliga förklaringarna framstår som klart mera sannolik än de andra är de uppgifter som lämnats av E.J. i polisförhör d 6 april 1979 av betydelse. E.J. - numera avliden - var tillsammans med B.W. vid olyckstillfället. Enligt det ned tecknade förhöret har E.J. uppgett, att han gått framför B.W. samt att dörren farit upp och med en smäll träffat B.W. så att denne fallit omkull och skadat sig. E.J. skulle ha vänt sig om när han hörde dunsen av dörren. Vidare har E.J. anfört att det blåste kraftigt och att detta "väl på något sätt kan ha påverkat dörrarna".

Intet i utredningen motsäger att dörren plötsligt och med kraft kan ha blåst upp och träffat B.W. i enlighet med E.J:s uppgifter, dock måste det bedömas som uteslutet att dörren - såsom B.W. hävdat - till följd av drag i byggnaden eller eljest kan ha blåst upp från ett stängt läge. Dörren måste i så fall ha stått åtminstone något öppen, när den fångades av vinden.

Andra i och för sig tänkbara förklaringar till olyckan, såsom exempelvis att någon eljest icke observerad person knuffat upp dörren eller att B.W. själv förorsakat olyckan framstår vid en samlad bedömning som så mycket mindre sannolika att olyckan får anses ha uppkommit på så sätt att dörren från ett icke stängt läge blåst upp och träffat B.W. med skador som följd.

Fråga är härvid om dörrarnas konstruktion och omständigheterna i övrigt varit sådana att bolaget genom vårdslöshet varit vållande till olyckan.

Det är härvid till en början ostridigt att konstruktionen varit i överensstämmelse med gällande byggnormer.

Dörrarna var avsedda att användas för utrymningsändamål. De skulle således normalt sett vara stängda, om än snabbt öppningsbara. Det är utrett att dörrarna i stängt läge svårligen kunde urskiljas i fasaden och att de vid den aktuella tiden inte var försedda med någon utvändig markering som angav förekomsten av dem. En person som inte känt till dörrarnas konstruktion och som passerade längs byggnadens fasad har därför inte haft anledning räkna med att en dörr plötsligt skulle kunna komma att öppnas emot honom. Med hänsyn till ändamålet med en utrymningsdörr - avsedd att användas endast vid nödläge - får dock enligt HovR:ns mening godtas att en sådan dörr inte särskilt utmärks på byggnadens utsida.

I målet är dock visat att de aktuella dörrarna ej helt sällan stod mer eller mindre öppna, och fråga är om bolaget vid dessa förhållanden vidtagit erforderliga åtgärder till undvikande av ett sådant olycksfall som det nu är fråga om. Härvid skall beaktas att bolaget var skyldigt att ha någon form av nödutgångar i byggnaden, att de aktuella dörrarna av allt att döma fyllt denna funktion på ett godtagbart sätt, att det inte är visat att det vid den aktuella tiden funnits andra dörrkonstruktioner som bättre tillgodosåg samtliga intressen, att bolaget haft vakter anställda, vilka varit särskilt anmanade att se till att utrymningsdörrarna var stängda, samt att det inte är visat att något annat skadefall, liknande det B.W. råkat ut för, inträffat. Härtill kommer, som ovan nämnts, att konstruktionen var i överensstämmelse med gällande byggnormer.

Dessa förhållanden talar enligt HovR:ns mening för att bolaget inte skall anses ha genom vårdslöshet vållat B.W:s skador.

Möjligen kan med fog hävdas att bolaget - på grund av att dörrarna då och då stod mer eller mindre öppna - bort ha haft dem tydligt utmärkta på utsidan. Den oaktsamhet som i detta hänseende må åvila bolaget är dock inte sådan att den kan grunda skadeståndsskyldighet.

Lika med TR:n finner således HovR:n att käromålet skall lämnas utan bifall.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

B.W. (ombud advokaten K.B.) sökte revision och yrkade bifall till sin skadeståndstalan.

Bolaget (ombud försäkringsombudsmannen K.v.S.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Fredlund, Knutsson, Palm, Magnusson och Bergqvist, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. I fråga om händelseförloppet vid det tillfälle då B.W. skadades och de faktiska omständigheterna i övrigt har parterna intagit samma ståndpunkter som i TR:n och HovR:n. B.W. har gjort gällande att bolaget i sin egenskap av fastighetsägare är skadeståndsskyldigt redan på den grunden att utrymningsdörren sådan den var beskaffad vid skadetillfället utgjorde en farlig anordning. I alla händelser är enligt B.W. bolaget ansvarigt för skadan på grund av vårdslöshet genom underlåtenhet att vidta åtgärder för att förebygga sådana skadefall som det nu inträffade. Bolaget har invänt att skadeståndsansvar inte kan komma i fråga med mindre vårdslöshet ligger bolaget till last och att denna förutsättning inte är uppfylld.

Såsom TR:n och HovR:n funnit får det antas att utrymningsdörren har slagit upp och träffat B.W. som till följd därav har fallit omkull. B.W. har skadats antingen av dörren eller vid fallet mot marken.

Utrymningsdörrarna skulle när allmänheten hade tillträde till fastigheten vara olåsta men stängda och i stängt läge fasthållna av en kulspärranordning i dörr och dörrkarm. Det är emellertid ostridigt att det då och då inträffade att dörrarna på ett eller annat sätt öppnades och att de sedan inte gick igen av sig själva utan stod mer eller mindre öppna till dess någon i vaktpersonalen ingrep eller de stängdes av någon annan. När väl en dörr hade öppnats fanns det inte någon spärranordning eller något annat som hindrade att den av en vindstöt eller på annat sätt slogs upp på vid gavel. Vid tiden för olyckan var utrymningsdörrarna inte genom skyltar eller på annat sätt markerade på utsidan och de kunde i stängt eller nästan stängt läge lätt uppfattas som icke rörliga glasväggar. Med hänsyn till det sagda och till att ifrågavarande del av fastigheten dagligen passerades av ett mycket stort antal människor måste det anses ha förelegat en inte obetydlig risk för missöden och även för olycksfall av den mera allvarliga natur som det som drabbade B.W..

Det har varit bekant för bolaget att utrymningsdörrarna i strid mot vad som var avsikten då och då öppnades och längre eller kortare stunder stod öppna. Bolaget har också framhållit att vaktpersonalen hade instruktion att vid sådana tillfällen stänga dörrarna och rapportera till hyresinspektören R.S. som var bolagets företrädare i fastigheten. Enligt bolaget har R.S. själv brukat kontrollera dörrarna och justera kulspärranordningarna, i den mån det behövdes för att dessa skulle göra tillräckligt motstånd vid tryck mot dörrarna. Någon varaktig lösning av problemet uppnåddes emellertid ostridigt inte förrän dörrsystemet byggdes om i slutet av år 1980, och några åtgärder i form av varningsskyltning eller liknande har såvitt framkommit inte vidtagits under de två år som förflöt från att fastigheten togs i bruk till dess olycksfallet med B.W. inträffade.

Bolaget borde med vetskap om att utrymningsdörrarna lätt kunde gå upp ha insett risken för olycksfall och förstått att andra åtgärder än instruktionen till vaktpersonalen och den tillsyn som R.S. utövat var påkallade. I den mån mindre ingripande men effektiva åtgärder inte stod till buds kunde i alla händelser dörrsystemet byggas om, såsom också, låt vara av andra skäl, senare skedde. Genom sin underlåtenhet att vidta åtgärder för att förebygga risken för olycksfall är bolaget att anse som vållande till den skada som har åsamkats B.W..

Om det begärda skadeståndets belopp och räntan råder inte tvist.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD bolaget att utge skadestånd till B.W. med 6 579 kr 20 öre jämte ränta.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1985-04-03
Målnummer
T211-83
Litteratur
Sökord
Skadestånd
Skada
Fastighetsägare
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

RH 1998:44: En kvinna hjälpte sin särbo med att kratta i dennes trädgård. Härvid föll hon ner i en grop, som särbon långt tidigare grävt, och skadade sig. Skadeståndsskyldighet har inte ansetts föreligga för...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation