NJA 1992 s. 574
En utmätningsborgenär hade retentionsrätt i den utmätta egendomen på grund av annan fordran än exekutionsfordringen. Borgenären ansågs ha rätt att välja på vilken av de båda fordringarna köpeskilling från den exekutiva försäljningen skulle avräknas.
HovR:n
Mellan Handelsbolaget Vänerstall och W.D. träffades år 1986 avtal om inackordering m m hos Vänerstall av hästar som tillhörde W.D.. Sedan W.D. kommit i dröjsmål med betalningen och Vänerstall väckt talan mot honom vid Södra Roslags TR träffade parterna ett förlikningsavtal som innebar att W.D. skulle utge 92 000 kr i ett för allt såsom ersättning för uppstallning m m av hästar från 1986 t o m d 30 april 1988. Förlikningen stadfästes genom dom av TR:n d 2 maj 1988.
Vid utgången av april 1988 hade W.D. hästar hos Vänerstall och dessa blev kvar där tills vidare. På ansökan av Vänerstall utmätte kronofogdemyndigheten i Älvsborgs län d 27 sept 1988 hästarna till betalning av W.D:s skuld enligt domen. I beslutet antecknades att hästarna var uppstallade hos Vänerstall som hade retentionsrätt i dem.
Utmätningen verkställdes genom ett förbudsmeddelande till Vänerstall, vilket innebar att hästarna skulle stanna där i avbidan på försäljning.
De utmätta hästarna såldes under hand för 60 200 kr. I kronofogdemyndighetens protokoll d 24 jan 1989 om "utbetalning efter utmätning av retentionsgods" upptas som en avgående post "HB Vänerstalls kostnader för uppstallning och vård för ifrågavarande hästar för tiden 1/5-88-17/1-89 43 050". Denna post avräknades tillsammans med en grundavgift om 250 kr från de influtna likviderna, varefter återstående belopp, 16 900 kr, avräknades på kapitalbeloppet 92 000 kr.
W.D. anförde besvär över kronofogdemyndighetens beslut om försäljning och fördelning av köpeskillingen i HovR:n för Västra Sverige. Han yrkade bl a dels att han skulle kompenseras för den förlust han lidit genom att hästarna sålts till underpris, dels att det belopp som bolaget tillerkänts i stallhyra för tiden efter domen skulle reduceras därför att hyran generellt varit för hög och därför att bolaget inte varit berättigat till hyra för annat än tiden efter utmätningen.
HovR:n (hovrättsråden Lindqvist och Wesström samt adj led Smith, referent) anförde i beslut d 5 april 1990 bl a: Det är inte sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kunnat uppnås för hästarna. Den av bolaget debiterade stallhyran måste anses skälig.
Av utredningen framgår att bolaget genom felräkning beträffande antalet månader tillerkänts 4 500 kr för mycket för uppstallning och vård av hästarna under tiden efter domen.
Beslutet om utbetalning av likvida medel skall ändras till följd av felräkningen.
HovR:n ändrar endast på så sätt klandrade besluten att det avgående beloppet för Vänerstalls kostnader för uppstallning och vård av hästarna för tiden 1 maj 1988-17 jan 1989 bestäms till 38 550 kr och att beloppet som skall avräknas på kapitalbeloppet följaktligen bestäms till 21 400 kr.
W.D. anförde besvär och framställde olika ändringsyrkanden.
HD meddelade prövningstillstånd i frågan om uttagande av förrättningskostnader för uppstallning och vård av de utmätta hästarna men fann i övrigt inte skäl att meddela prövningstillstånd.
Vänerstall bestred ändring.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Frostell, föreslog i betänkande följande beslut:
Domskäl
Skäl. Kostnaderna i utsökningsmål är av två slag, dels kostnaderna för parternas utgifter med anledning av målet, dels statens kostnader för målets handläggning hos kronofogdemyndigheten. För sistnämnda kostnader, de s k förrättningskostnaderna, tas ersättning ut genom avgifter enligt förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter. Dessa kostnader åvilar sökanden. Kronofogdemyndigheten skall emellertid så långt det är möjligt ta ut dem av motparten när verkställighet sker. En särskild avgift kan tas ut i målet för direkta kostnader avseende en viss åtgärd, t ex förvaringskostnader. Det är endast förrättningskostnaderna som kan tas ut av kronofogdemyndigheten i själva utsökningsmålet. För att en sökande skall kunna få ersättning för andra kostnader än dem som omfattas av utsökningsmålet måste han därför enligt bestämmelserna i 3 kap UB utverka en exekutionstitel, t ex en dom eller en förlikning.
Om en person för annans räkning har hand om en lös sak, till vilken kategori även levande djur räknas, kan han med stöd av 12 kap 8 § HB vägra att lämna tillbaka saken innan han fått ersättning för sina kostnader.
Kronofogdemyndigheten har funnit att Vänerstall haft en sådan sk retentionsrätt i de utmätta hästarna för de kostnader som Vänerstall lagt ner på hästarna. En förutsättning för att Vänerstall skall kunna få utmätning för sina kostnader som motsvarar denna retentionsrätt är emellertid att Vänerstall fått en exekutionstitel. Eftersom Vänerstall inte har någon exekutionstitel avseende andra kostnader än dem som omfattas av den stadfästa förlikningen kan endast kostnader i samband med utmätningsförfarandet bli aktuella i detta mål.
Av handlingarna i målet framgår att kronofogdemyndigheten utmätt hästarna först d 27 sept 1988. De kostnader för uppstallning och vård av hästarna som uppkommit under tiden from d 1 maj till d 27 sept kan inte anses som förrättningskostnader och kan följaktligen inte tas ut av W.D. i detta mål. Den särskilda avgift som tagits ut för uppstallning och vård av hästarna skall i enlighet med detta minskas i motsvarande mån.
Med hänsyn till vad som förevarit i målet finner inte HD att den uttagna kostnaden om 50 kr för varje häst och dag har varit onödig eller alltför stor. I enlighet med vad som sagts i föregående stycke skall emellertid uttag för dessa kostnader endast medges för tiden fr o m d 27 sept 1988 t o m d 17 jan 1989 eller med 16 650 kr. Detta medför att den summa som skall avräknas på utmätningsfordringen i stället skall höjas till 43 300 kr.
Domslut
HD:s avgörande. HD ändrar på det sätt överklagade beslutet att det belopp som skall avräknas på kapitalbeloppet bestäms till 43 300 kr.
HD (JustR:n Knutsson, Bengtsson, Lind, Gad och Svensson, referent) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Vänerstall hade på W.D:s uppdrag haft hand om hans hästar under tiden 1986 - d 30 april 1988 och hade rätt till betalning för detta. Som säkerhet för sin fordran hade Vänerstall retentionsrätt. Det innebar att bolaget inte var skyldigt att ge ut hästarna med mindre det fick betalt.
Sedan förlikning träffats blev hästarna kvar hos Vänerstall. Det ligger närmast till hands att anse att avtalet mellan W.D. och Vänerstall om uppstallning fortsatte att gälla i avbidan på att W.D. betalade sin skuld och hämtade sina hästar. Vänerstall hade därför retentionsrätt också för stallkostnaderna under tiden efter utgången av april 1988.
Enligt 8 kap 11 § UB är en borgenär vars fordran är förenad med retentionsrätt i utmätt egendom inte skyldig att avstå från sin retentionsrätt utan att hans fordran blir betald, om inte försäljningen sker för fordran med lika eller bättre rätt. Om hästarna utmätts för någon annan borgenärs fordran med sämre rätt, hade Vänerstall såsom retentionshavare alltså kunnat påkalla betalning inte endast för de stallkostnader som omfattades av domen d 2 maj 1988 utan också för de stallkostnader som uppkommit efter utgången av april 1988. Det finns inte skäl att bedöma Vänerstalls rätt till betalning ur den utmätta egendomen annorlunda när bolaget självt är utmätningssökande.
Vänerstalls retentionsberättigade fordringar hade lika rätt enligt förmånsrättslagen. Enligt 8 kap 11 § UB skulle fordringen för stallkostnader fr o m d 1 maj 1988 då vika för exekutionsfordringen. Det innebar emellertid inte någonting annat än att de utmätta hästarna skulle säljas till betalning av exekutionsfordringen med risk för att den andra fordringen inte blev betald. Något hinder mot att ge Vänerstall betalt för båda sina fordringar ur köpeskillingen för hästarna förelåg alltså inte.
Frågan är då i vilken ordning Vänerstalls retentionsberättigade fordringar skulle avräknas från betalningen för de utmätta hästarna. Fordringarna har som nämnts lika rätt enligt förmånsrättslagen. 8 kap 11 § UB talar för att exekutionsfordringen skall ges företräde framför den andra fordringen. Det är emellertid en allmän exekutionsrättslig princip att, när en borgenär har flera fristående fordringar mot samme gäldenär, borgenären själv får bestämma i vilken ordning hans fordringar skall betalas (jfr Walin mfl, UB, 2 uppl 1987 s 495 f). En avräkning i första hand av stallkostnaderna under tiden efter utgången av april är till fördel för Vänerstall, eftersom det belopp som kvarstår av exekutionstiteln och kan användas vid senare tillfälle i så fall blir större än om betalningsordningen blir den omvända. Vänerstall har inte heller klagat på att kronofogdemyndigheten och HovR:n i första hand avräknat stallkostnaderna för den senare perioden. Denna betalningsordning bör därför godtas.
Även om Vänerstall hade rätt till ersättning för stallkostnader har det ålegat kronofogdemyndigheten att ge W.D. tillfälle att yttra sig över skäligheten i Vänerstalls anspråk. Så synes inte ha skett. Med hänsyn till att W.D. kommit till tals i denna fråga i HovR:n får emellertid denna brist i handläggningen numera anses vara läkt.
Vad Vänerstall yrkat i ersättning för stallkostnader, 50 kr för häst och dag, ligger nära motsvarande belopp enligt förlikningen och är som HovR:n funnit skäligt.
På grund av det anförda bör det slut vartill HovR:n kommit fastställas.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.