NJA 2003 not 22

Den 13:e. 22. (Ö 1223-02) S.S. mot RÅ ang. resning. HovR:n f V Sv dömde

4/3 98 S.S. för sexuellt ofredande till fängelse tre månader. Genom domen förpliktades S.S. vidare att betala skadestånd till E.H. HD fann i beslut 18/5 98 ej skäl att meddela prövningstillstånd. HovR:ns dom stod därmed fast. S.S. ansökte om resning i målet. RÅ motsatte sig att resning beviljades.

HD, på förslag av föredraganden: S.S. dömdes mot sitt nekande för gärningar begångna mot E.H., född 23/7 90, under tiden januari-april 1996. Åtalet mot S.S. grundades på E.H:s uppgifter. TR:n anförde i sin dom att trovärdigheten och tillförlitligheten i vad E.H. berättat var av helt avgörande betydelse för bedömningen av åtalet. I målet hördes legitimerade psykologen B.B. som sakkunnig. Hon hade också som rättens sakkunnig utfört en utredning och yttrat sig om E.H:s trovärdighet. TR:n fann att E.H:s berättelse var trovärdig och dömde S.S. för sexuellt utnyttjande av underårig. HovR:n fann att en samlad bedömning av vad som lagts fram i målet ledde till slutsatsen att E.H:s uppgifter skulle läggas till grund för domen. Vad S.S. gjort sig skyldig till skulle enligt HovR:n emellertid bedömas som sexuellt ofredande.

S.S. har till stöd för sin ansökan om resning främst anfört att E.H. i ett polisförhör med henne 2/5 01 uppgivit att vad hon tidigare berättat om S.S. inte stämmer. Den fällande domen mot honom framstår därför inte som fullt övertygande och grund för resning föreligger enligt 58:2 4 RB.

I det åberopade polisförhöret har E.H. berättat bl.a. att en annan man än S.S. ”tafsat på” henne. Hon har inte närmare beskrivit vad denne andre man har gjort, men uppgivit att det har varit fråga om ett annat beteende än det hon berättat om från S.S:s sida. Hon har vidare sagt bl.a. att de uppgifter hon lämnade år 1996 om S.S. inte stämmer och att hon inte vet varför hon tidigare berättade som hon gjorde, men att ingen hade sagt till henne att göra det.

E.H. var i maj 2001 tio år gammal. Det hade då gått mer än fem år sedan de åtalade gärningarna begåtts. De uppgifter som E.H. lämnade vid polisförhöret är vaga och innehåller inte någon konkret information om den tid som åtalet mot S.S. avser. Uppgifterna synes närmast innebära att de övergrepp som hon berättade om 1996 inte hade ägt rum. Någon förklaring till varför hon lämnade de ursprungliga uppgifterna eller till varför hon numera återtagit dem ges inte.

I brottmålet mot S.S. skedde en noggrann prövning såväl av de uppgifter E.H. då hade lämnat som av den övriga bevisningen. Mot denna bakgrund kan de uppgifter som E.H. lämnade i maj 2001 inte tillmätas sådan betydelse att det kan anses sannolikt att de nya uppgifterna, om de lämnats redan i HovR:n, skulle ha lett till att S.S. frikänts eller till att brotten hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats (jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 225 ff.). Det finns inte heller synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om S.S. förövat de brott för vilka han dömts.

På grund av det anförda avslår HD resningsansökningen.