NJA 1989 s. 137

Domskäl

Skäl. Av handlingarna i målet framgår att utmätningen beslöts d 15 aug 1988, att den ägde rum för uttagande av dels kvarstående skatt enligt 1985 års taxering jämte restavgifter, uppbördsmånaderna mars och maj 1986, om tillhopa 2 373 kr respektive 4 600 kr dels restavgift avseende B-skatt för år 1987 om 90 kr samt att lokala skattemyndigheten i Ale- Vättle fögderi d 24 okt 1988 enligt uppbördslagen (1953:272) beviljat G.S. anstånd med inbetalning av kvarstående skatt enligt 1985 års taxering, uppbördsmånaderna mars och maj 1986, om 7 499 kr respektive 7 500 kr. Anståndsbeslutet måste anses avse den kvarstående skatt jämte restavgift därå för vilken utmätning skett.

G.S. har till stöd för sitt yrkande i första hand åberopat det av lokala skattemyndigheten beviljade anståndet. Han har vidare åberopat att kronofogdemyndigheten i sept 1988 godtagit att skatteskulden betalas enligt en avbetalningsplan.

Riksskatteverket har hävdat att det förhållandet att anstånd givits av lokala skattemyndigheten efter utmätningen inte påverkar utmätningen på annat sätt än att det exekutiva förfarandet avstannar. Verket har inte närmare utvecklat sin syn på frågan och över huvud inte anfört något skäl för sin ståndpunkt.

I 3 kap 21 § 2 st UB stadgas att, om svaranden i ett utsökningsmål gör gällande att något annat förhållande rörande parternas mellanhavande än som nämnts i första stycket - fullgörande av förpliktelsen eller kvittning - utgör hinder mot verkställighet och invändningen inte kan lämnas utan avseende, verkställighet inte får äga rum. Enligt 3 st i paragrafen gäller att, om det föreligger fall som avses i bl a 2 st och åtgärd för verkställighet redan har vidtagits i målet, åtgärden skall återgå om det kan ske. Sådant förhållande som avses i 2 st kan utgöras bl a av anstånd som beviljats beträffande ålagd förpliktelse (prop 1980/81:8 s 328). Det måste här vara fråga om anstånd, vilket avser skyldigheten som sådan att fullgöra förpliktelsen och vilket alltså innebär att den förfallotid som anges i eller följer av exekutionstiteln inte längre gäller.

Bestämmelserna i 3 kap 21 § UB är tillämpliga även i allmänna mål och alltså bl a i fråga om uttagande av skatter (jfr 3 kap 23 §). I 51 § 1 st uppbördslagen föreskrivs beträffande skatter som omfattas av den lagen att, sedan anstånd har meddelats med inbetalning av skatt, den av anståndet omfattade skatten inte får indrivas under tiden för anståndet. Denna bestämmelse kan emellertid, främst av lagsystematiska skäl, inte anses tillämplig i fråga om vidtagande eller återgång av exekutiva åtgärder; bestämmelsen innehåller för övrigt inte något om redan företagen åtgärd.

Mot bakgrund av det anförda blir avgörande för den ifrågavarande utmätningens bestånd huruvida meddelat betalningsanstånd utgör sådant anstånd som avses i 3 kap 21 § 2 st UB. Beslutet om anstånd har som nämnts meddelats av lokala skattemyndigheten, dvs av den myndighet som fastställer debitering av sådan skatt varom är fråga; anståndet har alltså inte lämnats av företrädare för staten såsom borgenär vid indrivningen. Anståndet har tydligen beviljats med stöd av 49 § 1 mom uppbördslagen och sålunda på den grund att skatten kan bort falla.

Med hänsyn till det sagda får det beviljade anståndet - till skillnad från sådant anstånd som kronofogdemyndigheten i sin egenskap av företrädare för staten såsom borgenär lämnar gäldenären efter det att skattefordringen säkerställts genom utmätning - anses vara ett sådant förhållande som åsyftas i 3 kap 21 § 2 st UB.

På grund av det anförda skall utmätningen upphävas såvitt den skett för uttagande av kvarstående skatt jämte restavgift därå. Däremot har inte förebragts någon omständighet som kan medföra att utmätningen såvitt den skett för uttagande av restavgift avseende B-skatt skall upphävas i anledning av besvären.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut upphäver HD utmätningen av hälften av fastigheten Överselö-Väla 3:5 i Strängnäs kommun såvitt utmätningen skett för uttagande av G.S. påförd kvarstående skatt enligt 1985 års taxering jämte restavgifter, uppbördsmånaderna mars och maj 1986. Såvitt utmätningen skett för uttagande av restavgift avseende B-skatt för år 1987 lämnas besvären utan bifall.

Referenten, JustR Gregow, tillade: I målet föreligger till bedömande i första hand spörsmålet huruvida svaret på frågan, vilken verkan lokala skattemyndighetens anståndsbeslut får anses ha på den redan beslutade utmätningen, skall sökas i UB eller i uppbördslagen; de lagrum som härvid närmast är av intresse är 3 kap 21 § UB och 51 § uppbördslagen. Detta föranleder i sin tur den mera generella frågan om förhållandet mellan å ena sidan den utsökningsrättsliga regleringen och å andra sidan regleringen i skatteförfattningar av frågor om indrivning m m, i första hand UB:s bestämmelser.

Beträffande de bestämmelser som gällde före tillkomsten av UB förtjänar här nämnas följande. Utsökningslagen var inte direkt tillämplig i fråga om uttagande av bl a skatter och allmänna avgifter. Detta framgick, förutom av innehållet i utsökningslagen, av 14 § 2 mom utsökningslagens promulgationslag, vari angavs att utsökningslagens bestämmelser inte ägde tillämpning i de fall, då utmätning utan dom eller utslag ägde rum för utskylder, allmänna avgifter, expeditionslösen, hantlangning vid laga skifte eller annat dylikt, utan att härom gällde vad redan var eller framdeles blev stadgat. Inte heller de under senare tid tillkomna särskilda lagarna om exekutiv försäljning av fast egendom, av luftfartyg m m och av registrerat skepp m m var direkt tillämpliga beträffande uttagande av sådana fordringar. Däremot var införsellagen omedelbart tillämplig även på uttagande av skatter och allmänna avgifter; införsel kommer ju sedan gammalt i fråga, förutom för underhållsbidrag, främst för uttagande av skatter och allmänna avgifter. På grund av särskilda bestämmelser i andra författningar, vilka hänvisade till utsökningslagens regler, skulle dock bestämmelserna i utsökningslagen och de särskilda försäljningslagarna med vissa undantag tillämpas även vid uttagande av skatter och allmänna avgifter. Såvitt avser skatter och avgifter som omfattas av uppbördslagen angavs sålunda i 59 § 1 st denna lag, förutom att det ålåg utmätningsman att verkställa indrivning av skatt, att utmätning och införsel därvid fick äga rum enligt vad som angavs i 60 §. I 60 § föreskrevs i 1 mom att vad som i 6 § utsökningslagen stadgades om jäv mot utmätningsman också gällde med avseende på den som förrättade utmätning för skatt och i 2 mom att vid utmätning för skatt skulle, med de undantag som angavs i 3 mom, lända till efterrättelse utsökningslagens föreskrifter om verkställighet av utmätning och vad därvid må undantagas, om utmätt egendoms försäljning, om fördelning av medel, som influtit till följd av ut mätning, samt om klagan över utmätningsmans förfarande. I 3 mom gjordes undantag bl a för bestämmelser om tidsfrister för verkställande av utmätning och för exekutiv försäljning. I 87 § 2 st uppbördslagen föreskrevs att åtgärd "enligt denna lag" skulle verkställas oavsett att det beslut eller utslag som föranledde åtgärden inte hade vunnit laga kraft; från denna regel gällde dock vissa undantag. Nämnda regel ansågs tillämplig även i fråga om exekutiva åtgärder.

De bestämmelser för vilka nu redogjorts ger närmast vid handen att indrivning i uppbördslagen ansetts vara ett vidare begrepp, vari inneslutits även exekutiva åtgärder. Sådana åtgärder synes alltså ha företagits såsom ett led i indrivningen och såsom sidoställda med utomexekutiva indrivningsåtgärder, t ex anmaning att betala och mottagande av betalning. Det förefaller som om utmätningsmannen - på senare tid i form av kronofogdemyndigheten - vid företagande av exekutiva åtgärder ansetts handla i samma egenskap som vid vidtagande av rena indrivningsåtgärder.

I samband med tillkomsten av UB, som trädde i kraft d 1 jan 1982, ändrades nu berörda förhållanden. UB, som ersatte inte bara utsökningslagen utan även införsellagen och de särskilda försäljningslagarna, blev direkt tillämplig även i allmänna mål och alltså bl a i fråga om uttagande av skatter och allmänna avgifter (se bl a 1 kap 1 och 6 §§ UB samt prop 181:8 s 1 53 ff). I anslutning härtill behandlades i förarbetena kronofogdemyndigheternas ställning i allmänna mål, varvid konstaterades att kronofogdemyndigheterna i sådana mål har två funktioner, nämligen dels att företräda staten (eller ibland kommun) såsom borgenär dels att handlägga verkställande och beslutande uppgifter i egenskap av exekutiv myndighet (prop 1980/81:8 s 156, 1058 och 1189 f). I anledning av det tillämpningsområde som UB enligt det nyss sagda erhöll ändrades flera bestämmelser i uppbördslagen. Bestämmelserna i 59 § 1 st ändrades på så sätt, att däri numera anges, förutom att det åligger kronofogemyndigheten att verkställa indrivning av skatt, att verkställighet enligt UB därvid får äga rum. Bestämmelserna i 60 § 1-3 mom om att utsökningslagen och därtill anslutande lagar med vissa undantag skulle tillämpas även vid utmätning för skatt upphävdes utan att erhålla någon motsvarighet. I 87 § 2 st infördes, omedelbart efter föreskriften att åtgärd enligt uppbördslagen skall verkställas oavsett att det beslut eller utslag som föranleder åtgärden inte har vunnit laga kraft, en ny bestämmelse vari anges att motsvarande gäller vid verkställighet enligt UB. I anslutning härtill kan nämnas att, när det gäller betydelsen för verkställighet av att en exekutionstitel har helt eller delvis upphävts, särskilda bestämmelser härom för allmänna mål togs upp i UB (se 3 kap 22 och 23 §§ samt prop 1980/81:8 s 340, 1088 f och 1203 f).

Vad nu sagts ger fog för slutsatsen att lagstiftaren i samband med tillkomsten av den nya utsökningslagstiftningen eftersträvat att hålla isär regleringen av frågor om exekutiva åtgärder från regleringen av frågor om rena indrivningsåtgärder, dvs åtgärder som kronofogdemyndigheten vidtar såsom företrädare för staten/borgenären. Frågor av det förra slaget regleras i princip i UB och därtill anslutande författningar och frågor av det senare slaget i uppbördslagen och andra liknande författningar. Det anförda innebär också att konkreta bestämmelser som rör "indrivning", åtminstone i princip, får anses avse kronofogdemyndighetens verksamhet såsom företrädare för staten/borgenären. Vad nu sagts utesluter inte att det i t ex uppbördslagen kan meddelas särskilda bestämmelser rörande utmätning för skatter och allmänna avgifter, vilka såsom specialbestämmelser skall tillämpas i stället för motsvarande föreskrifter i UB. Exempel härpå utgör bestämmelserna i 68 § 6 mom uppbördslagen angående förutsättningarna för utmätning av överskjutande skatt och i fråga om undantagande av visst belopp vid sådan utmätning. Vad som föreskrivs i 51 § 1 st uppbördslagen om att skatt inte får indrivas sedan anstånd med betalning av skatten meddelats kan däremot inte, i vart fall numera, anses som en sådan från den utsökningsrättsliga lagstiftningen avvikande regel; den får anses reglera endast indrivningsåtgärder som kronofogdemyndigheten vidtar i sin egenskap av företrädare för staten/borgenären.

Avslutningsvis vill jag framhålla följande. I nämnda 51 § 1 st uppbördslagen föreskrivs endast att, sedan anstånd med inbetalning av skatt har meddelats, den av anståndet omfattade skatten inte får indrivas under tiden för anståndet (samt att restavgift inte heller får uttagas för skatten). Denna bestämmelse kan möjligen läsas motsättningsvis på så sätt, att den anses innebära att åtgärder för indrivning som redan har vidtagits innan anstånd meddelades skall kvarstå tills vidare; måhända är det en sådan syn som ligger till grund för riksskatteverkets ståndpunkt i målet. Det kan emellertid också tänkas att bestämmelsen bör ges den innebörden att redan vidtagen indrivningsåtgärd skall återgå, när detta är möjligt och fyller något praktiskt syfte. En ytterligare möjlighet är att frågan skall anses ligga helt utanför 51 § uppbördslagen. Jag vill understryka att här inte har tagits ställning till vilken innebörd i nämnda hänseende som bestämmelsen skall anses ha.