NJA 1987 s. 15

Domskäl

Skäl. G.T. har genom HovR:ns dom tillerkänts rätt till visst umgänge med J. i närvaro av en person som skall utses av socialnämnden i Halmstad. Vad sålunda bestämts skall gälla utan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft.

Socialnämnden i Halmstad har i en av G.T. åberopad skrivelse d 3 dec 1984, såvitt nu är av intresse, anfört följande. HovR:ns förordnande, att den person som skall vara närvarande vid umgängesrättens utövande skall utses av socialnämnden, kan förefalla vara ett tvingande påbud för nämnden. Något lagstöd för ett sådant förordnande torde emellertid inte finnas. Förordnandet synes därför inte vara verkställbart utan får närmast ses som en rekommendation. Vid sådant förhållande har nämnden funnit sig på grund av socialbyråns hårt trängda resurser inte böra utse någon bland byråns personal till uppdraget i fråga. Med hänsyn till ärendets kvalificerade art anser sig nämnden inte heller böra lämna uppdraget till en utomstående person. I vart fall saknar nämnden fn tillgång till någon sådan person. Nämnden ställer sig emellertid positiv till att medverka i mån av tid hos den egna personalen eller i mån av möjlighet att hitta någon utomstående.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande, dagtecknat d 3 febr 1986, uttalat bl a: När det kan väntas uppstå svårigheter för föräldrar att enas om vem som skall närvara vid föreskrivna umgängestillfällen, torde det vara nödvändigt att vederbörande utses av socialnämnden för att ett umgänge skall bli möjligt. Det kan även i andra fall vara lämpligt att en domstol med hänsyn till barnets bästa överlåter åt socialnämnden att utse personen i fråga. Om domstolen förordnar att umgänge får ske ifall socialnämnden utser en lämplig person att närvara vid umgänget, blir nämndens medverkan en förutsättning för att umgänge skall kunna ske. Socialnämnden bör se domstolens förordnande som en begäran om nämndens medverkan. Det är viktigt att ett förordnande hos domstolen föregås av en kontakt mellan domstolen och nämnden. I nämndens övergripande och yttersta ansvar enligt 3 och 12 §§socialtjänstlagen ligger en skyldighet att medverka till att ett barns behov av umgänge med sin förälder blir tillgodosett. Eftersom socialnämndens medverkan är nödvändig utifrån barnets behov, skall nämnden med stöd av socialtjänstlagen se till att lämplig person utses för uppdraget.

Sedan socialstyrelsens yttrande inkommit har HD beslutat att inhämta yttrande i målet från socialnämnden. I avgivet yttrande d 24 juli 1986 har nämnden, såvitt gäller dess medverkan vid umgängesrättens utövande, erinrat om den ovan redovisade skrivelsen d 3 dec 1984 och alltså vidhållit sin inställning i medverkansfrågan.

Vid tvist angående umgängesrätt ankommer det enligt FB på allmän domstol att, efter vad som är bäst för barnet, besluta angående umgängesrätten. Om domstol förordnat att umgängesrätten skall utövas i närvaro av person som utses av socialnämnden, har nämnden vid behandlingen av frågan om utseende av sådan person att utgå från att umgänge skall äga rum i den utsträckning och på det sätt som domstolen beslutat och att detta är i överenstämmelse med barnets bästa. Det ankommer sålunda inte på nämnden att göra en egen bedömning av lämpligheten av den beslutade umgängesrätten och låta en sådan bedömning inverka på frågan om utseende av person som skall närvara vid utövandet. Vid nämndens behandling av saken är 3 och 12 §§socialtjänstlagen tillämpliga.

Trots socialstyrelsens uttalande att socialnämnden med stöd av socialtjänstlagen skall se till att lämplig person utses för uppdraget har nämnden - under angivande att något umgänge tills vidare inte kan komma i fråga - alltjämt inte utsett någon sådan person. Eftersom allmän domstol inte kan ge något åläggande för socialnämnden, måste umgängesrättsfrågan omprövas med utgångspunkt i den ändrade förutsättningen att nämndens medverkan inte kan påräknas. Omprövningen bör ske i HovR:n.

Domslut

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns dom och visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.