NJA 1985 s. 597

O.K. och R.K. anförde efter stämning å Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor vid Norrköpings TR: Testamentet upprättades i laga form och testatorerna var vid upprättandet vid sina sinnens fulla bruk. H.K. avled d 15 juli 1965. Bouppteckning efter honom förrättades d 15 okt 1965 och registrerades d 16 dec 1965. Behållningen uppgick till 101874 kr. Testamentet bevakades d 18 okt 1965 vid rådhusrätten i Norrköping av Svenska Handelsbankens notariatavdelning. Banken har kallat Norrbottens läns arbetsstugor till bouppteckningsförrättningen och sänt stiftelsen en kopia av testamentet. I brev d 11 okt 1965 har stiftelsen bekräftat mottagandet av kallelsen. Brevet avslutas med följande mening: "Som framgår av bilagda handlingar har arbetsstugorna lagts ner och verksamheten fortsatt i form av stipendiestiftelse". N.K. tillträdde sedermera boet. Hon avled d 26 febr 1979. Dödsbodelägare efter henne var dels H.K:s efterarvingar enligt 3 kap 1 ÄB, nämligen hans avlidne broder E.K:s två barn O.K. och R.K., dels stiftelsen och dels allmänna arvsfonden i egenskap av N.K:s arvinge. Testamentet bevakades efter N.K. d 18 juni 1979. O. och R.K. delgavs testamentet d 3 aug 1979 för första gången. Om arbetsstugan hade funnits kvar så skulle kvarlåtenskapen, sedan vissa legat utgått, ha tillfallit arbetsstugan. Samtliga arbetsstugor som stod under stiftelsens tillsyn hade emellertid nedlagts redan 1954. H.K. har vid upprättandet av testamentet svävat i den villfarelsen att det vid testamentets upprättande fanns en arbetsstuga i Vojakkala. Villfarelsen har varit bestämmande för hans vilja att göra testamentet. Testamentet är därför i denna del inte gällande.

O.K. och R.K. yrkade på grund av det anförda att TR:n måtte förklara, att de i egenskap av H.K:s sekundosuccessorer var berättigade att utan hinder av det av honom upprättade testamentet d 26 maj 1958 enligt 3 kap 1 ÄB ta hälften av N.K:s bo sedan legat utgått.

Stiftelsen bestred bifall till käromålet och anförde: N.K. har vid H.K:s frånfälle erhållit ena hälften av deras bo pga giftorätt och den andra hälften pga testamentet. Eftersom N.K. inte till någon del erhållit kvarlåtenskapen i arv är 3 kap 1 ÄB inte tillämplig vid hennes bortgång. O.K. och R.K. saknar därför talerätt. Deras talan skall på grund härav avvisas. Om avvisning ej sker görs gällande att klandertalan inte har väckts i rätt tid. Påståendet att H.K. vid testamentets upprättande svävade i villfarelse har framställts först i skrift som inkom till TR:n d 30 jan 1981. O.K:s och R.K:s talan skall därför ogillas. Om talan ej anses väckt för sent, gör stiftelsen gällande att den är rätt sekundosuccessor enligt testamentet. Det bestrids att den omständigheten, att arbetsstugan och inte stiftelsen angetts i testamentet skulle innebära att H.K. svävat i villfarelse som varit bestämmande för hans vilja att göra testamentet.

O.K. och R.K. replikerade: Kärandena är enligt lag H.K:s arvingar. De har därför talerätt i klanderprocessen. - I ansökan om stämning anfördes under rubriken "Grunder" bl a följande: "Testamentets förordnande varigenom arbetsstugan i Vojakkala insatts till universell testamentstagare saknar verkan, enär arbetsstugan icke existerade vid N.K:s död, säkerligen inte heller vid H.K:s död och fö inte ens torde ha funnits vid testamentets upprättande". Påpekandet av den sistnämnda omständigheten innebär att som skäl för talan åberopades bla det förhållandet, att makarna K. vid testamentets upprättande svävat i den villfarelsen, att det fortfarande fanns en arbetsstuga i Vojakkala. Eftersom ansökningen ingavs före klandertidens utgång är kärandenas rätt till talan inte förlorad. - Om arbetsstugan i Vojakkala hade funnits så hade den varit destinatär, dvs medlen skulle ha tillfallit den lokala styrelsen för denna.

TR:n (lagmannen Seld‚n, rådmannen Olsson och tingsfiskalen Orstadius) anförde i dom d 12 nov 1981: Domskäl. Käranden har till närmare utveckling av sin talan anfört: Arbetsstugorna inrättades i Sverige från slutet av 1880-talet med början i Stockholm på initiativ av A.H-R.. Förebilden hämtades från Helsingfors och Köpenhamn. I snabb takt inrättades under tiden 1890-1920 arbetsstugor på olika orter i Sverige. I Stockholm fanns en i varje församling. I Norrköping kan ha funnits åtminstone en arbetsstuga. I dessa arbetsstugor fick barnen mat och uppfostrades i slöjd och handarbete. I glesbygderna i Norrbottens län rådde i början av 1900-talet stor materiell nöd. Lektorn vid Luleå högre elementarläroverk C.J.S. var initiativtagaren till de arbetsstugor som under nödåren kom att inrättas i Norrbottens län. Programmet för den fortsatta verksamheten formulerades 1903 av bla C.J.S.. Det innehöll i tre punkter att barnen skulle lära sig nyttiga slöjder, att i arbetsstugan skulle intas barn som var bosatta på avsides belägna platser så att de kunde beredas skolgång under åtta månader av året, samt att arbetsstugan skulle tjäna som ett hem där de mest försummade barnen kom i åtnjutande av omvårdnad och fostran. Med tiden inrättades ett tjugotal arbetsstugor i Norrbottens län. De finansierades med bidrag från enskilda, med insamlingar genom svenska kyrkans kollekt och så småningom med statsbidrag. Kommunernas bidrag bestod i allmänhet endast av att de tillhandahöll mark för verksamheten. Verksamheten fick i stor utsträckning förlita sig på enskildas bidrag. Arbetsstugan i Vojakkala togs i bruk 1930. Vojakkala är beläget någon mil norr om Haparanda och följaktligen inte i Pajala kommun. Denna arbetsstuga tillkom med statsbidrag och genom privat donation. Med genomförandet av ett nytt skolsystem på 1950-talet och med förbättringen av vägväsendet förlorade arbetsstugorna i Norrbottens län sin betydelse och avvecklades där. - H.K. var son till en norrköpingsbo, A.K., som föddes omkring 1850 och avled 1921. H.K. blev efter studier till ekonom vid Handelshögskolan anställd hos Oxelösunds järnverk. Efter några år lämnade han anställningen och flyttade till Wien där han studerade språk vid universitetet och promoverades till filosofie doktor i språk. Han återvände sedermera till Sverige, där han gav språklektioner och förvaltade sin och sin broder E:s - kärandenas fader - fastighet. Han gifte sig 1943 med N.S.. Hon var dotter till väverskan A.C.L. från Norrköping. Hon var utbildad till slöjdlärarinna. Testamentet d 26 maj 1958 har uppenbarligen formulerats av H.K.. Testamentsvittnena är nu avlidna. Anledningen till att arbetsstugan i Vojakkala insattes som sekundosuccessor var att N.K. som slöjdlärarinna ville tillgodose arbetsstugan. Hon har förmodligen inte själv sett denna. Troligen har hon fått kännedom om den genom en bekant. Förhållandet mellan H.K. och E.K. har alltid varit gott. E. avled 1952. Efter H:s bortgång sammanträffade O. och R.K. med N.K.. De har även talats vid i telefon. Hon har därvid - senast någon vecka före sin bortgång - sagt till dem att de skall ärva henne. Hon var en mycket positiv och gladlynt människa men ganska tystlåten om sina egna förehavanden. Hon var vid sina sinnens fulla bruk till sin bortgång.

Stiftelsen har till närmare utveckling av sin talan anfört: Makarna K. har när de upprättade testamentet väl känt till förhållandena i Norrbottens län. Det är mycket möjligt att H.K. haft kontakt med lektor C.J.S.. N.K. kan genom sin verksamhet som slöjdlärarinna ha haft personlig erfarenhet av arbetsstugan i Norrköping. Hon hade även genom sin moder anknytning till textilindustrin. Av årsberättelserna för stiftelsens verksamhet åren 1948/49 och 1951/52 framgår att på 1940- och 1950-talen privatpersoner, föreningar, svenska kyrkan och institutioner lämnade gåvor till stiftelsens centralstyrelse och till de olika arbetsstugorna. Det framgår vidare att givarna var bosatta i vitt skilda delar av landet. År 1954 genomfördes en slags permutation av stiftelsens ändamålsbestämmelser och nya stadgar fastställdes. Anledningen härtill var att de faktiska förhållandena ändrats. Stadgarna ändrades så att en anpassning skedde till modernare förhållanden inom ramen för syftet med stiftelsen.

Stiftelsens förre sekreterare fd förste länsassessorn K.E.H. har till ytterligare utveckling av stiftelsens talan anfört: Det främsta syftet med arbetsstugorna i Norrbottens län var att bereda barnen en ordnad skolgång. Därtill kom att skolundervisningen kompletterades av arbetsstugornas slöjdundervisning. Arbetsstugan i Vojakkala låg i Nedertorneå kommun, 15 km norr om Haparanda. Den tillkom för de barn som var bosatta i områdena väster därom. Både Vojakkala och Pajala är belägna i tornedalen. Någon av föreståndarna för dessa arbetsstugor kan ha varit i Norrköping och talat om verksamheten vid arbetsstugorna i tornedalen. Det förekom att paket med kläder sändes till arbetsstugorna från givare i Norrköping. Stiftelsens verksamhet är nu att dela ut stipendier. På hösten utannonseras i lokalpressen att ansökningar om stipendier kan inlämnas senast d 1 nov samma år. En stipendiekommitté, utsedd av stiftelsens styrelse, behandlar ansökningarna p årsmötet. De senaste åren har stipendierna utdelats företrädesvis för gymnasiestudier men även för andra studier som tex trädgårdskurser. Geografiskt är stipendiegivningen begränsad till de gamla arbetsstugeområdena. Storleken på stipendierna är 500-1000 kr per år. Stipendierna utdelas efter påföljande årsskifte. Antalet ansökningar har de senaste åren minskat från 1000-1200 st till 500-600 st. Efter 1965 har stiftelsen mottagit medel pga testamenten i ett 30-tal fall. Sammanlagt rör det sig om flera hundratusen kr. Några testamenten har upprättats före de nya stadgarnas tillkomst. Sedan bouppteckningsförrättarna fått del av de nya stadgarna har de i allmänhet godtagit stiftelsen som testamentstagare. Någon rättegång har inte förts i frågan om stiftelsen haft rätt till medel pga testamenten till förmån för arbetsstugor. Vid stadgeändringen underrättades bidragsgivarna. Stiftelsen annonserade också i ortspressen och troligen även i de större stockholmstidningarna. I tv testamenten, upprättade före 1954, har testatorerna förutsett att arbetsstugorna kunde komma att nedläggas och har därför i andra hand förordnat till förmån för annan verksamhet för att hjälpa Norrbottens barn. Bouppteckningsförrättarna har i de fallen godtagit stiftelsen som testamentstagare.

Som skriftlig bevisning har kärandena åberopat testamentet d 26 maj 1958, reglemente för Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor i lydelse före och efter 1954 års ändringar, instruktion för lokalstyrelse för arbetsstuga tillhörande stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, delar av Erik Lundmarks bok Arbetsstugorna (I-tryck AB, Luleå 1980), Norrköpings stads diplom i april 1949 till N.K. samt Landsarkivets skrivelse d 6 maj 1980 rörande N.K:s persondata.

Som skriftlig bevisning har stiftelsen åberopat stiftelsens årsberättelser 1948/49, 1951/52 och 1954/55, samt taxeringsbevis d 9 april 1981, av vilket framgår att stiftelsen vid 1955 års fastighetstaxering antecknats som ägare till fastigheten Vojakkala Nedre 7:13, arbetsstuga.

Av den åberopade skriftliga bevisningen återges här ur stiftelsens reglementen:

Reglementet i lydelsen före 1954 års ändringar

1

Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor har till syfte att å Norrbottens läns landsbygd upprätta och underhålla arbetsstugor, anordnade som internat. Dessa arbetsstugor avse i främsta rummet att bereda fattiga barn i länets mest glesbebyggda trakter skolundervisning och färdighet i handaslöjder efter ortens behov samt att därförutom genom deras uppfostran till gudsfruktan, arbetsamhet och rena seder bidraga till skapandet av goda, för samhället och hembygden nyttiga medborgare.

I arbetsstugorna skola fördenskull intagas sådana skolpliktiga barn från fattiga hem, vilkas skolundervisning eljest komma att försummas eller vilka lida av kroppslig eller andlig vanvård. Vistelsen vid arbetsstugan varar i regel tills barnet fullbordat sin skolgång eller blivit konfirmerat, dock att barnet under sommarmånaderna, d arbetsstugan hålles stängd, samt även, där så kan ske, under julferierna bör vistas i sitt hem. Vid barns avgång från arbetsstugan bör åt detsamma så vitt möjligt beredas tillfälle till självförsörjning och ett gott hem.

I arbetsstugan må intagas intill trettio barn, vilket antal emellertid kan, där särskilda omständigheter därtill föranleda, i nödig ansedd mån förhöjas.

2

Stiftelsen och dess egendom förvaltas av en centralstyrelse, vilken äger att för stiftelsen tala och svara samt att utöva ledningen av stiftelsens anstalter.

Centralstyrelsen äger jämväl att besluta om försäljning av stiftelsen tillhörig fastighet samt om sådan egendoms intecknande för gäld.

4

Vid varje arbetsstuga skall finnas en lokalstyrelse, som tillsättes för period av tre kalenderår. Lokalstyrelse skall bestå av det antal, minst fem högst sju personer, som av centralstyrelsen med hänsyn till förhållandena i orten anses lämpligt. Ordföranden och intill fyra ledamöter utses av centralstyrelsen samt två ledamöter av vederbörande skolråd. Lokalstyrelse har att utöva den närmaste tillsynen av arbetsstugan, övervaka och kontrollera föreståndarinnans arbete i avseende på såväl barnens handhavande och vård som ock ekonomien, besluta om intagningen av barn i arbetsstugan till det antal, som av den centrala ledningen bestämmes, ävensom i övrigt tillse, ett arbetsstugans verksamhet lämpas efter ortens säregna behov och till fullo motsvarar sin uppgift.

Reglementet i lydelsen efter 1954 års ändringar

1

Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, som haft till syfte att å Norrbottens läns landsbygd upprätta och underhålla såsom internat anordnade arbetsstugor i avsikt "att bereda fattiga barn i länets mest glesbebyggda trakter skolundervisning och färdighet i handaslöjder efter ortens behov samt att därförutom genom deras uppfostran till gudsfruktan, arbetssamhet och rena seder bidraga till skapandet av goda, för samhället och hembygden nyttiga medborgare", har from d 1 juli 1954 upphört med denna verksamhetsform. Enligt av Kungl Maj:t meddelad föreskrift skall stiftelsen därefter på så sätt fullfölja sin verksamhet, att den skall ha till huvudsaklig uppgift att bereda ungdom från Norrbottens län, företrädesvis från de bygder, där stiftelsens arbetsstugor varit inrättade, hjälp till den utbildning, som motsvarar dess gåvor och fallenhet.

Denna hjälp skall stiftelsen framförallt giva genom att - utöver eljest utgående bidrag av allmänna medel - med stipendier, lån och ekonomiskt understöd bereda välartad ungdom tillfälle till teoretisk och praktisk utbildning för tilltänkt yrke.

Som muntlig bevisning har kärandena åberopat förhör med sig själva under sanningsförsäkran. De har vid förhören uppgett i huvudsak följande:

O.K.: Förhållandet mellan E.K. och H.K. var bra. De brevväxlade under hela den tid då H. var i Wien. När H. återvänt till Sverige bodde han under 3-4 år med E:s familj i en villa i Nockeby. Därefter flyttade han till Norrköping där bröderna gemensamt ägde en fastighet. De träffades sedan årligen och gick igenom räkenskaperna. N.K. har vid flera tillfällen sagt till R. och honom: "Ni pojkar, ni kommer ju att få allt efter mig". R. och han besökte N. på sjukhuset någon vecka före hennes bortgång. Hon sade då till dem "Det är ju ni som får allt efter mig". Hon var då vid sina sinnens fulla bruk. Samma år som N.K. dog besökte han henne vid två eller tre tillfällen. Dessförinnan blev det inte så ofta. Han bodde tidigare i Varberg och hon i Norrköping. Hon var även och besökte R. och honom. Han var värd vid H.K:s begravning. Han var inte närvarande vid bouppteckningsförrättningen efter H., eftersom N. inte bad honom om det. Vad han minns blev han inte heller kallad till den. Han har inte i samband med H:s bortgång fått del av testamentet.

R.K.: Förhållandet mellan E.K. och H.K. var bra. H. var närvarande vid E:s begravning. Efter H:s bortgång ringde N. till R. i ett oväsentligt ärende. De kom då in på arvsfrågan. N. sade då ungefär följande: Som du vet sitter jag i orubbat bo men ni pojkar kommer ju att få allt efter mig. Även senare har hon vid sammanträffande sagt att kvarlåtenskapen skulle tillfalla dem. Han blev inte kallad till bouppteckningen efter H.. Han såg inte testamentet i samband med H:s bortgång.

TR:n gör denna bedömning.

Frågan om kärandena har rätt till arv enligt 3 kap 1 ÄB efter H.K. eller inte är en del av saken. Yrkandet om avvisning på grund av att de skulle sakna talerätt skall därför lämnas utan bifall.

Ansökan om stämning inkom d 29 jan 1980 och således inom sex månader efter det testamentet d 3 aug 1979 delgavs kärandena. I ansökan framställde kärandena yrkande att rätten måtte förklara dem berättigade att utan hinder av testamentet d 26 maj 1958 enligt 3 kap 1 ÄB ta arv efter N.K.. Som grund för yrkandet åberopades att arbetsstugorna inte fanns vid makarnas bortgång och inte heller torde ha funnits vid testamentets upprättande. Den p detta sätt bestämda talan är en klandertalan. Kärandena har således inte förlorat rätten till sådan talan.

Vad härefter angår frågan om sekundosuccessionsförordnandets ogiltighet pga villfarelse hos testator är först att konstatera följande. Om verksamheten vid arbetsstugan i Vojakkala hade fortsatt, så hade verkställighet av förordnandet inneburit att egendomen tillfallit stiftelsen men hade kommit att överlämnas till och användas för verksamheten vid arbetsstugan i Vojakkala, sådan verksamheten förut beskrivits. Med stiftelsens nuvarande verksamhetsformer medför verkställigheten av förordnandet att egendomen direkt överlämnas till stiftelsens centrala organ och kommer att användas för att bereda ungdom från företrädesvis de bygder i Norrbotten, där arbetsstugorna varit inrättade, hjälp till utbildning.

Utredningen ger inte någon som helst klarhet i frågan om testators motiv för att vilja gynna just den arbetsstuga som funnits i Vojakkala. Det bör därvid anmärkas att Vojakkala ligger inom Nedertorneå kommun och inte i Pajala, som nämns i testamentet och som haft sin egen arbetsstuga. Stiftelsens nuvarande verksamhetsformer tillgodoser grundsyftet för arbetsstugornas verksamhet, nämligen att bereda unga människor från upptagningsområdena för Norrbottens arbetsstugor utbildning. Vid dessa förhållanden föreligger ej tillräckligt stöd för antagande att villfarelse hos testator beträffande arbetsstugornas förhandenvaro varit bestämmande för testators vilja att göra testamentet till förmån för stiftelsen.

Käromålet skall på grund av vad ovan anförts ogillas.

O.K. och R.K. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade bifall till sin talan.

Stiftelsen bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Åhlin och hovrättsrådet Smedberg) anförde i dom d 15 mars 1983: Domskäl. O.K. och R.K. har i HovR:n som grund för sin talan åberopat att H.K. vid testamentets upprättande dels svävat i villfarelse om förekomsten av en arbetsstuga i Vojakkala, dels förutsatt att denna arbetsstuga skulle finnas kvar vid tiden för testamentets verkställande.

Stiftelsen har gjort gällande att den enligt testamentet är rätt sekundosuccessor samt bestritt att H.K. svävat i villfarelse som varit bestämmande för hans vilja att upprätta testamentet.

I det inbördes testamentet har "Arbetsstugan i Vojakala" - genom förordnande om sekundosuccession - insatts som universell testamentstagare. Om verksamheten vid arbetsstugan hade fortsatt, skulle verkställigheten av detta förordnande ha medfört att det bildats en självständig stiftelse med ändamål att främja den angivna, mycket speciella verksamheten. Eftersom arbetsstugan lades ner år 1954 är det uppenbart att förordnandet inte kan verkställas i enlighet med testamentets ordalydelse.

I målet är ostridigt att H.K. och N.K. redan vid tidpunkten för testamentets upprättande svävade i villfarelse om förhandenvaron av arbetsstugan i Vojakkala. Frågan är då om denna villfarelse skall medföra att förordnandet blir utan verkan eller om man med hjälp av testamentstolkning kan fastslå att makarna K - med kännedom om de rätta förhållandena - skulle ha förordnat till förmån för Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor.

ÄB innehåller inte någon särskild tolkningsregel för fall av detta slag. Till stöd för den angivna tolkningen kan anföras att en bedömning av samtliga förordnanden ger vid handen att huvudsyftet med testamentet varit en önskan att tillgodose sådan verksamhet som bedrivs till förmån för barn och ungdom. Detta bestyrks av att både H.K. och N.K. genom sin yrkesverksamhet var knutna till skolväsendet. Stiftelsens nuvarande verksamhet omfattar ekonomiskt stöd genom stipendier och lån åt ungdomar som ägnar sig åt teoretiska eller praktiska studier på gymnasienivå, varvid företrädesvis ungdomar från arbetsstugornas ursprungliga upptagningsområden kommer i fråga. Vad nu anförts talar onekligen för att stiftelsens verksamhet i viss mån ligger i linje med det i testamentet gjorda förordnandet.

Emellertid måste enligt HovR:ns mening beaktas att verksamheten vid arbetsstugorna var mycket särpräglad. Den gick ut på att tillse att skolundervisningen för barn från avlägset belägna och fattiga hem inte skulle komma att försummas. Med beaktande av att testamentets ordalydelse inte ger något som helst stöd för att avsikten med förordnandet varit att tillgodose ett annat intresse än detta och då utredningen i målet inte heller ger vid handen att makarna K över huvud taget kände till stiftelsen och dess verksamhet har man enligt HovR:ns mening inte tillräckligt underlag för en tolkning som innebär att stiftelsen skall insättas som universell testamentstagare.

På grund av vad sålunda anförts skall det av makarna K. gjorda förordnandet anses sakna verkan. Det innebär att den egendom som omfattas av förordnandet och som härrör från H.K. i stället skall anses ha övergått till N.K. med full äganderätt. Eftersom O.K. och R.K. inte är berättigade till arv efter N.K., kan deras i målet förda talan inte vinna bifall. Av nu anförda skäl fastställer HovR:n TR:ns domslut.

O.K. och R.K. (ombud advokaten X.X.) sökte revision. De yrkade, såsom de slutligen bestämt sin talan, att de måtte förklaras i egenskap av H.K:s sekundosuccessorer äga bättre rätt än stiftelsen till hälften av N.K:s kvarlåtenskap sedan legaten utgått.

Stiftelsen (ombud advokaten S.L.) yrkade att HovR:ns domslut måtte fastställas.

Betänkande

HD (JustR:n Brundin, Sven Nyman, referent, Bengtsson, Broom och Bergqvist) beslöt följande dom: Domskäl. Med hänsyn till det sätt på vilket bröderna K här bestämt sin talan saknas anledning att beröra innebörden av deras yrkanden i TR:n och HovR:n.

Makarna K förordnade genom sitt år 1958 upprättade testamente att efter bådas död deras kvarlåtenskap skulle, sedan vissa legat utgått, tillfalla arbetsstugan i "Vojakala, Pajala". Arbetsstugan hade emellertid lagts ned redan år 1954. H.K. torde ännu vid sin död år 1965 ha varit ovetande härom.

Fråga är i målet om H.K:s villfarelse om existensen av arbetsstugan i Vojakkala skall medföra att testamentet i denna del blir utan verkan.

Arbetsstugan i Vojakkala, som ej låg i Pajala utan ett tjugotal mil söder om Pajala samhälle, drevs av stiftelsen. Denna hade då till syfte att på Norrbottens läns landsbygd upprätta och underhålla såsom internat anordnade arbetsstugor i avsikt att "bereda fattiga barn i länets mest glesbebyggda trakter skolundervisning och färdighet i handaslöjder efter ortens behov samt att därförutom genom deras uppfostran till gudsfruktan, arbetsamhet och rena seder bidraga till skapandet av goda, för samhället och hembygden nyttiga medborgare". Den 1 juli 1954 upphörde stiftelsen med denna verksamhetsform. Enligt av Kungl Maj:t meddelad föreskrift har stiftelsen därefter att på så sätt fullfölja sin verksamhet, att den som huvudsaklig uppgift skall bereda ungdom från Norrbottens län, företrädesvis från de bygder, där stiftelsens arbetsstugor varit inrättade, hjälp till den utbildning som motsvarar dess gåvor och fallenhet. Denna hjälp skall stiftelsen framför allt ge genom att - utöver eljest utgående bidrag av allmänna medel - med stipendier, lån och ekonomiskt understöd bereda välartad ungdom tillfälle till teoretisk och praktisk utbildning för tilltänkt yrke.

Om stiftelsen fortfarande hade bedrivit verksamhet i arbetsstugan i Vojakkala, skulle stiftelsen ha varit att betrakta som testamentstagare. Stiftelsen skulle därvid enligt förordnandet ha haft att använda den testamenterade egendomen i den verksamheten. Fråga är då vilken betydelse som skall tillmätas det förhållandet att arbetsstugan har lagts ned och att stiftelsen numera fullföljer sin verksamhet på annat sätt. För besvarandet av den frågan är av betydelse att makarna K - som båda var lärare - i sitt testamente helt har frångått den legala arvsordningen genom att, med mindre undantag, lämna hela sin kvarlåtenskap till verksamheter som bedrivs till förmån för barn och ungdom. Den viljeinriktning de sålunda visat genom sitt testamente är väl förenlig med de ändamål som stiftelsen efter permutation numera har. Med hänsyn härtill och eftersom utredningen inte ger stöd för att det har varit av avgörande betydelse för H.K. att tillgodose just arbetsstugan, får åt testamentet ges den innebörden att stiftelsen äger att såsom testamentstagare ta emot kvarlåtenskapen för bruk i den nuvarande verksamheten. Bröderna K:s talan skall följaktligen lämnas utan bifall.