NJA 1994 s. 591

Domskäl

TR:n (lagmannen Lidin) anförde i dom d 3 maj 1991: Domskäl. En skiss över trafikplatsen Gårdstånga återfinnes i kungörelsen om allmänna vägar i Malmöhus län 1990 (12 FS 1990:5, bilaga F nr 53). Under cirkulationsplatsen löper väg E 66 i planskild korsning från sydväst mot nordost, och från E 66 leder från båda hållen enkelriktade rampvägar upp till cirkulationsplatsen. I denna utmynnar dessutom från sydost väg 104 mot Sjöbo, från norr väg 113 mot Eslöv och från väster väg 104 mot Kävlinge. Vägen runt cirkulationsplatsen har filmarkering på vägbanan, och vid samtliga tillfartsvägar finns uppsatta varningsmärket för väjningsplikt (15 § vägmärkeskungörelsen 1.1.23).

Händelseförloppet vid trafikolyckan är i väsentliga delar ostridigt och kan beskrivas sålunda. Båda bilarna fördes - med P.R:s bil först - från den sydvästra tillfartsvägen in på cirkulationsplatsen, varvid P.R. förde sitt fordon in i den vänstra filen medan J.P. valde högerfilen. Sedan båda bilarna passerat vägen mot Sjöbo och avfarten mot Kristianstad sammanstötte de i anslutning till den plats där vägen mot Eslöv utmynnar i cirkulationsplatsen. Hastigheten har av båda förarna uppskattats till cirka 50 km i timmen under färden genom cirkulationsplatsen. Motstridiga uppgifter föreligger egentligen endast på en punkt. J.P. har nämligen uppgivit, att något tecken för högersväng inte avgivits av P.R. innan denne svängde mot Eslöv, medan P.R. förklarar att han alltid brukar avge sådant tecken och är övertygad om att han gjorde det även vid olyckstillfället.

J.P. och E.H. har gjort gällande, att P.R. ensam är att anse som vållande till olyckan eftersom han svängt mot väg 113 utan att ge akt på och lämna företräde åt den av J.P. förda bilen, som befann sig till höger om P.R.. P.R:s körsätt har också inneburit byte av körfil utan tillräcklig hänsyn till den trafik som redan befann sig i den andra körfilen. P.R. har å sin sida lagt J.P. till last att denne genom att föra bilen i högerfilen trots att han avsåg att svänga till vänster brutit mot regeln i 30 § vägtrafikkungörelsen.

Vid sitt bedömande av målet vill TR:n inledningsvis anmärka, att frågan om P.R. signalerat med körriktningsvisaren måste anses outredd. Detta föranleder att TR:n varken lägger P.R. till last att ha underlåtit att signalera eller J.P. att han inte sett någon signal.

Regeln i 30 § vägtrafikkungörelsen är i och för sig mera uppenbart motiverad för vägkorsningar i ordets egentliga mening, där föraren lämnar vägen i vänsterläge, än i en cirkulationsplats, där det ofrånkomligen är nödvändigt att passera ytterfilen i samband med att bilen kör ut från platsen. Eftersom vägtrafikkungörelsen inte innehåller några specialregler om cirkulationsplatser måste reglerna om vägkorsning emellertid anses tillämpliga: även på dem, vilket uttryckligen framgår av 34 § i kungörelsen. J.P:s körsätt att passera genom mera än halva rondellen i högerfil måste därför betecknas som felaktigt. Felet är emellertid snarare av beskaffenhet att bromsa upp trafiken i cirkulationsplatsen än att medföra risk för trafikolycka.

Vad därefter beträffar P.R:s körsätt följer till att börja med av det nyss anförda att hans åtgärd att gå in i vänsterfilen var helt korrekt. För att från vänsterfilen kunna lämna cirkulationsplatsen för färd in på väg 113 var P.R. emellertid nödsakad att byta körfält och genom en högersväng lämna rondellen, och denna manöver har - såsom framgår av 56 och 58 §§vägtrafikkungörelsen - krävt särskild uppmärksamhet och försiktighet. P.R., som enligt sina egna uppgifter inte lagt märke till den av J.P. förda bilen förrän i kollisionsögonblicket, måste ha brustit härutinnan. Enligt TR:ns bedömande har P.R:s bristande uppmärksamhet på den bakomvarande trafiken i högre grad än J.P:s tekniskt felaktiga körning bidragit till trafikolyckan. P.R. bör därför bära två tredjedelar av uppkomna skador.

Domslut

Domslut. TR:n bifaller i så måtto käromålet att TR:n förklarar, att P.R. är skyldig att till två tredjedelar ersätta de skador som uppstod på E.H:s personbil LSO 994 vid trafikolycka d 6 dec 1989.

Parterna å ömse sidor överklagade domen i HovR:n över Skåne och Blekinge. J.P. och E.H. yrkade helt bifall till sin vid TR:n förda talan. P.R. yrkade att HovR:n skulle ogilla käromålet.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Tf hovrättsassessorn Bengt Olsson var skiljaktig och anförde: Jag delar majoritetens uppfattning att P.R. har brustit i uppmärksamhet genom att inte upptäcka den av J.P. förda personbilen när han körde ur rondellen och att P.R:s bristande uppmärksamhet har bidragit till uppkomsten av trafikolyckan. Mot bakgrund av J.P:s uppgift att han under i stort sett hela färden i rondellen befann sig i samma position till det av P.R. förda fordonet saknar det emellertid betydelse för uppkomsten av trafikolyckan om P.R. i ett något tidigare skede borde ha bytt körfält.

J.P. har uppgett att han på väg E 66 blev omkörd av P.R. och att han körde efter honom på avfartsvägen som leder upp till rondellen. Avfartsvägen har endast ett körfält. J.P. har vidare berättat att han under i stort sett hela färden i rondellen låg med framskärmen på sitt fordon i höjd med bakskärmen på P.R:s fordon. Utredningen visar sålunda att J.P. fört sitt fordon med högre hastighet än P.R. och att han kört upp till höger om P.R:s fordon i rondellen. J.P. har emellertid i den föreliggande trafiksituationen - oaktat att det fanns två körfält i rondellen - inte haft rätt att passera till höger om eller ens till någon del köra upp till höger om P.R:s fordon. J.P. har dessutom genom sitt körsätt avstängt P.R. från möjligheten att köra ur rondellen. Även J.P. har sålunda haft del i uppkomsten av trafikolyckan.

När det sedan gäller att närmare bedöma graden av vållande mellan förarna anser jag att det för en normalt aktsam bilförare måste te sig som mycket osannolikt att någon som kommer från samma tillfartsväg lägger sig i en sådan position som J.P. gjort. Vidare är det mycket svårt för en bilförare att upptäcka en personbil som ligger i en sådan position som den av J.P. förda personbilen intog i förhållande till P.R:s bil. P.R:s andel i uppkomsten av trafikolyckan måste bedömas mot denna bakgrund. J.P. har varit den av förarna som i allt väsentligt har skapat och vidmakthållit den farliga trafiksituationen. Han är också den ende av dem som haft i det närmaste full kontroll över situationen och därför ensam kunnat avstyra trafikolyckan. Hans körning ter sig mot bakgrund härav som ganska anmärkningsvärd och han har enligt min mening haft större del i uppkomsten av trafikolyckan än P.R..

jag anser att P.R. endast till en tredjedel är skyldig att ersätta de skador som uppstod på E.H:s personbil vid trafikolyckan.

Såväl J.P. och E.H. (ombud för båda advokaten B.G.P.) som P.R. (ombud advokaten K.B.) överklagade HovR:ns dom. J.P. och E.H. yrkade helt bifall till sin talan. P.R. yrkade att deras talan skulle ogillas.

Vägverket avgav efter förordnande av HD yttrande i målet. I yttrandet anfördes:

Av ritning över trafikplats Gårdstånga framgår bla följande. Omkretsen, mätt i den inre körbanekanten, är omkring 490 m. Vägsträckan mellan sydvästra tillfarten från väg E 66 och avfarten mot Eslöv är omkring 200 m. Tillfartens körbanebredd är omkring 5 m i anslutning till cirkulationsplatsen. Vägen runt mittrondellen har två körfält.

Cirkulationsplatser har ett mycket varierande utförande med avseende bland annat på storleken av mittrondellen, bredden på den väg som löper runt rondellen samt storlek och bredd på anslutande och utgående vägar. Det är därför förklarligt att vägtrafikkungörelsen (1972:603) (VIK) inte innehåller några föreskrifter avsedda enbart för körning i cirkulationsplats och att en viss föreskrift i VTK kan vara tillämplig beträffande en cirkulationsplats men inte för en annan.

Begreppet vägkorsning är inte definierat i VTK men det är inte uteslutet att betrakta en cirkulationsplats som en vägkorsning. Den aktuella cirkulationsplatsen har dock sådan storlek och utformning att det framstår som mer naturligt att uppfatta vägen runt rondellen som en särskild väg än som en del av de vägar som har tillfart till platsen. För den som är obekant med förhållandena på platsen kan en direkt överföring av korsningsbegreppet skapa problem med att avgöra vad som är "vänster" respektive "rakt fram". Cirkulationsplatsen bör således inte betraktas som en vägkorsning.

Däremot skulle 30 § VTK kunna anses tillämplig vid färd på vägen runt rondellen vid respektive förgrening (tillfart och frånfart). Fordonsföraren har därvid att välja mellan att svänga till höger eller köra rakt fram. Det senare möjliggör en alternativ placering beroende av vad som är lämpligast med hänsyn till övrig trafik och den fortsatta färden.

Enligt 56 § 1 st får förare byta körfält endast om det kan ske utan fara eller onödigt hinder för andra trafikanter. Han skall därvid, enligt 58 §, vara särskilt uppmärksam på den bakomvarande trafiken.

I 56 § 2 st sägs att en förare som uppmärksammar att någon annan avser att köra in i hans körfält skall anpassa hastigheten så att inkörningen underlättas. I regeringens förordningsmotiv 1985:4 anför departementschefen bl a att det är en viktig grundsats att trafikanter skall uppträda så att de underlättar för varandra i trafiken och att nämnd bestämmelse avser att betona detta.

Det vanliga körsättet, i vart fall i cirkulationsplatser med fyra anslutande vägar och symmetrisk utformning, är jämförbart med det som gäller för fordonsplacering i korsning dvs en färd runt rondellen motsvarande tre fjärdedelar av vägen (vänstersväng) görs genom att det inre körfältet används medan en färd motsvarande halva vägen (rakt fram) möjliggör placering antingen i det inre eller i det yttre körfältet.

Med utgångspunkt från cirkulationsplatsens utformning kan verket inte finna att J.P:s placering av fordonet i höger körfält runt rondellen varit felaktig. Detta gäller även om cirkulationsplatsen skulle betraktas som en vägkorsning eftersom det inte är givet att färden, med tillämpning av 30 §, är en vänstersväng. Det hade i vart fall inte varit felaktigt att placera fordonet i höger körfält direkt efter avfarten mot Kalmar och frågan är då vilken betydelse den ursprungliga placeringen har i vållandefrågan.

P.R:s körsätt fram till kollisionen överensstämmer med det beskrivna vanliga körsättet och innebär således med nödvändighet ett byte av körfält. Därvid har han uppenbarligen brustit i det krav på uppmärksamhet som följer av 56 och 58 §§.

Med reservation för att kännedom om trafikförhållandena i övrigt är okända, framstår J.P:s körsätt med - såvitt förstås - placering av fordonet i höjd med bakskärmen på P.R:s fordon, som mindre väl valt. Det kan därför, och närmast med hänvisning till 5 § samt grunderna för 56 § 2 st, finnas fog för att lägga en mindre del av skulden på J.P..

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Stenlund, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. För en färd genom en cirkulationsplats av förevarande utformning och storlek kan bestämmelserna i 30 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) inte anses tillämpliga. I den mån särskilda anvisningar inte anger annat gäller alltså allmänna trafikregler för en sådan passage. Det finns under dessa förhållanden inte anledning att klandra J.P. för att han valt att färdas i höger körfält genom cirkulationsplatsen.

P.R:s färd genom cirkulationsplatsen i vänster körfält har nödvändiggjort ett byte av körfält inför den avsedda avfarten mot Eslöv. Enligt 56 § nämnda kungörelse har han därvid varit skyldig att övertyga sig om att en sådan manöver kunnat ske utan fara eller onödigt hinder för andra vägtrafikanter. Utredningen i målet ger inte stöd för andra antaganden än att P.R. brustit i detta hänseende samt att han därigenom ensam vållat sammanstötningen med den av J.P. framförda bilen.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD att P.R. är skyldig att helt ersätta de skador som uppstod på E.H:s personbil LSO 994 vid trafikolyckan d 6 dec 1989.