Snusdosan
Avgörande av brottmål i hovrätten utan huvudförhandling. Särskilt om prövningen av när saken kan utredas tillfredsställande.
Sökord Avgörande utan huvudförhandling · Brottmål · Kontradiktionsprincipen · Tillfredsställande utrett
Stockholms tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Stockholms tingsrätt åtal mot G.N., född 2003, och begärde att G.N. skulle dömas för narkotikabrott enligt 1 § första stycket 5 narkotikastrafflagen (1968:64). Åklagaren angav följande gärningsbeskrivning.
G.N. har olovligen innehaft 1,73 gram kokain, som är narkotika. Det hände den 5 november 2023 [i] Stockholms stad.
G.N. begick gärningen med uppsåt.
G.N. förnekade gärningen och bestred ansvar för brott.
Tingsrätten (ordförande rådmannen Karin Werner) som avgjorde målet efter huvudförhandling anförde följande i dom den 8 april 2024.
Utredning
Åklagaren har åberopat beslagsprotokoll och analysresultat. G.N. har hörts över åtalet.
I beslagsprotokollet står att drogen (förmodat preparat kokain) ”hittades i mittkonsolen på fordonets” och det finns antecknat ”3 st redlinepåsar med portionsförpackat vitt pulver, à ca 0,95 g. Totalt 3,6 g med emballage”.
Försvaret har bl.a. gjort gällande att platsbeskrivningen som angivits i beslagsprotokollet (”hittades i fordonets”) tyder på en felskrivning och att polisen missat att anteckna att redlinepåsarna med kokain påträffats i en snusdosa i fordonets mittkonsol.
Domskäl
Skuld
Av utredningen har framgått att det har påträffats kokain i den mängd och på den plats och tidpunkt åklagaren gjort gällande i G.N:s bil. G.N. har förnekat gärningen och uppgett att han tidigare samma kväll skjutsat vänner som kan ha lagt ned narkotikan i en snusdosa i mittkonsolen i bilen. Han har inte tidigare i polisförhör uppgett att narkotikan varit placerad i en snusdosa. Uppgifterna har således inte kunnat kontrolleras av åklagaren.
Det finns i utredningen inget som stöder G.N:s uppgifter om att narkotikan har funnits i en snusdosa. Beslagsprotokollet talar enligt tingsrätten mot dessa uppgifter. Felskrivningen som gjorts där kan inte enligt tingsrätten ges den betydelse som försvaret har gjort gällande.
G.N. har inte heller namngett de vänner som enligt honom kan ha lämnat narkotikan i bilen.
Tingsrätten anser vid en samlad bedömning att G.N:s uppgifter inte är tillräckligt rimliga, trovärdiga eller konkreta för att de ska godtas. Han ska därför dömas i enlighet med åtalet för narkotikabrott av normalgraden.
Påföljd
Straffvärdet för gärningen motsvarar ett kortare fängelsestraff. Vid gärningen var G.N. 20 år. Han är tidigare ostraffad. Mot denna bakgrund bestämmer tingsrätten påföljden till villkorlig dom i förening med 40 dagsböter.
Domslut
Tingsrätten dömde G.N. för narkotikabrott enligt 1 § första stycket 5 narkotikastrafflagen till villkorlig dom och 40 dagsböter.
G.N:s ungdom beaktades vid straffmätningen (29 kap. 7 § första stycket första meningen BrB).
Tingsrätten meddelade också beslut om förverkande och beslag samt om avgift till brottsofferfonden.
Svea hovrätt
G.N. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från åtalet.
Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Målet avgjordes utan huvudförhandling. Hovrätten tog del av förhöret med G.N. genom uppspelning av videoupptagningen från tingsrätten.
Hovrätten (hovrättsråden Robert Green och Mattias Råbe samt tf. hovrättsassessorn Bruno Velander, referent) anförde följande i dom den 4 oktober 2024.
Hovrättens domskäl
Utredningen är i huvudsak densamma i hovrätten som i tingsrätten. G.N. har därutöver åberopat en vittnesattest i form av en promemoria från en polisman.
Genom den i hovrätten åberopade promemorian finns det stöd för G.N:s uppgift om att narkotikan påträffades i en snusdosa, till skillnad från den slutsats som tingsrätten dragit utifrån den där åberopade bevisningen. Emellertid finns det flera uppgifter i promemorian som talar för att G.N. uppsåtligen innehaft narkotikan, bl.a. följande. G.N. har upplevts som nervös vid flera tillfällen under polisens ingripande. Han har först nekat till att han haft något i fickorna och sedan tagit fram en stor sedelbunt, med femhundrakronorssedlar, från ena fickan. Han har lämnat olika förklaringar till innehavet av sedlarna, först att det var dricks från jobbet och senare att han fått pengarna från sin bror. Han har dock inte kunnat redogöra för hur mycket det var fråga om eller hur han fått pengarna. Totalt var det 6 300 kr i kontanter.
G.N. har inte på ett trovärdigt sätt kunnat förklara de märkliga uppgifter som framgått av promemorian. Han har lämnat motsägelsefulla uppgifter under förhöret i tingsrätten. Exempelvis att han såg sina vänner stoppa ned snusdosan på en plats i bilen men att han ändå inte kände till var snusdosan fanns. Han har inte heller lämnat någon rimlig förklaring till varför han inte redan i polisförhöret berättade att det var hans vänner som placerade snusdosan i bilen, om så var fallet. Mot bakgrund av detta är hans trovärdighet låg.
Sammantaget ger utredningen sådant stöd för åtalet att det är styrkt att G.N. innehaft narkotikan med insiktsuppsåt. Han ska således dömas för gärningen och den ska rubriceras som tingsrätten har gjort. Hovrätten gör inte någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort i fråga om påföljd. Tingsrättens dom ska följaktligen inte ändras.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställde tingsrättens dom.
Hovrätten förordnade om beslag.
Högsta domstolen
G.N. överklagade och yrkade i första hand att HD skulle undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten för ny prövning. Han yrkade i andra hand att han skulle frikännas.
Riksåklagaren medgav att HD skulle undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten.
HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om hovrätten fick avgöra målet utan huvudförhandling och vilandeförklarade frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden, justitiesekreteraren Sara Thorstenson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Skäl
Bakgrund
Punkterna 1–5 motsvarar i huvudsak punkterna 1–7 i HD:s skäl.
Prövningstillstånd och frågan i målet
Punkten 6 motsvarar i huvudsak punkten 8 i HD:s skäl.
7Målet rör särskilt vilket utrymme som finns att mot en parts begäran avgöra ett brottmål i hovrätten utan huvudförhandling, när det har framkommit omständigheter som inte har varit föremål för tingsrättens prövning.
Avgörande av brottmål utan huvudförhandling i hovrätten
Utgångspunkter
8Huvudförhandlingen intar en central plats i det processrättsliga systemet. Detta gäller särskilt för processen i första instans. Trots det är utrymmet för att avgöra mål på handlingarna generellt sett relativt stort.
9Sedan den s.k. EMR-reformen genomfördes gäller att muntlig bevisning i hovrätten som huvudregel ska läggas fram genom den videoupptagning som gjorts av förhöret i tingsrätten. Reformen har medfört att utrymmet för att avgöra ett mål i hovrätten utan huvudförhandling i praktiken har ökat. (Jfr prop. 2004/05:131 s. 200 ff.)
10I 51 kap. 13 § RB anges under vilka förutsättningar brottmål får avgöras utan huvudförhandling i hovrätten. Bestämmelsen är fakultativ. Av paragrafen följer att ett mål alltid får avgöras utan huvudförhandling när det är uppenbart att överklagandet är ogrundat eller när prövningen inte rör själva saken (se 51 kap. 13 § första och sjätte styckena).
11Om saken kan utredas tillfredsställande får ett avgörande på handlingarna även ske när parterna har begärt det eller inte har någon invändning mot en sådan handläggning (se 51 kap. 13 § andra stycket 4 och 5).
12Hovrätten får också avgöra brottmål utan huvudförhandling när åklagaren har överklagat till den tilltalades förmån, när en tilltalads ändringsyrkande har godtagits av motparten, och när det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. En grundläggande förutsättning är även i dessa fall att saken kan utredas tillfredsställande. (Se 51 kap. 13 § andra stycket 1–3.)
13Vidare gäller i dessa fall att en huvudförhandling ska hållas när en part begär det, om det inte är obehövligt (se 51 kap. 13 § tredje stycket). När bestämmelsen infördes 1984 var kravet att en förhandling skulle hållas om det inte var uppenbart obehövligt. Uppenbarhetskravet togs bort 2016 i samband med uppföljningen av EMR-reformen. Det ansågs vara alltför restriktivt och inte ge utrymme för de fördelar som reformen och den nya tekniken ger. (Se prop. 2015/16:39 s. 48 f.)
14I förarbetena anges att en utgångspunkt bör vara att en huvudförhandling är obehövlig när en sådan har hållits i tingsrätten, någon ny bevisning inte har åberopats i hovrätten och målet inte rör någon allvarligare brottslighet. Detta förutsätter att det inte är befogat att hålla huvudförhandling av någon annan anledning, t.ex. när hovrättens prövning kommer att innefatta sakfrågor eller rättsfrågor som inte kan lösas på grundval av handlingarna i målet. Vid bedömningen av om en huvudförhandling är obehövlig ska hänsyn tas till den praxis som utvecklats av Europadomstolen om rätten till muntlig förhandling i överrätt. Det framhålls att det svenska hovrättsförfarandet är en överprövning av tingsrättens avgörande, inte en omprövning. (Se a. prop. s. 48 f. och 77.)
15En inskränkning i möjligheten att avgöra ett brottmål utan huvudförhandling i hovrätten gäller när en talan om annat än ansvar för brott också ska prövas i brottmålet (se 51 kap. 13 § femte stycket). I sådana fall får målet avgöras utan huvudförhandling endast om talan i övrigt enligt vad som följer av 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.
16En allmän förutsättning för att ett mål ska kunna avgöras utan huvudförhandling är att det inte är nödvändigt att hålla en förhandling på grund av någon annan bestämmelse i rättegångsbalken, t.ex. för att det åberopas ny muntlig bevisning i hovrätten som ska tillåtas eller för att ytterligare frågor behöver ställas till någon som hörts vid tingsrätten (se 35 kap. 7 och 13 §§).
Rätten till en rättvis rättegång
17För bedömningen av om ett mål kan avgöras utan huvudförhandling i hovrätten får kravet i 2 kap. 11 § andra stycket RF på att en rättegång ska genomföras rättvist betydelse, liksom de krav på en rättvis rättegång som följer av artikel 6 i Europakonventionen och den praxis som har utvecklats i anslutning till den artikeln.
18Principerna för en rättvis rättegång innefattar bland annat en rätt till muntlig förhandling. I Europadomstolens praxis har karaktären av de frågor som ska behandlas i det enskilda fallet haft stor betydelse vid bedömningen av om en nationell domstol har kunnat avstå från muntlig förhandling med hänsyn till artikel 6 i Europakonventionen. När prövningen har innefattat trovärdighetsbedömningar eller när parterna har haft olika uppfattning om de faktiska omständigheterna har ansetts att det i regel finns en rätt till muntlig förhandling. När en förhandling har hållits i första instans är kravet på förhandling i överrätten inte lika starkt. (Jfr bl.a. Europadomstolens dom Ekbatani v. Sweden, 26 May 1988, Series A no. 134, § 31.)
19Principerna för en rättvis rättegång innefattar också ett krav på att förfarandet ska vara kontradiktoriskt. Utmärkande för ett kontradiktoriskt förfarande är bland annat att parterna har haft möjlighet att argumentera och föra bevisning för sin sak, vilket främjar en materiellt riktig utgång och tilltron till det rättsliga förfarandet. I den kontradiktoriska principen kan även anses ligga att parterna inte utan att ha fått tillfälle att anföra synpunkter bör överraskas av att domstolen lagt något annat till grund för avgörandet än de omständigheter som berörts under rättegången. (Jfr bl.a. Europadomstolens dom Komanický v. Slovakia, no. 32106/96, 4 June 2002, § 46, och Hans Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 6 uppl. 2023, s. 312 f.)
Intresset av en effektiv domstolshandläggning
20Till de grundläggande fri- och rättigheterna hör inte bara kravet på en rättvis rättegång utan också kravet på att rättegångar genomförs inom skälig tid (se 2 kap. 11 § andra stycket RF och artikel 6 i Europakonventionen). Även från andra utgångspunkter finns det ett starkt intresse av en effektiv och snabb rättskipning. Domstolar har därför en allmän skyldighet att föra handläggningen av mål framåt och att verka för att mål avgörs så snart det kan ske.
21Inom ramen för den intresseavvägning som ska göras när hovrätten tar ställning till om ett mål kan avgöras utan huvudförhandling måste mot denna bakgrund hänsyn tas också till intresset av en effektiv domstolshandläggning. Effektivitetsintresset får i det enskilda fallet emellertid aldrig ges sådan vikt att det leder till att den tilltalades grundläggande rätt till en rättvis rättegång åsidosätts.
Prövningen av om en förhandling är obehövlig
22Kravet på att saken kan utredas tillfredsställande ska vara uppfyllt också i de fall där det är aktuellt att ta ställning till om målet kan avgöras utan huvudförhandling med tillämpning av 51 kap. 13 § tredje stycket RB. Bedömningen av om en förhandling är obehövlig aktualiseras alltså först om denna grundläggande förutsättning är uppfylld.
23Vid bedömningen av om en förhandling är obehövlig ska parternas inställning tillmätas stor betydelse. Huvudregeln är att en huvudförhandling ska hållas när en part begär det. En helhetsbedömning måste dock göras. Av betydelse är då vad målet rör, karaktären av de frågor som ska prövas och de intressen som står på spel för den part som önskar en förhandling. Om det blir aktuellt för hovrätten att pröva omständigheter som inte har varit uppe till prövning i tingsrätten, talar det för att hålla en förhandling. (Jfr ”Bassängen” NJA 2020 s. 652 p. 23 och 24.)
24Vid bedömningen av om det finns förutsättningar att avgöra ett mål på handlingarna måste, som tidigare har berörts, hänsyn tas till de krav som följer av 2 kap. 11 § andra stycket RF och artikel 6 i Europakonventionen.
Bedömningen i detta fall
25G.N. dömdes i tingsrätten för narkotikabrott till villkorlig dom och dagsböter. Hans överklagande till hovrätten rörde ansvarsfrågan.
26G.N. begärde att hovrätten skulle avgöra målet efter huvudförhandling. Målet fick därmed avgöras utan huvudförhandling endast om en förhandling var obehövlig.
27Hovrätten har ansett att det genom den av G.N. i hovrätten åberopade promemorian finns stöd för hans uppgift om att narkotikan påträffats i en snusdosa.
28Vid bedömningen av om G.N. uppsåtligen innehaft narkotikan har hovrätten beaktat andra omständigheter som framgår av promemorian, vilka hovrätten funnit att G.N. inte på ett trovärdigt sätt har kunnat förklara. Flera av dessa omständigheter har dock inte varit föremål för tingsrättens prövning.
29Att hovrätten lagt dessa besvärande omständigheter till grund för domen blev överraskande för G.N., som inte fått möjlighet att bemöta uppgifterna. Förutsättningarna var därmed inte sådana att det var möjligt att avgöra målet utan huvudförhandling, när G.N. hade invänt mot detta.
30Den i prövningstillståndet ställda frågan ska alltså besvaras på så sätt att det inte har funnits förutsättningar för hovrätten att avgöra målet utan huvudförhandling. Vid den bedömningen ska prövningstillstånd meddelas för målet i övrigt.
31Hovrättens handläggning har utgjort ett sådant rättegångsfel att domen bör undanröjas och målet visas åter till hovrätten för fortsatt behandling.
hd:s avgörande
HD förklarar att det har saknats förutsättningar för hovrätten att avgöra målet utan huvudförhandling.
HD meddelar prövningstillstånd i de delar som målet har förklarats vilande, undanröjer hovrättens dom och visar målet åter till hovrätten för fortsatt behandling.
HD:s dom
HD (justitieråden Anders Eka, Agneta Bäcklund, referent, Eric M. Runesson, Anders Perklev och Erik Sjöman) meddelade den 19 mars 2026 följande beslut.
Skäl
Bakgrund
1G.N. åtalades för narkotikabrott med påstående att han olovligen med uppsåt innehaft 1,73 gram kokain. Som bevisning åberopade åklagaren ett beslagsprotokoll och ett analysbevis samt förhör med G.N.
2G.N. förnekade gärningen. Han påstod att narkotikan hade påträffats i en snusdosa och att han tidigare samma kväll skjutsat vänner som kan ha lagt snusdosan i hans bil.
3Tingsrätten, som avgjorde målet efter huvudförhandling, dömde G.N. för narkotikabrott till villkorlig dom och dagsböter.
4Enligt tingsrätten gav utredningen inte stöd åt G.N:s uppgifter om att narkotikan hade påträffats i en snusdosa. Vidare noterades att G.N. inte hade namngett de vänner som enligt honom kunde ha lämnat narkotikan i bilen. Vid en samlad bedömning ansåg tingsrätten att hans uppgifter inte var tillräckligt rimliga, trovärdiga eller konkreta för att godtas.
5G.N. överklagade och yrkade att åtalet skulle ogillas. Som ny bevisning åberopade han en vittnesattest från förundersökningen i form av en promemoria från en polisman som medverkat vid ingripandet mot honom och därutöver uppspelning av det förhör som hållits i tingsrätten. Vidare begärde han att huvudförhandling skulle hållas för att saken skulle kunna få sin rätta belysning.
6Hovrätten beslutade under målets beredning att det skulle avgöras utan huvudförhandling. Hovrätten ansåg att målet kunde utredas tillfredsställande och att det inte heller hade framkommit några andra skäl som talade för att huvudförhandling behövdes.
7Hovrätten har därefter avgjort målet utan huvudförhandling och fastställt tingsrättens dom. Hovrätten har ansett att det genom den först i hovrätten åberopade promemorian finns stöd för G.N:s uppgift om att narkotikan påträffats i en snusdosa, men har samtidigt beaktat att det finns flera uppgifter i promemorian som talar för att han uppsåtligen innehaft narkotikan. Hovrätten har funnit att han inte på ett trovärdigt sätt har kunnat lämna en förklaring till dessa uppgifter.
Prövningstillståndet
8HD har meddelat prövningstillstånd beträffande frågan om hovrätten fick avgöra målet utan huvudförhandling och vilandeförklarat frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt.
Val av handläggningsform
9Förfarandet i brottmål bygger på muntlighet. Inte bara i tingsrätten utan även i hovrätten är huvudregeln att en huvudförhandling ska hållas när ett mål ska avgöras i sak. Trots det är utrymmet för att avgöra mål i hovrätten på handlingarna relativt stort.
10Bestämmelserna i 51 kap. 13 § RB anger undantagen från huvudregeln om huvudförhandling i hovrätt när det gäller brottmål. Förhandling får hållas även om något av undantagsfallen föreligger.
11En allmän förutsättning för att ett mål ska kunna avgöras utan huvudförhandling är att det inte är nödvändigt att hålla en förhandling på grund av någon annan bestämmelse i rättegångsbalken, exempelvis för att det åberopas ny muntlig bevisning i hovrätten som ska tillåtas eller för att ytterligare frågor behöver ställas till någon som hörts vid tingsrätten (se 35 kap. 7 och 13 §§).
12Av 51 kap. 13 § följer att ett mål alltid får avgöras utan huvudförhandling när prövningen inte rör själva saken eller när det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.
13I paragrafen anges vidare ett antal situationer när det är möjligt att avgöra ett mål utan huvudförhandling under förutsättning att saken kan utredas tillfredsställande. Det gäller bland annat om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma ut påföljd eller döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. Har en part begärt huvudförhandling ska dock en sådan hållas, om det inte är obehövligt. (Se 51 kap. 13 § andra stycket 3 och tredje stycket.)
14Vid bedömningen av om ett mål kan avgöras utan huvudförhandling måste också hänsyn tas till att rättegångar ska vara rättvisa (se 2 kap. 11 § andra stycket RF och artikel 6 i Europakonventionen). Den kontradiktoriska principen är då väsentlig. I denna princip ligger att parterna ska få ta del av och bemöta allt det som läggs till grund för domen och inte överraskas av att domstolen har lagt något annat till grund för avgörandet än det som har berörts under rättegången. Rättegångsbalkens huvudregel om att förhandling ska hållas kan sägas ge uttryck för den principen.
15Rätten har alltid ett ansvar för att den beslutade handläggningsformen är lämplig. Det innebär att rätten måste vara beredd att ompröva ett tidigare ställningstagande om att målet ska avgöras utan huvudförhandling när omständigheterna talar för att en sådan bör hållas.
Prövningen av om saken kan utredas tillfredsställande utan förhandling
16Kravet på att saken kan utredas tillfredsställande är en grundläggande förutsättning för tillämpning av såväl andra som tredje stycket i 51 kap. 13 § RB. Bedömningen av om en förhandling är obehövlig aktualiseras alltså först om den förutsättningen är uppfylld.
17Sedan den s.k. EMR-reformen genomfördes gäller att muntlig bevisning i hovrätten som huvudregel ska läggas fram genom de upptagningar som gjorts av förhöret i tingsrätten. Den grundläggande förutsättningen att målet ska kunna utredas tillfredsställande har inte förändrats genom reformen, även om den i praktiken har medfört att utrymmet för att avgöra ett mål i hovrätten utan huvudförhandling har ökat.
18Vid bedömningen av om målet kan utredas tillfredsställande är det av betydelse vad prövningen i hovrätten gäller. Om saken främst rör rättsfrågor talar det för att målet kan avgöras utan förhandling. Detsamma gäller om parterna har olika uppfattning endast om hur viss skriftlig bevisning – eller muntlig bevisning som ska läggas fram genom hänvisning till ljud- och bildupptagningar – ska bedömas.
19Om det kan förutses att rätten vid sin prövning kan komma att fästa avseende vid omständigheter som inte har behandlats vid en huvudförhandling i tingsrätten eller beaktats vid prövningen där är detta skäl för att hålla förhandling.
20Vid bedömningen är det också av betydelse om det finns behov av materiell processledning. Om parterna är oense om omständigheterna i sak och det finns anledning att anta att oenigheten kan redas ut vid en förhandling kan det tala för att förhandling behövs för att saken ska kunna utredas tillfredsställande.
21Domstolen ska alltid göra en självständig bedömning av om saken kan utredas tillfredsställande utan förhandling och beakta samtliga relevanta omständigheter. Rätten bör vara försiktig med att avstå från förhandling om det finns risk för att ett avgörande på handlingarna kan påverka bedömningen negativt för den tilltalade.
22Brottslighetens allvar är av underordnad betydelse vid prövningen av om saken kan utredas tillfredsställande men tillmäts däremot betydelse vid prövningen av om en förhandling är obehövlig (jfr ”Bassängen” NJA 2020 s. 652 p. 11, 23 och 24).
Bedömningen i detta fall
23Hovrätten har ansett att det genom den åberopade promemorian finns stöd för G.N:s uppgift om att narkotikan påträffats i en snusdosa.
24Hovrätten har samtidigt beaktat annat som framgår av promemorian. Det har varit fråga om omständigheter som, enligt hovrättens bedömning, talar till G.N:s nackdel och flera av dessa har inte varit föremål för tingsrättens prövning.
25 Att hovrätten lagt dessa för G.N. besvärande omständigheter till grund för domen blev överraskande för honom och han har inte fått möjlighet att bemöta dem.
26Mot den nu angivna bakgrunden har saken inte kunnat utredas tillfredsställande utan huvudförhandling.
27Förutsättningarna har alltså inte varit sådana att hovrätten fick avgöra målet utan huvudförhandling. Den i prövningstillståndet ställda frågan ska besvaras i enlighet med detta. Vid denna bedömning ska prövningstillstånd meddelas för målet i övrigt.
28Hovrättens handläggning har utgjort ett sådant rättegångsfel att domen ska undanröjas, utom besluten om beslag och ersättning till den offentliga försvararen, och målet ska visas åter till hovrätten för fortsatt behandling.