För verkställighet av Borås TR:s dom d 12 okt 1984, varigenom P.J. ålagts att utge skadestånd till Skövde kommun, utmätte kronofogdemyndigheten i Borås distrikt (kronoassistenten P.) d 28 nov 1984 17 520 kr i kontanter, två oljemålningar av konstnären S.M. och två oljemålningar av konstnären A.O. samt viss annan egendom. Kontanterna hade d 15 dec 1983 tagits i beslag vid husrannsakan i ett bankfack. Beträffande närmare omständigheter därvid må hänvisas till HD:s beslut nedan.

Över utmätningarna anfördes besvär i HovR:n för Västra Sverige av P.J:s maka H.J., av makarnas barn A-S.J. och C.J. samt av dödsboet efter E.L..

H.J. yrkade att utmätningarna skulle upphävas beträffande de fyra oljemålningarna och 3 000 kr av kontanterna. A-S.J. och C.J. yrkade att utmätningen upphävdes beträffande 3 000 kr av kontanterna. Dödsboet yrkade upphävande av utmätningen beträffande 11 520 kr av kontanterna. Till stöd för yrkandena åberopades ett flertal intyg. Dödsboet uppgav att H.J. sedan d 1 jan 1983 hjälpt sin moder E.L., som då var 86 år gammal och rullstolsbunden, med skötseln av hennes ekonomiska angelägenheter; tidigare hade detta uppdrag handhafts av andra barn till E.L..

Skövde kommun bestred bifall till besvären.

HovR:n (hovrättslagmannen Arning, hovrättsrådet Ståhlgren och hovrättsassessorn Nilsson, referent) lämnade i beslut d 13 juni 1985 besvären utan bifall.

H.J., A-S.J. och C.J. samt dödsboet (ombud för samtliga advokaten C.P.) anförde besvär med samma yrkanden som i HovR:n. H.J. gjorde gällande att hon var ägare eller i vart fall samägare till tavlorna och kontanter.

Kommunen (ombud advokaten B.K.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rexed, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Kontanterna utgörs av medel som dels tillhört E.L. - numera dödsboet - och dels överlämnats som gåva från E.L. till H.J. och till barnen A-S.J. och C.J..

Att förvara dessa medel i makarna J:s gemensamma bankfack har inte medfört att medlen skall anses tillkomma mannen J.. Medlen har särhållits i särskilda kuvert med påskrift om respektive ägare.

Beträffande målningarna kan de intyg m m som H.J. företett inte anses tillräckliga för att styrka hennes rätt.

HD:s avgörande. HD ändrar såtillvida HovR:ns beslut att utmätningen hävs beträffande angivna kontanter.

HD (JustR:n Welamson, Vängby, Jermsten, Magnusson och Nyström, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. I anledning av misstanke mot P.J. om brott företogs d 15 dec 1983 husrannsakan i ett bankfack, som hyrts av honom och hans hustru H.J. i Skandinaviska Enskilda Bankens kontor i Sandared. Därvid togs i beslag bl a fyra kuvert innehållande kontanter. Två av kuverten, som innehöll 5 900 respektive 5 620 kr, var märkta "E.L. - - -". I ett av dem låg därjämte en bankbok utställd på E.L.. De två övriga kuverten hade påskrifterna "Julklapp och för hjälp från Elin" respektive "A-S.J. och C.J.". E.L., som numera är avliden, var mor till H.J.. A-S.J. och C.J. är makarna J:s barn, födda 1971 och 1974.

E.L:s dödsbo har som stöd för påståendet att pengarna i de två med "E.L. - -" märkta kuverten tillhörde henne förebragt bl a ett intyg därom utfärdat av E.L. själv och tre av H.J:s syskon samt beträffande ett av kuverten ett intyg av ett fjärde syskon om att han lämnat kuvertet till H.J. samt att i detta också legat en bankbok utställd på E.L. och papper med anteckningar på utbetalningar. Av dessa intyg sammanställda med vad i övrigt framkommit rörande skötseln av E.L:s ekonomi och särskilt det förhållandet att i ett av kuverten förvarades även en henne tillhörig bankbok finner HD framgå, att kontanterna i de två kuverten märkta "E.L. - - -" tillhörde henne. Utmätningen i denna del skall därför hävas.

H.J. och hennes barn har till stöd för sin påstådda äganderätt till de två kuverten med vardera 3 000 kr företett ett intyg av E.L. d 15 nov 1983 om att hon överlämnat kontanterna till dem som gåva och till H.J. delvis som ersättning för hjälp. Det kan inte på grund av utredningen med tillräcklig grad av säkerhet sägas att kontanterna i de båda kuverten tillhör H.J. respektive A-S.J. och C.J.. De får emellertid anses ha förebragt sannolika skäl för sina påståenden om äganderätt. På grund härav och då något skäl till antagande om samäganderätt inte föreligger skall H.J. samt A-S.J. och C.J. hänvisas att väcka talan i saken på sätt stadgas i 4 kap 20 § UB.

De fyra tavlorna har vid verkställighet av beslut om kvarstad på egendom tillhörig P.J. funnits i makarnas gemensamma hem. Till styrkande av sin äganderätt har H.J. företett fyra intyg. Intygen är utfärdade i jan och febr 1984 av olika personer och utsäger att H.J. beträffande tre av tavlorna köpt dem "av egna medel" åren 1967, 1977 och 1981 på olika utställningar samt att hon köpt den fjärde tavlan år 1972 av tidigare ägaren. Intygen kan inte tillmätas sådant bevisvärde att genom dem kan anses framgå att tavlorna tillhör H.J.. Inte heller har något förekommit som skulle göra det sannolikt att tavlorna tillhör H.J. och P.J. med samäganderätt. Skäl att meddela föreläggande enligt 4 kap 20 § UB föreligger ej.

HD:s avgörande. HD ändrar på det sätt HovR:ns beslut att HD dels upphäver utmätningen beträffande kontanterna i de två kuverten märkta "E.L. - - -", sammanlagt 11 520 kr, dels förelägger H.J. att beträffande de kontanter som hon gör anspråk på väcka talan vid Borås TR mot Skövde kommun och P.J. inom en månad från det att HD:s beslut delgavs henne vid äventyr att hon annars förlorar sin rätt mot kommunen, om ej denna inom den angivna tiden har väckt talan i saken mot henne, dels ock meddelar A-S.J. och C.J. motsvarande föreläggande vid motsvarande äventyr beträffande de kontanter som de gör anspråk på. Respektive belopp får inte betalas ut utan att säkerhet ställs, innan tvist om beloppet blivit slutligt avgjord eller tiden för talans väckande har gått ut.

För verkställighet av den under I angivna domen utmätte kronofogdemyndigheten i Varbergs distrikt (kronoassistenten S.) d 26 nov 1984 möbler, husgeråd, verktyg m m enligt en förteckning upptagande 58 punkter samt en motorbåt med dragvagn och en optimistjolle. Egendomen hade tidigare belagts med kvarstad på makarna P.J. och H.J:s fritidsfastighet.

Besvär över utmätningarna anfördes i HovR:n för Västra Sverige av H.J. samt av makarnas barn A-S.J. och C.J..

H.J. yrkade att utmätningarna upphävdes beträffande under punkterna 1-16, 18-22, 24-27, 46, 51, 54, 55 och 57 upptagna föremål samt beträffande motorbåten med tillhörande dragvagn. A-S.J. och C.J. yrkade upphävande av utmätningen beträffande jollen.

Skövde kommun bestred bifall till besvären.

HovR:n (hovrättslagmannen Arning, hovrättsrådet Ståhlgren och hovrättsassessorn Nilsson, referent) lämnade i beslut d 13 juni 1985, till vilket såsom bilaga A fogades förteckningen över utmätt egendom, besvären utan bifall.

H.J. samt A-S.J. och C.J. (ombud för samtliga advokaten C.P.) anförde besvär.

H.J. yrkade att utmätningen skulle hävas beträffande de föremål i förteckningen som angivits i HovR:n. Hon gjorde gällande att hon var ägare eller i vart fall samägare till dessa föremål. Hon yrkade vidare att utmätningen skulle hävas på hälften av motorbåten, eftersom hon var samägare till båten.

A-S.J. och C.J. yrkade att utmätningen skulle hävas beträffande optimistjollen.

Kommunen (ombud advokaten B.K.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rexed, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Beträffande det övervägande antalet föremål består vad H.J. anfört till stöd för sin talan av intyg, fakturor och kvitton som skall tjäna till att visa att hon under äktenskapet med P.J. för egna medel köpt möbler m m. Med hänsyn till vad i målet blivit upplyst om H.J:s ekonomiska förhållanden - bl a anges hennes inkomster mellan 1971 och 1984 ha varierat kraftigt och först från 1979 ha överstigit en nivå på 30 000 kr - räcker vad som sålunda förebragts inte att styrka att det varit med hennes och inte med mannens medel som föremålen förvärvats. Därmed kan i allmänhet hennes talan inte bifallas. På somliga punkter föreligger emellertid ytterligare omständigheter som föranleder till en annan bedömning. Dels gäller detta föremål där H.J:s uppgift får godtas att föremålen förvärvats före äktenskapet, nämligen enligt punkt 2. Dels gäller det presenter enligt punkterna 12 och 13.

Vidare får med hänsyn till kvitto, intyg om finansiering m m H.J:s påstående godtas att hon är hälftenägare till motorbåten. Därmed bör också H.J. uppfattas som hälftenägare beträffande tillbehören enligt punkterna 46 och 51.

Barnens talan beträffande optimistjollen bör bifallas med hänsyn till det sannolika i påståendet att båten tillhör barnen. Därmed bör H.J:s talan (som ställföreträdare för barnen) helt bifallas såvitt gäller tillbehören dels under punkt 21, dels flytvästarna i barnstorlek under punkt 22.

HD:s avgörande. HD ändrar såtillvida HovR:ns beslut att utmätningen hävs dels helt beträffande föremålen under punkterna 2, 12, 13, 21, såvitt gäller två flytvästar i barnstorlek under punkt 22, och vidare beträffande optimistjollen, dels till hälften såvitt avser föremålen under punkt 46 och 51 och likaledes till hälften beträffande motorbåten.

HD (JustR:n Welamson, Jermsten, Magnusson, referent, och Nyström) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. H.J. har till stöd för sin talan åberopat olika intyg, fakturor och kvitton.

Vad gäller de i bilaga A till HovR:ns beslut under punkterna 12 och 13 upptagna föremålen, en karmstol i ek och en koppargryta, får det genom utredningen anses styrkt att H.J. erhållit föremålen som gåva av annan än sin make P.J.. Utmätningen skall alltså hävas beträffande dessa föremål.

När det gäller motorbåten vinner H.J:s talan stöd av dels en d 7 april 1977 dagtecknad kvittens från säljaren upptagande båda makarna J. som köpare av båten för 45 000 kr dels ett d 17 jan 1984 dagtecknat intyg från säljaren att makarna J. vid köpet uppgav sig betala hälften var dels ock en d 1 april 1977 daterad handling, undertecknad av H.J. och hennes far K.L., utvisande att K.L. den dagen lånat ut 20 000 kr till H.J.. Genom utredningen får H.J. anses ha gjort sannolikt att hon och P.J. är samägare till båten. P.J:s andel får antas utgöra hälften. Utmätningen skall följaktligen ändras till att avse endast denna andel.

Vad beträffar den övriga egendom som omfattas av H.J:s talan kan det ej genom utredningen anses styrkt att egendomen tillhör henne. Inte heller har det gjorts sannolikt att hon är samägare till egendomen. Skäl att meddela föreläggande enligt 4 kap 20 § UB föreligger ej.

Vad slutligen gäller optimistjollen framgår det ej av utredningen att den tillhör A-S.J. och C.J.. Inte heller finns det skäl för föreläggande enligt 4 kap 20 § UB.

HD:s avgörande. HD ändrar såtillvida HovR:ns beslut att dels utmätningen hävs beträffande den egendom som upptagits under punkterna 12 och 13 i bilaga A till HovR:ns beslut, dels utmätningen beträffande motorbåten endast skall avse P.J:s andel, utgörande hälften.

JustR Vängby var av skiljaktig mening beträffande motorbåten och anförde: Såväl enligt UB som enligt tidigare gällande rätt presumeras egendom som vid utmätning finns i gäldenärens besittning tillhöra denne. Detta gäller även om gäldenären är gift och egendomen finns i makarnas gemensamma besittning. I ett före UB:s tillkomst avgjort mål om beviskravet vid utmätning i makars gemensamma bostad när andra maken och barn vill freda egendom från utmätningen (NJA 1976 s 523) anförde HD bl a följande. Vid utmätning i sammanboende makars bo föreligger ofta oklarhet om vilken av makarna som äger särskilda föremål i boet. Föremålen kan ha anskaffats för så länge sedan att omständigheterna vid förvärvet fallit i glömska. Ofta föreligger ej annan utredning än makarnas egna uppgifter. Frågan om den tilltro som kan tillmätas sådana uppgifter blir då av betydelse. Även i de fall skriftliga handlingar föreligger kan tveksamhet råda. Så kan det ofta nog bero av en slump på vilken av makarna kvitto på betalningen för ett inköpt föremål är ställt; kvittot kan sålunda vara utfärdat på den som verkställt betalningen fastän betalningen skett med den andra makens medel. - De sålunda föreliggande svårigheterna att fastställa äganderätten kan göra det frestande för makar att, när fråga är om utmätning för den ena makens gäld, påstå att i boet ingående egendom tillhör den andra maken i större utsträckning än verkligen är fallet. Möjligheterna att inom ramen för utmätningsförfarandet träffa ett materiellt riktigt avgörande är begränsade. Utmätningsförrättningen är ej till sin art sådan, att den ger tillfälle att i högre grad pröva tillförlitligheten av lämnade uppgifter. Förfarandet vid överklagande av utmätningen är i princip skriftligt med därav följande begränsade möjligheter att bedöma den tilltro som kan tilläggas olika uppgiftslämnare. Den muntlighet som är förenad med ordinär rättegång ger vida bättre möjligheter till en sådan bedömning. - Med hänsyn till vad nu anförts måste vid utmätning för den ena makens gäld av föremål ingående i samman boende makars bo förhållandevis stora krav ställas på den utredning som förebringas för att ett föremål skall anses tillhörigt den andra maken.

Den stränghet som HD sålunda före UB:s tillkomst ådagalade vid bedömning av den utredning som i utmätningsmål förebringas rörande äganderätten till egendom i sammanboende makars bo har kommit till uttryck även i fråga om utmätning med tillämpning av UB:s bestämmelser. Här kan särskilt hänvisas till rättsfallet NJA 1983 s 410 I.

Det sagda gäller fall när vid utmätning i makars gemensamma bo den icke gäldbundne maken gör gällande att han eller hon ensam är ägare till den utmätta egendomen. I fall när andra maken gör gällande att makarna är samägare till den utmätta egendomen gäller numera enligt 4 kap 19 § UB att i sådant fall egendomen skall anses tillhöra den gäldbundne maken endast om det ej görs sannolikt att makarna är samägare till egendomen. Avsikten torde vara, ehuru det inte uttryckligen framgår av lagtexten, att i sådant fall i stället den gäldbundne makens andel i egendomen skall kunna utmätas.

Om tillkomsten av 4 kap 19 § UB är följande att anföra. I propositionen föreslog departementschefen, i huvudsaklig överensstämmelse med lagberedningens förslag, att om gäldenären var gift och varaktigt sammanbodde med sin make, de skulle anses vara samägare till lös egendom som de hade i sin gemensamma besittning, om det ej framgick att egendomen tillhörde en av dem eller någon annan. Propositionen godtogs emellertid på denna punkt inte av riksdagen, utan bestämmelsen om makars egendom fick i den delen sitt förut redovisade innehåll på hemställan av lagutskottet. Utskottet anförde bl a att tidigare gällande ordning i princip borde bibehållas men att, med hänsyn till att egendom i makars gemensamma besittning - t ex inventarier i hemmet - ofta är samägd och att det i allmänhet är svårt för en make att på förhand säkra tillräcklig bevisning om äganderätten till sådan egendom, beviskravet borde mjukas upp något i de fall egendomen påstods vara samägd. Det fick enligt lagutskottet överlämnas åt rättstillämpningen att i varje särskilt fall - med hänsynstagande till alla föreliggande omständigheter - avgöra när den erforderliga sannolikheten skulle anses föreligga. Utskottet pekade dock på några omständigheter som var för sig eller tillsammantagna borde kunna tillmätas betydelse. Om det av en skriftlig handling - exempelvis en faktura - framgick att båda makarna stod som köpare, borde detta i allmänhet ensamt vara tillräckligt som bevis för att samäganderätt förelåg. Vidare kunde det förhållandet att i samband med förvärvet av egendomen ett belopp som ungefärligen motsvarade köpesumman tagits ut från ett bankkonto som disponerades av båda makarna eller från konton som de disponerade var för sig ensamt anses tala för att egendomen var samägd. (Se LU 1980/81 s 30.)

Det förhållandet att beviskravet är strängt, när vid utmätning av egendom i makars gemensamma besittning den icke gäldbundne maken påstår sig vara ensam ägare till egendomen, medför att kravet på sannolikhet för samäganderätt, när maken påstår att sådan föreligger, måste sättas tämligen högt. Eljest skulle den icke gäldbundne maken i ett stort antal fall åtminstone i andra hand göra gällande samäganderätt och i stor utsträckning vinna gehör för sitt påstående. Därmed skulle själva syftet med riksdagens beslut att som huvudregel bibehålla presumtionen för gäldenärens äganderätt förfelas, dvs att undvika att i många fall endast en andel i den egendom som tillhör gäldenären kan utmätas med därav följande olägenheter (LU 1980/81:23 s 29). Förhållandet mellan de båda alternativen i lagtexten fram tvingar sålunda en viss försiktighet vid tillämpningen av de motiv lagutskottet givit till 4 kap 19 § UB. De uttalanden som HD gjorde i rättsfallet NJA 1976 s 523 om svårigheterna att i utmätningsmål med dess i princip skriftliga förfarande bedöma tilltron till olika uppgiftslämnare och de bättre möjligheter som en ordinär rättegång ger till en sådan bedömning har alltjämt full bärkraft.

En d 1 april 1977 daterad handling, undertecknad av H.J. och hennes far K.L. och utvisande att K.L. den dagen lånat ut 20 000 kr till H.J., gör det troligt att H.J. haft medel att finansiera en del av köpesumman för den utmätta motorbåten. Avgörande är emellertid vad som förekommit i samband med själva förvärvet. I den delen finns en d 7 april 1977 dagtecknad kvittens avseende motorbåten, vari ovanför P.J:s namn H.J.s namn skjutits in såsom betalande. I förening härmed har H.J. åberopat ett d 17 jan 1984 dagtecknat eller sålunda närmare sju år efter köpet upprättat intyg av säljaren om anledningen till att han skrivit in namnet H.J. på kvittot, nämligen att makarna uppgett sig betala 50 procent var av köpeskillingen.

Av betydelse vid bedömningen av den sålunda förebragta bevisningen är att det här inte är fråga om sådan egendom som lagutskottet särskilt framhöll som exempel i sin motivering till den nu aktuella bestämmelsen, nämligen inventarier i hemmet. Sådan egendom är som lagutskottet anförde ofta samägd. En värdefull båt eller andra liknande lösören t ex bilar kan däremot alltefter omständigheterna tillhöra mannen eller hustrun eller makarna gemensamt. Beträffande sådan egendom måste i ett utsökningsmål särskild försiktighet iakttas vid bedömningen av skriftlig bevisning av den art som de i förevarande sammanhang åberopade handlingarna rörande förvärvet. Liknande av H.J. åberopade handlingar rörande äganderätten till andra lösören har för övrigt i detta och i ett annat, samtidigt härmed handlagt mål inte av HD tillmätts någon avgörande bevisverkan.

Vid en samlad bedömning av föreliggande omständigheter finner jag att H.J. inte i den mening som måste ges åt uttrycket i 4 kap 19 § UB har gjort sannolikt att makarna J. är samägare till motorbåten. P.J. skall därför anses som ägare till båten. H.J:s yrkande om hävande av utmätningen av hälften av båten kan således inte bifallas.

Vad härefter angår frågan om föreläggande för H.J. att väcka talan i saken enligt 4 kap 20 § UB har HD i rättsfallen NJA 1983 s 410 I och II tagit ställning till vad som skall krävas för att skäl skall anses föreligga att ge tredje man sådant föreläggande. Enligt HD:s därvid uttalade mening bör föreläggande inte annat än undantagsvis ges med mindre tredje man visat sannolika skäl för sin rätt. I det nu aktuella fallet närmar sig bevisningen sannolikhet för att samäganderätt föreligger. Omständigheterna i målet gör det emellertid svårt att bedöma vilken tilltro som bör sättas till lämnade uppgifter. Dessa svårigheter bör lätt kunna undanröjas genom det muntliga förfarandet i en ordinär process. Det är fråga om särskilt värdefull egendom. På grund av det anförda bör enligt min mening H.J., trots att hon inte gjort sitt påstående om samäganderätt sannolikt, ges föreläggande att beträffande motorbåten väcka talan i saken enligt 4 kap 20 § UB.