NJA 1989 s. 629

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Vallgårda) anförde i dom d 4 nov 1986:

Domskäl. I målet har hörts, förutom A.B., fem kvinnor som varit anställda hos bolaget under ifrågavarande tid samt en personalassistent hos ett företag som anlitat hos bolaget anställda sekreterare.

A.B. har uppgett: Hon har drivit en skrivbyrå sedan 1957, sedan 1970 i aktiebolagsform under firma Chefssekreteraren kontorsservice aktiebolag. Verksamheten omfattar försäljning av all slags kontorsmaterial samt utförande av skilda slag av kontorsgöromål från kvalificerade översättningar till maskinskrivning och telefonisttjänst. Arbetet har utförts dels i bolagets lokaler och dels på kundernas kontor eller på annan plats inom eller utom landet där kunden haft behov av sådana tjänster som bolaget kunnat erbjuda. Bolaget har försett sina anställda med erforderligt arbetsmaterial, i den mån inte kunden kunnat ställa sådant till förfogande. Antalet anställda har varit ca 45 årsarbetskrafter, varav 10 inom bolagets lokaler och återstoden utplacerade hos kunderna. Eftersom de flesta varit deltidsanställda har det totala antalet varit betydligt större, möjligen 70. Personalen har varit tillsvidareanställd med alla de rättigheter gällande arbetsrättsliga lagar föreskriver och bolaget har påtagit sig alla en arbetsgivare åliggande skyldigheter, såväl mot de anställda som mot myndigheterna. Bolaget är anslutet till Handelns arbetsgivareorganisation och kollektivavtal har slutits med Handelns tjänstemannaförbund. De anställda har genom skriftliga anställningsavtal varit tillförsäkrade ett visst antal arbetstimmar med rätt för dem att avböja anvisat arbete samt med rätt att själva anta arbete utanför skrivbyrån. Kunderna, huvudsakligen affärsföretag men också myndigheter, har angett uppdragets art och omfattning och bland de anställda har valts ut den som bäst passat för uppdraget. När den anställda begett sig till arbetsplatsen har hon haft med sig eller i brådskande fall senare erhållit en skriftlig arbetsbeskrivning med uppgift om vad som ålegat henne. Bolaget har hos sig anställda konsulter som vid besök hos kunderna informerat sig om de anställdas arbete och som i förekommande fall lämnat instruktioner till de anställda. Bolagets ersättning från kunden har varit anpassad för att täcka samtliga kostnader för de anställda samt bolagets egna kostnader och skäliga vinst.

Av de uppgifter som lämnats av i målet hörda vittnen framgår att de anställda visserligen i allmänhet erhållit en arbetsbeskrivning men på arbetsplatsen ofta anvisats även andra arbetsuppgifter. "Man gör det man blir ombedd, man vill att kunden skall vara nöjd." Det har varit fråga om specialuppgifter eller allmänna kontorsgöromål vid arbetstoppar, semestrar och sjukskrivningar. Bolaget tillhöriga arbetsredskap har praktiskt taget aldrig kommit till användning.

Bolagets verksamhet har i allt väsentligt överensstämt med den som beskrivits i HD:s dom d 31 dec 1962 (NJA 1962 s 820). Däri anförs:

Vad som stadgas i 1 st av 1 § nämnda lag (1935:113) äger tillämpning å arbetsförmedling vare sig verksamheten går ut på att skaffa anställning åt arbetssökande eller den närmast tjänar syftet att anskaffa arbetskraft åt den som söker sådan. Att innebörden är den nu angivna framgår både av lagtexten, som talar om "all slags arbetsförmedling" utan inskränkande bestämningar, och av förarbetena. I sistnämnda avseende må särskilt hänvisas till att lagstiftningen ansluter till det år 1933 i Genève antagna förslaget till konvention ang avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer. Enligt detta förslag, vari skildes mellan avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, sådana förmedlingsbyråer utan vinstsyfte samt utövare av arbetsförmedling utan ersättning därför, omfattande den förstnämnda kategorien enskilda personer ävensom organisationer, vilka tjänade såsom mellanhand för "anskaffande av anställning åt arbetare eller av arbetare åt arbetsgivare" i syfte att direkt eller indirekt från någondera erhålla ekonomisk eller annan materiell fördel.

Enligt det år 1942 tillkomna 2 st i förutnämnda § skall, om mellan utövare av verksamhet för arbetsanskaffning och arbetssökande träffas avtal om anställning av den arbetssökande hos verksamhetens utövare samt det av omständigheterna framgår att det huvudsakliga syftet med arbetsanställningen är förmedling av arbete åt arbetssökanden, sådan förmedling anses som arbetsförmedling enligt lagen.

Lagrummet lämnar möjlighet till skilda läsarter. Sålunda kan uttrycket "förmedling av arbete åt arbetssökanden" ställas i motsats till sådan av 1 st omfattad arbetsförmedling som avser förmedling av arbetskraft åt den som söker sådan. Det skulle då, såsom ock i målet skett, kunna göras gällande, att anställning, varmed huvudsakligen åsyftas förmedling av sist angivet slag, icke faller under lagen.

Emellertid kan 2 st även läsas med tonvikten på orden "förmedling av arbete", och de följande orden "åt arbetssökanden" uppfattas som ett tillägg utan inskränkande innebörd.

Sistnämnda läsart har stöd i förarbetena. Lagändringen föranleddes av en framställning från socialstyrelsen, vari styrelsen sade sig vilja till undvikande av varje missförstånd erinra om att här endast vore fråga om förmedlingsverksamhet, dvs en verksamhet för anskaffande av arbete; om verksamheten hade ett annat huvudsyfte, exempelvis anordnande av föreställningar inom nöjesbranschen, kunde bestämmelserna rörande arbetsförmedling givetvis icke bliva tillämpliga därå. Socialstyrelsens framställning utmynnade i ett yrkande, att jämväl sådan verksamhet för arbetsanskaffning som grundades på ett mellan verksamhetens utövare och den arbetssökande träffat anställningsavtal hänfördes under bestämmelserna i 1935 års lag. Såsom motivering till lagändringen anförde chefen för socialdepartementet, att en möjlighet att under anställningsavtalets form dölja sedvanlig förmedlingsverksamhet syntes icke böra få fortvara.

Med hänsyn till vad nu anförts måste bolagets ifrågavarande verksamhet på grund av stadgandet i 1 § 2 st av 1935 års lag anses såsom arbetsförmedling enligt nämnda lag. Denna förmedling har bedrivits mot ersättning och utan vederbörligt tillstånd. Den har följaktligen varit av beskaffenhet, som enligt angivna lag är straffbar.

A.B. har vidare anfört: HD:s dom återspeglar en övergiven syn på de så kallade skrivbyråernas verksamhet. Att synen i dag är en helt annan framgår inte minst av det förhållandet att Handelns tjänstemannaförbund tecknat kollektivavtal med bolaget. Bakgrunden till den förändrade inställningen är inte minst det konstaterade behovet av sådan verksamhet, vilket omvittnats av bland andra förutvarande arbetsmarknadsministern I.E.. Likaså har arbetsmarknadsutredningen i delbetänkandet Skrivbyråernas ambulerande verksamhet, DsA 1982:2, förordat den tolkningen att en verksamhet bedriven så som bolagets skall anses falla inom ramen för vad som är tillåtet enligt 1935 års lag.

TR:n är medveten om att lång tid förflutit sedan HD gjorde sitt uttalande. Likaså är TR:n medveten om att en verksamhet, sådan som bolagets, är nödvändig till dess företagens och myndigheternas behov av tillfällig arbetskraft lösts på annat sätt.

Emellertid har det av A.B. åberopade delbetänkandet inte föranlett ändrad lagstiftning eller något auktoritativt uttalande till förmån för skrivbyråernas ambulerande verksamhet. Därav får anses framgå, att lagstiftarna inte funnit anledning frångå den av HD år 1962 uttalade uppfattningen.

TR:n finner därför att A.B. inte kan undgå ansvar. Med hänsyn till omständigheterna kan straffet sättas lågt.

Domslut

Domslut. TR:n dömde A.B. jämlikt 1 och 8 §§ lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling för olaga arbetsförmedling till 10 dagsböter å 50 kr.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har A.B. hörts på nytt. Förnyade förhör har hållits med två av de vittnen som hördes vid TR:n, nämligen E.W. och H.R.. Därutöver har viss skriftlig bevisning förebragts.

Utredningen i målet visar, att det huvudsakliga syftet med anställningarna hos det av A.B. bedrivna företaget Chefssekreteraren kontorsservice aktiebolag varit förmedling av kontorsarbete av olika slag åt arbetssökandena. Denna arbetsförmedling har skett i förvärvssyfte och utan tillstånd. HovR:n finner, i likhet med TR:n, att bolagets verksamhet i allt väsentligt har överensstämt med den verksamhet som HD tidigare bedömt som olaga arbetsförmedling (NJA 1962 s 820). Samma synsätt som HD anlade i nämnda rättsfall har präglat även det lagstiftningsärende (prop 1970 nr 166), som ledde till vissa ändringar i bl a arbetsförmedlingslagens straffskalor. Även i ett senare rättsfall från HD, NJA 1973 s 562, gällande ett företag, som med hos företaget anställda på beställning av ett varv utfört svetsnings- och plåtslageriarbete hos varvet, uttalas samma uppfattning om lagens tillämpning. Såsom TR:n konstaterat har arbetsmarknadsutredningens delbetänkande DsA 1982:2, Skrivbyråernas ambulerande verksamhet, inte inneburit någon förändring av gällande rätt på hithörande område.

Av nu anförda skäl finner HovR:n liksom TR:n att A.B. såsom företrädare för bolaget ej kan undgå ansvar för olaga arbetsförmedling. TR:ns dom skall därför stå fast.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. Genom HD:s domar i de mål som refererats i NJA 1962 s 820 och NJA 1973 s 562 har slagits fast hur 1 § 2 st lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling skall tolkas. I sistnämnda rättsfall uttryckte domstolen saken på följande sätt:

Stadgandet i 1 § 2 st lagen d 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling får anses innebära förbud mot skapandet av ett rättsförhållande mellan en beställare och en uppdragstagare, som går ut på att den senare skall ställa arbetskraft till förfogande för beställaren, s k uthyrning av arbetskraft. Däremot är det icke meningen att förbjuda rättsförhållanden av innebörd, att någon åtar sig att med hos honom anställd arbetskraft åt annan åstadkomma ett visst arbetsresultat. Bestämmelsen avser med andra ord ej att förhindra vad som åtminstone i fråga om större arbeten betecknas som entreprenadavtal.

Med den angivna lagtolkningen blir för målets utgång avgörande, om det varit fråga om uthyrning av arbetskraft eller avtal om att åstadkomma ett visst arbetsresultat. I de nyss nämnda domarna är redovisat omständigheter som kan få betydelse vid den gränsdragning som därmed blir aktuell. I det nu aktuella målet skall gränsdragningen göras på motsvarande sätt. Därvid bör först prövas om vissa av A.B. särskilt angivna förhållanden har någon betydelse för gränsdragningen.

A.B. har åberopat, att de som utfört det kontorsarbete varom är fråga i målet har haft fasta tillsvidareanställningar med en viss minsta garanterad arbetstid och att för anställningarna gällt kollektivavtal som träffats med Handelstjänstemannaförbundet. Riksåklagaren har å sin sida förklarat, att det inte påstås annat än att det varit fråga om verkliga anställningar och att bolaget uppträtt som en seriös arbetsgivare.

Att en arbetsgivare har fast anställda med kollektivavtalsreglerade arbetsförhållanden utesluter i och för sig inte att arbetsgivaren kan träffa avtal om uthyrning av denna arbetskraft. Det saknar därför betydelse att det varit fråga om verkliga anställningar hos en seriös arbetsgivare när det gäller att avgöra, om det avtal bolaget träffat med beställarna innefattar avtal om att ställa arbetskraft till beställarens förfogande eller att åstadkomma visst arbetsresultat åt beställaren.

I målet har från A.B:s sida framhållits att kontorsarbete blivit mer komplicerat och förutsätter specialistkunskaper på ett sätt som inte alls var fallet i början av 1960-talet vid tillkomsten av den i NJA 1962 s 820 refererade domen, som rörde ambulerande skrivbyråverksamhet. Utredningen ger ett klart belägg för att uppgifterna är riktiga. Utifrån de angivna förhållandena kan man dock inte dra den slutsatsen att det inte kan vara fråga om olaga arbetsförmedling. Det kan nämligen mycket väl vara fråga om uthyrning av arbetskraft även om den berörde arbetstagaren har speciella kunskaper eller färdigheter.

Utredningen i målet visar att det arbete som utförts hos beställaren varit av samma slag som det beställaren normalt bedriver på sitt kontor med egen anställd personal. I allmänhet har beställaren tillhandahållit både kontorsmaskiner och material. Anledningen till att beställaren efterfrågat bolagets tjänster synes mestadels ha varit, att beställaren behövt ersätta egen arbetskraft, som av någon orsak inte kunnat utföra något arbete, eller bemästra en tillfällig arbetsanhopning. Arbetsuppgifterna har angetts i förväg i en orderspecifikation men detta synes ha skett på ett förhållandevis allmänt sätt.

När det gäller arbetsledningen har sådan åtminstone i viss utsträckning utövats från bolagets sida på beställarens arbetsplats. Utredningen visar emellertid att arbetsledning också utövats av beställaren; det har sålunda förekommit att den som utfört arbetet anvisats att utföra andra arbetsuppgifter än dem som angetts i orderbekräftelsen.

I de hänseenden som nu behandlats är för bedömningen av frågan om det gällt uthyrning av arbetskraft eller avtal om visst arbetsresultat situationen inte på någon väsentlig punkt avvikande från den som förelåg till bedömning i 1962 års rättsfall. Vid en jämförelse med 1973 års rättsfall finner man dock en skillnad, som består i att det pris som beställaren får betala, inte är relaterat till den anställdes lön, vilken bestämts efter annan grund än den som tillämpats för beställarens egen personal. Den skillnaden kan emellertid inte tillmätas sådan betydelse att den i och för sig kan leda till att det blir fråga om åstadkommande av visst arbetsresultat och inte uthyrning av arbetskraft.

Vid en sammanfattande värdering av de anmärkta omständigheterna kommer HD till det resultatet att de förhållanden som enligt praxis är av betydelse vid bedömningen inte avviker på sådant sätt från de förhållanden som förelåg i 1962 och 1973 års rättsfall att det finns anledning att bedöma avtalsförhållandet mellan bolaget och beställarna på annat sätt än HD gjorde i fråga om de avtalsförhållanden som prövades i dessa rättsfall. Det har alltså varit fråga om uthyrning av arbetskraft i förvärvssyfte utan tillstånd.

A.B. har i HD som ytterligare grund för ansvarsbefrielse åberopat rättsvillfarelse och i den delen anfört. Hon har under årens lopp rättat sig efter olika råd och anvisningar som arbetsmarknadsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet givit om hur verksamheten borde bedrivas för att inte utgöra olaga arbetsförmedling. Hon har därför trott att verksamheten varit laglig. Att olika statliga myndigheter och andra offentliga organ i stor utsträckning utnyttjat bolagets tjänster har stärkt henne i denna uppfattning.

Av A.B:s egna uppgifter i HD framgår att företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen redan före den med åtalet avsedda tiden uttalat som sin uppfattning att bolagets verksamhet innefattade olaga arbetsförmedling. Redan den omständigheten utesluter möjligheten att befria A.B. från ansvar på grund av rättsvillfarelse.

Slutligen bör framhållas följande. A.B:s inställning i målet är att 1 § 2 st arbetsförmedlingslagen inte bör tolkas på det sätt som gjordes i 1962 och 1973 års rättsfall utan i stället i överensstämmelse med den lagtolkning som förordats av f d justitierådet Jan Ljungar i betänkandet Skrivbyråernas ambulerande verksamhet (DsA 1982:2). När det gäller 1962 års rättsfall är emellertid att märka att de uttalanden som gjordes rörande rättsfallet i samband med de år 1970 beslutade ändringarna i arbetsförmedlingslagen visar, att lagstiftaren då utgick från att avgörandet även efter ändringarna skulle innefatta en av lagstiftaren önskad uttolkning av gällande rätt (prop 1970:166 s 29 o 52).

Arbetsförmedlingslagen är för närvarande föremål för översyn. På grund härav och då spörsmålet om räckvidden av det principiella förbudet mot privat arbetsförmedling är en utpräglad intressefråga, som helst bör lösas genom lagstiftning, saknas anledning att nu frångå den lagtolkning som fastslagits i de angivna rättsfallen.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR:n Palm och Törnell, referent, var av skiljaktig mening i ansvarsfrågan och anförde: Lagen (1935:313) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling syftar till och innefattar enligt sin ordalydelse förbud mot varje inte direkt i lagen eller genom särskilt tillstånd undantagen verksamhet för förmedling av arbetsanställning i förvärvssyfte. Enligt 1 § 2 st arbetsförmedlingslagen skall, såvitt nu är i fråga, avtal om anställning av arbetssökande hos utövaren av verksamhet för arbetsanskaffning inte hindra att verksamheten omfattas av förbudet "där av omständigheterna framgår, att det huvudsakliga syftet med anställningen är förmedling av arbete åt arbetssökanden". Stadgandet kom till år 1942 och hade som bakgrund en tendens i rättspraxis att godta förmedlingsverksamhet som grundades på anställningsavtal mellan den arbetssökande och förmedlingsföretaget. Därmed skapades enligt departementschefen "möjlighet att under anställningsavtalets form dölja sedvanlig förmedlingsverksamhet" (prop 1942:123 s 8 f).

I två domar av HD, återgivna i NJA 1962 s 820 och 1973 s 562, har behandlats frågan hur den angivna bestämmelsen närmare skall tolkas. Enligt domskälen i det först avgjorda målet skall 1 § 2 st arbetsförmedlingslagen läsas med tonvikt på orden "förmedling av arbete" och de följande orden "åt arbetssökanden" uppfattas som ett tillägg utan inskränkande innebörd. I enlighet härmed uttalade HD i 1973 års avgörande att bestämmelsen får anses innebära förbud mot skapandet av ett rättsförhållande mellan en beställare och en uppdragstagare som går ut på att den senare skall ställa arbetskraft till förfogande för beställaren, s k uthyrning av arbetskraft. Det framhölls, att det inte är meningen att förbjuda rättsförhållanden av innebörd att någon åtar sig att med hos honom anställd arbetskraft åt annan åstadkomma ett visst arbetsresultat, samt att bestämmelsen med andra ord inte avser att förhindra vad som åtminstone i fråga om större arbeten betecknas som entreprenadavtal. HD hänvisade i sammanhanget till vissa uttalanden i samband med ändringar i 1935 års lag angående bl a straffbestämmelserna som genomfördes år 1970 och som också utgick från den tolkning som kommit till uttryck i 1962 års avgörande (prop 1970:166 s 53 f).

A.B. har om verksamheten i det företag åtalet gäller i HD lämnat i huvudsak samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom men har tillagt bl a följande. Företaget inriktades under den tid åtalet avser medvetet på kontorsentreprenad och hon lade sig vinn om att rätta sig efter råd och anvisningar som hon fick vid kontakter med arbetsmarknadsstyrelsen som tillsynsmyndighet. Bland personalen fanns flera med lång anställningstid, den längsta från år 1957. Arbetsuppgifterna fordrade i stor utsträckning specialkunskaper om t ex vissa ordbehandlingsprogram eller annan speciell teknisk kontorsutrustning. De anställda var för varje uppdrag instruerade, förutom om den i orderbekräftelsen specificerade arbetsuppgiften, om att vid uppkommande problem vända sig inte till kunden utan till hennes företag som i sådana fall skickade ut en arbetsledare. Kunden utövade inte någon egentlig arbetsledarfunktion. Debitering skedde enligt fast prislista. Även om arbetsmarknadsstyrelsen hade ändrat sin ursprungliga uppfattning att verksamheten kunde godtas, stärktes hon i sin uppfattning att den var laglig dels genom att förundersökningen mot henne i flera omgångar lades ned och dels genom att företagets tjänster i mycket stor utsträckning anlitades av offentliga organ såsom domstolar och centrala ämbetsverk.

Riksåklagaren har avstått från att åberopa den i målet tidigare förebragta muntliga bevisningen och har i stort sett vitsordat A.B:s uppgifter. Han har dock gjort gällande att på grund av arbetets art arbetsledningen i realiteten legat hos kunderna. Vi finner emellertid inte heller i fråga om arbetsledningen annat visat än vad A.B. själv har uppgett.

Inför bedömningen av ansvarsfrågan vill vi först anföra några allmänna synpunkter.

Såväl de grundläggande förarbetena till som ordalagen i 1 § 2 st arbetsförmedlingslagen synes ge vid handen att med arbetsförmedling skall avses endast arbetsanskaffning åt den som trots avtal om anställning hos verksamhetens utövare i realiteten är att betrakta som arbetssökande (jfr DsA 1982:2 s 59 ff). Det principiella ställningstagandet i 1962 års rättsfall innebär emellertid att ordet arbetssökande frånkänts egentlig betydelse. Bestämmelsen har med den angivna tolkningen fått en i förarbetena knappast förutsedd räckvidd. Vi finner emellertid att det här rör sig om en utpräglad intressefråga som bör lösas lagstiftningsvägen och inte genom en ändrad rättstillämpning.

Det nu anförda bör ändå enligt vår mening leda till särskild försiktighet i bedömningen av vad som skall anses brottsligt enligt lagen. För en så långt möjligt restriktiv tillämpning av ansvarsreglerna i fall som det förevarande talar enligt vår mening också att av olika skäl - bl a säkerligen tveksamheten hos ansvariga myndigheter om gränserna för straffbarhet - serviceföretag av denna art har blivit en integrerad och på många håll inom både den offentliga och den privata sektorn oumbärlig del i verksamheten.

Det företag målet rör hade, såvitt framgår av utredningen, under den tid som avses ett i alla avseenden fullt arbetsgivaransvar för sina anställda. Någon arbetsledande funktion av betydelse var inte - som i 1962 och 1973 års rättsfall - överlämnad till kunden. I motsats till förhållandena i de två rättsfallen krävde de arbeten A.B:s företag åtog sig - även om de inte skilde sig från dem kundens egen personal vanligen utförde - ofta speciell kompetens och specificerades den beställda uppgiften alltid i en orderbekräftelse. Någon utvidgning fick inte ske utan kontakt med serviceföretagets företrädare. Med hänsyn till det anförda och till de icke vederlagda uppgifter som A.B. i övrigt lämnat om förhållandena bör bolagets verksamhet anses i vart fall till huvudsaklig del (jfr prop 1970:166 s 54) ha gått ut på att fullgöra på förhand avgränsade uppdrag och inte att ställa arbetskraft till kundernas förfogande.

Åtalet skall därför enligt vår mening ogillas.

Samtidigt med det refererade målet och på motsvarande sätt avgjordes ett likartat mål mellan riksåklagaren och U.M. m fl (nr DB 23).