NJA 2020 s. 652

Avgörande av mål i hovrätten utan huvudförhandling. Särskilt om utrymmet att avgöra ett brottmål på handlingarna när också ett enskilt anspråk ska prövas och en part har begärt förhandling.

Södertörns tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Södertörns tingsrätt åtal mot S.B. enligt följande.

Grov skadegörelse (i första hand)

S.B. har tillsammans och i samförstånd med okända gärningsmän klottrat i en simbassäng så att det blev skador för 309 360 kr. Härvid har de okända gärningsmännen genomfört klottrandet. S.B. har planerat klottrandet, införskaffat sprayburkar som hon försett de okända gärningsmännen med samt tillsammans med S.O., A.L. och T.N. dokumenterat klottrandet. Det hände den 11 september 2016 på Hägerstensbadet, Personnevägen 103, Hägersten, Stockholms stad. Egendomen tillhörde Stockholms kommun.

Brottet bör bedömas som grovt med anledning av att skadan varit synnerligen kännbar.

S.B. begick gärningen med uppsåt.

Lagrum: 12 kap. 3 § BrB i dess lydelse före den 1 juli 2017.

I andra hand yrkade åklagaren ansvar för anstiftan och medhjälp till grov skadegörelse samt anstiftan till medhjälp till grov skadegörelse.

Stockholms kommun begärde att S.B. solidariskt med A.L., T.N. och S.O. skulle till kommunen betala skadestånd med 309 360 kr och ränta på beloppet. Beloppet avsåg kommunens kostnader för sanering, blästring och målning av poolen samt nedlagd tid för kommunens projektledning.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Feryal Mentes) anförde i dom den 24 oktober 2018 följande.

INSTÄLLNING

S.B.

S.B. har gått med på att hon agerat i enlighet med vad åklagaren har påstått i åtalet både vad gäller första- och andrahandsyrkandet, men bestritt ansvar för skadegörelse med hänvisning till att hon saknat uppsåt till att utsätta kommunens egendom för skada. Hon har g jort gällande att hennes syfte varit att dokumentera graff itimålandet och den efterföljande saneringen av poolen i en f ilm som skulle offentliggöras för allmänheten. Hon har också framhållit att hon avsett att sanera poolen och att hon också hade anlitat personer som skulle göra det. Under alla förhållanden ska brottet enligt S.B. bedömas som skadegörelse av normalgraden och inte som grov skadegörelse då kommunens skada inte uppgått till 309 360 kr.

S.B. har motsatt sig att betala något skadestånd till kommunen och förklarat att hon heller inte kan godta något belopp som skäligt i och för sig. Kommunens begäran om ränta har hon dock godtagit som rimlig i och för sig.

S.B. har fört fram flera invändningar mot kommunens skadeståndsanspråk som enligt henne ska leda till att anspråket ska ogillas helt eller delvis. Hon har då g jort gällande att de kostnader som kommunen vill ha ersättning för inte avser enbart saneringen av den nu aktuella poolen, att kostnaderna för kommunens projektledare inte är ersättningsgilla, att bassängen redan var klottrad och att kommunens nedlagda kostnader har medfört en förbättring av poolen. Hon har vidare begärt att skadeståndet ska jämkas till noll kronor eller till det lägre belopp som tingsrätten f inner skäligt. Som skäl har hon angett att kommunen har varit medvållande till kostnaderna, eftersom den väntat för länge med saneringen, inte valt den mest ekonomiska och effektiva saneringsmetoden samt då kommunen inte låtit henne sanera poolen vilket skulle ha skett till en mycket lägre kostnad. Ett annat skäl till jämkning som hon fört fram är att det vore oskäligt betungande för henne att betala det begärda skadeståndet med hänsyn till hennes ekonomiska förhållanden och till kommunens behov av skadestånd.

UTREDNINGEN

Bevisningen i målet

Förhör har hållits med S.B., A.L., T.N. och S.O. På åklagarens begäran har i skadeståndsdelen vittnesförhör hållits med L.L. (kommunikationschef hos kommunen) och L.R. (den som utförde delar av saneringen av simbassängen).

Som skriftlig bevisning har åklagaren lagt fram ett mejl från kommunen, tre fakturor och ett brev från L.R. till kommunen. På åklagarens begäran har även syn hållits av fotograf ier på simbassängen som polisen tog när de anlände till platsen och sådana som polisen hittade på minneskortet till S.O:s kamera.

S.B., – – – har som skriftlig bevisning lagt fram projektplanen för konstprojektet ”Uppf inn nått eller dö”, en offert från Svensk klottersanering och ett mejl från den 28 april 2017 från L.R. vid Rosén Olsson Måleri AB till kommunen. De har härutöver spelat upp två f ilmer, ”Det f inska musikundret” och ”Närhet”, gällande det färdiga konstverket, samt en f ilm med stillbilder från den första saneringen den 13 september 2016.

Förhör

– – –.

DOMSKÄL

Inledande bedömning

Genom den utredning som har lagts fram i målet är till en början följande utrett.

– – –

I sin egenskap av konstnär planerade och genomförde S.B. med hjälp av några okända personer graff itisprayningen. I planen ingick även att sanera simbassängen och för det ändamålet hade S.B. även anlitat sanerare som skulle komma två dagar senare. Till sin hjälp hade S.B. även A.L., T.N. och S.O. som skulle dokumentera sprayningen med f ilm- och stillbildskamera. De skulle därefter överlämna materialet till S.B. S.B. skulle i sin tur skapa ett konstverk med både stillbilder och rörliga bilder som skulle ha namnet ”Uppf inn nått eller dö”. I och med att projektet avbröts av polis som kom till platsen har hon bara haft tillgång till visst material som hon har offentligg jort på sin egen hemsida och på Youtube i form av inslag i artisten M.P:s musikvideo.

– – –

Ska S.B. dömas för brott?

– – –

I objektiv mening har alltså kommunen utsatts för en skadegörelse på sin egendom. Frågan är om S.B. ska dömas för brottet. Hon har själv invänt att hon saknade uppsåt att åsamka kommunen någon skada eftersom hon avsåg att sanera graff itin.

Något tillstånd av kommunen att spraya simbassängen med graff itti fanns inte. Skada uppkom därmed för kommunen så fort de okända personerna sprayade graff iti på kommunens egendom. Att S.B. avsåg att sanera graff itin ifrågasätts inte av tingsrätten, men denna hennes avsikt saknar betydelse när hon inte dessförinnan hade inhämtat kommunens samtycke. S.B. insåg därför att hon utsatte kommunens egendom för skada när simbassängen sprayades med graff iti. För detta talar också det förhållandet att hon inte brytt sig om att inhämta kommunens samtycke och förklarat det med att hon inte skulle få det eftersom hon vet vilken inställning kommunen har till graff iti.

Nästa fråga är om S.B. ska dömas som medgärningsman, vilket åklagaren har g jort gällande i första hand, eller som anstiftare och medhjälpare, vilket åklagaren begärt i andra hand.

– – –

S.B. har visserligen inte själv sprayat graff itin på simbassängen men hon har anlitat de personer som utförde graff itin, inhandlat sprayburkarna och därefter försett de maskerade personerna med dem samt därefter på plats instruerat inte bara de maskerade personerna utan även A.L., T.N. och S.O. i hur de skulle f ilma och fotografera. Hon har därmed haft en sådan central och aktiv roll i planeringen och utförandet av gärningen att hon ska anses vara gärningsman tillsammans med de okända personer som utförde själva sprayningen. Åklagarens begäran i första hand ska därför bifallas.

– – –. Skadan har varit så stor att den varit synnerligen kännbar för kommunen. S.B. ska därmed dömas för grov skadegörelse.

Påföljd för S.B.

– – –

Sammantaget innebär detta att brottet har ett straffvärde motsvarande fängelse i fyra månader. Varken brottets straffvärde eller art påkallar att fängelse väljs som påföljd. Eftersom det saknas särskild anledning att befara att S.B. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet ska påföljden bestämmas till villkorlig dom i förening med dagsböter. Antalet dagsböter ska bestämmas till 70, vilket motsvarar ett straffmätningsvärde på fängelse i fyra månader. – – –.

Kommunens skadeståndsanspråk

Tingsrätten behandlade utförligt S.B:s invändningar i skadeståndsdelen. Tingsrättens slutsats var att kommunen var berättigad till skadestånd med 280 860 kr och att det inte fanns tillräckliga skäl för jämkning av skadeståndet.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde S.B. för grov skadegörelse till villkorlig dom och 70 dagsböter å 50 kr.

S.B. skulle utge skadestånd till Stockholms kommun med 280 860 kr jämte ränta.

Svea hovrätt

S.B. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna henne från ansvar för grov skadegörelse. I andra hand yrkade hon att gärningen skulle rubriceras som skadegörelse av normalgraden. Under alla förhållanden yrkade S.B. att hovrätten skulle meddela påföljdseftergift eller lindra straffet samt ogilla yrkandet om skadestånd, jämka detta till noll eller bestämma det till ett lägre belopp än vad tingsrätten dömt ut.

Åklagaren och Stockholms stad motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

I ett föreläggande till S.B. upplyste hovrätten om att man avsåg att avgöra målet utan huvudförhandling. S.B. yttrade sig och motsatte sig att målet avgjordes på handlingarna. Som skäl angav hon att den bevisning som åberopades i form av filmklipp m.m. lämpligen skulle föredras vid en huvudförhandling.

Sedan parterna slutförelagts beslutade hovrätten att målet skulle avgöras utan huvudförhandling.

Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Magnus Göransson, hovrättsrådet Marianne Lishajko och tf. hovrättsassessorn Frida Velander, referent) anförde i dom den 10 maj 2019 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Parterna har lagt fram i huvudsak samma utredning i hovrätten som i tingsrätten.

I likhet med tingsrätten finner hovrätten att S.B. objektivt sett gjort sig skyldig till skadegörelse och att denna är att rubricera som grov. S.B. har anfört att hon saknat uppsåt till att orsaka skada eftersom hon avsett att sanera simbassängen och att hennes uppsåt inte heller omfattat den uppkomna skadans storlek. Det hon har anfört kan enligt hovrätten inte medföra att hon inte skulle vara straffrättsligt ansvarig. S.B. ska alltså dömas för grov skadegörelse.

Inte heller i fråga om påföljd eller skadestånd kommer hovrätten till någon annan slutsats än tingsrätten.

Tingsrättens dom ska därför inte ändras.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Högsta domstolen

S.B. överklagade och yrkade i första hand att hon skulle frikännas och att skadeståndsyrkandet skulle ogillas. Vidare yrkade hon att HD skulle undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten för ny prövning.

Riksåklagaren och Stockholms stad motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om hovrätten f ick avgöra målet utan huvudförhandling. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilandeförklarades.

Målet avg jordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Charlotte Hellner Kirstein, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

SKÄL

Frågan i HD

Punkten 1 motsvarar i huvudsak punkten 6 i HD:s dom.

Bakgrund till målet i HD

Punkterna 2–12 motsvarar i huvudsak punkterna 1–4 i HD:s dom.

Den rättsliga regleringen m.m.

Undantagsbestämmelsen i 51 kap. 13 § RB

Punkterna 13–19 motsvarar i huvudsak punkterna 7, 10 och 15–17 i HD:s dom.

Rätten till muntlig förhandling enligt artikel 6 i Europakonventionen, m.m.

20. Enligt Europadomstolen är rätten till en muntlig förhandling enligt artikel 6 i Europakonventionen särskilt betydelsefull i ett straffrättsligt sammanhang. Rätten är dock inte absolut. Avgörande för om en nationell domstol kan avstå från muntlig förhandling är karaktären på de frågor som ska behandlas i det enskilda fallet. Är det exempelvis fråga om trovärdighetsbedömningar eller om parterna har olika uppfattning om de faktiska omständigheterna f inns i regel en rätt till muntlig förhandling. Har muntlig förhandling hållits i första instans är dock kravet lägre på förhandling i överrätten. (Se t.ex. Jussila v. F inland [GC], no. 73053/01, §§ 40–44, ECHR 2006-XI; Miller v. Sweden, no. 55853/00, §§ 29–30, 8 February 2005; Jan-Åke Andersson v. Sweden, 29 October 1991, Series A no. 212-B; Fejde v. Sweden, 29 October 1991, Series A no. 212-C; Helmers v. Sweden, 29 October 1991, Series A no. 212-A och Ekbatani v. Sweden, 26 May 1988, Series A no. 134. Se även NJA 2015 s. 155.)

21. I några senare mål mot Sverige har Europadomstolen godtagit att mål i överrätten avg jorts på handlingarna (se Iselsten v. Sweden, no. 11320/05, 4 November 2008 och TU & CO AB v. Sweden (dec.), no. 21623/09, 21 May 2013). Omständigheter av betydelse för den bedömningen var bl.a. att rätten haft tillgång till allt material från underinstanserna inklusive bandinspelningar av förhör. Avgörandena rör det civilrättsliga området enligt artikel 6 och det f inns därför anledning att dra slutsatser av dem för brottmål med viss försiktighet ( jfr Jussila v. F inland, hänvisning enligt ovan).

22. Europadomstolen tillämpar en metod som innebär att dess avgöranden i stor utsträckning beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan därför vara svårt att bilda sig en tydlig uppfattning om vad konventionen kräver. I det avseendet kan erinras om rättsfallet NJA 2012 s. 1038 I där HD har uttalat att det ankommer på svensk domstol att göra en egen bedömning av den innebörd som artiklarna enligt konventionen har. Det innebär att bestämmelserna kan tolkas och preciseras så att de ger en enskild längre gående rättigheter enligt svensk rätt än vad som följer av konventionen och Europadomstolens hittillsvarande praxis.

23. I sammanhanget ska även framhållas att de grundläggande rätts-säkerhetsgarantier som är knutna till ett domstolsförfarande har ett konstitutionellt stöd i 2 kap. 11 § andra stycket RF, som ställer krav på en rättvis rättegång. Det innefattar bl.a. en rätt för part att bli hörd inför domstol och att förhöra parter och vittnen (se prop. 2009/10:80 s. 155 f.).

När är en huvudförhandling i hovrätten obehövlig?

24. Frågan om hovrätten kan avgöra ett mål utan huvudförhandling beror således på omständigheterna i det specif ika fall som saken gäller. Sådant som enligt förarbeten och praxis kan tala för att en förhandling är obehövlig är att tingsrätten hållit förhandling, att parterna är ense om de faktiska omständigheterna, att fråga inte är om allvarligare brottslighet, att fråga inte är om en mer ingripande påföljd för den dömde, att muntlig bevisning inte behöver tas upp igen enligt 35 kap. 13 § och/eller 51 kap. 23 § RB och att det inte åberopats ny bevisning som kan vara av betydelse för hovrättens bedömning av målet.

Undantag från förhandlingskravet i brottmål med enskilt anspråk

25. Det aktuella målet ger även anledning att beröra 51 kap. 13 § femte stycket RB. Av bestämmelsen framgår att, om ett överklagande till hovrätten i brottmål även avser annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om talan får prövas utan huvudförhandling enligt 50 kap. 13 § samma balk.

26. Enligt motiven ska bestämmelsen förstås så att om det i ett brottmål förs talan om enskilt anspråk på grund av brottet, och både ansvarsfrågan och det enskilda anspråket överklagas till hovrätten, så ska målet betraktas som en helhet. Behöver det hållas huvudförhandling med hänsyn till talan om det enskilda anspråket enligt tvistemålsreglerna så ska en sådan hållas även om det inte behövs enligt reglerna för brottmål. (Se NJA 1943 II s. 671 och Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, nyutgåva 1994, s. 794 f.)

27. Enligt 50 kap. 13 § tredje stycket RB, som är tillämplig när någon part begärt muntlig förhandling, får målet avgöras utan huvudförhandling om det är uppenbart att sådan förhandling är obehövlig. HD har förklarat att bestämmelsen ska tolkas restriktivt och med beaktande av artikel 6 i Europakonventionen (se NJA 1988 s. 106, NJA 1997 s. 121 och NJA 2008 N 48; jfr NJA 1984 II s. 67).

Bedömning i detta fall

28. Tingsrätten avg jorde målet efter huvudförhandling och gav en utförlig redovisning av sakomständigheterna i sin dom. Hovrätten hade tillgång till allt material från tingsrätten. I princip samma bevisning åberopades och den skriftliga bevisningen i målet var relativt begränsad. Den muntliga bevis-ningen kunde göras tillgänglig i hovrätten genom ljud- och bildupptag-ningarna från tingsrätten, och hovrätten kunde även ta del av de f ilmer S.B. åberopat. Ingen av parterna åberopade omförhör av part eller vittnen i hovrätten, och inte heller någon ny bevisning. Därtill företräddes S.B. av en offentlig försvarare som bereddes tillfälle att slutföra hennes talan. Sammantaget, och med beaktande av S.B:s inställning i målet, gör det att saken kunde utredas tillfredsställande i hovrätten utan huvudförhandling.

29. Nyss nämnda omständigheter kan även tala för att en förhandling var obehövlig. Det som med viss styrka talar däremot är emellertid att S.B. åtalats och dömts för grov skadegörelse, dvs. ett brott av det allvarligare slaget ( jfr prop. 2015/16:39 s. 77). Detsamma gäller skadans omfattning, som var av betydelse för rubriceringsfrågan och som S.B. ifrågasatt. Med hänsyn till det kan inte en förhandling anses ha varit obehövlig enligt 51 kap. 13 § tredje stycket RB när en sådan begärts, och i vart fall inte uppenbart obehövlig enligt 51 kap. 13 § femte stycket och 50 kap. 13 § tredje stycket RB.

30. Att hovrätten avg jort målet utan huvudförhandling utgör ett sådant rättegångsfel som gör att hovrättens dom ska undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för ny behandling.

HD:S AVGÖRANDE

HD meddelar prövningstillstånd i de delar som målet förklarats vilande.

HD undanröjer hovrättens dom och visar målet åter till hovrätten för ny behandling.

HD ( justitieråden Anders Eka, Dag Mattsson, Malin Bonthron, Stefan Reimer och Cecilia Renfors, referent) meddelade den 10 juli 2020 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. S.B. åtalades för grov skadegörelse genom att den 11 september 2016, tillsammans och i samråd med okända gärningsmän, ha klottrat i en utomhusbassäng som ägdes av Stockholms stad. Enligt åtalet hade hon planerat klottrandet, införskaffat de sprayburkar som användes och tillsammans med tre ytterligare personer dokumenterat händelsen.

2. S.B. gick med på att hon hade agerat på det sätt som påstods men bestred ansvar för brott då hon inte haft uppsåt att skada bassängen. I vart fall var brottet inte att anse som grovt. Hon är konstnär och händelsen var avsedd att utgöra ett konstverk som gestaltade den kreativa processen och betonade processen framför resultatet. Projektet planerades noggrant och sanering av bassängen var avsedd att ske i direkt anslutning till genomförandet. Beträffande skadeståndet invände hon bl.a. att de kostnader som Stockholms stad hade begärt ersättning för inte enbart avsåg sanering av bassängen. Saneringen var vidare onödigt kostsam och innebar dessutom en förbättring. Det yrkade skadeståndet skulle i alla händelser jämkas, bl.a. eftersom det var oskäligt betungande för henne.

3. Tingsrätten dömde S.B. i enlighet med åtalet. Skadegörelsen ansågs som grov då skadan sett till saneringskostnaderna varit synnerligen kännbar för Stockholms stad. Staden tillerkändes yrkat skadestånd med undantag för en ersättningspost som avsåg kostnader för projektledare. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.

4. Tingsrätten avg jorde målet efter huvudförhandling. S.B. begärde att huvudförhandling skulle hållas även i hovrätten och hänvisade till att den bevisning som åberopades i form av bl.a. f ilmklipp lämpligen presenterades vid en förhandling. Hovrätten beslutade att målet skulle avgöras utan huvudförhandling.

Prövningstillståndet och frågan i målet

5. HD har meddelat prövningstillstånd beträffande frågan om hovrätten f ick avgöra målet utan huvudförhandling och vilandeförklarat frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt.

6. Målet rör särskilt vilket utrymme som f inns att mot en parts begäran avgöra ett brottmål i hovrätten utan huvudförhandling, när också ett enskilt anspråk ska prövas.

Huvudförhandling i hovrätten

7. Huvudförhandlingen intar en central plats i det processrättsliga systemet. Detta gäller särskilt för processen i första instans. Trots det är utrymmet för att avgöra mål på handlingarna generellt sett relativt stort.

8. Regleringen om avgörande av tvistemål och brottmål utan huvudförhandling i hovrätten f inns i 50 kap. 13 § och 51 kap. 13 § RB. Bestämmelserna är fakultativa. Av båda paragraferna följer att ett mål alltid får avgöras utan huvudförhandling när prövningen inte rör själva saken eller när det är uppenbart att överklagandet är ogrundat. För tvistemål gäller också att detta får ske när klagandens ändringsyrkande har medgetts.

9. En allmän förutsättning för att ett mål ska kunna avgöras utan huvudförhandling är att det inte är nödvändigt att hålla en förhandling på grund av någon annan bestämmelse i rättegångsbalken, t.ex. för att det åberopas ny muntlig bevisning i hovrätten som ska tillåtas eller för att ytterligare frågor behöver ställas till någon som hörts vid tingsrätten (se 35 kap. 7 och 13 §§).

10. Sedan den s.k. EMR-reformen genomfördes gäller att muntlig bevisning i hovrätten som huvudregel ska läggas fram genom den videoupptagning som g jorts av förhöret i tingsrätten. Reformen har medfört att utrymmet för att avgöra ett mål i hovrätten utan huvudförhandling i praktiken har ökat. ( Jfr prop. 2004/05:131 s. 136 ff.)

11. Om saken kan utredas tillfredsställande får ett avgörande på handlingarna också ske när parterna har begärt det eller inte har någon invändning mot en sådan handläggning. Det har ansetts att den möjligheten ska tillämpas med särskild försiktighet i indispositiva tvistemål och brottmål som avser grova brott ( jfr Lars Welamson och Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, 5 uppl. 2016, s. 108 ff.). Domstolen har alltid ett ansvar för att den handläggningsform man beslutar om är lämplig.

12. Vid sidan av det nu redovisade utrymmet att avgöra mål utan huvudförhandling i hovrätten f inns ytterligare möjligheter enligt de särskilda förutsättningar som gäller för tvistemål respektive brottmål.

Närmare om avgörande utan huvudförhandling i hovrätten

Tvistemål

13. I tvistemål gäller att hovrätten alltid får avgöra målet utan huvudförhandling, om det är uppenbart att en sådan förhandling är obehövlig (50 kap. 13 § tredje stycket). Bestämmelsen ska tolkas restriktivt och med beaktande av 2 kap. 11 § andra stycket RF och artikel 6 i Europakonventionen.

14. Tillämpningsområdet för bestämmelsen i tredje stycket är begränsat med hänsyn till vad som i övrigt följer av 50 kap. 13 §. I den juridiska litteraturen har anförts att bestämmelsen får aktualitet främst i mål som rör renodlad rättstillämpning och där rättsfrågorna har getts en sådan belysning i tingsrätten eller vid förberedelsen i hovrätten att en huvudförhandling kan bedömas uppenbarligen inte tillföra något av värde. (Se Lars Welamson och Johan Munck a.a. s. 108 f.)

Brottmål

15. I brottmål gäller att hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling när åklagaren har överklagat till den tilltalades förmån, när en tilltalads ändringsyrkande har godtagits av motparten, och när det inte f inns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. En grundläggande förutsättning är att saken kan utredas tillfredsställande. (Se 51 kap. 13 § andra stycket.)

16. Vidare gäller i dessa fall att en huvudförhandling ska hållas när en part begär det, om det inte är obehövligt (se 51 kap. 13 § tredje stycket). När bestämmelsen infördes 1984 var kravet likalydande med det som fortfarande gäller för tvistemål; en förhandling skulle hållas om det inte var uppenbart obehövligt. Uppenbarhetskravet togs bort 2016 i samband med uppföljningen av EMR-reformen. Det ansågs vara alltför restriktivt och inte ge utrymme för de fördelar som reformen och den nya tekniken ger. (Se prop. 2015/16:39 s. 48 f.)

17. I förarbetena anges att en utgångspunkt bör vara att en huvudförhandling är obehövlig när en sådan har hållits i tingsrätten, någon ny bevisning inte har åberopats i hovrätten och målet inte rör någon allvarligare brottslighet. Detta förutsätter att det inte är befogat att hålla huvudförhandling av någon annan anledning, t.ex. när hovrättens prövning kommer att innefatta sakfrågor eller rättsfrågor som inte kan lösas på grundval av handlingarna i målet. Vid bedömningen av om en huvudförhandling är obehövlig ska hänsyn tas till den praxis som utvecklats av Europadomstolen om rätten till muntlig förhandling i överrätt. Det framhålls att det svenska hovrättsförfarandet är en överprövning av tingsrättens avgörande, inte en omprövning. (Se a. prop. s. 49 f. och 77.)

18. En inskränkning i möjligheten att avgöra ett brottmål utan huvudförhandling i hovrätten gäller när en talan om annat än ansvar för brott också ska prövas i brottmålet (se 51 kap. 13 § femte stycket). I sådana fall får målet avgöras utan huvudförhandling endast om talan i övrigt enligt vad som följer av 50 kap. 13 § kan avgöras utan att en huvudförhandling hålls. Det innebär att ett brottmål som innefattar ett tvistigt enskilt anspråk endast kan avgöras på handlingarna om det är uppenbart att en förhandling är obehövlig, i de fall en part motsätter sig det. Skulle situationen vara sådan att det är uppenbart att överklagandet i den delen är ogrundat hindrar det enskilda anspråket dock inte ett avgörande på handlingarna.

Europadomstolens praxis

19. Vid bedömningen av om det f inns förutsättningar att avgöra ett mål på handlingarna måste, som tidigare har berörts, hänsyn tas till de krav som följer av 2 kap. 11 § andra stycket RF och Europakonventionen.

20. I Europadomstolens praxis har karaktären av de frågor som ska behandlas i det enskilda fallet haft stor betydelse vid bedömningen av om en nationell domstol har kunnat avstå från muntlig förhandling med hänsyn till artikel 6 i Europakonventionen. När prövningen har innefattat trovärdighetsbedömningar eller när parterna har haft olika uppfattning om de faktiska omständigheterna har ansetts att det i regel f inns en rätt till muntlig förhandling. När en förhandling har hållits i första instans är kravet på förhandling i överrätten inte lika starkt.

21. I ett senare avgörande som rör Sverige har Europadomstolen godtagit att ett mål i överrätten har avg jorts på handlingarna och bl.a. beaktat att rätten haft tillgång till allt material från underinstanserna inklusive inspelningar av förhör (se Iselsten v. Sweden, no. 11320/05, 4 November 2008).

Prövningen av om en förhandling är obehövlig

22. I såväl tvistemål som brottmål ska kravet på att saken kan utredas tillfredsställande vara uppfyllt också i de fall där det är aktuellt att ta ställning till om målet kan avgöras utan huvudförhandling med tillämpning av tredje stycket i 50 kap. 13 § respektive 51 kap. 13 §. Bedömningen av om en förhandling är uppenbart obehövlig respektive obehövlig aktualiseras alltså först om denna grundläggande förutsättning är uppfylld.

23. Vid prövningen av om en förhandling är obehövlig måste parternas inställning tillmätas stor betydelse. Det följer redan av lagtextens utformning. Det som kännetecknar dessa situationer är att en part uttryckligen har begärt att en huvudförhandling hålls i hovrätten eller invänt mot ett avgörande på handlingarna sedan frågan om en sådan handläggning har uppkommit. Av uttalanden i både tidigare och senare förarbeten framgår att huvudregeln är att en huvudförhandling ska hållas även i hovrätten när en part begär det (se t.ex. a. prop. s. 48).

24. Det är svårt att ge några detaljerade anvisningar om när det är möjligt att mot en parts vilja avgöra ett mål på handlingarna i dessa fall. En helhetsbedömning måste göras där samtliga omständigheter i målet – i de delar som ska prövas av hovrätten – beaktas. Av betydelse vid den bedömningen är vad målet i hovrätten rör, karaktären av de frågor som ska prövas och de intressen som står på spel för den part som önskar en förhandling. Om det blir aktuellt för hovrätten att pröva omständigheter som inte har varit uppe i tingsrätten talar det för att hålla en förhandling. Om en part har svårigheter att ta till vara sin rätt, t.ex. genom att han eller hon saknar ombud, kan det också tala för en förhandling.

25. De skäl som en part för fram för att en förhandling ska hållas har givetvis betydelse. Domstolen ska dock alltid göra en egen bedömning och beakta även andra relevanta omständigheter. Denna bedömning bör göras med utgångspunkt i att hovrätternas uppgift är att överpröva överklagade avgöranden, inte göra en fullständig omprövning. Objektivt sett berättigade krav från en part att få lägga fram sin sak för den domstol som i praktiken kan ha sista ordet måste samtidigt beaktas.

26. Mot bakgrund av att bestämmelsen avseende brottmål inte innebär något krav på att en förhandling ska vara uppenbart obehövlig är utrymmet för att gå emot en parts önskemål något större i brottmål än vad som gäller för tvistemål. Detta får anses gälla även om man beaktar de särskilda förutsättningarna i 51 kap. 13 § andra stycket. En begränsning är dock att möjligheterna att avgöra ett brottmål på handlingarna inte ska användas när det är fråga om allvarligare brott (se a. prop. s. 48 och jfr Lars Welamson och Johan Munck a.a. s.110). Dessutom följer av femte stycket att det strängare kravet gäller när hovrätten ska pröva även annat än ansvar för brott (se p. 18).

27. För tvistemålen gäller alltså ett strängare krav. Det ska vara uppenbart obehövligt att hålla en huvudförhandling för att domstolen ska kunna gå emot en parts önskemål. En klar situation när så är fallet är när en part i obstruktionssyfte vägrar gå med på att målet avgörs på handlingarna. En förhandling kan också vara uppenbart obehövlig när det är fråga om en renodlad rättstillämpning i hovrätten och rättsfrågorna blivit väl belysta i tingsrätten. Att de omständigheter som parterna gör gällande – faktiska och rättsliga – måste vara så väl utredda att inga avgörande oklarheter f inns följer redan av kravet i 50 kap. 13 § andra stycket om att saken ska kunna utredas tillfredsställande.

28. Som en del av den prövning som ska göras måste domstolen också beakta att kraven på en rättvis rättegång kan medföra att särskilda hänsyn behöver tas. Ett sådant exempel är att en huvudförhandling ofta måste hållas i hovrätten för att uppfylla dessa krav när någon förhandling inte har hållits i tingsrätten.

Bedömningen i detta fall

29. S.B. dömdes i tingsrätten för grov skadegörelse till villkorlig dom och dagsböter. Vidare skulle hon betala skadestånd till Stockholms stad med ca 280 000 kr. Hennes överklagande till hovrätten rörde ansvarsfrågan, rubriceringsfrågan och skadeståndet.

30. Hovrätten skulle inte pröva någon ny bevisning eller några nya omständigheter. Redan målets karaktär talade emellertid för att en huvudförhandling inte kunde anses obehövlig enligt 51 kap. 13 § tredje stycket när S.B. önskade en förhandling. Särskilt när omständigheterna i ett mål avviker från det vanliga, som är fallet här, kan det vara viktigt för en part att få möjlighet att framträda personligen inför rätten och, själv eller genom ombud, lägga fram sin sak.

31. Avgörande för om målet i detta fall kunde avgöras på handlingarna var emellertid att även frågan om skadestånd skulle prövas i hovrätten. Det innebär att målet i sin helhet f ick avgöras på handlingarna endast om en förhandling kunde anses uppenbart obehövlig (se p. 18 och 26).

32. S.B:s invändningar mot det skadestånd som Stockholms stad begärde var flera och tingsrättens prövning av dem innefattade ställningstaganden som inte var helt okomplicerade. Förutsättningarna var därmed inte sådana att ett avgörande på handlingarna var möjligt, när S.B. hade invänt mot detta.

33. Den i prövningstillståndet ställda frågan ska alltså besvaras på så sätt att det inte har funnits förutsättningar för hovrätten att avgöra målet utan huvudförhandling. Vid den bedömningen ska prövningstillstånd meddelas för målet i övrigt.

34. Hovrättens handläggning har utg jort ett sådant rättegångsfel att domen ska undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för ny behandling.

DOMSLUT

HD förklarar att det har saknats förutsättningar för hovrätten att avgöra målet utan huvudförhandling.

HD meddelar prövningstillstånd i de delar som målet förklarats vilande, undanröjer hovrättens dom och återförvisar målet till hovrätten för ny behandling.