NJA 1991 s. 545

Domskäl

Skäl. I uppdraget att vara förvaltare för B.W-B. ingår både att handha hans ekonomi och att sörja för hans person.

B.W-B. har en förmögenhet vars deklarationsvärde d 31 dec 1989 uppgick till 2 678 000 kr. Tillgångarna utgörs till huvudsaklig del av aktier. Omfattningen och placeringen av förmögenheten medför att särskilda krav måste ställas på förvaltaren vad gäller sakkunskap och erfarenhet av förmögenhetsförvaltning. För att B.W-B:s tillgångar skall kunna användas till hans nytta i skälig omfattning krävs också att förvaltaren håller sig informerad om hans personliga förhållanden och om de behov av medel som tid efter annan kan uppstå. Något mera uttalat krav på att förvaltaren skall engagera sig aktivt i omsorgen om huvudmannens person kan däremot, på skäl som HovR:n anfört, inte anses föreligga.

Såvitt visats har den av TR:n förordnade förvaltaren inte den särskilda erfarenhet och sakkunskap i fråga om förmögenhetsförvaltning som krävs av en förvaltare i detta fall. Besvären kan därför inte bifallas.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

JustR Nilsson var skiljaktig och anförde: De nya regler om förvaltarskap som trädde i kraft d 1 jan 1989 innebär att domstol får förordna förvaltare för den som på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, om det inte är tillräckligt att god man förordnas eller att den enskilde på något annat mindre ingripande sätt får hjälp. En grundtanke är att förvaltaruppdraget skall anpassas till den enskildes behov i varje enskilt fall. I enlighet härmed får uppdraget begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde. Domstolen får överlåta åt överförmyndaren att närmare bestämma uppdragets omfattning.

Institutet förvaltarskap har införts för att tillgodose det hjälp- och skyddsbehov som kan föreligga hos framför allt sådana personer som tidigare omyndigförklarades. För att de nya reglerna skall kunna slå igenom så snart som möjligt har föreskrivits att de som vid ikraftträdandet är omyndigförklarade enligt äldre bestämmelser skall tills vidare anses ha förvaltare enligt de nya reglerna samt att förmyndaren härvid skall anses vara förvaltare med uppdrag att vårda den enskildes angelägenheter utan begränsning av uppdraget. Avsikten har samtidigt varit att överförmyndarna skall före utgången av år 1990 gå igenom samtliga förordnanden om omyndighetsförklaring och vidta de åtgärder som är erforderliga till följd av de nya bestämmelserna om förvaltarskap, bl a att vid behov ansöka om begränsning av förvaltaruppdraget till viss egendom. En föreskrift om detta har tagits in i övergångsbestämmelserna till de ändringar som gjordes i överförmyndarkungörelsen inför denna reform.

B.W-B. förklarades omyndig år 1965. Denna omyndighetsförklaring övergick d 1 jan 1989 i ett förvaltarskap. Varken då eller senare har förvaltaruppdraget begränsats till att avse endast hans egendom. Detta uppdrag avser alltså också hans personliga omvårdnad.

Att en förvaltare även när det inte uttryckligen framgår av förordnandet många gånger är skyldig att svara för en viss personlig intressebevakning följer bl a av att han enligt 13 kap 3 och 4 §§ FB skall se till att huvudmannens medel i skälig omfattning används till dennes nytta. För att kunna uppfylla detta krav måste förvaltaren skaffa sig kännedom om huvudmannens personliga förhållanden och undersöka i vilket avseende medlen kan göra mest nytta (prop 1987/88:124 s 188).

Vilket mått av personlig intressebevakning som förvaltaren skall ägna sig åt beror enligt förarbetena på omständigheterna i det enskilda fallet. Om huvudmannen har make eller andra anhöriga är det naturligt att dessa i första hand svarar för personlig omvårdnad och intressebevakning; det har inte varit meningen att förvaltaren skall ta ifrån de anhöriga sådana uppgifter som dessa vill och lämpligen bör ha hand om. På motsvarande sätt blir förvaltarens ansvar för huvudmannens person i de flesta fall mindre när huvudmannen är intagen för vård ed. (Se prop 1987/88:124 s 188.)

B.W-B. har tillsyn enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m fl. Han sammanbor med en likaledes utvecklingsstörd kvinna, E.G.. Sedan år 1988 bor de i en hyreslägenhet i ett radhus som är beläget i anslutning till det inackorderingshem för förståndshandikappade där B.W-B. tidigare bodde. I samband med att de flyttade in i denna bostad tillsköt de vardera 30 000 kr för inköp av möbler m m till bostaden, samtidigt som ett samboavtal upprättades mellan dem. Inköpen ombesörjdes av E.G:s bror R.G., som är god man för henne, och hennes övriga syskon samt omsorgsförvaltningens personal.

C.H., som är syster till B.W-B., har uppgett att dennes släktingar inte har någon nämnvärd kontakt med honom, vilket är beklagligt men numera ej något att göra åt, men att han i stället umgås med åtskilliga andra, framför allt E.G:s syskon med familjer.

Överförmyndaren har bifogat ett yttrande av R.G., som uppgett att han och hans syskon och föräldrar betraktar B.W-B. som en medlem av familjen. R.G. har tillagt att han sedan länge saknat någon som är intresserad av att tillsammans med honom och omsorgsförvaltningens personal verka för att B.W-B. och E.G. får ett så innehållsrikt liv som möjligt och inte bara är engagerad i att förvalta och bevaka B.W-B:s förmögenhet.

Det är uppenbart att B.W-B. har behov av någon som kan bevaka hans personliga intressen. Detta behov torde endast delvis kunna tillgodoses av omsorgsförvaltningen. Det kan inte begäras att E.G:s släktingar stadigvarande skall ta på sig det ansvar för B.W-B:s person som hade varit naturligt om de var anhöriga till honom. Och C.H:s uppgifter ger vid handen att B.W-B. inte heller i framtiden kan räkna på något aktivare stöd från sina egna släktingar. Mot denna bakgrund är det en väsentlig uppgift för den som förordnas som förvaltare för B.W-B. att bevaka hans personliga förhållanden.

T.H., som med anledning av TR:ns beslut nu har tjänstgjort som förvaltare för B.W-B. i drygt ett och ett halvt år, synes väl lämpad att svara för denna personliga intressebevakning. I sammanhanget bör beaktas att han har föreslagits av överförmyndaren och att B.W-B. själv instämt i detta förslag.

Frågan är då om T.H. har den sakkunskap och erfarenhet som förvaltningen av B.W-B:s förmögenhet kan anses kräva. I detta hänseende är upplyst att T.H., som är kriminalinspektör, har varit ekobrottsutredare under tio år, genomgått rikspolisstyrelsens samtliga kurser i ekonomi och har högskoleutbildning i ekonomi och bokföring samt att han tidigare haft andra förvaltaruppdrag avseende förmögenheter som uppgått till omkring 500 000 kr. Denna sakkunskap och erfarenhet måste anses tillräcklig för att han skall kunna anförtros förvaltningen av B.W-B:s förmögenhet, vilken till största delen är placerad i aktier som förvaras i bankdepå.

Med hänsyn till det anförda anser jag att T.H. är väl skickad att handha uppdraget som förvaltare för B.W-B.. Jag fastställer därför, med ändring av HovR:ns beslut, det slut som TR:n har kommit till.