S.C. väckte genom ansökan om stämning som inkom till Helsingborgs TR d 6 febr 1984 talan mot Försäkrings AB Holmia med yrkande att bolaget skulle åläggas att utge försäkringsersättning till honom med belopp som slutligt bestämdes till 14 000 kr. Beloppet avsåg värdet av egendom som påstods ha tillgripits eller förstörts vid ett inbrott i S.C:s bostad i Helsingborg natten mellan d 29 och d 30 okt 1978. S.C. åberopade ett avtal om hemförsäkring som han hade tecknat med bolaget d 18 sept 1978.

Bolaget bestred käromålet och gjorde i första hand gällande att S.C:s eventuella anspråk på ersättning var preskriberat enligt 39 § konsumentförsäkringslagen.

I andra hand bestred bolaget att något försäkringsfall förelåg. Det yrkade beloppet vitsordades i och för sig.

Rörande de kontakter mellan parterna som hade föregått talans väckande framgick av utredningen i målet i huvudsak följande.

S.C. gjorde d 30 okt 1978 polisanmälan om att inbrott hade ägt rum i hans bostad under natten. Anmälningen jämte en av S.C. upprättad förteckning över tillgripen och förstörd egendom överlämnades av polisen till Holmia i början av dec. Sedan S.C. av Holmia uppmanats att göra skadeanmälan på bolagets formulär ingav han en sådan d 12 febr 1979. I brev d 23 mars 1979 underrättade Holmia S.C. om att man inte tog upp hans anmälan till behandling, eftersom den hade kommit in mer än tre månader efter skadetillfället.

S.C. vände sig härefter till advokaten A.G., och mellan denne och Holmia förekom sedan en rad kontakter per brev och telefon. I nov 1979 lämnade Holmia ett förlikningserbjudande, vilket förkastades av S.C.. I ett brev till Guldstrand d 15 febr 1980 meddelade Holmia att fortsatt utredning i ärendet hade visat att det av S.C. åberopade inbrottet i verkligheten hade ägt rum natten till d 18 sept 1978, den dag då försäkringen tecknades. I brevet begärdes S.C:s kommentarer till detta påstående. Holmia polisanmälde också S.C.. Åtalsärendet avskrevs sedermera, men Holmia begärde kompletterande utredning och nytt beslut i åtalsfrågan. Sedan åtalsärendet åter avskrivits med motiveringen att brott ej styrkts och Holmia begärt överprövning av detta beslut fastställde länsåklagarmyndigheten d 22 okt 1981 beslutet att ej väcka åtal. Under hänvisning härtill förklarade sig Guldstrand i brev till Holmia d 26 febr 1982 avvakta vidare besked i saken. Till svar på detta brev meddelade Holmia i brev d 15 mars 1982 att man övervägde att begära överprövning av länsåklagarmyndighetens beslut och att man skulle återkomma med vidare meddelanden.

Den 3 sept 1982 tillställde Holmia Guldstrand ett brev av följande lydelse, undertecknat av skadeinspektören E.B., vilken handlagt ärendet hos bolaget.

Åberopande gårdagens telefonsamtal får vi härmed översända kopior av de båda kvitton som finns inlämnade i ärendet, nämligen på 8 000 kr respektive 800 kr.

Vi bilägger även faktura på 900 kr från Musik & Radiocity AB vilket belopp vi utbetalat för den TV-apparat försäkringstagaren uttagit som ersättning efter den anmälda stöldskadan.

Då vår utredning visat att försäkringen tecknats efter att skadan inträffat får vi härmed återkräva ersättning för det sistnämnda beloppet 900 kr.

Vi får även bekräfta vårt telefonmeddelande till Er 1982-07-09 att vi avstår från att begära RÅ:s prövning av länsåklagarens beslut i ärendet.

Vid vittnesförhör i TR:n uppgav Brolin bl a: Den 9 juli 1982 talade han med Guldstrands sekreterare och meddelade henne att bolaget bestämt sig för att inte begära överprövning av länsåklagarmyndighetens beslut att fastställa distriktsåklagarens beslut att inte väcka åtal mot S.C.. Han meddelade sekreteraren att försäkringsersättning inte kunde utges men att S.C. hade möjlighet att stämma Holmia. Den 3 sept 1982 avsände han brevet. Han minns ej exakt vad det i brevet angivna telefonsamtalet avsåg men utgår från att Guldstrand ringt och begärt att få tillbaka kvitton avseende "guldföremålen".

Holmia anförde i TR:n till stöd för sin preskriptionsinvändning bl a: I brevet d 15 febr 1980 har bolaget upplyst Guldstrand om att utredningen visat att inbrottet gjorts innan försäkringsavtalet tecknades. Bolagets inställning till ersättningsanspråket framgår likaså tydligt av dess brev d 3 sept 1982. Det medges nu att formuleringen kunde varit tydligare, men eftersom bolaget hela tiden korresponderade med en advokat måste kraven på information i olika hänseenden enligt konsumentförsäkringslagen kunna sänkas, då ett juridiskt ombud måste förutsättas känna till gällande lagbestämmelser. Det görs alltså gällande att bolaget senast genom brevet i sept 1982 meddelat S.C. sin slutliga ställning till ersättningsfrågan och eftersom talan i målet anhängiggjordes först i febr 1984 har S.C. på grund av 39 § konsumentförsäkringslagen förlorat sin rätt till ersättning. Bolaget brukar inte i sin verksamhet hålla helt strikt på att stadgade frister iakttagas utan en viss mindre fördröjning brukar kunna accepteras men den tid som förflutit innan S.C. väckte sin talan vid domstol är otillåtet lång.

TR:n (rådmännen Jönsson, Essen och Noltorp) meddelade dom d 7 febr 1989.

I domskälen behandlade TR:n först frågan om försäkringsfall förelåg och fann därvid vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet att S.C. hade förebragt tillräcklig bevisning för att ett försäkringsfall förelåg på sätt han påstått.

Härefter anfördes under rubriken Preskription: Enligt det av båda parter åberopade brevet, daterat d 3 sept 1982, har bolaget uppgivit, att utredningen visat att försäkringen tecknats efter det att skadan inträffat, och återkrävt tidigare utgiven ersättning för en TV-apparat. För en jurist som ombud för försäkringstagaren måste brevets innehåll anses visa bolagets avsikt att inte betala ut någon ersättning i anledning av den av S.C. gjorda skadeanmälan och någon anledning för bolaget att särskilt underrätta Guldstrand om innehållet i 39 § konsumentförsäkringslagen har inte förelegat. Brevet måste för den skull anses ge uttryck åt bolagets slutliga ståndpunkt till S.C:s ersättningsanspråk. Då detta således preskriberats, skall käromålet ogillas.

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

J.Å. väckte vid Helsingborgs TR talan mot Länsförsäkringsbolagens AB - försäkringsaktiebolag och yrkade TR:ns förklaring att han var berättigad till ersättning från bolaget för skador som hade åsamkats en honom tillhörig hos bolaget försäkrad personbil vid en trafikolycka d 4 dec 1984.

Länsförsäkringsbolagen bestred käromålet och gjorde i första hand gällande att J.Å. på grund av preskription hade förlorat sin rätt till försäkringsersättning. Till stöd för detta påstående anförde bolaget: Bolaget, som i brev d 13 dec 1985 avböjt att utge ersättning i avvaktan på polisutredning om händelsen, meddelade d 12 juli 1988 i brev sitt slutliga ställningstagande att ej lämna försäkringsersättning. Talan mot bolaget väcktes genom stämningsansökan som kom in till TR:n d 17 jan 1989. Enär det således gått mer än tre år från det att J.Å. fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande och mer än sex månader från det att bolaget förklarat att man ej skulle ersätta skadan till dess att J.Å. väckt talan, skall käromålet ogillas.

J.Å. bestred att hans rätt till ersättning var preskriberad. Det av bolaget åberopade brevet innehöll inte något besked att slutligt beslut fattats i försäkringsfrågan utan endast ett påstående att skadan inte var ersättningsbar. Brevet kunde därför enligt J.Å. inte medföra att preskriptionstid börjat löpa. J.Å. framhöll vidare att bolaget inte hade iakttagit sin skyldighet enligt 7 § konsumentförsäkringslagen att, om det finns risk för att försäkringsersättningen skall gå förlorad på grund av preskription, skriftligen erinra om detta. Denna underlåtenhet hade enligt honom till följd att någon preskriptionstid ej börjat löpa över huvud taget. I andra hand gjorde J.Å. gällande att preskriptionstid i allt fall inte skulle räknas tidigare än från d 18 juli 1988. I brevet d 12 juli hänvisades nämligen till bilagda försäkringsvillkor, men några sådana medföljde inte brevet utan avsändes först d 18 juli.

Bolaget vidhöll att brevet d 12 juli 1988 var en förklaring om slutligt ställningstagande till ersättningsfrågan och tillade att brevet utgjorde svar på en begäran från J.Å. i ett brev d 16 dec 1987 om bolagets slutliga ställningstagande i ersättningsfrågan. Bolaget yttrade sig också över J.Å:s övriga invändningar.

Bolagets brev d 12 juli 1988 var ställt till J.Å:s ombud jur kand U.J. och hade följande lydelse:

Er klient J.Å., Perstorp

Med anledning av Ert brev den 8 juli får vi beklaga att vi inte tidigare återkommit i ärendet.

Vår juristavdelning har granskat ärendet och kommit till den uppfattningen att den samlade utredningen inte visar vare sig att tillgrepp av fortskaffningsmedel är styrkt eller att försäkringsvillkor 313 C (kopia bifogas) är uppfyllt. Vår uppfattning är således att skadan inte är ersättningsbar vare sig ur stöld- eller vagnskadeförsäkringen.

Rättsskyddsförsäkringen kan, i enlighet med villkoren för denna, anlitas i detta ärende.

Det av bolaget i målet åberopade brevet d 16 dec 1987, som var undertecknat av J., hänvisade till ett tidigare brev från bolaget och avslutades med följande mening: Jag avvaktar Länsförsäkringsbolagens slutliga ställningstagande i ersättningsfrågan.

På parternas begäran tog TR:n upp preskriptionsfrågan till avgörande genom mellandom.

I mellandom d 19 febr 1990 anförde TR:n (hovrättsassessorn Håkansson):

Domskäl. Fråga i målet är närmast om det enligt 39 § 2 st konsumentförsäkringslagen kvarstår en rätt för J.Å. att få ut försäkringsersättning. För detta krävs att han väckt talan mot bolaget inom sex månader räknat från det bolaget förklarat att det tagit slutlig ställning i ersättningsfrågan.

Av utredningen framgår bl a följande. Sedan J.Å. genom sitt ombud i brev d 16 dec 1987 begärt bolagets slutliga ställningstagande i ersättningsfrågan har bolaget i brev d 12 juli 1988 förklarat att skadan inte är ersättningsbar.

TR:n finner att bolaget - oavsett om J.Å. förstått skälen härför - genom detta brev tagit slutlig ställning i ersättningsfrågan. Informationsbestämmelserna i 7 § konsumentförsäkringslagen är av näringsrättslig natur och påverkar inte preskriptionstiden. J.Å. skall i enlighet med vad bolaget vitsordat anses ha väckt sin talan mot bolaget d 17 jan 1989, dvs mer än sex månader efter att bolaget tagit slutlig ställning i ersättningsfrågan. J.Å:s rätt till försäkringsersättning är därför enligt 39 § konsumentförsäkringslagen preskriberad.

Domslut. TR:n förklarar att J.A:s fordran på försäkringsersättning är preskriberad enligt 39 § konsumentförsäkringslagen.