NJA 1988 s. 243
Fråga om godtrosförvärv av begagnad segelbåt av inte obetydligt värde, vilken överlåtits mellan två privatpersoner.
B.F. hyrde i juni 1982 ut sin segelbåt av typ Nord 80 till en person vid namn A.K. Denne sålde sedan båten till I.A. och blev för detta dömd för förskingring.
Ljungby TR
B.F. yrkade efter stämning å I.A. vid Ljungby TR åläggande för I.A. att till B.F. utge 95 000 kr jämte ränta.
I.A. bestred bifall till käromålet. Som ett i och för sig skäligt belopp vitsordade han 73 500 kr.
B.F. anförde som grund för sitt yrkande: När I.A. köpte båten kontrollerade han inte på sådant sätt som kan begäras att båten verkligen tillhörde A.K. I.A. har således inte iakttagit tillbörlig aktsamhet vid förvärvet och han får därför anses i vart fall ha bort inse att båten ägdes av annan än A.K. Då I.A. med hänsyn till angivna förhållanden inte gjort ett godtrosförvärv är han skyldig att till B.F. utge ersättning motsvarande båtens värde vid köpetillfället. Detta värde understiger inte 90 000 kr.
I.A. anförde som grund för sitt bestridande: Han har i den utsträckning som kan begäras kontrollerat äganderätten till båten. Intet som förekommit i anslutning till köpet har givit anledning till misstanke att A.K. inte skulle vara rätt ägare. I.A. har således gjort ett godtrosförvärv och är inte skyldig att utge ersättning till B.F.
B.F. anförde till utveckling av sin talan: A.K. skulle återlämna båten d 1 sept 1982. Så skedde emellertid inte och det framkom då att A.K. sålt båten till I.A. Denne kände inte A.K. sedan tidigare utan hade i augusti sett båten utannonserad i en göteborgstidning. A.K. begärde först 78 000 kr, men man enades efter det att Ingvar A. d 21 aug besiktigat båten om ett pris på 74 000 kr. Det överenskoms vidare att båten av A.K. skulle levereras i Halmstad d 24 aug vilket också skedde. – I.A. har inte vidtagit någon åtgärd för att undersöka om A.K. var ägare till båten. I.A. har helt litat på de muntliga uppgifter A.K. lämnat. Det har funnits många olika möjligheter att klarlägga äganderätten. I.A. kunde begärt att få se kvitto på att båten var slutbetald. Det hade också gått att ta kontakt med försäkringsbolaget, den tidigare ägaren eller till och med tillverkaren. Svenska Kryssarklubben har ett register över båtar med angivande av ägarens namn. I.A. kunde genom detta ha sökt kontrollera A.K:s rätt till båten. Priset på båten har legat avsevärt under dess rätta värde. Även detta har bort föranleda I.A. till misstankar. Vidare bör köpeobjektets höga värde rent allmänt medföra att en omfattande undersökningsplikt ålägges I.A.
I.A. anförde till utveckling av sin talan: Han hade tidigare haft flera olika båtar. Den senaste var en segelbåt av typ Birdie 24. Den hade han köpt billigt på grund av att den var i dåligt skick. Han rustade sedan upp den så att han vid försäljningen fick ut ett avsevärt högre pris. Orsaken till försäljningen var att Birdie 24:an med hänsyn till familjens krav blev för liten. Han sökte sedan efter en ny båt i åttametersklassen, således av sådan storlek som en Nord 80. Han sökte en båt som var i behov av renovering. Han kunde då räkna med ett lägre pris och dessutom var han road av sådant arbete. Han var i kontakt med flera säljare, men det ledde inte till affär. Någon tid före d 21 aug 1982 såg han i Göteborgs-Posten en annons enligt vilken en Nord 80 var till salu. Han ringde det i annonsen angivna numret men fick till en början inte tag i säljaren. Han lämnade emellertid uppgift om sitt telefonnummer och påföljande dag blev han uppringd av A.K. Denne uppgav att han hade en Nord 80 till salu och att han ville ha 78 000 kr för båten. I.A. visste sedan tidigare att en Nord 80 av årsmodell 1976, som den av A.K. utannonserade, i toppskick betingade ett pris av mellan 85 000 och 95 000 kr, beroende på vilken utrustning som medföljde båten. Enligt A.K. var den aktuella båten i behov av smärre reparationer. A.K. uppgav även att han börjat bygga en villa och därför varken hade tid eller råd med båten. På fråga av I.A. om det fanns någon finansiering uppgav A.K. att båten var betald varför finansiering ej fanns. I.A. sade då att han skulle undersöka möjligheterna till egen finansiering och därefter återkomma. Efter att hos ett finansieringsinstitut ha fått klart med finansieringen tog I.A. på nytt kontakt med A.K. Det överenskoms därvid att ett sammanträffande skulle äga rum vid båten, som låg i en småbåtshamn på Saltholmen utanför Göteborg. Med sig dit tog I.A. sin hustru och en seglarvän vid namn R.H. De fann båten förtöjd i hamnen och kunde genast konstatera att den var i ett bedrövligt skick. Förpulpiten var trasig och det stod vatten och olja i kölsvinet. Vidare var klädseln på dynorna sönderbränd, värmaren rostig och ur funktion, en vantinfästning spräckt, seglen fransiga och smutsiga och hela båten smutsig med repad bordläggning. A.K. uppgav att han inte haft tid att vårrusta båten och att han dessutom haft den utlånad till några vänner som förstört den. H. ansåg för sin del att båten inte var värd mer än 70 000 kr. Enligt A.K. hade denne emellertid blivit bjuden 72 000 för båten av en båthandlare men han hade inte varit villig att släppa båten för detta belopp. Slutligen enades man om ett pris av 74 000 kr. Man överenskom vidare att båten några dagar senare skulle levereras i Halmstad därvid 69 000 kr skulle betalas. Återstående 5 000 kr skulle betalas efter det att båten lyfts ur vattnet och kunnat inspekteras under vattenlinjen. Även i detta sammanhang frågade I.A. om båten var betald. Han fick då samma svar som tidigare. Köpeavtal skrevs på ett formulär som I.A. fått av sitt finansieringsinstitut. I.A. frågade om han kunde betala de 69 000 med check eller postväxel, och det var enligt A.K. helt i sin ordning att använda något av dessa betalningssätt. Efter någon försening på grund av hårt väder, vilket dock meddelades I.A. kom så A.K. den förut bestämda dagen tillsammans med fästmö och ytterligare en person seglande med båten till Halmstad. Dit hade I.A. kommit tillsammans med en annan seglarvän vid namn T.J. Postväxel och check på tillsammans 69 000 kr ställda till A.K. överlämnades till denne, varefter båten lyftes upp och transporterades till Ljungby. Vid besiktning upptäcktes skador dels på rodret, dels på en damask vid motorn. Man överenskom på grund av detta om en prisreducering på 500 kr. Det förekom även andra kontakter mellan I.A. och A.K. I.A. skickade till A.K. nycklar som denne glömt i båten och A.K. skickade, efter påstötning från I.A. om fel på båtens propeller, en ny propeller till I.A. Återstående del av köpeskillingen satte I.A. in på ett A.K. tillhörigt konto hos Sparbanken i Göteborg. - Båten utannonserades i en rikstäckande tidning och den låg sedan helt öppet i en vanlig båthamn. I.A. frågade A.K. om båten var betald och fick besked om att så var fallet. Ingenting som förekom under den omkring två veckor långa tid som gick från första kontakten till dess båten levererades gav anledning till annan förmodan än att båten tillhörde A.K. Något rikstäckande register eller annat som skulle kunna ge upplysning om båtars ägare finns inte. Något skäl att efterhöra förre ägarens eventuella försäkring finns inte då en ny ägare inte kan överta en befintlig försäkring.
B.F. genmälde: Båten var före uthyrningen till A.K. rustad och i gott skick. Det kan möjligen ha funnits en eller annan mindre skavank. Båten kan omöjligen ha kommit i så dåligt skick som I.Å. påstått under den relativt korta hyrestiden. B.F. var medlem i Svenska Kryssarklubben. Dess matrikel, i vilken båten fanns med, är rikstäckande.
Domskäl
TR:n (rådmannen Marke och hovrättsassessorn Österberg) anförde i dom d 11 maj 1984:
Domskäl. Förhör under sanningsförsäkran har hållits med båda parterna. Vardera parten har därvid berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad den framfört till utveckling av sin talan.
B.F. har därutöver angivit bl a: Båten ägdes ursprungligen av ett av honom och en kompanjon ägt aktiebolag. I samband med att bolaget upplöstes övertog han båten. Den har sedan använts som charterbåt och ingått som en del i hans enskilda firma. I samband med att han förde över alla sina försäkringar till ett och samma försäkringsbolag blev även båten försäkrad i detta. Den försäkringen gällde emellertid inte vid ett sådant förskingringsfall som kom att inträffa. Detta blev han emellertid inte upplyst om, varför han trodde att han hade fullgott försäkringsskydd. Vid hans sammanträffande med A.K. gjorde denne ett gott intryck. Han kom i en snygg bil och angav sig vara inköpare i sin faderns firma. A.K. förklarade sig även ha god vana vid båtar.
Som vittnen har hörts på B.F:s begäran marinkonsulenten E.L. Ljungskile, och på I.A:s begäran R.H. och T.J. båda från Ljungby.
Det enda förhållande om vilket råder i egentlig mening motstridiga uppfattningar är båtens skick vid försäljningen. Såväl H. som J. har i detta hänseende lämnat berättelser som stöder I.A:s uppgifter. Det får därför anses styrkt att båten befunnit sig i sådant skick som I.A. påstått.
Frågan är då om de omständigheter som förekommit i samband med köpet gör att I.A. borde ha insett att A.K. inte ägde att förfoga över båten. Det har anförts att priset i relation till båtens rätta värde borde ha föranlett I.A. till misstankar. Det är klarlagt att båten var i dålig kondition och krävde såväl arbete som material för att bli satt i gott skick. L. som varit verksam i båtbranschen under lång tid och som får anses ha mycket god erfarenhet av just båttypen Nord 80, har berättat att under 1982 skulle en sådan båt som den aktuella i mycket gott skick och väl utrustad ha kostat mellan 90 000 och 95 000 kr. Han har vidare uppgivit att sådana skador som I.A. beskrivit skulle föranleda en ganska stor prisreducering, men han har ändå menat att en Nord 80 av aktuell årsmodell inte borde kunna vara i så dåligt skick att den skulle behöva säljas under 80 000 kr. Med hänsyn till vad som framkommit om båtens skick anser TR:n inte det vara så stora skillnader mellan det ursprungligen begärda priset, det senare överenskomna priset och det mer allmängiltiga värde L. velat framhålla att det borde ha föranlett I.A. till någon misstanke om att allt inte stod rätt till.
Händelseförloppet i övrigt är ostridigt, och det kan, som TR:n ser det, inte anses ha givit I.A. skäl till misstanke beträffande A.K:s rätt till båten. Tvärt om synes de olika kontakterna mellan köpare och säljare ha varit sådana att I.A. haft anledning utgå från att A.K. var båtens ägare. För att ond tro skall anses ha förelegat hos I.A. måste därför konstrueras en regel enligt vilken det, oavsett vad omständigheterna tyder på, åligger en köpare att kontrollera att den som uppträder som säljare också är köpeobjektets ägare. En sådan regel förekommer i viss mån redan vad beträffar bilar, där det i kontrollhänseende regelmässigt ställs mycket stora krav på en köpare. Regeln i det fallet är främst betingad av att stor del av bilförsäljningarna sker på avbetalning med äganderättsförbehåll och kan upprätthållas bl a med hänsyn till att registreringstvång gäller för bilar. Sådan obligatorisk registrering finns ej beträffande båtar. Enligt L. säljes i stort sett alla båtar med ett pris på över 40 000 kr på avbetalning med äganderättsförbehåll. Detta förbehåll gäller dock normalt inte till förmån för säljaren utan till förmån för det finansieringsinstitut som lämnat betalning till säljaren.
Med hänsyn bl a till det anförda finner TR:n att förhållandena inom båtbranschen inte är sådana att direkt jämförelse kan göras med vad som gäller vid bilköp. I vart fall för närvarande kan det därför inte anses att en mer vittgående undersökningsplikt bör åläggas I.A. än vad som betingats av omständigheterna kring köpet. Då som TR:n tidigare konstaterat dessa omständigheter inte givit I.A. anledning till annan uppfattning än att A.K. var ägare till båten måste I.A. anses ha varit i god tro. Någon skyldighet för honom att utge ersättning för båtens värde föreligger därför inte. I anledning härav skall käromålet ogillas.
Domslut
Domslut. Käromålet ogillas.
Tingsfiskalen Grevesmühl var skiljaktig och anförde: I målet är klarlagt att I.A. icke förrän i samband med förvärvet av båten haft någon affärsförbindelse med eller personlig kännedom om A.K. Därjämte är utrett att den ifrågavarande kontakten etablerats genom en tidningsannons. Av utredningen framgår vidare att A.K. vid telefonsamtal med I.A. uttalat att båten var i behov av "smärre" reparationer. Utredningen ger dock vid handen att båten vid köpet befunnit sig i sådant skick som I.A. påstått. I.A. har vidgått att han icke frågat A.K. om denne var ägare till båten och att han ej begärt att A.K. skulle styrka sin äganderätt till båten genom företeende av köpekontrakt eller annan handling. Därutöver framgår av I.A:s utsaga att han ej heller på annat sätt sökt utröna om A.K. verkligen var ägare av båten.
Av förklarliga skäl måste en fritidsbåt, under tid då den ej nyttjas, oftast lämnas obevakad. För envar torde det vara känt att olovliga tillgrepp av fritidsbåtar förekommer. Värdet på den aktuella båten får anses ha varit förhållandevis betydande. Mot bakgrund härav och då I.A. icke genom tidigare affärer eller på annat sätt kände A.K. förelåg, som jag ser det, anledning för I.A. att iakttaga mycket stor försiktighet i samband med affären. Till det anförda skall läggas att båtens skick i förhållande till vad A.K. uttalat därom vid telefonsamtalet liksom att A.K:s förklaring därtill för I.A. som hade båtvana, måste ha tett sig föga sannolik borde ha utgjort åtminstone en varningssignal för I.A. Så synes icke ha varit fallet. Enligt min mening har I.A. vad angår A.K:s rätt att förfoga över båten ej ägt förlita sig på vad han gjort. Det har ålegat I.A. att vidtaga en mera ingående undersökning av A.K:s åtkomst till båten. Möjligheter härtill får anses ha förelegat. Genom sin underlåtenhet i aktuellt hänseende har I.A. åsidosatt tillbörlig aktsamhet, varför han är skyldig att utge ersättning till B.F.
Närmare utredning om båtens värde vid tiden för I.A:s förvärv av densamma saknas. Jag anser därför att I.A. skall förpliktas utge endast vad han vitsordat eller 73 500 kr. Å beloppet skall utgå ränta enligt yrkandet.
Göta HovR
B.F. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan. Det yrkade kapitalbeloppet nedsattes dock till 85 000 kr.
I.A. bestred ändring
HovR:n (hovrättsråden Åkesson, Ericsson och Rundgren, referent, samt adj led Thomsson) fastställde i dom d 14 juni 1985 TR:ns dom.
B.F. (ombud advokaten C.T.) sökte revision och yrkade bifall till sin i målet förda talan.
I.A. (ombud advokaten M.L.) bestred ändring. Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (JustR:n Brundin, Nyman, Bengtsson, Rydin och Nyström, referent) beslöt följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.