NJA 1985 s. 685

Vid en år 1916 avslutad hemmansklyvning avseende fastigheten Blentarp 5:11 i Blentarps socken, nuvarande Sjöbo kommun, utlades bl a lotterna litt I och litt k. Den senare angavs i delningsbeskrivningen vara avsöndrad från litt I. Den åsattes inte någon jordregisterbeteckning.

Litt I - senare betecknad Blentarp 5:33 - ligger norr om litt k. Söder om litt k ligger Blentarp 5:17. Blentarp 5:33 ägs av A.L.R. och Blentarp 5:17 av makarna T. och A-L.M..

Makarna M. ansökte hosfastighetsbildningsmyndigheten i Ystaås lantmäteridistrikt om legalisering av arealfång och äganderättsutredning beträffande området litt k. De gjorde gällande att området ingick i den fasta egendom som de hade förvärvat genom ett köpebrev 1949 och som där hade redovisats som Blentarp 5:16 och 5:17 samt att de efter förvärvet på olika sätt hade hävdat området.

A.L.R. invände att området var beläget på Blentarp 5:33 och hade hävdats av henne och hennes make alltsedan de år 1946 förvärvat denna fastighet samt att området nu tillhörde henne som lagfaren ägare till Blentarp 5:33.

Fastighetsbildningsmyndigheten konstaterade vid förrättningen, att äganderätten till litt k var oviss, och meddelade beslut om äganderättsutredning. Sedan denna utredning slutförts avslutades förrättningen d 4 sept 1979. Myndigheten fann att dåvarande ägare av Blentarp 5:17 hade förvärvat området litt k som tillskottsjord från Blentarp 5:33 före år 1901 och att området avsetts medfölja vid senare försäljningar av Blentarp 5:17. I sitt beslut förordnade myndigheten: Arealöverlåtelsen av området litt k erkänns som fastighetsbildning. Upprättad beskrivning med redovisning av T. och A-L.M. som ägare till området litt k skall utgöra äganderättsförteckning.

A.L.R. anförde besvär i Malmö TR, fastighetsdomstolen, och yrkade att TR:n med ändring av beslutet skulle fastslå att någon arealöverlåtelse av det aktuella området inte hade ägt rum och att området tillhörde Blentarp 5:33 och därmed A.L.R. som lagfaren ägare till denna fastighet.

Makarna M. bestred ändring.

TR:n (rådmännen Nilson och Andréasson, fastighetsrådet Mared och två nämndemän) meddelade utslag d 19 maj 1981.

I skälen anförde TR:n inledningsvis: Av handlingarna rörande hemmansklyvningen framgår att Blentarp 5:11 1916 var sämjedelad i ett flertal lotter och att det dessutom inom skifteslaget fanns genom arealöverlåtelse tillkomna avsöndrade lägenheter. Fyra sådana, däribland litt k, infördes inte i jordregistret i samband med att hemmansklyvningen registrerades. Även efter 1916 förelåg alltså en privat jorddelning inom skifteslaget och - om delningen ej senare upphört - finns förutsättning för legalisering enligt 9 § 2 st och 17 § lagen om äganderättsutredning och legalisering.

Härefter redogjorde TR:n för vissa iakttagelser vid syn på stället, varjämte antecknades att båda parter syntes i viss utsträckning använda området litt k, dock endast på sätt som i och för sig torde vara tillåtligt för vem som helst enligt allemansrättsliga regler. Med hänsyn till vad som sålunda upptagits om hävden blir det, anförde TR:n vidare, vid bedömandet av om sämjedelningen upphört avgörande om det kan utrönas, att A.L.R. eller någon från vilken hon härleder sin rätt till de fastigheter hon äger i Blentarp förvärvat äganderätt till litt k.

Efter att ha gjort en genomgång av de fång som hade ägt rum efter hemmansklyvningen - varvid noterades att litt k inte var omnämnd i någon fångeshandling - anförde TR:n avslutningsvis: På grund av vad sålunda förekommit finner TR:n övervägande skäl tala för att sämjedelningen fortfarande består och att litt k alltså har annan ägare än Blentarp 5:33. Utöver A.L.R. har trots kungörelse ingen annan än makarna M. gjort anspråk på litt k. De senare bör därför i äganderättsförteckningen upptagas som ägare till området.

TR:ns avgörande. TR:n lämnar besvären utan bifall.

A.L.R. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge med yrkande att HovR:n skulle bifalla hennes vid TR:n förda talan.

T.M. och A-L.M. bestred ändring.

Som grund för sin talan i HovR:n gjorde A.L.R. gällande i första hand att någon avsöndring eller sämjedelning inte hade skett eller, om en privat jorddelning hade ägt rum, att denna måste anses ha upphört, varför det omtvistade området ingick i Blentarp 5:33. I andra hand gjorde hon gällande att hon på grund av tjugoårig hävd hade rätt till egendomen framför makarna M..

HovR:n (hovrättslagmannen Hellners, hovrättsrådet Berg, fastighetsrådet Hall och adj led Eriksson, referent) anförde i utslag d 30 juni 1982:

Skäl. I 1916 års hemmansklyvningsakt är litt k upptagen som en avsöndring från Blentarp 5:33, vilken inte förts in i jordregistret. Inget har framkommit som motsäger att området utgör en sådan avsöndring. HovR:n utgår därför från att litt k har tillkommit genom en arealöverlåtelse från en av stamfastighetens tidigare ägare. Det är således fråga om en privatjorddelning som kan legaliseras.

Vad gäller frågan om jorddelningen gått åter genom att litt k och stamfastigheten senare kommit i samma ägares hand, har i målet inte framkommit någon omständighet som ger vid handen att så skulle ha skett. - - -

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommit finner HovR:n inte anledning frångå TR:ns bedömning att övervägande skäl talar för att den privata jorddelningen består och att litt k har annan ägare än Blentarp 5:33. På grund härav och då annat hinder inte föreligger skall delningen alltså på makarna M:s begäran legaliseras. Som TR:n anfört bör dessa tas upp som ägare till området i äganderättsförteckningen.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

A.L.R. (ombud jur kand H.A.) anförde besvär och yrkade att HD skulle fastställa att det omtvistade området tillhörde fastigheten Blentarp 5:33 och därmed A.L.R. som lagfaren ägare till denna fastighet

Makarna M. (ombud bankjuristen T.P.) bestred ändring.

Lantmäteriverket avgav yttrande i målet, vari anfördes bl a:

Den tvistiga frågan har vid förrättningen avgjorts i form av ett beslut i fråga om äganderättsutredning med stöd av 21 § lagen om äganderättsutredning och legalisering (ÄULL). Också domstolarnas utslag får därför ses som avgöranden av sådant slag.

Vid äganderättsutredning prövas frågan om vem som skall anses som ägare efter friare grunder än de som gäller vid en ordinär äganderättstvist. Lantmäteriverket har ingen erinran mot det slut som fastighetsbildningsmyndigheten och domstolarna har kommit till i det aktuella fallet inom ramen för den gjorda prövningen. Vid en prövning enligt ordinära grunder är det emellertid möjligt att resultatet skulle ha blivit annorlunda med hänsyn till beskaffenheten av bevisningen rörande den ifrågavarande arealöverlåtelsen.

En grundläggande fråga i målet är därför huruvida det vid legalisering av en arealöverlåtelse är möjligt att företa äganderättsutredning som avser själva frågan huruvida den arealöverlåtelse som legaliseringen gäller har ägt rum eller inte.

Mot en sådan tolkning talar att utrymmet för användande av institutet äganderättsutredning med stöd av 21 § ÄULL blir synnerligen begränsat vid legalisering av arealöverlåtelse om äganderättsutredningen inte får avse själva frågan om rätten till området på grundval av överlåtelsen.

Om man i stället stannar för att det är möjligt att företa äganderättsutredning i fall av det aktuella slaget uppkommer frågan efter vilka grunder en sådan prövning skall ske. Det intresse av relativt fria ramar för äganderättsprövningen som gör sig gällande vid äganderättsutredning enligt ÄULL har närmast som bakgrund förhållandena i sådana områden som åsyftas i lagens 1 §. I de sammanhangen är de friare materiella prövningsprinciperna av helt grundläggande betydelse. I fall av den typ som det är fråga om här finns det emellertid skäl som talar för att man inte alltför mycket bör avvika från de principer för prövningen som skulle komma i tillämpning om frågan i stället hade väckts på någon alternativt tillgänglig väg, t ex genom fastighetsbestämning eller tvistemål eller som fråga vid lagfartssammanträde.

Den rimligaste tolkningen synes mot bakgrund bl a av det nu anförda vara att lagen inte ger möjlighet att företa äganderättsutredning rörande giltigheten av det områdesförvärv som legaliseringsansökningen avser. Meningen torde vara att frågan om områdesförvärvets giltighet i stället skall prövas efter vanliga grunder vid legaliseringsförrättningen som en prejudiciell fråga.

Betänkande

HD (JustR:n Palm, Jermsten, Broome, Freyschuss, referent, och Beckman) beslöt utslag i enlighet med betänkandet.