NJA 1998 s. 604
Fråga om den som endast en kort stund hållit i en s k butterflykniv innehaft kniven i den mening som avses i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål samt om i så fall gärningen varit att bedöma som ringa.
Simrishamns TR
Allmän åklagare yrkade vid Simrishamns TR ansvar å P.B., född 1977, för brott mot knivlagen enligt följande: P.B. har natten till d 9 okt 1994 på allmän plats utanför Tingvalla nöjesplats i Tomelilla, trots att det inte kan anses ha varit befogat, innehaft kniv ägnad att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. - 1 § 1 st och 4 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål åberopades.
Domskäl
TR:n (ordf tingsfiskalen Lind) anförde i dom d 12 sept 1995: Domskäl. P.B. har förnekat gärningen. Han har därutöver uppgivit: Han befann sig på bussparkeringen utanför Tingvalla i Tomelilla. En kamrat hade en kniv som han stod och viftade med. P.B. frågade om han fick titta på kniven, varvid kamraten räckte över denna till honom. P.B. höll kniven i sin hand i omkring fem sekunder. Därefter kom ordningsvakterna fram och grep honom. Kniven tillhörde inte honom.
TR:n gör följande bedömning.
Av utredningen i målet framgår att fler B hållit en kniv i sin hand, att han då befunnit sig på allmän plats, att han själv bett att få kniven i sin hand och att hans inspektion av kniven avbröts endast därför att ordningsvakterna ingrep mot honom. Mot bakgrund av dessa omständigheter finner TR:n åtalet styrkt. Brottet är inte att bedöma som ringa. Påföljden skall bestämmas till penningböter.
HovR:n över Skåne och Blekinge
P.B. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Engström, hovrättsrådet Trulsson och tf hovrättsassessorn Kristian Jönsson, referent) anförde i dom d 25 april 1997: Domskäl. P.B. har vidhållit sina i TR:ns dom antecknade uppgifter med följande tillägg. Han kände inte den som hade kniven. Det var av ren nyfikenhet som han bad att få se på den. Att kniven räcktes över till honom berodde förmodligen på att den andre såg att ordningsvakten var på väg dit.
Åklagaren har förklarat att han i sak vitsordar de uppgifter P.B. lämnat vid TR:n.
I 1 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål föreskrivs att bl a kniv inte får innehas på allmän plats. Vad som avses med begreppet innehav har inte närmare berörts i lagens förarbeten. I andra straffrättsliga sammanhang har ansetts att dess innebörd väsentligen är densamma som det civilrättsliga besittningsbegreppets. Detta brukar ofta definieras som ett faktiskt innehav, varvid det avgörande i allmänhet är möjligheten att utöva fysisk rådighet över saken.
Frågan om en viss befattning med en kniv är att anse som ett innehav i knivlagens mening bör emellertid också ses i belysning av de ändamålssynpunkter som uppbär den aktuella förbudsbestämmelsen; en begränsad rätt att ta med kniv på altmån plats är ägnad att motverka att knivar kommer till användning vid situationsbetingade våldsbrott. Vidare talar praktiska skäl för att knivlagens innehavsbegrepp bör ges en annan och i vissa hänseenden mer vidsträckt innebörd än vad det civilrättsliga besittningsbegreppet har. Det är angeläget att förbudsbestämmelsen inte i onödan vållar besvärliga gränsdragningsproblem i rättstillämpningen, t ex i ingripandesituationer när beslut om beslag skall tas. I sammanhanget är det av betydelse att förbudsbestämmelsen i 1 § 2 st innehåller ett undantag för fall där innehavet är att anse som befogat samt att bagatellartade överträdelser kan bedömas som ringa fall, vilka enligt 4 § inte medför straffansvar.
P.B. har i förevarande fall på en parkeringsplats utanför Tingvalla nöjesplats träffat två jämnåriga pojkar, som han inte tidigare kände. En av dessa hade en kniv. Sedan P.B. bett att få se på kniven, har den räckts över till honom. Han har därefter haft kniven i sin hand under några få sekunder till dess att en ordningsvakt ingrep. P.B:s befattning med kniven har alltså varit mycket kortvarig.
P.B:s befattning med kniven är visserligen inte sådan att han kan anses ha haft kniven i sin besittning i civilrättslig mening. Med hänsyn till de nyss angivna utgångspunkterna för tolkningen av knivlagens innehavsbegrepp anser emellertid HovR:n att även den som under mycket kort tid och tillfälligt har hand om en kniv skall anses inneha den. P.B:s befattning med kniven skall därmed bedömas som ett innehav i knivlagens mening. Innehavet, som ägde rum vid en nöjesplats, kan inte anses som befogat. Omständigheterna har emellertid varit sådana att gärningen bör bedömas som ringa. Åtalet skall därför ogillas.
HD
Domslut. Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n åtalet. Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle fälla P.B. till ansvar för brott mot knivlagen.
P.B. bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Ek, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. HD finner på de av HovR:n anförde skälen att P.B:s befattning med kniven, som var en s k butterflykniv, skall bedömas som ett innehav i knivlagens mening. Innehavet kan inte anses som befogat. P.B. har således överträtt förbudet i 1 § 1 st knivlagen.
Enligt 4 § knivlagen skall ringa fall av överträdelse av förbudsreglerna inte vara straffbara. Frågan om en överträdelse utgör ringa fall bör avgöras genom en samlad bedömning av de föreliggande omständigheterna (prop 1987/88:98 s 18). En butterflykniv har inte något legitimt användningsområde. Ett innehav av en sådan kniv utanför en nöjesplats kan därför inte, även om innehavet varit kortvarigt, bedömas som en ringa överträdelse. Åtalet för brott mot knivlagen skall därför bifallas. Påföljden bör bestämmas till dagsböter.
HD (JustR:n Westlander, referent, Regner och Blomstrand) beslöt följande dom: Domskäl. Inledningsvis kan anmärkas att det, på grund av den utformning som gärningsbeskrivningen erhållit, inte i målet finns förutsättningar att pröva frågan om ansvar för brott mot 1 § 3 st knivlagen.
Av utredningen i målet framgår att den ifrågavarande händelsen inträffade på natten utanför en nöjesplats, att P.B. uppehöll sig där tillsammans med några kamrater, att en av kamraterna viftade med en s k butter fly-kniv och på begäran av P.B. räckte över kniven till denne samt att ordningsvakter efter endast några sekunder ingrep och tog kniven i beslag.
På de av HovR:n anförda skälen finner HD att P.B:s befattning med kniven skall bedömas som ett innehav i knivlagens mening. Innehavet kan inte anses ha varit befogat.
En butter fly-kniv är genom sin konstruktion ett farligt föremål som i likhet med andra springknivar och springstiletter i princip bara är avsett för våldsanvändning och inte har något egentligt nyttigt ändamål. Härtill kommer att hanterandet av kniven i föreliggande fall skedde bland ungdomar vid en tid och på en plats där risken för situationsbetingat våld med kniv bedöms vara som mest överhängande (jfr prop 1989/90:129 s 9 och 12). Med hänsyn härtill är gärningen, trots att P.B. inte själv medförde kniven till platsen och höll den bara en kort stund, inte att bedöma som ringa.
Åtalet skall alltså bifallas. Påföljden bör bestämmas till penningböter.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD P.B. enligt 1 § 1 st och 4 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål för brott mot nämnda lag till penningböter 1200 kr.
JustR:n Munck och Håstad var skiljaktiga i ansvarsfrågan.
JustR Munck anförde: I fråga om de tre första styckena av domskälen är jag ense med majoriteten. Därefter anför jag följande.
I anslutning till att knivlagen infördes liksom i samband med 1990 års ändringar i denna lag underströks angelägenheten av att lagen, för att den skulle vinna förståelse hos allmänheten, inte borde få en sådan utformning att den skulle framstå som verklighetsfrämmande eller alltför långtgående och att man borde undvika en tillämpning som i enstaka fall kunde framstå som stötande (se bl aprop 1987/88:98 s 9 och prop 1989/90:129 s 11). I detta syfte. har lagen bl a försetts med en straffrihetsregel av innehåll att det i ringa fall inte skall dömas till ansvar. Straffrihetsregeln är avsedd att tillämpas i fall då ett knivinnehav visserligen inte framstår som befogat, men ändå kan anses utgöra en ringa överträdelse av förbudet. Vid lagens tillkomst - då det allmänna förbudet var begränsat till att avse innehav av kniv eller liknande föremål vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster - åberopades därvid fall där en kniv utan godtagbar anledning medförts vid en tillställning eller en sammankomst men innehavet ändå kunde anses ursäktligt, t ex därför att innehavaren inte avsett att delta när han medförde kniven (prop 1987/88:98 s 10).
I förevarande fall är annat inte utrett än att, såsom uppgivits från P.B:s sida i HD, skälet till att denne bad att få hålla i kniven var nyfikenhet med hänsyn till knivens ovanliga konstruktion. Som förut angetts hade han kniven i sin hand endast under några sekunder. Fastän hans befattning med kniven var. obefogad och det rörde sig om en särskilt farlig typ av kniv, måste innehavet vid angivna förhållanden enligt min mening anses vara att hänföra till sådana ringa fall som inte har avsetts vara straffbara enligt knivlagen.
Jag fastställer därför HovR:ns domslut."
JustR Håstad anförde: "P.B. har anfört att han av nyfikenhet bad att få titta på kniven och att han strax efter mottagandet greps av en ordningsvakt. Riksåklagaren har godtagit att detta händelseförlopp läggs till grund för bedömningen.
P.B:s åsyftat kortvariga inspektion av kniven kan inte med vanligt språkbruk, som bör respekteras, betecknas som ett innehav. Om det ändock förelegat ett innehav, borde detta bedömas som ringa.
Det är troligt att knivlagen med denna rättstillämpning förlorar i effektivitet. En bredare tillämpning synes önskvärd, men den kräver att riksdagen straffbelägger varje befattning med stiletter och butterfly- knivar (på vissa platser), eventuellt med preciserade undantag.
Jag fastställer därför HovR:ns domslut."
HD:s dom meddelades d 4 nov 1998 (mål nr B 2287-97).