NJA 2003 not 1

Den 9:e. 1. (Ö 4629-01) V.B. och D.B. mot RÅ ang. resning. V.B. och D.B., som är bröder, åtalades vid Sollentuna TR för mord alternativt medhjälp till mord. Enligt gärningsbeskrivningen hade de 20/12 98 tillsammans beslutat att beröva I.B. livet genom att skjuta honom och i enlighet med den uppgjorda brottsplanen tillsammans begett sig till Kavallerigatan 34 i Upplands Väsby kommun, där endera av dem berövat I.B. livet genom att med ett handeldvapen avlossa ett skott som träffat honom i buken. Den andre hade därefter kört gärningsmannen från brottsplatsen. Åklagaren påstod vidare att D.B. i enlighet med brottsplanen efter brottet anmält sig hos polisen och sanningslöst påstått att han avlossat skottet av våda och i en nödvärnssituation. V.B. förnekade brott och gjorde gällande att han inte varit på platsen. D.B. medgav att han skjutit I.B. men förnekade brott på den grund att han saknat uppsåt att skada. Han bestred åklagarens påståenden rörande brottsplan och V.B:s delaktighet. TR:n dömde V.B. för mord till livstids fängelse och D.B. för medhjälp till mord till fängelse åtta år. V.B. och D.B. ålades att betala skadestånd till T.B., A.B., S.B. och dödsboet efter I.B. Svea HovR fastställde genom dom 10/6 99 TR:ns domslut avseende V.B.. Beträffande D.B. ändrades TR:ns dom såvitt avsåg fängelsestraffets längd till fängelse tio år. Till grund för den fällande domen lade HovR:n i huvudsak följande. Av avgörande vikt ansågs vara de uppgifter som lämnades vid målsägandeförhör med T.B. Hon pekade ut V.B. som den som sköt hennes före detta make I. B. Hon lämnade även uppgifter om att V.B. och D.B. hade hotat I.B. HovR:n bedömde T.B:s berättelse som sammanhängande, klar och detaljerad och fann att det inte rådde tvivel om att hon var övertygad om att det var V.B. som hon såg på brottsplatsen omedelbart efter skottet. HovR:n fann vidare vid beaktande av vad som i övrigt framkommit att hennes utsaga var tillförlitlig. HovR:n redovisade därvid att det vid syn på brottsplatsen framgått att det var möjligt för T.B. att känna igen en person på det avstånd där hon stod och med de ljus- och belysningsförhållanden som rådde vid gärningstillfället, att V.B. inte var någon okänd person för henne, att hon direkt på brottsplatsen omtalade för två vittnen, B.P. och H.J., att hon hade känt igen gärningsmannen, att T.B:s uppgifter var förenliga med B.P:s iakttagelser av gärningsmannens beteende direkt efter skottet, även om de i vissa detaljer skiljde sig åt, samt att det framstod som mycket osannolikt att T.B., direkt efter det att hon bevittnat att I.B. blivit skjuten, skulle ha haft förmåga att hitta på en historia om vem som sköt och motiv till detta för att skydda den verklige gärningsmannen. När det gällde V.B:s uppgifter om sina förehavanden vid tidpunkten för brottet antecknade HovR:n att V.B. under de inledande förhören hos polisen och vid häktningsförhandlingar uppgett att han var på väg till sin mors lägenhet i en bil förd av en av hans systrar, medan han i senare förhör uppgav att han kördes av en annan syster. Detta kunde enligt HovR:n inte tolkas på annat sätt än att V.B. medvetet hade lämnat oriktiga uppgifter om var han befann sig och vad han gjorde vid den tidpunkt då I.B. sköts till döds. HovR:n fann vidare att de uppgifter om samtal till och från V.B:s bostadstelefon som åklagaren åberopat gav stöd för slutsatsen att V.B. ljugit om sina förehavanden under den timme som föregick dödsskjutningen. Det fanns enligt HovR:n anledning att ifrågasätta sanningshalten i vittnesuppgifter som lämnats av släktingar till V.B. om att denne befann sig i moderns lägenhet när D.B. kom dit efter händelsen. HovR:n bedömde att det inte fanns någon annan förklaring till V.B:s strävan att genom falska uppgifter skaffa sig ett alibi än att han varit inblandad i dödsskjutningen.

HovR:n fann att T.B:s uppgifter att I.B. varit hotad av V.B. vann stöd av vittnesmål. Flera av vittnena hade även förklarat sig ha erfarit att hotbilden framkallats av att I.B. skulle ha förolämpat V.B. på ett inom den zigenska kulturen grovt kränkande sätt. Genom detta ansåg HovR:n att en tydlig motivbild hade framträtt. HovR:n noterade också som besvärande för V.B. att en tändsatspartikel hade hittats på hans vänstra hand. HovR:n anslöt sig till TR:ns bedömning i fråga om V.B:s uppsåt. TR:ns bedömning grundades bl.a. på att V.B. enligt T.B. före skottet yttrat ”Mannu, hur känns det att dö”. Slutligen fann HovR:n att D.B:s berättelse om sina förehavanden på brottsplatsen skulle lämnas utan avseende. HovR:n pekade därvid bl.a. på B.P:s uppgift att han hade sett två personer i bilen på brottsplatsen och på att både T.B:s och B.P:s uppgifter utvisade att V.B. hoppade in i bilen på passagerarsidan. HD fann i beslut 27/7 99 ej skäl att meddela prövningstillstånd. HovR:ns dom stod därmed fast. Sedan V.B. ansökt om resning i målet avslog HD i beslut 31/8 99 hans resningsansökan. Därefter ansökte V.B. och D.B. om resning. HD avslog i beslut 5/9 00 deras resningsansökningar. V.B. och D.B. ansökte på nytt om resning i målet. De framställde i ansökningarna yrkanden om inhibition av straffverkställigheten. HD lämnade i beslut 21/1 02 dessa yrkanden utan bifall. RÅ bestred bifall till resningsansökningarna. Föredraganden föreslog att HD skulle meddela följande beslut. Skäl. Resning i brottmål till förmån för den tilltalade får enligt 58:2 4 RB beviljas om någon omständighet eller bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Även om det inte föreligger någon sådan sannolikhet, får resning enligt samma punkt beviljas om det, med hänsyn till vad som sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts. Av HovR:ns dom framgår att domstolen vid värderingen av den bevisning som åklagaren åberopade lade särskild vikt vid de uppgifter som lämnades av T.B. Den utredning som lagts fram i resningsärendet ger inte anledning att ifrågasätta HovR:ns bedömning av hennes utsaga. Utredningen om kulans - - - se HD - - - som avlossade skottet. Sammantaget är de nya omständigheter och bevis som V.B. och D.B. har åberopat i resningsärendet inte av sådan beskaffenhet att det är sannolikt att de skulle ha frikänts eller att brottet skulle ha hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tilllämpats. Inte heller finns det synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om V.B. och D.B. har förövat de brott för vilka de dömts. Resningsansökningarna skall därför avslås. Avgörande. Se HD.

HD: Skäl. I resningsansökningarna har V.B. och D.B. åberopat bestämmelsen i 58:2 4 RB. Av denna följer att resning i brottmål till förmån för den tilltalade får beviljas om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Även om det inte föreligger någon sådan sannolikhet, får resning beviljas om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

I resningsärendet har V.B. och D.B. gjort gällande att T.B:s uppgifter inte förtjänar tilltro och därvid särskilt angett följande. Av uppgifter från vittnet B.P. och från ett nytt vittne, I.E., framgår att T.B. inte stod på den plats hon själv uppgett utan på ett ställe där hennes möjligheter att göra riktiga iakttagelser av gärningsmannen var begränsade. Uppgiften att gärningsmannen var V.B. lämnade hon enligt B.P. inte spontant utan först sedan hon fått veta vilken bil gärningsmannen färdats i. T.B. har i flera sammanhang blandat ihop V.B. och D.B. Hon kan ha haft motiv att skydda D.B., som varit hennes svåger. Uppgifterna om att V.B. hotat I.B. motsägs av att pastor K.U., som väl kände I.B., inte har hört talas om sådana hotelser och av att en sjukhusanställd, L.K., berättat att V.B. inte hotat I.B. på sjukhuset.

V.B. och D.B. har vidare gjort gällande att den omständigheten att kulan är deformerad medan spetsen är oskadd talar för att kulan har rikoschetterat innan den träffade I.B., antingen mot den vägbom som fanns framför den plats där I.B. stod eller mot en gångbaneplatta. Detta skulle tala för att D.B:s uppgift att han skjutit ett vådaskott är riktig.

Till stöd för påståendet i denna del har V.B. och D.B. åberopat inhämtade sakkunnigutlåtanden. I utlåtande från Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) 18/12 00 anges att det inte genom kulans skador går att fastställa om deformationen uppkommit före det att kulan träffade offret. I utlåtande från SKL 21/6 01 anges att skadans placering och utseende inte utesluter att skadan uppkommit vid en rikoschettering. I utlåtande från SKL 18/12 01 anges att under förutsättning bl.a. att offret varit upprättstående i skottögonblicket och att kulan inte träffat metalldelar i offrets kläder talar starka skäl för att kulan har påverkats av något fast föremål (rikoschetterat), såsom en vägbom, före anslaget mot offret och hans kläder. Det uttalas i yttrandet att deformationen även kan ha uppstått vid anslag mot offrets första ländkota. Det nämns också att det på kulan påvisats kalcium- och fosforinnehållande partiklar som skulle kunna komma från ben eller färg/metall på vägbommen. I yttranden 6 och 12/4 02 av rättsläkaren J.L. uttalas att de förändringar som ses på kulan inte kan förklaras av passagen genom kroppens mjukvävnad eller genom dess benvävnad (kotkroppen). Enligt J.L. måste förklaringen till skadan på kulan sökas på annat håll än i I.B:s kropp.

Med anledning av resningsansökningarna har RÅ återupptagit förundersökningen i målet och därvid inhämtat utlåtande från SKL 2/9 02, vilket utfärdats efter provskjutning med aktuell ammunition för att utröna kulornas deformation vid rikoschettering mot ett metallrör. I sammanfattningen anges att det ej har lyckats att åstadkomma en skada som överensstämmer med skadan på den omstridda kulan men att resultaten från provskjutningen ger stöd för att en påtaglig deformation utan synliga repspår kan uppstå på en kula vid en rikoschettering med ringa kontakt mot ett målat vägräcke samt att vinkelavvikelsen vid uppkomsten av en sådan skada är tämligen liten. Som slutsats anges i yttrandet också att starka skäl talar för att skadorna i sin helhet på den omstridda kulan inte utgörs av en primär rikoschettskada. I yttrandet pekas även på att om I.B:s kläder innehöll metalldelar eller liknande går det ej att avgöra om det är dessa eller andra föremål som orsakat kulans deformation och/eller ändrat kulans riktning.

V.B. och D.B. har härefter gett in ett utlåtande av Totalförsvarets forskningsinstitut, som fått i uppdrag att utföra provskjutningar med den typ av ammunition som användes vid brottet. I utlåtandet anges som slutsatser bl.a. att det av utseendet av den vid brottet aktuella projektilen inte kan fastställas om den har rikoschetterat eller inte, att utseendet av projektilen inte har kunnat dupliceras vid rikoschettförsöken, att det inte kan uteslutas att det deformationsmönster som kulan uppvisar kan ha åstadkommits genom att kulan rikoschetterat mot en gångbaneplatta som haft en beläggning av is och/eller snö, möjligen blandat med sand eller grus, samt att det är mycket osannolikt att projektilens deformationsmönster kan ha uppstått genom rikoschett mot en vägbom.

Utredningen om kulans deformation och de sannolika orsakerna härför ger visst stöd för att den varit i kontakt med något föremål innan den gick in i I.B:s kropp. De utlåtanden som förekommer i målet ger emellertid inte underlag för några säkra slutsatser om kulbanan och vad deformationen kan ha berott på. Utredningen ger således inte stöd för påståendet att det var fråga om ett vådaskott. Än mindre ger utredningen stöd för att det var någon annan än V.B. som avlossade skottet.

Såvitt framgår har HovR:n ingående prövat T.B:s uppgifter, sedda för sig och i belysning av övrig utredning, och funnit att de kan läggas till grund för bedömningen. Vad V.B. och D.B. i resningsärendet har åberopat rörande T.B. kan inte anses i någon nämnvärd grad ändra bedömningen av hennes utsaga. Inte heller den åberopade nya bevisning som är att hänföra till V.B:s förehavanden vid gärningstidpunkten, till förekomsten av en tändsatspartikel på hans hand och till motivbilden kan tillmätas någon betydelse i resningsärendet.

Sammanfattningsvis är de nya omständigheter och bevis som V.B. och D.B. har åberopat i resningsärendet varken var för sig eller sammantagna av sådan beskaffenhet att det är sannolikt att någon av bröderna skulle ha frikänts eller att något av brotten skulle ha hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Inte heller finns det synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om V.B. och D.B. har förövat de brott för vilka de dömts.

Resningsansökningarna skall därför avslås.

Avgörande. HD avslår resningsansökningarna.