NJA 1986 s. 590
Fråga om giltigt muntligt testamente förelåg när avsikten var att ett skriftligt testamente med vittnen skulle upprättas vid ett senare tillfälle. 10 kap 3 § ÄB.
(Jfr 1939 s 364 II)
A.Ö., född d 7 juli 1897, avled på Vasa sjukhus i Göteborg d 4 maj 1982. Bouppteckning efter henne förrättades mellan d 4 aug 1982 och d 2 dec 1982. Därvid upptogs som dödsbodelägare efterlevande brodern X.Ö., sedermera avliden, och avlidne brodern Y.Ö.:s barn I.B.. Behållningen i dödsboet uppgick till drygt 263 000 kr. I bouppteckningen antecknades att A.Ö. efterlämnat fyra testamentshandlingar, bl a en handling upprättad och undertecknad av kuratorn S.R. vid Vasa sjukhus d 18 maj 1982 efter samtal med A.Ö. d 28 april 1982 på Strömmensbergs sjukhem i Göteborg.
Handlingen som var ställd till bouppteckningsförrättaren hade följande lydelse:
82-04-28 hade jag ett längre samtal med A.Ö. för att försöka utröna hennes önskemål ang ett tillägg till sitt testamente. A.Ö. hade vid ett flertal tillfällen bett G.N., som väl kände fröken A.Ö. och ofta besökte henne, om hjälp att få detta tillägg gjort. Då G.N. kände sig osäker på hur hon skulle agera kontaktade hon kurator. Jag kontaktade överläkare R.G. som ansåg patienten vara rättskapabel.
Närvarande vid samtalet 82-04-28 var G.N., jag själv, kuratorspraktikant R.F. och A.Ö.. Samtalet ägde rum i ett avskilt rum i anslutning till avd 93 på Strömmensbergs sjukhem. Det hela tog drygt 1 1/2 timma.
Då A.Ö. var helt blind och hade starkt nedsatt hörsel var det mycket svårt att föra ett ingående samtal med henne. Hennes talförmåga var också starkt begränsad. Vi fick hela tiden ställa frågor till henne och hon kunde besvara dessa jakande eller nekande, kunde även säga namn och belopp.
Följande anteckningar gjorde jag då ang vilka personer hon ville testamentera till och vilka belopp som var aktuella för envar.
X.N. Kr 10 000:-
G.N. Kr 10 000:-
D.N. Kr 10 000:-
H.B. Kr 10 000:-
A.N. Kr 10 000:-
A.Ö. uttryckte ovanstående med att många gånger upprepa "alla N:s kr 10 000:-".
Patienten sade sedan H.D. och W.N. kr 10 000:- var. Enligt G.N. är detta två bekanta till A.Ö., H.D. och dennas bror, W.N..
Vid slutet av samtalet var A.Ö. mycket trött, men försökte upprepade gånger säga något som vi inte kunde uppfatta.
Eftersom det hela kändes ofullständigt p g a A.Ö:s talsvårigheter, hade jag för avsikt att vid ett senare tillfälle återkomma till fröken A.Ö. tillsammans med I.L., döv-blind-konsulent för Västra Sverige. Jag kontaktade henne och vi kom prel överens om att besöka fröken A.Ö. torsdag eller fredag i veckan därpå. I.L. har specialkunskaper i kommunicering med döv-blinda. Detta blev dock aldrig gjort, eftersom fröken A.Ö:s tillstånd hastigt försämrades på måndagen 82-05-03.
Jag uppfattade detta samtal som ett förberedande samtal inför fröken A.Ö:s skrivande av ett testamentstillägg och inte som ett nödtestamente, men vill på detta sätt v b f samtalets innehåll med tanke på den förestående bouppteckningen.
De i handlingen angivna personerna G.N., X.N., D.N., H.B. och A.N. är syskon och på avlägset håll släkt med A.Ö. medan H.D. och W.N., vilken avled d 2 mars 1983, var bekanta till A.Ö..
Handlingen bevakades som testamente vid Göteborgs TR d 14 juni 1982.
Göteborgs TR
I.B. yrkade efter stämning å G.N., A.N., D.N., G.N., H.B., H.D. och dödsboet efter W.N. vid Göteborgs TR, att TR:n måtte förklara den av S.R. d 18 maj 1982 upprättade och såsom testamente bevakade handlingen ogiltig såsom testamente.
Svarandena bestred I.B:s talan.
Till närmare utveckling av sin talan anförde I.B.: A.Ö. hade vårdats på Vasa sjukhus sedan 1977. Under det sista halvåret led A.Ö. av åtskilliga besvär. Hon var helt blind, hade starkt nedsatt hörsel och stora talsvårigheter. Trots dessa handikapp som gjorde henne avskärmad från omvärlden kunde dock bekanta och släktingar i begränsad utsträckning tala med henne. Vad A.Ö. uttalade vid samtalet d 28 april 1982 utgör emellertid inte grund för att betrakta hennes uppgifter som testamentariska förordnanden. S.R. har i den ifrågavarande handlingen uppgivit att hon endast uppfattade samtalet som ett förberedande samtal inför A.Ö:s skrivande av ett testamentstillägg samt att S.R. avsåg att anlita en döv-blindkonsulent för att bättre kunna utreda A.Ö:s önskemål. På grund av sina besvär blev A.Ö. under samtalet mycket trött och det kunde inte klargöras hur och på vilket sätt A.Ö. ville få testamentstillägget utformat. A.Ö:s uppgifter kan inte heller anses utgöra ett muntligt testamente. Varken S.R., G.N. eller kuratorspraktikanten R.F., vilka samtliga var närvarande vid samtalet, kan betraktas som solennitetsvittnen, eftersom ingen av dem hade klart för sig att de skulle vara med om ett testamentariskt förordnande. X.N. kan i vart fall, såsom testamentstagare och syster till G.N., D.N., H.B. och A.N., inte utgöra solennitetsvittne i förhållande till andra än de henne ej närstående personerna H.D. och W.N.. - Som grund för käromålet åberopar I.B. att vad A.Ö. uttalat vid samtalet d 28 april 1982 inte ger ett klart uttryck för hennes sista vilja. I andra hand åberopas att formkravet för muntligt testamente inte är uppfyllt, enär ingen av S.R., G.N. eller R.F. kan betraktas som solennitetsvittne eftersom de inte var införstådda med att de skulle vara vittnen vid ett testamentariskt förordnande.
Svarandena anförde: A.Ö. hade tidigare under 1982 vid ett flertal tillfällen gjort klart för G.N. att hon önskade göra ett tillägg till sina tidigare testamenten. Med anledning härav tog G.N. kontakt med S.R. för att få hjälp med att utforma ett sådant tillägg. Före sammanträffandet med A.Ö. d 28 april 1982 talade S.R. med överläkaren R.G. som ansåg att A.Ö. var rättskapabel. Vid samtalet gav A.Ö. klara anvisningar om att legat skulle utgå till svarandena med 10 000 kr vardera och dessa anvisningar gjordes för dödsfalls skull. S.R. ansåg emellertid att hon före upprättandet av ett skriftligt tillägg ville kontakta en dövblindkonsulent, eftersom A.Ö. även hade andra önskemål som inte kunde utredas. Innan detta kunde genomföras avled A.Ö., varför de uppgifter A.Ö. lämnade vid samtalet måste anses utgöra ett nödtestamente. Uppgifterna lämnades i närvaro av de ojäviga vittnena S.R. och R.F.. - Som grund för bestridandet av käromålet åberopas att vad A.Ö. uttalat vid samtalet d 28 april 1982 helt klart utgjort hennes sista vilja. Uppgifterna har lämnats i närvaro av vittnena S.R. och R.F. och under sådana förhållanden att ett nödtestamente föreligger. S.R. och R.F. är att anse som solennitetsvittnen, oavsett om de vid tillfället var införstådda med att de bevittnade ett testamentariskt förordnande eller ej.
I.B. förklarade att, om TR:n skulle finna att A.Ö:s uttalanden vid samtalet gav ett klart uttryck för hennes sista vilja, hon accepterade att situationen i och för sig var sådan att ett nödtestamente förelåg, dock endast under förutsättning tillika att S.R. och R.F. kunde betraktas som solennitetsvittnen.
Domskäl
TR:n (chefsrådmannen Leire samt rådmännen Grahn och Ernström) anförde i dom d 21 dec 1984:
Domskäl. Svarandena har såsom skriftlig bevisning åberopat den av S.R. d 18 maj 1982 upprättade handlingen.
På parternas begäran har S.R. hörts som vittne i målet. Hon har därvid berättat i huvudsaklig överensstämmelse med innehållet i den av henne upprättade handlingen.
På begäran av svarandena har förhör under sanningsförsäkran ägt rum med G.N..
TR:n gör följande bedömning.
I målet är ostridigt att G.N., S.R. och R.F. sammanträffade med A.Ö. d 28 april 1982 med anledning av A.Ö:s framställda önskemål om att få göra ett skriftligt tillägg till sina tidigare testamenten. Varken G.N., S.R. eller R.F. hade således ditkallats för att utgöra testamentsvittnen och av utredningen framgår att i vart fall S.R. inte heller under samtalets gång uppfattade sig som sådant vittne.
Vad som, främst genom S.R. vittnesmål, framkommit om de uppgifter A.Ö. lämnade under samtalet utvisar att svarandena skulle upptas som legatarier till ett belopp om 10 000 kr vardera samt att A.Ö. därjämte önskade göra ytterligare förordnanden vars närmare innehåll inte kunde utrönas. A.Ö:s önskemål om innehållet i ett testamentstillägg kunde således inte i sin helhet utredas vid tillfället.
Mot denna bakgrund och då utredningen inte utvisar annat än att även A.Ö:s avsikt med samtalet var endast att klargöra sin inställning i fråga om ett skriftligt tillägg till sina tidigare testamenten, kan vad A.Ö. uttalat under nämnda samtal inte anses ge ett klart och fullständigt uttryck för hennes sista vilja.
På grund av det anförda skall käromålet bifallas.
Domslut
Domslut. TR:n förklarar den av kurator S.R. d 18 maj 1982 upprättade och som testamente efter A.Ö. bevakade handlingen ogiltig som testamente.
HovR:n för Västra Sverige
G.N. och medparter fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att I.B:s vid TR:n förda talan måtte ogillas. G.N. avled d 16 mars 1985.
I.B. bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Löfstedt, hovrättsråden Gislev, referent, och Josefson samt adj led Kragh) anförde i dom d 19 juni 1985:
Domskäl
Domskäl. I HovR:n har förnyat vittnesförhör hållits med S.R., som därvid utöver vad som redovisats i den av henne upprättade handlingen uppgivit bl a: Hon hade i sin egenskap av kurator träffat A.Ö. vid många tillfällen tidigare och hon bedömde inte A.Ö:s tillstånd som akut vid sammanträffandet d 28 april. A.Ö. var under samtalet klar och redig men hon talade mycket otydligt i korta meningar. S.R. fick därför, för att förvissa sig om att hon rätt uppfattade A.Ö., ställa frågor som kunde besvaras med ja eller nej. Det framgick av samtalet att det var fråga om testamentstillägg och inte om gåvor. A.Ö. nämnde förnamnen på de personer som skulle upptas i testamentet och belopp för var och en. Samtalet tog lång tid eftersom S.R. sökte få återförsäkrat gång på gång att det hon uppfattat stämde. Det framkom att A.Ö. utöver förordnandena till syskonen N., H.D. och W.N. önskade göra förordnanden till kyrka och mission men detta kunde vid tillfället inte närmare klarläggas. S.R. förklarade därför för A.Ö. att hon hade antecknat vad som sagts och att hon skulle återkomma nästa vecka så att det skulle kunna skrivas ut och undertecknas. Hon ansåg att hon hade helt klart för sig vad A.Ö. önskade beträffande de nämnda personerna. R.F. kände till anledningen till besöket hos A.Ö. och hörde vad som sades härunder. - Hon är osäker på vad ett nödtestamente är. Hon har trott att testator måste veta att döden var nära förestående för att ett nödtestamente skulle kunna föreligga. Om den omständigheten att ett klart uttryck för en vilja föreligger och denna skall bekräftas genom ett skriftligt testamente men döden kommer emellan gör att nödtestamente föreligger, var detta enligt hennes uppfattning ett nödtestamente.
HovR:n gör följande bedömning.
Av utredningen framgår att A.Ö. redan tidigare genom testamenten förordnat om sin kvarlåtenskap och att S.R:s och R.F. besök hos A.Ö. d 28 april 1982 skedde med anledning av hennes önskemål om att ett tilläggstestamente skulle upprättas.
I.B. har godtagit att situationen i och för sig varit sådan att förutsättningar för nödtestamente förelegat. Den omständigheten att S.R. och R.F. inte vid tillfället må ha uppfattat sig som testamentsvittnen utesluter enligt HovR:ns mening inte heller att vittneskravet för muntligt testamente kan anses uppfyllt.
Genom de uttalanden A.Ö. gjort, vilka upprepade gånger bekräftats efter frågor av S.R., har för S.R. och R.F. klart framgått att A.Ö. önskade testamentera 10 000 kr till var och en av syskonen N., H.D. och W.N.. Att A.Ö. därjämte må ha önskat att legat även skulle utgå till vissa institutioner men närmare uppgifter i dessa hänseenden inte kunde erhållas, bör ej medföra att hennes uttalanden angående legaten till de angivna personerna inte skall anses utgöra ett klart och fullständigt uttryck för hennes sista vilja.
På grund av det anförda finner HovR:n att A.Ö:s uttalanden d 28 april 1982 angående legat till syskonen N., H.D. och W.N. utgör giltigt testamente. I.B:s talan skall därför ogillas.
Domslut
Domslut. Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n den av I.B. förda talan.
HD
I.B. (ombud advokaten I.Ö.) sökte revision och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom måtte fastställa TR:ns dom.
Dödsboet efter G.N. och medparter (ombud för samtliga advokaten P.W.) bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Almqvist, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns dom.
HD JustR:n Sven Nyman, Vängby, Heuman, Lind och Lars K Beckman, referent) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Som antecknats i HovR:ns dom har I.B. godtagit att situationen i och för sig varit sådan att förutsättningar för nödtestamente förelegat (se 10 kap 3 § ÄB). A.Ö. avledd 4 maj 1982.
Utredningen i målet visar att A.Ö:s uttalanden d 28 april 1982 utgjorde ett klart och fullständigt, uttryck för hennes vilja att förordna om sin kvarlåtenskap genom legat till G.N. och medparter. S.R. och R.F. har varit vittnen till vad som förekom vid tillfället. Det förhållandet att S.R. avsåg att senare låta upprätta skriftligt testamente med vittnen rörande de förordnanden som nu är aktuella jämte eventuellt ytterligare förordnanden som A.Ö. kunde vilja göra är inte av beskaffenhet att förta verkan som muntligt testamente av A.Ö:s uttalanden d 28 april 1982.
På grund av det anförda skall I.B:s klandertalan ogillas.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.