NJA 2009 not 64

Den 26:e. 64.(T 4361-06) T.S. mot Håkanssons Trä Aktiebolag (Håkanssons) angående fordran.

Håkanssons yrkade iSödra Roslags tingsrättatt T.S. skulle förpliktas att till Håkanssons utge 2 miljoner kr jämte ränta enligt en revers undertecknad av T.S. den 5 februari 1996. Reversen hade överlåtits till A.E. den 14 mars 1996. På reversen fanns en anteckning om att A.E. den 30 mars 1996 återlämnat/överlåtit reversen till Håkanssons.

T.S. bestred käromålet och invände att Håkanssons numera inte hade någon fordran på honom, eftersom han hade kvittat bort det yrkade beloppet mot en fordran som han hade på A.E.

Tingsrätten anförde i dom den 14 februari 2005 bl.a. Det är klarlagt att skuldförhållandet enligt reversinnehållet inte upphört och att T.S. inte betalat någonting av den omstämda reversfordringen. Reversbeloppet är därför förfallet till betalning.

T.S. har emellertid gjort gällande att han någon gång i november–december 1997 kvittat denna reversskuld mot en del av fakturafordran på 47 miljoner kr som han hade mot den dåvarande reversinnehavaren A.E.

Håkanssons har i första hand gjort gällande att fakturan upprättats för skens skull och därför inte var kvittningsgill.

Det skall alltså först prövas om T.S. har haft en kvittningsgill motfordran på A.E. I den delen kan följande sägas. Visserligen kan T.S:s uppgifter om motfordringen i viss mån sägas vinna stöd av vad A.E. uppgett. Å andra sidan är det fråga om ett mycket högt belopp utan några som helst preciseringar av vad det fakturerade arbetet egentligen bestått i. Inte heller har arbetets omfattning preciserats i något avseende. Det måste också beaktas att arbetet enligt fakturan hänfört sig till året 1997 då omsättningen i A.E:s firma varit lika med noll. I sammanhanget kan också anmärkas att A.E. enligt egen uppgift i sin tur och vid ungefär samma tidpunkt upprättat en egen faktura mot T.S:s bolag, avseende utfört arbete, på ett nästan lika stort belopp. Sammanträffandet är minst sagt anmärkningsvärt. T.S:s fakturafordran har också av Stockholms tingsrätt i en dom uppfattats som en skenhandling av beskaffenhet att föranleda straffansvar för både T.S. och A.E. Det går inte att se bort från denna omständighet.

Vid en samlad bedömning kan alltså inte annat anses visat än att den fakturafordran, som T.S. grundat sin kvittningsinvändning på, upprättats för skens skull. Härav följer att T.S. inte kan åberopa fakturan som en kvittningsgill motfordran. Redan på grund härav skall T.S:s kvittningsinvändning ogillas.

T.S. är alltså betalningsskyldig för hela det omstämda beloppet på 2 miljoner kr. Idomslutet förpliktade tingsrätten T.S. att till Håkanssons utge 2 miljoner kr.

T.S. överklagade domen iSvea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålet. Håkanssons bestred ändring.

Hovrätten, som på anförda skäl gjorde samma bedömning som tingsrätten gjort vad avsåg påstådd motfordran, fastställde genom domden 29 september 2006 tingsrättens dom.

T.S. yrkade att HD skulle undanröja hovrättens dom och återförvisa målet dit eller till tingsrätten. Alternativt yrkade han att HD skulle ogilla Håkanssons käromål.

Bolaget bestred yrkandena.

HD beviljade prövningstillstånd i frågan om hovrätten borde ha förklarat målet vilande i avvaktan på lagakraftägande avgörande i mål B 1420-06 (hovrättens beslut den 8 september 2006 i mål T 1210-05). Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

HD: Beslut. Skäl. Frågan är om hovrätten har kunnat avgöra det överklagade tvistemålet utan att först avvakta utgången i ett brottmål där T.S. var tilltalad.

Tingsrätten och hovrätten har i tvistemålet bifallit bolagets talan och förpliktat T.S. att betala ett kapitalbelopp om 2 miljoner kr jämte ränta. T.S. har bestritt käromålet och gjort gällande att han har kvittat det yrkade beloppet mot en del av en fordran som tillkommer honom. Den motfordran som han åberopar avser konsultarbete som hans bolag ska ha utfört enligt en faktura. Enligt en anteckning i tingsrättens dom har bolaget mot detta anfört att fakturan upprättats för skens skull, att fakturans laglighet för övrigt prövats av Stockholms tingsrätt i en brottmålsdom, att T.S. genom domen dömts för grovt skattebrott och medhjälp därtill på grund av den aktuella fakturan och andra fakturor samt att brottmålsdomen inte vunnit laga kraft mot honom men mot en medtilltalad. Tingsrätten kom vid en samlad bedömning av tvistemålet fram till att annat inte kunde anses visat än att den fakturafordran som låg till grund för T.S:s invändning om kvittning hade upprättats för skens skull. Till stöd för denna slutsats pekade tingsrätten på ett antal förhållanden, däribland att fakturafordringen av Stockholms tingsrätt i en dom hade uppfattats som en skenhandling av beskaffenhet att föranleda straffansvar för både T.S. och den medtilltalade, en omständighet som det enligt tingsrätten inte gick att se bort från i tvistemålet.

Vid hovrättens huvudförhandling i tvistemålet gjorde T.S. gällande att det stred mot oskyldighetspresumtionen i Europakonventionen att avgöra tvistemålet innan brottsmisstankarna mot honom hade prövats slutligt. Brottmålet mot T.S. var vid denna tid överklagat till hovrätten men inte avgjort (mål nr B 1420-06). Hovrätten fann i beslut under rättegången den 8 september 2006 att det inte fanns något hinder mot att inleda huvudförhandlingen i tvistemålet.

Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Brottmålet berördes inte särskilt i domskälen, men hovrätten gjorde på anförda skäl samma bedömning som tingsrätten i fråga om T.S:s motfordran.

T.S. har överklagat hovrättens dom och beslutet att inte ställa in huvudförhandlingen där. HD har inom ramen för detta överklagande av tvistemålet beviljat prövningstillstånd i frågan om hovrätten borde ha vilandeförklarat målet i avvaktan på att domen i brottmålet vann laga kraft. Av betydelse blir i första hand om tingsrätten genom att i tvistemålet uttala sig om den inte lagakraftvunna brottmålsdomen har åsidosatt Europakonventionens presumtion om oskyldighet och om det slutliga avgörandet i brottmålet därför borde ha avvaktats.

Artikel 6 Europakonventionen handlar om rätten till en rättvis rättegång. Enligt artikelns andra punkt ska var och en som blivit anklagad för brott betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. I första hand får detta antas ta sikte på själva brottmålsförfarandet och innebära att domstolen i det målet inte får utgå från att den tilltalade har begått den gärning som anklagelsen avser. Det har emellertid ansetts att oskyldighetspresumtionen sträcker sig längre än så och sätter vissa gränser för vad domstolar och myndigheter även i andra sammanhang får utgå från och kan uttala om den tilltalades skuld när det, såsom i förevarande fall, pågår ett straffrättsligt förfarande (se t.ex. Danelius, Mänskliga rätttigheter i europeisk praxis, 3 uppl. 2007, s. 270, Jacobs och White, The European Convention on Human Rights, 4 uppl. 2007 av Ovey och White, s. 202 f., samt Europadomstolens domar i målen Diamantides v. Greece, judgment of 19 May 2005, application no. 71563/01, och Y v. Norway, judgment of 11 February 2003, application no. 56568/00).

Det sagda hindrar inte att domstolen i ett tvistemål med där tillämpliga principer för bevisskyldighet prövar och bedömer civilrättsliga följder av omständigheter som åberopas också i brottmålet men i sistnämnda mål till stöd för ett straffrättsligt ansvar. (Se det nyss anförda målet mellan Y och Norge samt Europadomstolens dom i målet Ringvold v. Norway, judgement of 11 February 2003, application no. 34964/97.)

Tingsrättens domskäl i det nu aktuella tvistemålet innehåller en referens till brottmålet mot T.S. och vad som där befunnits utrett om den aktuella fakturan. Detta kan förmedla ett intryck av att tingsrätten i tvistemålet har vägt in en straffrättligt färgad bedömning av en omständighet som åberopats både i tvistemålet och i det parallellt pågående brottmålet, sedan brottmålet visserligen avgjorts av tingsrätt men genom en dom som ännu inte hade vunnit laga kraft.

Tingsrätten har emellertid haft att ta ställning till fakturans civilrättsliga betydelse, något som också har skett och som varit erforderligt för att avgöra tvistemålet. Att tingsrätten också angett vilken straffrättslig bedömning som, ostridigt, gjorts i det pågående brottmålet kan inte kritiseras. Att beakta är därvid att Håkanssons Trä AB i tvistemålet har hänfört sig till den bedömning av fakturan som hade gjorts i brottmålet. Genom vad som blivit antecknat i tvistemålsdomen om bolagets inställning har det också framgått att domen i brottmålet inte hade vunnit laga kraft. Bedömningen av fakturan i tvistemålet kan inte heller anses innebära ett indirekt ställningstagande till åtalet; att det har funnits en omständighet som har varit gemensam i de båda målen kan således inte ges den betydelsen att tingsrätten i tvistemålet har föregripit det slutliga straffrättsliga avgörandet av skuldfrågan. Domskälen kan med hänsyn till vad som nu anförts inte anses komma i konflikt med presumtionen om oskyldighet.

Oskyldighetspresumtionen har således inte blivit åsidosatt och det har inte funnits något annat hinder för hovrätten att avgöra tvistemålet innan brottmålet avgjordes slutligt. Den fråga som har ställts upp i prövningstillståndet ska besvaras i enlighet med detta. Det saknas skäl att bevilja prövningstillstånd i målet i övrigt.

Avgörande.HD förklarar att det inte fanns skäl för hovrätten att förklara målet vilande i avvaktan på lagakraftägande avgörande i hovrättens mål B 1420-06.

HD meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens dom står därmed fast.