NJA 2006 not 31

Den 28:e. 31.(Ö 1510-04) O.G. mot riksåklagaren angående resning.

Hovrätten för Västra Sverige dömde den 30 januari 1992 O.G. för bl.a. sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse ett år. Genom domen förpliktades O.G. vidare att betala skadestånd till målsäganden. HD fann i beslut den 2 juni 1992 inte skäl att meddela prövningstillstånd.

Genom beslut den 29 oktober 1993 respektive den 14 november 1994 avslog HD resningsansökningar av O.G.

O.G. ansökte på nytt om resning. Riksåklagaren motsatte sig att resning beviljades.

HD, beslut på förslag av föredraganden: Skäl.

O.G. dömdes av tingsrätten och hovrätten mot sitt nekande för sexuellt utnyttjande av underårig. Gärningen bestod i att han under åren 1987–1990 vid några tillfällen haft sexuellt umgänge med sin son, född 1984. Domarna grundades på sonens uppgifter under förundersökningen samt på stödbevisning, bl.a. utlåtanden från dels psykologen och psykoterapeuten M.E. angående trovärdigheten av målsägandens uppgifter, dels psykologen M.P. angående vad som framkommit då målsäganden gått i terapi hos denne.

Tingsrätten uttalade att sonen vid förhöret hos polisen hade berättat om sexuella handlingar som förekommit mellan honom och pappan men att bevisvärdet av förhöret förringades av att förhörsledaren ställt ett antal ledande frågor. Tingsrätten fann dock att vad M.E. anfört i sitt utlåtande talade med styrka för att sonen var trovärdig när han berättade om sexuella handlingar mellan honom och pappan. Därtill kom att sonen vid ett tillfälle inför M.P. på nytt hade berättat vad som i sexuella hänseenden förekommit mellan honom och pappan. Tingsrätten fann sammanfattningsvis att bevisningen i målet hade sådan styrka att det stod utom varje rimligt tvivel att sonen åtminstone vid några tillfällen utnyttjats sexuellt av O.G. och att brotten skulle bedömas som åklagaren redan gjort.

I hovrätten åberopade O.G. ett nytt vittne och åklagaren ytterligare ett utlåtande från M.P. Hovrätten fann att utredningen i hovrätten inte gav anledning att frångå tingsrättens bedömning av skuldfrågan.

O.G. har till stöd för sin nya ansökan om resning anfört att sonen, som nu är vuxen, har uppgivit att han inte blivit utsatt för några sexuella övergrepp av sin pappa. Till resningsansökan har bifogats en skriftlig berättelse av sonen daterad i mars 2004.

På uppdrag av Riksåklagaren har kompletterande förundersökning ägt rum. Förhör har därvid hållits med sonen i januari 2005.

Sonen har vid det kompletterande polisförhöret uppgivit i huvudsak följande. Det har inte hänt någonting av sexuell innebörd mellan honom och hans pappa. Det han uppgav vid polisförhöret sade han i princip för att få åka hem. Han förstod inte vad frågorna handlade om. Han minns att han lekte sexlekar med några andra pojkar på daghemmet. Han har inget minne av att han skulle ha sett någon pornografisk film hemma hos sin pappa. Han minns inte så mycket av samtalen med M.E. Han kommer dock ihåg att hon var tjatig, att han förstod vad som var ”rätt” svar på hennes frågor och att han ville leka istället för att prata med henne.

Hovrättens dom avser övergrepp som ägde rum när sonen var mellan tre och sex år gammal. Då han lämnade sina uppgifter inför polisen, M.E. och M.P. var han sex–sju år gammal. Sonens uppgifter i den nu åberopade skriftliga berättelsen och i det kompletterande polisförhöret har lämnats när mer än tolv år förflutit från hovrättens dom och ytterligare fem år från tiden för de första av de aktuella gärningarna. Dessa uppgifter är vaga till sin karaktär. Det framgår att sonen inte minns så mycket från den tid som åtalet mot pappan avser. Hans dementier av att något i sexuellt hänseende har ägt rum mellan honom och pappan framstår som grundade på allmänna slutsatser han själv dragit och inte på hans egna minnesbilder. Vad han nu anfört som förklaring till att han lämnade de uppgifter som låg till grund för domstolarnas avgöranden framstår inte som övertygande. Att det tidigare förekommit uppgifter om att sonen ändrat sin inställning föranleder ingen annan bedömning.

I brottmålet skedde en noggrann prövning såväl av de uppgifter som sonen då lämnade som av den övriga bevisningen. Mot den bakgrunden, och med beaktande även av den tid som förflutit efter hovrättens dom, kan de uppgifter sonen nu lämnat inte tillmätas sådan betydelse att det kan anses sannolikt att de uppgifterna skulle ha lett till att O.G. frikänts eller till att brotten hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats (jfr Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl., 1994, s. 225 ff.). Inte heller finns det synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om O.G. förövat de brott för vilka han har dömts.

Vad O.G. i övrigt åberopat utgör inte heller skäl för resning.

Resningsansökan skall därför lämnas utan bifall.

Avgörande. HD avslår resningsansökningen.