Utvisning och anknytning III

Tingsrätten (ordförande rådmannen Britta Ekström) anförde följande i dom den 2 augusti 2024.

Skäl

Skuld

Åklagarens och målsägandens gärningspåståenden är bevisade i objektiv mening

På anförda skäl fann tingsrätten att det i objektivt hänseende var bevisat att S.B. hade gjort sig skyldig till försök till mord.

Invändningen om nödvärn

Tingsrätten fann på anförda skäl attS.B. inte kunde gå fri från ansvar på grund av nödvärn.

Frågan om uppsåt

Tingsrätten fann på anförda skäl att det var ställt utom rimligt tvivel att S.B. begick gärningen med avsiktsuppsåt.

Rubricering av brottet

Utgångspunkten är att uppsåtligt dödande ska bedömas som mord. Är brottet med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt döms i stället för dråp. Gränsdragningen mellan brotten har prövats i bl.a. rättsfallet NJA 2016 s. 809 (”Mordet i Solursparken”). Samma överväganden bör göras när det är fråga om uppsåtliga försök att beröva en annan person livet.

Det har inte varit fråga om en nödvärnssituation och det har inte förekommit någon provokation som kan beaktas. Dessa omständigheter talar för att brottet ska bedömas som försök till mord. Det har inte framkommit förmildrande omständigheter som gör att gärningen ska bedömas på ett annat sätt. S.B. ska därför dömas för försök till mord.

Påföljd

S.B. förekommer under åtta avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes den 27 september 2023 av denna tingsrätt för narkotikabrott till fängelse tio månader varvid även tidigare villkorligt medgiven frihet förklarades förverkad. Domen fastställdes av Göta hovrätt i dom den 18 juni 2024. Fängelsestraffet har börjat verkställas.

S.B. ska dömas till ny påföljd för det nu aktuella brottet, försök till mord. Brottet är att se som ett nytt brott vid tillämpningen av 34 kap. 1 § första stycket BrB (se rättsfallet NJA 2018 s. 574 ”Brevinkastet”).

Straffskalan för mord är fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Straffvärdet för ett försöksbrott är normalt lägre än straffvärdet för motsvarande fullbordat brott och straffet kan sättas under minimistraffet. Utgångspunkten vid straffvärdebedömningen bör vara att straffvärdet för fullbordat mordbrott nu får anses vara sexton år om det finns varken förmildrande eller försvårande omständigheter (se rättsfallet NJA 2021 s. 32 ”Mordet med kökskniven”). Vid bedömningen ska det tas hänsyn till hur stor den konkreta faran varit för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan och hur långt handlandet fortskridit. Annat som kan påverka är om gärningsmannen gjort allt som krävs för att den brottsliga effekten ska inträda jämte vilket uppsåt som har förelegat.

Det här aktuella försöksbrottet har varit mycket nära att fullbordas. S.B. hade gjort allt som krävdes för detta, och att det inte blev så berodde på att vittnen larmade och ambulans snabbt kom till brottsplatsen så att A.T. kunde komma under vård. Som angetts ovan är det bevisat att S.B. begick brottet med avsiktsuppsåt. Det har inte varit fråga om en nödvärnssituation och inte förekommit någon provokation som kan beaktas. Det får dock i sammanhanget ändå ses som i viss mån förmildrande att det varit ett kort händelseförlopp och endast ett hugg som utdelats, att brottet inte har föregåtts av planering utan snarare synes ha varit impulsstyrt samt att motivet inte har klarlagts. Mot bakgrund av nu anförda omständigheter bedömer tingsrätten att brottets straffvärde motsvarar fängelse i fjorton år. Det höga straffvärdet gör att annan påföljd än fängelse är utesluten. Det har inte framkommit omständigheter som motiverar att fängelsestraffets längd bestäms till annat än straffvärdet.

Utvisning

Brottets straffvärde och påföljden som S.B. döms till gör att de allmänna förutsättningarna för utvisning enligt 8 a kap. 1 § utlänningslagen är uppfyllda. På grund av brottets höga straffvärde är även kravet som uppställs i 8 a kap. 5 § 1 utlänningslagen uppfyllt. Vad tingsrätten härefter ska ta ställning till är om S.B:s anknytning till Sverige talar mot att utvisning sker och om det föreligger något hinder mot att ett utvisningsbeslut verkställs (se 8 a kap. 2 § och 3 § utlänningslagen). Med hänsyn till att S.B. har vistats i Sverige sedan han föddes bör enligt tingsrättens mening hänsyn tas även till sådana omständigheter som enligt 8 a kap. 7 § utlänningslagen ska beaktas när en domstol överväger att utvisa en person som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige fastän S.B. inte har eller har ansökt om sådan ställning. Detta kan ske vid bedömningen av S.B:s anknytning till Sverige och vid den proportionalitetsbedömning som ska göras, se mera nedan.

De nu gällande reglerna om utvisning på grund av brott trädde i kraft den 1 augusti 2022. Lagstiftarens syfte med regleringen var att det ska vara möjligt att i fler fall än tidigare utvisa utlänningar som begår brott.

I förarbetena uttalades bl.a. följande om den prövning som ska göras enligt 8 a kap. 2 § utlänningslagen (se prop. 2021/22:224 s. 125 f.). Inom ramen för domstolens bedömning av utlänningens etablering i det svenska samhället ska bl.a. arbets-, boende- och familjeförhållanden beaktas. Om utlänningen har barn i Sverige ska – liksom tidigare – barnets behov av kontakt med denne särskilt beaktas. Även tiden för utlänningens vistelse i Sverige och i vilken mån denne behärskar svenska språket ska vägas in i bedömningen.

Vistelsetiden har normalt större betydelse när det gäller en person som kommit hit i unga år än för den som vistats här endast under en senare period i livet, och som således levt större delen av sitt liv i ett annat land. Även utlänningens ålder vid ankomsten till Sverige kan alltså ha betydelse. Detta gäller inte minst i de fall domstolen konstaterar att en utlänning uppfyller de kvalificerade förutsättningarna i 5 §. Uppräkningen av de särskilda omständigheter som anges i förarbetena och som kan ha betydelse vid prövningen är inte avsedd att vara uttömmande. Bedömningen av utlänningens etablering i Sverige kan inte grundas på enskildheter och ytterst blir det fråga om en helhetsbedömning i det enskilda fallet av vilken vikt som ska läggas vid de olika omständigheter som har betydelse för utvisningsfrågan och hur dessa ska vägas mot varandra. Skälen för utvisning ska alltså vägas mot de skäl hänförliga till utlänningens personliga förhållanden som talar däremot. Att utvisningen ska vara proportionerlig följer även av bl.a. Europakonventionen (artikel 8).

Vidare uttalades (se a. prop. s. 127) att ju högre straffvärdet är desto starkare måste anknytningen vara för att utvisning inte ska ske samt att när straffvärdet vida överstiger straffvärdegränsen i 1 § (fängelse sex månader) bör utgångspunkten vara att utvisning ska ske om inte mycket starka skäl talar i motsatt riktning. Det anges att så kan bl.a. vara fallet om avlägsnandet skulle innebära ett avsevärt ingrepp i utlänningens familjeliv som går utöver det ingrepp som en utvisning regelmässigt innebär.

Europadomstolen har i flera mål tagit ställning till frågan om utvisning på grund av brott kan innefatta en kränkning av rätten till respekt för privat- och familjelivet (artikel 8 i Europakonventionen) och har därvid, för att avgöra om utvisningen kan anses nödvändig, vägt framför allt brottet art och svårhetsgrad mot utlänningens vistelsetid i det land varifrån utvisning skett, dennes familjerelationer där och familjens möjligheter att leva tillsammans i ett annat land. I flera av de mål där Europadomstolen prövat om en utvisning på grund av brott varit förenlig med artikel 8 har omständigheterna varit sådana att utlänningen vistats i uppehållslandet sedan tidig barndom eller rentav fötts där. Domstolen har beträffande dessa fall uttalat att artikel 8 visserligen inte innefattar något absolut skydd mot utvisning för någon kategori av utlänningar men att det under sådana omständigheter krävs mycket starka skäl för att rättfärdiga en utvisning. (Se om detta SOU 2021:61, s. 89 ff.)

Tingsrätten gör följande bedömning.

S.B. har gjort sig skyldig till ett synnerligen grovt brott som inneburit ett angrepp mot en annan persons liv. Av utredningen framgår att han tidigare har gjort sig skyldig till bl.a. narkotikabrott och misshandel. Frivården har bedömt att hans attityder och värderingar samt oordnade sociala situation talar för ett övervakningsbehov. Det finns således en risk för att han återfaller i brott.

Följande har framkommit om S.B. personliga förhållanden. Han är medborgare i Irak men född i Sverige och uppvuxen i Skövde. Han är 32 år. Han har uppgett att han aldrig har varit i Irak och att han inte kan språket som talas där. Det har dock framkommit att han talar inte bara svenska utan också assyriska. Han beviljades den 15 februari 1993 permanent uppehållstillstånd på grund av anknytning till sina föräldrar. Hans föräldrar är numera skilda. Han har två yngre syskon födda 1994 respektive 2000. Han har goda relationer med samtliga inom familjen. Han är ensamstående och har inga barn. Han har en god skolunderbyggnad och har gått ut gymnasiet. Han har arbetat som kioskbiträde, pizzabagare, lagerarbetare och truckförare och har haft inkomster från arbete åren 2014–2018 och 2022–2023. Att han inte deklarerade några inkomster åren 2019–2021 har han förklarat med att han de åren levde på besparingar och pokerspel på nätet. Den senaste anställningen han hade upphörde i samband med att företaget avslutade verksamheten vid den ort där han hade en projektanställning. Han har berättat att han strax innan han greps hade blivit erbjuden att få tillbaka sitt gamla jobb som truckförare. Åklagaren har visat på att S.B. under åren 2022–2024 haft ingående respektive utgående betalningar via Swish på sammanlagt 689 400 kr respektive 313 195 kr. S.B. har förklarat att det är betalningar till och från vänner som han angett namnen på. Han är aktuell hos Kronofogden med skulder på ca 214 000 kr. Han har ingen bostad efter att han och hans tidigare flickvän separerat och han har sitt boende tillfälligt hos sin mor. Han brukade hasch fram till sommaren 2023 och är därefter enligt egen uppgift drogfri.

I förevarande fall är brottets art och straffvärde sådant att skälen för utvisning är mycket starka. Med hänsyn till styrkan i dessa skäl måste S.B:s anknytning till Sverige ha en alldeles särskild tyngd för att utvisning inte ska ske. I den frågan gör tingsrätten följande överväganden.

De tidigare gällande reglerna om utvisning på grund av brott utgick från att utlänningar efter en viss tid i Sverige blivit integrerade i det svenska samhället och att en utvisning utgör ett större ingrepp för den som rotat sig i landet än för den som inte har några starkare bindningar hit. För utlänningar som kommit till Sverige före femton års ålder och vid tiden för åtals väckande vistats här sedan minst fem år fanns det ett absolut förbud mot utvisning, vilket motiverades med att den som kommit hit som barn och fått större delen av sitt liv präglat av förhållandena här inte borde avlägsnas från landet på grund av brott. Som framgått ger de nu gällande reglerna uttryck för ett annat synsätt, vilket innebär att vistelsetiden inte längre ska ges samma självständiga betydelse utan i stället vägas samman och samverka med de övriga omständigheter som kan vara av betydelse vid bedömningen av utlänningens etablering i det svenska samhället.

Det som nu anförts leder till slutsatsen att det förhållandet att S.B. har levt hela sitt liv i Sverige inte ensamt med tillräcklig styrka talar mot utvisning. Vad som framkommit om att han talar svenska, att han under flera år haft arbete och inkomster samt att han – som vuxen man – har sina föräldrar och syskon här i landet är vidare inte av beskaffenhet att på ett avgörande sätt inverka på bedömningen av hans anknytning till Sverige. Att han saknar egen bostad och under perioder har saknat arbete och under i vart fall tre år inte deklarerat inkomster är omständigheter som talar för att han har levt utanför det vanliga samhället. I samma riktning talar de förhållandena att han upprepade gånger har lagförts för ringa narkotikabrott och på senare tid även för narkotikabrott av normalgraden samt att han under åren 2022–2024 fått respektive gjort betalningar på sammanlagt mycket stora belopp via Swish. På grund härav gör tingsrätten bedömningen att S.B. numera har en försvagad faktisk etablering i det svenska samhället.

Med hänsyn till det som har redovisats ovan leder en avvägning mellan å ena sidan skälen för utvisning och å andra sidan S.B:s anknytning till Sverige till att omständigheterna kring hans person inte med tillräcklig styrka talar mot utvisning. Brottet han döms för har skett en vardagsförmiddag på allmän plats i ett bostadsområde, vilket ger vid handen att S.B. utgör ett reellt och tillräckligt allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet. Även med beaktande av att S.B. inte varit i Irak, inte talar språket där och synes sakna band till Irak är det, med hänsyn till det synnerligen allvarliga brott han gjort sig skyldig till, proportionerligt att utvisa honom. Enligt yttrande från Migrationsverket finns det inte hinder mot att verkställa ett utvisningsbeslut. Åklagarens yrkande om utvisning ska därför bifallas.

Ett beslut om utvisning på grund av brott ska innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning, och vid straffvärden som motsvarar fängelse från två år och uppåt ska återreseförbudet normalt inte tidsbegränsas (se 8 a kap. 10 § första stycket och 11 § första stycket utlänningslagen). Det har inte framkommit tillräckliga skäl för att i det här fallet tidsbegränsa återreseförbudet enligt 8 a kap. 11 § andra stycket utlänningslagen.

Skadestånd

Brottet som S.B. har begått mot A.T. innebär en mycket allvarlig integritetskränkning och berättigar A.T. till kränkningsersättning. Tingsrätten bedömer att yrkat belopp är skäligt.

Av utredningen framgår att A.T. har vårdats inneliggande på sjukhus i tolv dagar efter att han fick skadan och även någon/några dagar vid ett senare tillfälle samt att han ännu inte är fullt återställd. Tingsrätten bedömer därför att även vad han yrkat som ersättning för sveda och värk är skäligt.

Utredningen visar att det inte varit fråga om någon nödvärnssituation och att det inte förekommit någon provokation som ska beaktas. Det föreligger därför inte skäl för jämkning. A.T:s skadeståndsyrkande ska således bifallas.

Övriga frågor

Domslut

Tingsrätten dömde S.B. för försök till mord enligt 3 kap. 1 § och 11 § samt 23 kap. 1 § BrB till fängelse 14 år. Ny påföljd hade bestämts för den nya brottsligheten (34 kap. 1 § första stycket BrB).

S.B. utvisades ur Sverige och förbjöds att återvända hit. Överträdelse av förbudet kunde medföra fängelse i högst 1 år.

S.B. skulle betala skadestånd till A.T. med 261 496 kr jämte ränta.

Tingsrätten förordnade vidare om förverkande och beslag samt om avgift till brottsofferfonden.

Hovrätten (hovrättsrådet Ulrik Lönnmyr, tf. hovrättsrådet Robert Gerdin och tf. hovrättsassessorn Gottfrid Abresparr, referent, samt två nämndemän) anförde följande i dom den 7 februari 2025.

Hovrättens domskäl

S.B. ska dömas för försök till mord

Tingsrätten har utförligt redogjort för utredningen och hur denna har värderats. I hovrätten har S.B. åberopat bevisning som bl.a. visar att A.T. varit inblandad i en konflikt med en annan person vid ett tidigare tillfälle, att A.T. dömts för grovt olaga hot med anledning av detta samt att A.T. vid det tillfället hållit tillhyggen i sin vänstra hand. S.B. har även lagt fram vissa kartbilder jämte bilder och filmer från platsen för gärningen samt i tilläggsförhör visat hur det enligt hans mening gick till när A.T. fick kniven i sig.

Hovrätten instämmer, även med beaktande av den tillkommande bevisningen, i alla delar i tingsrättens bedömningar av vad som är bevisat i målet. Även hovrätten finner alltså bevisat att S.B. har gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Av de skäl som tingsrätten har angett ska gärningen rubriceras som försök till mord.

A.T. har rätt till skadestånd

Hovrätten gör inte någon annan bedömning än tingsrätten beträffande om A.T. har rätt till skadestånd och i fråga om de yrkade beloppens storlek.

Tingsrättens domslut ska därför fastställas i den här delen.

Påföljden bestäms till fängelse 12 år

Enligt 29 kap. 1 § BrB ska vid bedömningen av straffvärdet beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som denne haft. Straffvärdet av ett försöksbrott är normalt lägre än straffvärdet för motsvarande fullbordat brott. Inom ramen för den tillämpliga straffskalan påverkas straffvärdet av försöksbrott av flera faktorer. En sådan är hur stor den konkreta faran har varit för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan. En annan är hur långt handlandet fortskridit. Har gärningsmannen gjort allt som förutsätts för att den brottsliga effekten ska inträda är straffvärdet allmänt sett högre än om det har återstått något för gärningsmannen att göra för att brottet skulle ha fullbordats. Straffvärdet påverkas även av vilken grad av uppsåt gärningsmannen haft.

I det här fallet har faran för brottets fullbordan varit mycket stor. S.B. har gjort allt som krävts för att brottet skulle fullbordas. A.T. har också till följd av gärningen orsakats ett allvarligt lidande och det är inte klarlagt om hans hjärta kommer återfå full funktion. Det är vid bedömningen av straffvärdet dessutom försvårande att gärningen begåtts med avsiktsuppsåt. Det ska dock samtidigt beaktas att det varit fråga om ett kort och impulsstyrt händelseförlopp. Vidare har motivet till gärningen inte blivit klarlagt och även om det inte varit fråga om en sådan provokation som avses i 29 kap. 3 § BrB kan det inte bortses från att A.T. och [en annan person] kommit till platsen för att på något sätt konfrontera S.B., som inledningsvis verkar ha försökt undvika dem.

Normalstraffet för fullbordat mord utan försvårande eller förmildrande omständigheter anses ha ett straffvärde motsvarande 16 års fängelse. För försök till mord har påföljden i vissa fall bestämts till 14 års fängelse. Det har då oftast varit fråga om försök till mord där omständigheterna varit påtagligt försvårande. Även om det i detta fall finns försvårande omständigheter – särskilt hur nära brottet varit att fullbordas – anser inte hovrätten att omständigheterna är så påtagligt försvårande att gärningen motiverar ett straffvärde om 14 års fängelse. Hovrätten bedömer att straffvärdet för gärningen i stället motsvarar fängelse i tolv år. Någon annan påföljd än fängelse är utesluten.

S.B. ska utvisas utan begränsning i tiden

Hovrätten ansluter sig till det som tingsrätten har angett om förutsättningarna för att utvisa S.B. Innebörden av reglerna i utlänningslagen är, enligt vad som kan utläsas av förarbetena, att någon som gör sig skyldig till ett så allvarligt brott som försök till mord som utgångspunkt ska utvisas, om inte mycket starka skäl talar däremot.

Det yttersta skyddet mot utvisning finns i artikel 8 i Europakonventionen. Artikeln utgör ett skydd för den enskildes privat- och familjeliv. Ett beslut om utvisning kan under vissa förutsättningar för den som har familj utgöra ett otillåtet ingrepp i utlänningens och övriga familjemedlemmars privat- och familjeliv. Så kan också vara fallet om den utvisade av andra skäl har tillräckligt stark anknytning till landet. Europadomstolen har uttalat att det, mot bakgrund av innehållet i artikel 8, krävs mycket starka skäl för att rättfärdiga en utvisning av någon som fötts eller kommit till landet i tidig barndom (se Maslov mot Österrike p. 75). I ett fall som detta måste domstolen alltså göra en avvägning mellan de tungt vägande omständigheter mot utvisning som födelselandet och vistelsetiden utgör å ena sidan och det starka skäl för utvisning som försök till mord utgör å andra sidan.

Europadomstolen har i flera avgöranden funnit att utvisning kan ske utan hinder av artikel 8 när det varit fråga om grova brott eller upprepad brottslighet av relativt allvarligt slag, trots att det har varit fråga om långa vistelsetider i landet och barn som indirekt berörts av utvisningen. Utvisning har kunnat ske även vid mindre grova brott än försök till mord, som t.ex. grov misshandel, rån, grova narkotikabrott och våldtäkt (se bl.a. Levakovic mot Danmark, Maslov mot Österrike och Ndidi mot Förenade Kungariket).

Det saknas vägledande praxis från svenska domstolar avseende förutsättningarna för utvisning vid mycket allvarliga brott när utlänningen har vistats i landet länge och sedan unga år, samt saknar anknytning till landet denne ska utvisas till. HD har nyligen meddelat prövningstillstånd i två mål rörande denna fråga (B 7807-24 och B 2849-24). Det kan noteras att underinstanserna beslutade om utvisning i bägge fallen (Svea hovrätts dom den 23 september 2024 i mål B 7253-24 och Göta hovrätts dom den 26 mars 2024 i mål B 467-24).

Tingsrätten har utförligt redogjort för S.B:s personliga förhållanden som har betydelse för bedömningen i utvisningsfrågan. I likhet med tingsrätten anser hovrätten att det tyngst vägande skälet mot utvisning är att S.B. är född och uppvuxen i Sverige och har bott här hela sitt liv. Han är för närvarande 33 år. Såvitt framkommit saknar han anknytning till mottagarlandet och han talar inte heller språket där. Han har genomgått utbildning i Sverige upp till gymnasiet och har tidigare varit etablerad på arbetsmarknaden och haft egen bostad. Under de senaste åren fram till nu aktuell gärning har han emellertid haft en försvagad faktisk etablering på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Att han tidigare dömts för narkotikabrott till fängelse i tio månader och för misshandel till fängelse i två månader har också betydelse. Under dessa förhållanden kan S.B. inte anses ha en tillräckligt stark etablering i Sverige för att det, vid ett så allvarligt brott som det nu är fråga om, ska medföra hinder mot utvisning. Hovrätten ansluter sig därför till tingsrättens bedömning att S.B. ska utvisas. Mot bakgrund av brottets allvar finns det inte heller tillräckliga skäl för att tidsbegränsa återreseförbudet.

Häktning

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bestämmer fängelsestraffets längd till 12 år.

I övrigt gäller tingsrättens domslut.

Hovrätten förordnade vidare om häktning och beslag.