NJA 1986 s. 521
Fråga om tillämpning av ansvarsbestämmelserna i 163 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) när ägaren själv fört fordonet.
TR:n
Allmän åklagare väckte vid Eskilstuna TR åtal mot åkeriägaren S-E.Z. för förseelse mot vägtrafikkungörelsen enligt följande gärningsbeskrivning: S-E.Z. har d 1 okt 1984 fört lastbilen (registreringsnummer uteslutet här) vid Barva inom Eskilstuna kommun trots att högsta tillåtna boggitryck, 16 ton, överskridits med 1 855 kg och trots att högsta tillåtna bruttovikt för fordonet, 23 860 kg, överskridits med 2 040 kg.
Domskäl
TR:n (ordf tingsnotarien Moreau) anförde i dom d 26 april 1985:
Domskäl. S-E.Z. har vitsordat omständigheterna men förnekat ansvar och i huvudsak uppgivit följande: Vid tillfället då han stoppades för vägning var han på väg från Hall, där han hämtat virke, till sågen vid Skogstorp. Han har ej något att anmärka mot vägningen. Han anser att han ej kan anses vara ansvarig för överlasten då han iakttagit vad som kan begäras av honom i samband med lastningen. Vid denna tidpunkt var det svårt att fastställa vikten på en last då viktdifferensen på virket var onormalt stor beroende på att det regnat mycket under hösten och virket sugit åt sig olika mängder vatten. Även vid normala förhållanden är det ibland svårt att bestämma virkets vikt då denna varierar beroende på var virket växt. Som hjälp för att bestämma vikten på en last används en vikttabell som anger normalvikten för olika skogsprodukter. Han hade tidigare under dagen varit och kontrollvägt en last.
Polismannen B.O. har hörts som vittne på åklagarens begäran och därvid uppgivit bl a följande: Han var chef för en grupp som på E 3 vid Barva företog viktkontroller av tunga fordon. S-E.Z:s fordon stoppades och vägdes. Viktkontrollen gjordes enligt givna anvisningar. S-E.Z. fick efter vägningen fortsätta färden.
S-E.Z. är ägare till fordonet och har själv lastat detsamma. Han har förklarat att han vid tillfället för lastningen var medveten om svårigheterna att under rådande förhållanden fastställa virkets vikt. Det har ålegat honom att beräkna sådana marginaler vid lastningen att överlastning inte riskerat uppstå. På grund av det anförda finner TR:n att åtalet skall bifallas.
Domslut
Domslut. TR:n dömde S-E.Z. enligt 106 § 1 st 2 och 3 samt 163 § 1 st 4 vägtrafikkungörelsen (1972:603) till 15 dagsböter å 35 kr.
Svea HovR
S-E.Z. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade frikännande.
Åklagaren bestred ändring, varvid han justerade gärningsbeskrivningens inledning till att lyda: S-E.Z. har d 1 okt 1984 fört sin lastbil - - -.
HovR:n (hovrättslagmannen Nilsson, hovrättsrådet Gyllenswärd, referent, och hovrättsassessorn Halvorsen) anförde i dom d 15 nov 1985:
Domskäl
Domskäl. S-E.Z. har i HovR:n berättat såsom vid TR:n enligt dess dom med följande tillägg: Han har kört lastbil i 21 år och är numera egen företagare. Det ifrågavarande lasset var det andra för dagen. Eftersom han provvägt det närmast föregående hade han inte anledning tro att han hade överlast. Under hösten hade han kört omkring 70 lass från samma upplag. Han var alltid försiktig vid lastningen, enär han var "försökskanin" för polisskolan i Strängnäs där han ofta passerade. Han brukade råka ut för kontrollvägning ca fem gånger om året men hade endast en gång tidigare befunnits ha överlast.
I HovR:n har som nytt vittne hörts skogsmästaren L.L., vilken har berättat om de många faktorer som påverkar vikten av skogsprodukter och om de avsevärda svårigheter som därför föreligger att rätt bedöma denna - även i vad avser dess fördelning över lastfordonen.
HovR:n anser att åtalet mot S-E.Z. skall bedömas enbart enligt de regler som gäller för förare.
Av L.L:s vittnesmål och de av skogsstyrelsen utgivna vikttabellerna framgår att skogsprodukter kan variera avsevärt i vikt per volymenhet. Dessa variationer beror på en mängd olika var för sig svårbedömbara omständigheter, såsom virkets struktur och fuktighetsgrad, andelen bark samt växtplats och lagringsplats. L.L. har vidare uppgivit att man även vid en omsorgsfull uppskattning enligt skogsstyrelsens tabeller har att räkna med avvikelser med upp till 15 % åt båda hållen.
Vid den bedömning en förare har att göra vid lastning av fordon har han att ta hänsyn till samtliga de nu nämnda faktorerna och anpassa lasten så att gällande bestämmelser inte överträds. I den mån föraren inte kan provväga last från det ifrågavarande partiet före körningen måste det anses åligga honom att hålla särskilt stora marginaler till högsta tillåtna värden så att dessa inte överskrids.
I frågan om S-E.Z. gjort sig skyldig till den åtalade förseelsen gör HovR:n följande bedömning. S-E.Z. har under lång tid sysslat med timmertransporter. Enligt vad han själv uppgivit har hans fordon ofta kontrollerats genom vägning. Trots detta har han bara vid ett tidigare tillfälle befunnits ha lastat för mycket. Vid det nu aktuella tillfället provvägdes inte släpvagnen eftersom de kontrollerande polismännen ansåg det uppenbart att det inte var fråga om överlast på denna. Med hänsyn härtill och till de omständigheter beträffande det aktuella virket och den tidigare provvägningen som S-E.Z. redogjort för finner HovR:n att förseelsen berott på omständighet som S-E.Z. inte rimligen kan anses ha bort känna till. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut. Med ändring av TR:ns domslut ogillar HovR:n åtalet.
HD
Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD skulle med ändring av HovR:ns dom döma S-E.Z. för förseelse mot vägtrafikkungörelsen.
S-E.Z. bestred ändring.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Widegren, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. I 1936 års vägtrafikstadga fanns bestämmelser varigenom föraren straffades om lastfordon framfördes i strid med maximilastbestämmelser. I 1951 års vägtrafikförordning infördes straff även för ägaren, "då omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett med hans vetskap och vilja".
År 1965 ändrades ansvarsbestämmelsen så att ägaren gjordes ansvarig för förseelse "om han ej visar att han iakttagit vad på honom ankommit för att förekomma förseelsen" medan föraren blev ansvarig först om "han kände eller bort känna till hindret för fordonets brukande".
År 1972 ändrades ansvarsbestämmelsen för ägaren så att denne var ansvarig "om han ej visar att förseelsen berott på omständighet som han ej kunnat råda över".
Av nuvarande ansvarsbestämmelser framgår, att det i första hand är ägaren som är ansvarig för överlastöverträdelse. Detta förstahandsansvar är i vissa specialfall överflyttat på annan: vid olovligt brukande av fordonet på brukaren, vid nyttjanderättsupplåtelse på nyttjanderättshavaren och vid kreditköp och liknande på kreditköparen. I samtliga de nämnda fallen inträder i andra hand ansvar för föraren om denne känt eller bort känna till hindret för fordonets brukande. Härav framgår att det varit lagstiftarens mening, att ägaren eller den som eljest får den ekonomiska vinsten av överlastning i första hand skall svara för att fordon framförs med tillåten last. Anledning att frångå den regeln därför att ägaren i det enskilda fallet tillika är förare finns inte.
När ansvar för ägaren infördes år 1951 och när lagstiftningen senare skärptes pekade man i motiven på en betydande uppgång av antalet förseelser av denna art, betydande vådor ur trafiksäkerhetssynpunkt, stora förluster för det allmänna i och med den ökade förslitningen på vägar och broar samt den ägaren tillkommande ekonomiska vinsten av fordons överbelastning.
Det är mot bakgrund härav inte rimligt att en ägare, som själv varit närvarande vid lastningen, skall kunna gå fri från ansvar vid en överlast där boggitrycket överskridits med 1 855 kg och bruttovikten med 2 040 kg under hänvisning till att han låtit väga en tidigare fordonslast från samma upplag och utnyttjat sin erfarenhet. Om mer exakta kontrollmetoder av ägaren ej bedöms kunna tillämpas måste denne tillse att fordonet lastas med iakttagande av betryggande marginaler.
Vid här angivna förhållande kan S-E.Z. inte anses ha bevisat att förseelsen berott på omständighet som han inte kunnat råda över.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD S-E.Z. jämlikt 106 § 1 st 2 och 3 samt 163 § 1 st 4 vägtrafikkungörelsen (1972:603) för förseelse mot nämnda kungörelse till 15 dagsböter å 35 kr.
HD (JustR:n Höglund, Persson, Heuman, referent, Gregow och Lind) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. I 106 § vägtrafikkungörelsen finns bestämmelser om bl a fordons högsta tillåtna boggitryck och bruttovikt. Enligt 163 § 1 st 4 döms ägare av fordon som brukas i strid med 106 §, om han ej visar att förseelsen berott på omständighet som han ej kunnat råda över. Enligt 163 § 2 st döms i fall som avses i bl a 1 st 4 även föraren, om han kände eller bort känna till hindret för fordonets brukande.
S-E.Z. har till befrielse från ansvar åberopat att avsikten med ägaransvaret varit att ålägga ägaren en informations- och tillsynsplikt gentemot förarna och att grunden för ägaransvaret bortfaller när ägaren uppträder som förare av sitt fordon.
Ståndpunkten, att ägarens ansvar är inskränkt enligt vad S-E.Z. gjort gällande, är inte förenlig med lagtextens ordalydelse och vinner inte heller stöd i förarbetena (jfr prop 1965:170 s 17 ff). Stadgandet i 163 § 1 st 4 vägtrafikkungörelsen skall därför tillämpas på ägaren också då han själv är förare av fordonet.
S-E.Z. har vidare till sitt fredande invänt bl a, att han provvägt ett tidigare lass från det aktuella virkespartiet och att han med hänsyn till resultatet härav och de viktvariationer som förekommer hos skogsprodukter anpassat lasset till gällande bestämmelser. Såsom riksåklagaren anfört har emellertid S-E.Z. kunnat provväga också den nu aktuella lasten eller hålla betryggande marginaler vid lastningen. S-E.Z. kan därför inte anses ha visat att förseelsen berott på omständighet över vilken han inte kunnat råda.
På grund av det anförda skall S-E.Z. fällas till ansvar enligt åtalet. Han förskyller det av TR:n bestämda straffet.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut fastställer HD TR:ns domslut.