NJA 1986 s. 40

P.T. ansökte hos LSt:n i Stockholms län om att få nedsätta förfallna leasingavgifter enligt ett leasingavtal d 23 febr och d 6 mars 1984 mellan P.T. och Merkantil Leasing AB. Som grund för sin ansökan anförde P.T. bl a att leverantören av leasingobjektet, AB Bodingers & Co, i avtal d 28 nov 1983 gentemot P.T. åtagit sig att komplettera leasingobjektet i visst hänseende - vilket avtal dessutom innebar att P.T. skulle fortsätta att betala enligt leasingavtalet - att Bodingers sedermera försatts i konkurs och ej kunnat fullgöra åtagandet, att P.T. begärt fullgörelse av Merkantil Leasing AB men att tvisten mellan parterna ännu ej lösts genom dom eller förlikning, varför P.T. i avvaktan på att så sker önskade nedsätta enligt leasingavtalet förfallna avgifter.

LSt:n mottog genom beslut d 15 aug 1984, enligt lagen om nedsättning av pengar hos myndighet, det av P.T. inbetalda beloppet 31 905 kr för nedsättning och angav härvid att P.T. som grund för ansökningen åberopat att han var hindrad verkställa betalning.

Merkantil Leasing AB anförde besvär i Svea HovR och yrkade att LSt:ns beslut måtte upphävas. Som skäl anfördes att ingen förutsättning för giltig nedsättning var uppfylld.

P.T. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Åström och Andersson, referent, samt adj led Sörheim) anförde i beslut d 30 okt 1984: De fall, i vilka en gäldenär äger med befriande verkan fullgöra sin betalningsskyldighet genom nedsättning av pengar hos myndighet, regleras - bortsett från viss speciallagstiftning vilkens tillämpning här ej kan komma i fråga - uttömmande i 1 § i den av parterna berörda lagen. De av P.T. åberopade omständigheterna utgör ej - enär det icke påståtts att borgenären vägrat mottaga betalning eller att gäldenären icke vet vem som är borgenär - laga skäl för nedsättning. LSt:n hade således ej bort mottaga det inbetalda beloppet.

På grund av vad sålunda upptagits upphäver HovR:n LSt:ns beslut.

P.T. (ombud advokaten J.O.) anförde besvär och yrkade att HD måtte fastställa LSt:ns beslut.

Leasingbolaget bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Forsström, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. I 1 § lag om nedsättning av pengar hos myndighet (depositionslagen) föreskrivs följande.

"Vägrar borgenär att mottaga erbjuden betalning av förfallen gäld, som skall erläggas i penningar, eller är på grund av borgenärs bortovaro eller sjukdom eller någon annan av honom beroende omständighet gäldenären hindrad att verkställa betalning av sådan gäld, äge gäldenären fullgöra betalningen genom att för borgenärens räkning nedsätta beloppet hos länsstyrelsen.

Lag samma vare, där gäldenären ej vet eller bör veta vem som är borgenär, så ock där ovisshet råder om vem av två eller flera som är rätt borgenär samt gäldenären icke skäligen kan anses pliktig att på eget äventyr bedöma, till vilken av dem betalningen skall erläggas."

I förarbetena till lagen anges i anslutning till 1 § följande. "Om den som vill verkställa nedsättning enligt förslaget icke är betalningsskyldig annat än mot bekommande av en viss motprestation, bör det självfallet stå honom öppet att vid nedsättningen göra frågan om det nedsatta beloppets utbetalande beroende av att motprestationen fullgöres. - - - En köpare, som icke är pliktig att erlägga likvid annat än i utbyte mot det inköpta godset, äger vid nedsättning av köpeskillingen såsom villkor för dess utbetalande uppställa att godset hålles honom till handa." (SOU 1925:26 Förslag till lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar s 16).

I 2 § 1 st depositionslagen föreskrivs att den som vill nedsätta penningar till betalning av gäld har att för LSt:n uppgiva det förhållande, å vilket han grundar sitt anspråk på att fullgöra betalningen genom nedsättning.

I motiven till lagstiftningen (prop 1927:8 s 6) anges att frågan om omfattningen av myndighetens prövning av förutsättningarna för nedsättning kommit upp under remissbehandlingen av betänkandet. Departementschefen anger härvid bl a att myndigheten inte bör ingå i någon materiell prövning av frågan, huruvida de för nedsättningsförfarandets tillämpning stadgade förutsättningarna är för handen eller inte. Har gäldenären åberopat förhållande, som berättigar honom att anlita denna utväg för betalningens fullgörande, skall depositionen mottas av myndigheten. Till undvikande av missförstånd borde i lagtexten upptas en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för gäldenären att för myndigheten uppge det förhållande å vilket anspråket att fullgöra betalningen genom nedsättning grundas (2 §) Detta motivuttalande har bekräftats genom bedömningen i rättsfallet NJA 1974 s 385.

Angående förutsättningarna för nedsättning har i litteraturen uttalats tvekan om depositionslagens tillämplighet när borgenären visserligen är villig att ta emot betalning men inte erbjuder den motprestation som är villkor för att han skall kunna kräva betalning (Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s 130). Detta uttalande har i senare doktrin (Walin, Lagen om skuldebrev m m, 1977, s 286) kommenterats enligt följande.

Någon tvekan om depositionslagens tillämplighet i det nämnda fallet torde inte behöva föreligga. Om borgenären uppställer villkor som enligt gäldenärens mening är oberättigade, har denne rätt att verkställa deposition på grund av omständighet som är beroende av borgenären. Depositionen förbättrar emellertid inte gäldenärens ställning, om han har orätt i sin tolkning av avtalet. Godtas hans tolkning, innebär däremot depositionen att han fullgjort sin betalningsskyldighet. - Om gäldenären bedömer situationen felaktigt och i själva verket hinder inte föreligger att verkställa betalning i avtalad ordning, kommer han i dröjsmål trots skedd nedsättning. Det förefaller dock rimligt att inte ställa alltför höga krav på hindrets beskaffenhet och gäldenärens bedömning.

Detta senare uttalande har kommenterats enligt följande (Håstads anmälan av Walin, Lagen om skuldebrev m m, i SvJT 1979 s 213). Tvist huruvida borgenärens leverans är avtalsenlig ger inte gäldenären rätt att deponera beloppet, för att därmed undgå dröjsmålspåföljder i fall hans ståndpunkt skulle visa sig obefogad.

Mot den av Walin intagna ståndpunkten talar dels det i förarbetena uttalade syftet med nedsättningen: att ge gäldenären möjlighet att betala en förfallen skuld i rätt tid i de fall det av någon till motparten hänförlig omständighet framstår som omöjligt att verkställa betalningen till den som faktiskt är berättigad. Om den betalningsskyldige anser att det föreligger fel i det levererade godset medför inte enbart detta någon omöjlighet att betala. Om den betalningsskyldige visar sig ha missbedömt situationen måste han enligt Walin anses vara i dröjsmål med betalningen (SOU 1925:26) eftersom denna inte skett i rätt tid till den berättigade.

Uttalandet i betänkandet om motprestation kan inte uppfattas så att ramen för tillämpningen av lagen vidgades i förhållande till vad som framgår av lagtexten. Fastmer avser uttalandet att ge exempel på villkor som kan knytas till utbetalningen av det nedsatta beloppet.

Det anförda leder således till att P.T., som inte ens påstått att han varit förhindrad att erlägga betalning på sätt som anges i 1 § depositionslagen, inte haft rätt att nedsätta beloppet hos LSt:n.

P.T. har i sin ansökan till LSt:n redogjort för omständigheterna på sådant sätt att det framgått att förutsättningarna för tillämpning av depositionslagen inte förelåg. LSt:n borde därför inte ha mottagit beloppet.

HD (JustR:n Brundin, Persson, Bengtsson och Heuman, referent) fattade följande slutliga beslut: