NJA 1988 s. 559

Domskäl

TR:n (tingsfiskalen Hedkvist) anförde i dom d 10 mars 1987:

Domskäl. Av utredningen i målet framgår att Isabella har ett gott och förtroendefullt förhållande till båda föräldrarna. J. och C. bor dessutom endast några minuters promenadväg från varandra. Förutsättningar för ett väl fungerande umgänge mellan J. och I. borde därför föreligga.

Det umgänge som C. medgivit torde kunna sägas vara helt i enlighet med domstolspraxis i umgängesrättstvister. Något hinder att i detta fall förordna om umgänge på annat sätt än vad som är sedvanligt föreligger dock inte om detta är bättre för barnet. Härvid bör beaktas den uppenbara nackdel som ett sedvanligt umgänge har, nämligen att barnet och den umgängesberättigade normalt endast träffas under helger och storhelger. Detta medför naturligen en viss ensidighet i umgängesförhållandet. För att utveckla förhållandet mellan barnet och den umgängesberättigade föräldern är det enligt TR:ns mening bra om umgänget även kan ske under vardagliga förhållanden. För ett sådant umgänge talar i detta fall även J:s reducerade arbetstid. C:s farhågor, att I. skulle bli splittrad av att bo på olika platser, förefaller överdrivna med hänsyn till föräldrarnas goda förhållande till dottern. Det torde dessutom inte vara mindre splittrande för I. att tillbringa två kortare perioder per månad hos fadern än en längre. Med hänsyn till det anförda finner TR:n att I:s behov av umgänge med fadern bäst tillgodoses genom att J:s yrkande om rätt till umgänge under en vecka per månad vinner bifall.

Domslut

Domslut. TR:n tillerkänner J. rätt till umgänge med I. var fjärde vecka från fredag kl 16.00 till nästföljande fredag kl 16.00,

en vecka varannan julhelg, en vecka varannan nyårshelg, en vecka vartannat år i anslutning till skolans sportlov, en vecka varannan påskhelg och fyra veckor varje sommar.

Domskäl

Domskäl. Såväl C. som J. har hörts i HovR:n. Båda har i allt väsentligt berättat i enlighet med vad som för deras del antecknats i TR:ns dom.

Av TR:ns dom och av vad som anförts i HovR:n framgår att parterna numera är ense beträffande omfattningen av den umgängesrätt som J. skall ha med I. utom såvitt angår spörsmålet om han skall vara berättigad till att ha dottern hos sig en hel vecka varje månad eller, som C. vill, vartannat veckoslut. TR:n har förordnat om en umgängesrätt för J. som framstår som omfattande och som i det hänseende, varom nu är fråga, avviker från vad som torde vara det sedvanliga i dylika fall. C. har medgett umgängesrätt i sedvanlig omfattning. Enligt HovR:ns mening måste det föreligga särskilda skäl för att medge en förälder, som inte har vårdnaden om barnet, umgängesrätt i så stor omfattning som den TR:n förordnat om i detta fall.

Av utredningen och av parternas egna uppgifter framgår att tidigare starka motsättningar rått mellan dem och att stridigheter förekommit beträffande omfattningen av J:s umgänge med I. Emellertid framgår av de uppgifter som parterna lämnat under HovR:ns huvudförhandling att förhållandet mellan dem nu har blivit mycket bättre och att motsättningarna mellan dem minskat under det senaste året och framförallt under våren 1987.

Parterna sammanbodde med varandra under tiden 1981-1983, och de separerade under hösten 1983. Under tiden febr 1984 till febr 1985 bodde J. i Norrköping och C. såg då till att I. fick besöka honom 11 gånger, varav det vid tre tillfällen var fråga om tvåveckorsbesök. Härefter fortsatte det veckovisa umgänget varje månad till sommaren 1986 då det bröts på C:s initiativ. Parterna synes vara överens om att I:s hälsotillstånd, framförallt under den tid då J. bodde i Norrköping och hon vistades där för att han skulle kunna utöva umgängesrätt, inte var tillfredsställande efter dessa besök, vare sig fysiskt eller psykiskt. Det är också lätt att förstå att dessa besök måste ha tett sig påfrestande för ett barn i I:s ålder. Sedan sommaren 1986 har det förekommit sådant veckoslutsumgänge som C. nu yrkar. Parterna är ense om att de psykiska och andra störningar som I. tidigare haft nu inte längre är för handen utan att hon befinner sig vid utmärkt hälsa och utvecklas normalt.

Redan det nu anförda tyder på att det inte föreligger sådana särskilda skäl att J. bör tillerkännas umgänge i den stora omfattning han själv yrkat. Härtill kommer följande.

TR:ns uttalande att det inte torde vara mindre splittrande för I. att tillbringa två kortare perioder per månad hos fadern än en längre period har mot bakgrund av det förut sagda inte belagts. Det synes i stället förhålla sig så att den kontinuitet och den fasthet som bör finnas mellan Isabella och modern kan brytas om hon varje månad skall vistas så lång tid som en vecka hos fadern. Det är vidare upplyst att under senare tid J. fått ha I. hos sig i större utsträckning än vad HovR:ns interimistiska beslut och moderns yrkanden ger vid handen. Det torde vara ofrånkomligt att ett vidgat umgänge och en god utveckling av relationerna mellan föräldrarna skulle komma att underlättas om umgänget begränsas i en dom på sätt C. yrkat. Vad nu sagts talar emot att ändra på det umgänge som enligt det förut anförda visat sig fungera bra under en inte oväsentlig tid. Visserligen har J. visat ett osedvanligt intresse för sitt barn, ett intresse som givetvis bör uppmuntras. Mot vad förut sagts finns emellertid inte tillräckliga skäl att tillåta umgänge under en så lång sammanhängande tid som en vecka så ofta som varje månad.

Slutsatserna av det anförda blir att HovR:n anser att den umgängesrätt C. medgivit är den bästa för I. J:s umgängesrätt med I. bör alltså f n begränsas på sätt modern yrkat. Denna bedömning har HovR:n givetvis gjort mot bakgrund av att parterna är ense om att J. härutöver skall erhålla en nog så vittgående rätt till umgänge med Isabella.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut i den del som överklagats förordnade HovR:n att J. skulle äga rätt till umgänge med I. vartannat veckoslut från fredag kl 16.00 till söndag kl 18.00.

Vidare förordnade HovR:n att vad som beslutats om umgängesrätt skulle gälla även för tiden till dess HovR:ns dom vann laga kraft.

Domskäl

Domskäl. Tvisten gäller här liksom i HovR:n endast omfattningen av J:s umgänge med den nu sjuåriga dottern I. utöver helger och skollov.

J. och C. har hörts i HD. Beträffande parternas och I:s faktiska förhållanden har någon förändring som inverkar på frågan om umgängesrätten inte skett; I. har börjat skolan hösten 1988 men skolan ligger nära föräldrarnas bostäder.

J. har särskilt åberopat att det är av värde med ett vardagsumgänge och att I. har behov av den kontakt som ett sådant umgänge innebär.

C. har vitsordat att ett vardagsumgänge är av godo. Rätten bör emellertid enligt henne inte meddela förordnande härom utan i stället ange en schablonmässigt bestämd minimitid för umgängesrättens omfattning. Om ett sådant umgänge fungerar väl bör parterna i enighet kunna bestämma om modifikationer i utvidgande riktning under hänsynstagande till barnets utveckling och förändrade behov.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande förordat en umgängesrätt som ger vardagskontakter. Styrelsen har lagt fram ett förslag beträffande umgängets omfattning som tillgodoser detta. Förslaget har J. tagit upp som sitt andrahandsyrkande. I sitt yttrande har styrelsen bl a anfört: Barn behöver för sin utveckling kontinuerlig kontakt med båda sina föräldrar, även om dessa inte lever tillsammans. För att en sådan kontakt skall få bredd och djup är det angeläget att sträva efter att umgänget inte enbart förläggs till veckoslut och helger då samvaron mellan barn och föräldrar får en annan utformning än under vardagen. I vardagen finns mer påfrestning och stress, men också möjligheter att mötas på mer naturligt och anspråkslöst sätt.

Socialnämnden i Luleå kommun har anfört att J. bör tillerkännas umgänge med Isabella vartannat veckoslut från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag. I nämndens utredning uttalas bl a att umgänget bör innefatta så få inslag som möjligt av längre tiders uppbrott från den invanda hemmiljön och kontaktnätet i denna, exempelvis vad gäller kamrater.

Enligt 6 kap 15 § FB skall rätten besluta om umgänge efter vad som är bäst för barnet, när vårdnadshavaren motsätter sig det umgänge som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare. I samband med bestämmelsens tillkomst diskuterades om lagregler - närmast efter mönster från Norge - borde införas som angav hur och i vilken omfattning umgänge normalt borde förekomma mellan barn och föräldrar. Denna tanke avvisades emellertid och i stället skall enligt lagförarbetena omfattningen av umgänget bestämmas med beaktande av vad som är förenligt med barnets bästa i varje särskilt fall. Utgångspunkten för domstolarnas bedömning bör härvid vara att det är till fördel för ett barn att ha umgänge med båda föräldrarna. Andra faktorer som också bör tillmätas betydelse vid bestämmandet av umgängets omfattning är barnets ålder och mognad, barnets anknytning till den förälder som ej är vårdnadshavare, barnets egen inställning samt föräldrarnas förhållande till varandra. (Se SOU 1979:63 s 84 och prop 1981/82:168 s 43 och 75.)

När föräldrar, som inte har gemensam vårdnad om barn, ej förmår träffa överenskommelse om umgängesrätt blir det alltså ytterst allmän domstols sak att bestämma omfattningen av umgänget. Något stöd för tanken, att domstolens förordnande härvid borde, som C. hävdat, begränsas till ett minimiumgänge som efter senare överenskommelse mellan föräldrarna skulle kunna utvidgas, står inte att finna i förarbetena till bestämmelserna. Ett på så sätt begränsat förordnande är inte heller förenligt med lagtextens ordalydelse. Att domstolen bestämt om umgänget innebär dock ej hinder för föräldrarna att överenskomma om avsteg härifrån både i inskränkande och i utvidgande riktning.

Ett avgörande om umgängets omfattning skall träffas med hänsyn till vad som är bäst för barnet. Prövningen skall företas under beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Att utgå från schablonmässigt bestämda umgängestider kommer alltså ej i fråga. En annan sak är att förhållandena i mål om umgänge ofta är sådana att omfattningen av umgänget blir i huvudsak densamma.

Vid sin prövning av umgängesrättens omfattning har domstolen att utgå från att det är en fördel för ett barn att umgås med den förälder som ej är vårdnadshavare. Det måste som socialstyrelsen uttalat vara av värde om detta umgänge kan utövas inte bara under semestrar och helger utan också under vardagen. Parterna är också överens om att denna ståndpunkt är riktig.

Vardagsumgänge är ofta svårt att åvägabringa på grund av t ex föräldrarnas bostadsförhållanden och förvärvsarbete och barnets skolgång. I förevarande fall är emellertid förutsättningarna för vardagsumgänge mycket goda. Anledning saknas därför att ej tillerkänna J. också sådant umgänge. Ett vardagsumgänge kan bestämmas på flera olika sätt. Övervägande skäl talar för att i detta mål välja socialstyrelsens förslag, vilket ger fadern umgängesrätt med förhållandevis korta mellanrum samtidigt som det innebär umgänge under regelbundet återkommande perioder omfattande flera vardagar.

På grund av det anförda skall J:s andrahandsyrkande bifallas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga förordnar HD att J.J. skall äga rätt till umgänge med I. varannan vecka, ena gången från fredag kl 16.00 till söndag kl 18.00 och nästa gång från onsdag kl 16.00 till måndag kl 16.00.