NJA 1989 s. 428
Sedan borgenär under åberopande av att gäldenär underlåtit att på uppmaning betala klar och förfallen skuld sökt denne i konkurs gjorde gäldenären gällande motfordran avseende skadestånd till ett belopp överstigande borgenärens fordran. Fråga om borgenärens fordran kan anses ha varit klar. 2 kap 9 § KL (1987:672).
HD
(Jfr 1947 s 448)
I febr 1987 ingick Veterator Aktiebolag (i fortsättningen Veterator) och Skandinaviska Enskilda Banken (i fortsättningen Banken) avtal ("förbindelse optionshandel") avseende handel med optioner. Avtalet innebar att Veterator skulle lämna Banken i uppdrag att för Veterators räkning göra affärer i aktiefondsoptioner relaterade till aktieindex i enlighet med "Allmänna villkor för affärer under medverkan av bank eller annan fondkommissionär i standardiserade aktiefondsoptioner relaterade till aktieindex" antagna i dec 1986 av Stockholms Optionsmarknad OM Fondkommission AB. Enligt dessa allmänna villkor skulle på visst sätt beräknat säkerhetsbelopp ställas av Veterator till tryggande av de förpliktelser som uppkom på grund av optioner som utfärdats av Banken för Veterators räkning.
På Veterators uppdrag ställde Banken d 10 aug 1987 ut 50 optionskontrakt avseende OMX-index sept 1987 560 och d 27 aug 1987 ytterligare 30 kontrakt av samma slag. Veterator ställde emellertid inte säkerhet för kontrakten i den utsträckning som de allmänna villkoren förutsatte, varför Banken återköpte kontrakten d 25 sept 1987. Därvid uppkom ett minussaldo på Veterators konton hos Banken vilket d 14 okt 1988 uppgick till 274 933 kr 20 öre. Veterator uppmanades nämnda dag skriftligen av Banken att betala skulden senast inom en vecka och uppmärksammades på att underlåtenhet från Veterators sida att infria skulden kunde medföra konkursansökan mot Veterator. Trots Bankens krav verkställde Veterator inte någon betalning till banken.
I ansökan som inkom till Stockholms TR d 11 nov 1988 yrkade Banken att Veterator skulle försättas i konkurs. Grunden för yrkandet var att Veterator d 14 okt 1988 uppmanats enligt 2 kap 9 § KL att betala klar och förfallen skuld till Banken på 274 933 kr 20 öre men underlåtit att göra detta inom en vecka från delfåendet av uppmaningen. Veterator vitsordade i och för sig att skuld till Banken förelåg med angivet belopp men bestred yrkandet på den grund att skulden inte var klar och förfallen, eftersom Veterator hade en motfordran på banken på 347 022 kr jämte ränta, avseende skadestånd.
Veterator väckte genom ansökan om stämning d 1 dec 1988 vid Stockholms TR talan mot Banken med yrkande om skadestånd med sistnämnda belopp. Som grund för sitt yrkande anförde Veterator att Banken inte borde ha medverkat till optionsaffärerna eftersom Veterator underlät att ställa tillräcklig säkerhet eller att Banken i vart fall senast d 31 aug 1987 borde ha återköpt optionskontrakten. Om så skett hade enligt Veterator kostnaden blivit 347 022 kr lägre än kostnaden vid det senare tillfälle då återköpet faktiskt ägde rum.
TR:n (rådmannen Korfitsen) anförde i slutligt beslut d 11 jan 1989: Veterator har i och för sig vitsordat att det underskott Banken åberopat uppkommit i Veterators depåkonto hos Banken. Banken måste på grund härav anses ha styrkt sin behörighet att söka Veterator i konkurs. Veterator har hävdat att det har en skadeståndsfordran mot Banken på ett belopp som överstiger Bankens fordran. Sedan Banken bestritt Veterators skadeståndskrav har Veterator väckt talan mot Banken vid Stockholms TR.
Banken har som bevisning om Veterators obestånd åberopat att detta, trots att det delgivits betalningsuppmaning enligt 2 kap 9 § 1 KL, underlåtit att betala skulden.
Förutsättningen för att Veterator på grund härav skall anses vara insolvent är att fråga är om klar och förfallen fordran. Denna fråga är i förevarande fall beroende av hur tvisten mellan Veterator och Banken löses.
Veterators skadeståndskrav är med hänsyn till bestämmelserna för optionshandel och det förhållandet att säkerhet inte funnits inte uppenbart ogrundat. Eftersom alltså tvist föreligger i denna del, kan Bankens fordran inte anses klar. Grund föreligger därför inte att anse Veterator insolvent. På grund härav lämnar TR:n konkursansökan utan bifall.
Banken anförde besvär i Svea HovR och yrkade bifall till sin ansökan vid TR:n samt vidhöll i huvudsak vad Banken anfört vid TR:n. Därutöver uppgav Banken: Skadeståndskravet bestrids och detta betar inte i något fall Bankens fordran egenskapen av att vara klar och förfallen.
Veterator bestred ändring.
HovR:n (hovrättsrådet Andersson, referent, f d hovrättslagmannen Tillinger och hovrättsassessorn Kjellman) anförde i slutligt beslut d 15 febr 1989: Bankens fordran på 274 993 kr 20 öre är i och för sig klar och förfallen. Veterator har delgetts betalningsanmaningen enligt 2 kap 9 § 1 st i KL men inte betalat fordringen. Konkursansökan har skett inom tid som anges i 2 kap 9 § 1 st 2 KL. Veterator skall därför, om inte annat visas, anses insolvent. Den omständigheten att Veterator gentemot bankens fordran åberopat en tvistig skadeståndsfordran leder inte till annat än att Veterator skall anses insolvent.
HovR:n försätter därför, med ändring av TR:ns beslut, Veterator i konkurs.
Enligt 2 kap 24 § KL ankommer det på TR:n att vidta åtgärder som föranleds av detta HovR:ns beslut.
Veterator (ombud advokaten B.M.) anförde besvär och yrkade att konkursbeslutet måtte upphävas.
Banken (ombud bankdirektören K.B.) bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Rosqvist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:
Domskäl
Skäl. Veterator har som grund för sitt yrkande om upphävande av konkursbeslutet åberopat att det visserligen föreligger en "formell kontoskuld" till Banken men att denna skuld har uppkommit genom Bankens underlåtenhet att kräva in sådant säkerhetsbelopp som föreskrivs i punkt 5.2 i för optionsaffärerna gällande "Allmänna villkor för affärer under medverkan av bank eller annan fondkommissionär i standardiserade aktiefondsoptioner relaterade till aktieindex", antagna i dec 1986 av Stockholms Optionsmarknad OM Fondkommission AB. Av de handlingar som Veterator åberopat framgår vidare att Bankens nyssnämnda underlåtenhet ligger till grund för Veterators talan mot Banken rörande skadestånd.
Banken har invänt att dess fordran på Veterator har uppkommit genom att Banken på uppdrag av Veterator har utfärdat vissa optioner och att fordringen ingalunda är formell utan högst reell. Banken har vidare gjort gällande att de allmänna villkoren för optionsaffärerna inte styr det rättsförhållande mellan parterna som grundar sig på Veterators uppdrag till Banken.
Av det sätt på vilket Veterator utformat sin besvärstalan får anses framgå att Veterator bestrider betalningsansvar för underskottet på depåkontot på den grunden att underskottet uppkommit genom Bankens felaktiga tillämpning av de allmänna villkoren för optionsaffärerna.
De handlingar som Veterator åberopat till stöd för sin talan ger väl vid handen att Veterator haft att ställa säkerhet för de av Banken utfärdade optionerna samt att det ålegat Banken att svara för att denna förpliktelse uppfylldes. Det är emellertid ostridigt att optionerna utfärdades på uppdrag av Veterator, som måste ha varit medvetet om de därmed förknippade riskerna. Med hänsyn härtill får Veterators invändning att Banken inte skulle ha en klar och förfallen fordran mot Veterator anses sakna fog.
På grund av det anförda kan besvären inte vinna bifall.
Domslut
HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.
HD (JustR:n Nyman, Rydin, Lars K Beckman, Lars Å Beckman, referent, och Lambe) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.