NJA 2002 s. 3

R. K. och A. Z. inledde i början av 1990-talet samboförhållande. Efter att ha bott i hyreslägenhet flyttade de till en lägenhet med bostadsrätt i Jönköping, som förvärvades i november 1995. De har tillsammans två barn, födda 1995 och 1997. Samboförhållandet upplöstes 1998. I samband med separationen och den bodelning som skulle genomföras visade det sig att tvist förelåg avseende äganderätten till bostadsrätten.

R. K. yrkade efter stämning å A. Z. vid fönköpings TR att TR:n skulle fastställa att han hade bättre rätt än A. Z. till bostadsrättslägenheten nr 10 i föreningen HSB Bostadsrättsföreningen Pelikanen, Sofia församling, Jönköping.

A. Z. bestred R. K:s yrkande.

R. K. överklagade i Göta HovR och yrkade bifall till sin talan vid TR:n.

A. Z. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Åkesson samt hovrättsråden Holm och Lundeholm) anförde i dom d. 30 maj 2000: Domskäl. R. K. har i HovR:n förtydligat sin talan på så sätt att han förklarat att den inte påverkar den rätt till bostaden som A. Z. kan erhålla vid kommande bodelning enligt lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem.

R. K., A. Z. och T. S. har hörts på nytt i HovR:n. Vid förhören har i allt väsentligt framkommit samma omständigheter som redovisats i TR:ns dom, dock har följande tillagts.

R. K.: Köpet av bostadsrätten gjordes efter att han varit hos sin revisor och diskuterat hur han skulle placera de medel han fått efter sin far och då fått rådet att skaffa en ägd bostad. Han och A. Z. hade en bättre bostad innan de flyttade till bostadsrätten. Detta var anledningen till att A. Z. till en början var emot att flytta. - Vid ett tillfälle gav han A. Z. cirka 70 000 kr så att hon kunde känna sig "värdig som människa".

A. Z.: Efter det att R. R fått arvet började de att diskutera ett husköp. Hon trodde dock att de ej skulle ekonomiskt klara av ett eget hus. En bostadsrätt fann hon vara "något mittemellan". Hon vet inte med vilka pengar R. K. betalade bostadsrätten; han arbetade väldigt mycket under den tiden. Hon var emot att flytta på grund av all turbulens som var då. - Hennes inkomster under sammanboendet var högre än vad som framkommit vid TR:n eftersom hon även utfört diverse extraarbeten. Hon hade dessutom fått 20 000-30 000 kr av sina föräldrar som hon under sammanboendet använde till löpande utgifter. De fasta utgifter som R. K. stod för var lägre efter förvärvet av bostadsrätten eftersom avgiften för denna inte var lika hög som hyran för hyresrätten.

HovR:n gör följande bedömning.

TR:n har byggt sitt avgörande på en prövning utefter de riktlinjer som HD har slagit fast i sitt avgörande NJA 1992 s. 163. Enligt dessa riktlinjer är i princip avgörande vem som har skjutit till medel för att anskaffa egendomen, varvid detta dock inte skall bedömas alltför formellt utan ses mot bakgrund av parternas ekonomiska förhållanden i övrigt och med beaktande av i vilket syfte egendomen införskaffats.

I förevarande fall är klarlagt att bostadsrätten inköpts för att användas som parternas gemensamma bostad. Den kom också att utgöra en sådan bostad fram till separationen ett par år senare. Såvitt framgår av vad parterna själva har berättat var det före förvärvet inte tal om vem som skulle bli ägare till bostadsrätten och någon gåvoavsikt var inte heller på tal. Köpehandlingens utformning var alltså inte resultatet av överväganden samborna emellan och kan inte tillmätas avgörande betydelse. Kan det klarläggas hur lägenheten betalades är det i stället avgörande.

Parterna hade vid köpetillfället bott tillsammans endast något eller några år och hade under den tiden i huvudsak levt på R. K:s inkomster, även om också A. Z. bidragit med viss lägre inkomst. Ett ursprungligt syfte bakom köpet synes ha varit en önskan från R. K:s sida att placera medel han fått efter sin far. Inköpet skedde också för sådana medel. Dessa medel låg helt utanför den gemensamma hushållsbudgeten. Parternas gemensamma strävanden för sin försörjning - och senare med att ta hand om det gemensamma barnet - hade alltså ingen som helst betydelse för att förvärvet skulle kunna komma till stånd. Vid en prövning där tyngdpunkten läggs på allmänna förmögenhetsrättsliga principer, med av HD angivna modifieringar, finner HovR:n därför att R. K:s talan skall bifallas.

I förevarande fall är det frågan om parternas gemensamma bostad. Beträffande sådan egendom har lagstiftaren ansett det motiverat med ett särskilt skydd, vilket för sammanboendes del har resulterat i den s.k. sambolagen. Mot den bakgrunden bör övervägas om det finns skäl att vid prövning av äganderättsförhållanden till en bostad iaktta särskilda hänsyn, utöver dem som framgår av HD:s avgörande. Frågan har berörts av justitierådet Gregow i ett tillägg till avgörandet NJA 1992 s. 163, varvid denne betonat att äganderättsfrågor och en sambos rätt enligt sambolagen är två skilda frågor. Så som talan är utformad i förevarande mål framstår denna skillnad som än tydligare. Det särskilda skydd för en ekonomiskt svagare part som kan vara motiverat när det är frågan om parternas gemensamma bostad tillgodoses genom sambolagens bestämmelser. Något särskilt skydd därutöver är inte påkallat. Det finns t. ex. inte anledning att tillämpa en stark presumtion för samäganderätt när det är frågan om en gemensam bostad som inköpts under samboförhållandet. Frågan om äganderätt till bostaden bör i stället avgöras efter de riktlinjer som HD har angett i NJA 1992 s. 163. R. K:s talan skall då bifallas.

A. Z. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla käromålet. R. K. bestred ändring.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl, R. K. och A. Z. levde tillsammans från 1993 till juli 1998. De har två barn födda 1995 och 1997. Enligt ett överlåtelseavtal d. 6 nov. 1995 förvärvades bostadsrätten till lägenhet nr 10 i föreningen Pelikanen, Jönköpings kommun, för 175 000 kr, med tillträde senast d. 1 april 1996. Såväl R. K. som A. Z. upptogs som köpare i avtalet.

Efter parternas separation har R. K. hävdat att han, inför förestående bodelning, äger bättre rätt än A. Z. till bostadsrätten. Till grund för käromålet har han anfört i huvudsak att bostadsrätten förvärvats med medel som han erhållit från en livförsäkring som fallit ut efter hans far, att A. Z. inte på något sätt bidragit till förvärvet av bostadsrätten eller till kostnaderna för denna, att de inte hade gemensam ekonomi samt att parterna under hela tiden de levde tillsammans var överens om att han ägde bostadsrätten.

A. Z. har till stöd för bestridandet åberopat att det inte var tal om annat än att de skulle äga bostadsrätten med hälften var, även om de aldrig diskuterade äganderättsfrågan, att de hade gemensam ekonomi samt att hon genom att betala gemensamma kostnader, arbeta i R. K:s företag och ta hand om deras barn har bidragit till familjens ekonomi och därmed till R. K:s möjligheter att förvärva och betala kostnaderna för bostadsrätten.

Frågan i målet är således om R. K. äger bostadsrätten ensam eller gemensamt med A. Z. Såsom R. K. har bestämt sin talan gäller tvisten enbart bostadsrättens förmögenhetsvärde.

Varken 1904 års lag om samäganderätt eller någon annan lag reglerar frågor under vilka förutsättningar samäganderätt till lös egendom uppkommer mellan makar eller sambor. Inte heller kan bestämmelserna i 1987 års lag om sambors gemensamma hem, som gäller frågor om bodelning, tillämpas vid bedömningen av om egendom hos sambor innehas med samäganderätt eller ej.

HD har i rättsfallet NJA 1992 s. 163, som gällde äganderätten till en båt, slagit fast att frågan om samäganderätt föreligger för sambor när det gäller lös egendom skall avgöras efter allmänna förmögenhetsrättsliga principer

för förvärv av äganderätt, varvid dock den nära personliga och ekonomiska gemenskap som i allmänhet råder mellan sambor måste beaktas (se även Tottie, Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m. s. 32). Detta innebär, enligt HD, att avgörande för äganderättsfrågan i princip är vem som har tillskjutit medel för anskaffandet av egendomen; om båda samborna har tillskjutit medel får det anses att egendomen innehas med samäganderätt. Frågan vem som har tillskjutit medel för inköp av viss egendom bör dock inte bedömas alltför formellt utan bör ses mot bakgrund av sambornas ekonomiska förhållanden i övrigt.

Vid köp av bostadsrätt krävs liksom vid köp av fast egendom, om än av olika skäl, att köpeavtalet upprättas skriftligen. Innehavet av en bostadsrätt representerar för många en betydande tillgång och kan på så sätt sägas vara nära besläktat med äganderätten till en fastighet. Dessa förhållanden innebär emellertid inte att de i rättsfallet NJA 1992 s. 163 angivna principerna för samäganderätt inte skall tillämpas även vid förvärv av bostadsrätt.

Såväl R. K. som A. Z. har i överlåtelseavtalet tagits upp som köpare av bostadsrätten. Normalt antas innehållet i ett skriftligt avtal stämma överens med vad parterna har avsett. Emellertid är det ostridigt att äganderättsfrågan inte diskuterades vid köpet. Därtill har R. K. hävdat att även A. Z. angavs som köpare på inrådan av en revisor som han anlitade, utan att detta stämde överens med R. K:s avsikt i äganderättsfrågan. Nu angivna omständigheter medför att innehållet i avtalet inte bör tillmätas någon avgörande betydelse.

Vid tiden för köpet av bostadsrätten bodde R. K. och A. Z. i en hyreslägenhet. I målet har framkommit att A. Z. motsatte sig att flytta till bostadsrätten då hyreslägenheten erbjöd ett bättre boende, dock till en högre kostnad. A. Z:s inkomster var förhållandevis blygsamma. R. K:s påstående att betalningen för bostadsrätten skedde med pengar som han erhållit efter sin avlidne far har lämnats obestritt. Övervägande skäl talar för att R. K:s påstående att han såg köpet som en investering är riktigt. Omständigheten att A. Z. i anslutning till köpet förband sig att upprätta en handling i vilken hon åtog sig att till R. K. erlägga betalning för halva köpeskillingen innebär att hon måste ha varit medveten om att R. K. såg sig som ensam ägare till bostadsrätten så länge som denna betalning inte skett och att hon delade denna inställning.

Av det anförda framgår således att bostadsrätten förvärvats med medel som tillhört R. K. ensam, att de inkomster som A. Z. haft inte har varit en förutsättning för köpet samt att det inte har funnits någon samstämmig vilja mellan parterna, trots att bostadsrätten skulle vara familjens bostad, att denna skulle ägas gemensamt av dem. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.

HD (JustR:n Gregow, Svensson, referent, Munck, Westlanderoch Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. A. Z. och R. K. levde tillsammans sedan år 1993, när de båda d. 6 nov. 1995 undertecknade ett avtal om förvärv av en bostadsrättslägenhet i Jönköping. De bodde sedan i denna lägenhet tillsammans med sina två gemensamma barn födda år 1995 och 1997 till dess samboförhållandet upplöstes år 1998. Både A. Z. och R. K. registrerades som medlemmar i bostadsrättsföreningen.

Efter separationen har R. K. väckt talan mot A. Z. och yrkat, som hans talan får förstås, att han skall anses ha bättre rätt än A. Z. till den andel av bostadsrätten som enligt avtalet d. 6 nov. 1995 belöper på henne. Till grund för käromålet har han åberopat i huvudsak att bostadsrätten förvärvats med medel som han erhållit från en livförsäkring som fallit ut efter hans far, att A. Z. inte på något sätt bidragit till förvärvet av bostadsrätten eller till kostnaderna för denna, att de inte hade gemensam ekonomi samt att parterna under hela tiden de levde tillsammans var överens om att han ägde bostadsrätten.

A. Z. har bestritt bifall till käromålet varvid hon åberopat att det inte var tal om annat än att de skulle äga bostadsrätten med hälften var, även om de aldrig diskuterade äganderättsfrågan, att de hade gemensam ekonomi samt att hon genom att betala gemensamma kostnader, arbeta i R. K:s företag och ta hand om deras barn har bidragit till familjens ekonomi och därmed till R. K:s möjligheter att betala kostnaderna för bostadsrätten.

Frågan i målet är således om R. K. äger bostadsrätten ensam eller gemensamt med A. Z. eller uttryckt på ett annat sätt huruvida R. K. har en dold äganderätt till den andel av bostadsrätten som enligt avtalet d. 6 nov. 1995 belöper på henne.

Om enligt en köpehandling makar eller sambor tillsammans har förvärvat en fastighet eller en bostadsrätt för gemensamt bruk måste det, såvitt annat inte visas, antas att deras avsikt har varit att de skall äga fastigheten eller bostadsrätten med samäganderätt. Den omständigheten att en av dem tillskjutit medel för hela eller större delen av köpeskillingen är i ett sådant fall inte tillräcklig som belägg för att avsikten har varit en annan; det kan t.ex. ha varit förutsatt att en del av detta tillskott skulle betraktas som en gåva eller ett lån till den andra.

Med denna utgångspunkt för bedömningen åligger det R. K. att visa att parterna avsett något annat än att A. Z. skulle äga en andel av bostadsrätten. Vad han anfört till stöd för sin talan ställt mot vad A. Z. invänt visar emellertid inte att han äger också den andel som enligt avtalet d. 6 nov. 1995 belöper på henne. Käromålet skall därför ogillas.