NJA 2018 s. 574
Rubricering i mål om misshandel. Även fråga om tillämpning av 34 kap. Brottsbalken.
Uddevalla tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Uddevalla tingsrätt åtal mot N.L. och R.W. för grov misshandel enligt följande gärningsbeskrivning.
R.W. och N.L. har tillsammans och i samförstånd misshandlat F.S. genom att kasta in ett antänt pyrotekniskt föremål i form av en smällare genom brevinkastet till F.S:s lägenhet när F.S. befann sig på andra sidan ytterdörren. Smällaren exploderade en kort tid efter det att den kastats in genom brevinkastet inne i F.S:s lägenhet och då F.S. höll den i handen. Det hände den 2 januari 2017 på Walkeskroken 5 d, Uddevalla, Uddevalla kommun. F.S. fick förutom smärta även flera allvarliga skador på sin högra hand i form av bl.a. sönderslitning av högra tummens yttre del, mjukdelsskador, nagelskador, frakturer, sårskador, sen- och ligamentsskador samt även skada på den vänstra trumhinnan i form av hål i trumhinnan samt en lindrig hörselnedsättning. Explosionen har även orsakat skador på brevinkast och dörr uppgående till 3 100 kr.
Brottet bör bedömas som grovt eftersom R.W. och N.L. visade särskild hänsynslöshet och råhet genom att kasta ned ett antänt pyrotekniskt föremål samt också orsakade F.S. svår kroppsskada som till viss del kommer att vara bestående.
R.W. och N.L. begick gärningen med uppsåt.
I andra hand yrkade åklagaren ansvar för olaga hot, grovt brott, och vållande till kroppsskada, grovt brott.
F.S. biträdde åtalet och yrkade skadestånd av N.L. och R.W. solidariskt med 50 000 kr, avseende kränkning, jämte ränta.
Bostadsstiftelsen Uddevallahem yrkade skadestånd med 3 100 kr för reparation av skadad dörr och brevinkast.
N.L. och R.W. förnekade brott.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Catrin Ångman) meddelade dom den 3 mars 2017.
I domen antecknades inledningsvis som ostridigt bl.a. att N.L. och R.W. var samboende sedan cirka ett halvår, att R.W. och F.S. tidigare hade varit ett par under tre år samt att F.S. dagen för den åtalade händelsen via sms hade skickat en sexuell invit till R.W., som hade avvisat den.
F.S. uppgav vid målsägandeförhör följande. På kvällen dök plötsligt R.W. upp utanför hennes dörr och ville komma in. Hon upplevde att han betedde sig underligt bland annat genom att han stod med ryggen till dörrens tittöga. Eftersom det hela kändes skumt släppte hon inte in honom utan de pratade genom dörren med varandra. R.W:s besök utanför dörren varade i cirka fem minuter varefter hon iakttog honom genom dörrens tittöga när han gick nerför trappan. Hon ringde upp C.S. i samband därmed och hon tittade också ut genom köksfönstret och trodde att hon såg honom kliva in i en bil som var placerad på relativt stort avstånd från hennes fönster. När hon därefter tittade ut genom dörrens titthål igen såg hon R.W. återvända uppför trappan nu i sällskap med ytterligare en person som hukade sig och gömde sig bakom hissen. Hon hörde R.W. säga "jag vet att hon är hemma" varefter han och den andra personen ställde sig på var sin sida om dörren. Hon såg då tydligt N.L:s ansikte. Hon såg också att det var R.W. Hon var oerhört rädd och höll i låsvredet eftersom hon trodde att de tänkte bryta sig in och göra henne illa. Hon skrek åt dem att gå därifrån varefter de släppte ner något i brevlådan. Hon trodde att det pyrande föremålet kunde vara någon farlig gas. Eftersom R.W. och N.L. befann sig på andra sidan dörren vågade hon inte öppna den och tog därför upp det inkastade föremålet och försökte få ut det genom brevinkastet. Föremålet briserade i hennes hand som fanns i brevinkastet. Under hela händelseförloppet hade hon telefonkontakt med C.S. Explosionen orsakade en fruktansvärd smärta och det ringde i öronen. Brandlarmet gick igång och när hon såg att R.W. och N.L. sprang från platsen öppnade hon dörren och grannarna kom till undsättning. Hon var i chock och hörde inte vad folk runt henne sa. Ambulans tillkallades och hon blev förd till Sahlgrenska där hon opererades i handen. Handen är inte återställd och hennes trumhinna skadades. Hon har också orsakats en permanent hörselnedsättning. Efter händelsen har hon haft mycket smärta och hon har också mått psykiskt mycket dåligt, med sömnproblem, panikångest och mörkerrädsla. Hon är säker på att det var R.W. och N.L. som var på plats och släppte ner smällaren i brevinkastet.
DOMSKÄL
Tingsrätten anförde att F.S. hade gjort ett trovärdigt intryck på tingsrätten och att hennes redogörelse hade fått ett mycket starkt stöd av de uppgifter som C.S. hade lämnat vid vittnesförhör. Vid en samlad bedömning fann tingsrätten att F.S:s uppgifter tillsammans med den övriga utredningen var tillräckliga för att motbevisa de tilltalades uppgifter och att det var styrkt att det var R.W. som tillsammans med N.L. hade stått utanför F.S:s bostad den aktuella kvällen och släppt ner smällaren i brevinkastet.
Enligt tingsrätten var det genom utredningen klarlagt att den smällare som hade kastats in hos F.S. var av samma slag som en smällare som hade återfunnits i N.L:s jackficka, en s.k. Dum Bum. Härom anförde tingsrätten vidare. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har i sitt utlåtande om den beslagtagna smällaren, den s.k. Dum Bumen, angett att den är ett knallskott tillverkat i Kina och är kategoriserad F3 enligt EUdirektiv 2013/29/EU. Nämnda kategori är fyrverkeri med medelhög skadepotential som endast är avsett för användning utomhus på öppna områden. Tillverkaren har angett ett säkerhetsavstånd utomhus om 25 meter. Myndigheten har vidare konstaterat att om pjäsen innesluts eller avfyras inomhus uppkommer stor risk för person- och egendomsskador. Av utlåtandet framgår också att om det är en s.k. Dum Bum som släppts in i lägenheten har de skador som uppkommit varit förväntade och att en allvarlig hörselskada i det närmaste varit oundviklig för en person som befinner sig mindre än en meter från explosionen.
Härefter anförde tingsrätten.
Har R.W. och N.L. haft uppsåt i förhållande till den skada som orsakats F.S.? När det gäller frågan om N.L:s och R.W:s uppsåt anser tingsrätten att utredningen inte ger stöd för att de tilltalade hade direkt uppsåt att orsaka F.S. de allvarliga skador som hon ådragit sig även om det får anses uppenbart att de kom till platsen i avsikt att skada eller i vart fall skrämma F.S.
Frågan är då om det förelåg ett likgiltighetsuppsåt, dvs. om det är visat att N.L. och R.W. dels insåg att det förelåg en risk för att gärningen skulle medföra effekten att F.S. skulle åsamkas allvarliga skador, dels var likgiltig inför att effekten skulle förverkligas. Utgångspunkten för denna bedömning ska vara omständigheterna vid gärningen. Om gärningsmannen varit medveten om att det förelåg en mycket hög sannolikhet för att en viss effekt skulle inträda, anses likgiltighet ha förelegat redan på grund av detta. I övriga fall, då risken inte varit mycket hög men ändå avsevärd, kan omständigheter såsom hänsynslöst beteende eller upprörd sinnesstämning tala för att gärningsmannen varit likgiltig. Är risken enligt gärningsmannens uppfattning inte avsevärd anses uppsåt vanligtvis inte föreligga. När det gäller våldsbrott mot person, är ofta själva angreppssättet och den effekt som detta typiskt sett är ägnat att orsaka av avgörande betydelse för uppsåtsbedömningen. Har någon till exempel medvetet använt ett livsfarligt vapen mot en annan på ett sätt som typiskt sett är ägnat att förorsaka denne skada, talar som regel förhållandena starkt för att gärningsmannen också varit likgiltig för om offret skulle skadas.
Den smällare som använts har haft en sådan sprängkraft att inneslutning eller avfyrning inomhus har inneburit en stor risk för person- och egendomsskador även om F.S. inte hade plockat upp smällaren. Det får också anses allmänt veterligt att så kallade nyårssmällare orsakar allvarliga personskador varje år oftast genom olika typer av felaktiga handhavanden som till exempel genom att inte hålla tillräckligt säkerhetsavstånd eller genom att böja sig fram och titta på en fyrverkeripjäs. Att en antänd smällare av den storlek det var fråga om som dessutom briserar inomhus kan orsaka allvarliga skador måste R.W. och N.L. ha insett. Den omständigheten att F.S. stod vid dörren och ropade innebär också att R.W. och N.L. insåg att hon stod vid dörren. Att det därmed fanns en avsevärd risk för att hon på ett eller annat sätt skulle tillfogas en allvarlig kroppsskada av smällaren måste stått klart för N.L. och R.W. Det faktum att de trots dessa omständigheter släppte ner en antänd smällare visar att de i vilket fall var likgiltiga för om F.S. skulle tillfogas en allvarlig skada. De ska därför dömas för en uppsåtlig misshandel.
Hur ska gärningen bedömas?
När det gäller frågan om hur gärningen ska bedömas beaktar tingsrätten dels att misshandeln skett med antänt sprängämne som kastades in i en liten lägenhet. F.S. har också orsakats bestående skada och långvarig smärta. Gärningen har dessutom ägt rum i F.S:s hem, en plats där hon haft anledning att känna sig extra trygg. Mot denna bakgrund ska brottet på de av åklagaren angivna skälen rubriceras som grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket BrB.
Tingsrätten behandlade härefter andra åtalspunkter och kom fram till att R.W. skulle dömas för rattfylleri och för ringa narkotikabrott i två fall samt N.L. för ringa narkotikabrott i två fall.
När det gällde att bestämma påföljden fann tingsrätten att den grova misshandel som de tilltalade hade gjort sig skyldiga till var ett brott av sådan art och hade ett så högt straffvärde att någon annan påföljd än fängelse inte kunde komma i fråga. Vid straffmätningen beaktade tingsrätten den skada som orsakats, att brottet föregåtts av viss planering samt dessutom skett i målsägandens bostad där hon haft anledning att känna trygghet.
DOMSLUT
Tingsrätten dömde N.L. för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket BrB och ringa narkotikabrott enligt 1 § första stycket 6 och 2 §narkotikastrafflagen (1968:64) samt R.W. för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket BrB, rattfylleri enligt 4 § andra stycket trafikbrottslagen (1951:649) och ringa narkotikabrott enligt 1 § första stycket 6 och 2 §narkotikastrafflagen. Påföljden bestämdes för var och en av dem till fängelse 1 år 2 månader.
N.L. och R.W. ålades att solidariskt utge skadestånd till F.S. med 40 000 kr jämte ränta och till Bostadsstiftelsen Uddevallahem med 3 100 kr jämte ränta.
Hovrätten för Västra Sverige
N.L. och R.W. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige.
N.L. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för grov misshandel och bestämma påföljden till böter. I andra hand yrkade hon att hovrätten skulle bedöma gärningen som vållande till kroppsskada och sätta ned påföljden. Under alla förhållanden yrkade hon strafflindring och att F.S:s och Bostadsstiftelsen Uddevallahems yrkanden om skadestånd skulle ogillas.
R.W. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för grov misshandel samt F.S:s och Bostadsstiftelsen Uddevallahems yrkanden om skadestånd samt sätta ned påföljden. Han yrkade under alla omständigheter strafflindring.
Åklagaren, F.S. och Bostadsstiftelsen Uddevallahem motsatte sig ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Karin Jungerfelt och Mia Schenck Blomqvist, adjungerade ledamoten Liselotte Larsson samt två nämndemän) anförde i dom den 26 september 2017 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Skuld
I enlighet med tingsrättens dom i den del som inte har överklagats, ska N.L. dömas för ringa narkotikabrott vid två tillfällen och R.W. ska dömas för rattfylleri samt ringa narkotikabrott i två fall.
Vad gäller åtalet för grov misshandel gör hovrätten följande bedömning.
Liksom tingsrätten, anser hovrätten att det är utrett att händelsen gått till på det sätt som åklagaren har påstått och att F.S. då orsakades de skador som anges i gärningsbeskrivningen. Det är också visat att angivna skador på brevinkastet och dörren uppkom till följd av händelsen. Hovrätten instämmer även i tingsrättens bedömning att det är styrkt att det var N.L. och R.W. som stod utanför F.S:s bostad den aktuella kvällen. Klart är alltså att det var någon av dem som kastade in den antända smällaren i F.S:s brevinkast. Det har däremot inte gått att klarlägga vilka moment som har utförts av N.L. respektive R.W. Frågan är därför om de kan dömas för att ha utfört gärningen tillsammans och i samförstånd.
Om flera personer tillsammans begår brott och det brottsliga förfarandet framstår som en gemensam verksamhet med en - mer eller mindre genomtänkt - brottsplan eller ett gemensamt mål, kan var och en av dem dömas som gärningsman. Straffansvaret för en gärningsman kan då komma att omfatta även gärningsmoment som en medgärningsman utför, så länge det ligger inom ramen för den förstnämndes uppsåt.
Utredningen ger enligt hovrätten klart stöd för att N.L. och R.W. tillsammans begav sig till F.S:s bostad den aktuella kvällen med en gemensam avsikt att göra någonting mot henne. Detta framgår bland annat av att R.W. gick upp ensam till F.S:s lägenhet - och då fick klart för sig att hon var hemma – för att strax därefter återkomma tillsammans med N.L. Deras besök hos F.S. ska också ses i ljuset av att de var uppretade över att hon tidigare samma dag hade skrivit meddelanden med sexuella inviter till R.W. Hovrätten noterar i detta sammahang även att N.L. tidigare samma kväll hade gjort ett inlägg på facebook där hon la ut en bild på sig själv och R.W. och skrev "nu jävlar e det slut fjantat". Att N.L. tidigare under dagen försökt att ordna barnvakt till den tiden då hon och R.W. besökte F.S. visar dessutom att de redan då hade planerat besöket. Under dessa förhållanden måste bådas uppsåt anses ha omfattat det som väl skedde då de var på plats, oavsett vem av dem som faktiskt tände på och kastade in smällaren. Liksom tingsrätten kommer alltså hovrätten fram till att det är visat att R.W. och N.L. tillsammans och i samförstånd kastade in smällaren i F.S:s brevinkast. Som tingsrätten angett, är det också klarlagt att smällaren som kastades in var av samma slag som den smällare som återfanns i N.L:s jackficka.
Hovrätten delar även tingsrättens bedömning att det fanns en avsevärd risk att F.S. skulle tillfogas allvarliga skador av smällaren och att N.L. och R.W. måste ha insett denna risk. Hovrätten beaktar då särskilt det faktum att N.L. och R.W. visste att F.S. stod precis innanför dörren när smällaren kastades in. Att de trots detta kastade in den antända smällaren i brevinkastet visar att de i vart fall var likgiltiga inför om F.S. skulle tillfogas allvarliga skador. De hade därmed, som tingsrätten ansett, uppsåt till att orsaka F.S. de skador som hon fick och ska dömas för misshandel.
Påföljd och rubricering
Enligt hovrättens bedömning har gärningen ett straffvärde motsvarande fängelse i ett år. När det gäller rubricering av gärningen noterar hovrätten att en ny lydelse av 3 kap. 6 § BrB trädde i kraft den 1 juli 2017, alltså efter tingsrättens dom. Enligt paragrafens nuvarande lydelse har straffminimum för grov misshandel höjts från fängelse ett år till fängelse ett år och sex månader. Gärningens straffvärde ligger alltså på en nivå som understiger minimistraffet för grov misshandel enligt paragrafens nuvarande lydelse, men som är över minimistraffet för det brottet enligt den tidigare lydelsen.
Det finns inga särskilda övergångsbestämmelser för den nämnda lagändringen, varför lag (1964:163) om införande av brottsbalken (BrP) är tillämplig. Enligt 5 § BrP ska, vid ny lagstiftning, den lag tillämpas som leder till lindrigare straff. Bestämmelsen ger uttryck för en allmän princip som ska tillämpas inom straffrätten. Höjningen av minimistraffet för grov misshandel är enligt förarbetena inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan denna brottstyp och misshandel av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för alla gärningar som är att bedöma som grov misshandel. Samtidigt anges att det tillgängliga utrymmet för straffmätning ökar för normalgradsbrottet. (Se prop. 2016/17:108 s. 51.) Eftersom en mildare rubricering får anses vara mer förmånlig för den tilltalade anser hovrätten att den princip som kommer till uttryck i 5 § BrP innebär att den nuvarande lydelsen av 3 kap. 6 § BrB ska tillämpas i nu aktuellt fall. Tillämpningen av paragrafen i den lydelsen medför nämligen att N.L. och R.W. i stället ska dömas för misshandel av normalgraden enligt 3 kap. 5 § BrB.
Såsom tingsrätten har angett, har misshandeln ett så högt art- och straffvärde att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Den övriga brottslighet som N.L. och R.W. döms för påverkar inte i någon nämnvärd utsträckning straffmätningen. Fängelsestraffets längd ska därför bestämmas i enlighet med straffvärdet, dvs. till fängelse ett år.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrade tingsrättens dom när det gällde ansvar för brott på så sätt att hovrätten dömde N.L. och R.W. för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB, i stället för grov misshandel, och bestämde fängelsestraffet för var och en av dem till 1 år.
Hovrätten ändrade tingsrättens dom när det gällde skadestånd på så sätt att hovrätten bestämde det belopp som N.L. och R.W. solidariskt skulle betala till F.S. till 30 000 kr.
Högsta domstolen
Riksåklagaren överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle döma N.L. och R.W. för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket BrB i dess lydelse före den 1 juli 2017 och bestämma påföljden för var och en av dem till fängelse i ett år och två månader.
N.L. och R.W. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Anna Berglund, föreslog i betänkande följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Inledning
I enlighet med hovrättens i de delarna inte överklagade dom har N.L. gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott vid två tillfällen och R.W. gjort sig skyldig till rattfylleri och ringa narkotikabrott vid två tillfällen.
Motsvarar punkten 1 i HD:s domskäl.
Av utredningen i målet har framgått att den smällare som släpptes ned i brevinkastet är kategoriserad som fyrverkeri med medelhög skadepotential, endast avsedd för användning utomhus på öppna områden med ett säkerhetsavstånd på 25 meter. De skador som uppkommit har varit förväntade och en allvarlig hörselskada i det närmaste oundviklig för en person som befinner sig mindre än en meter från explosionen.
4-5. Motsvarar punkterna 3-5 i HD:s domskäl.
Riksåklagaren har överklagat hovrättens dom endast beträffande brottets rubricering och påföljd.
Frågorna i HD
Frågan i HD är om den gärning som N.L. och R.W. gjort sig skyldiga till ska bedömas som misshandel av normalgraden eller som grov misshandel. Fråga är då också om hur man ska gå tillväga vid rubricering och straffvärdebedömning av ett gradindelat brott där det är aktuellt att tillämpa 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen BrB.
Den rättsliga regleringen
Allmänt om straffskalor och straffvärde
Straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. (29 kap. 1 § första stycket BrB.)
En grundtanke med lagstiftningen i brottsbalkens 29:e kapitel var att öka förutsebarheten och enhetligheten i straffrättsskipningen genom att brottets straffvärde skulle vara avgörande för straffmätningen och utgöra utgångspunkten för påföljdsbestämningen. Lagstiftningen är också ett uttryck för principerna om ekvivalens och proportionalitet på så sätt att lika svåra brott ska ges lika stränga straff och att svårare brott ska straffas strängare än lindriga brott. Innebörden av detta är att domstolarna vid sin bedömning av straffvärdet ska utgå från den allmänna värdering som lagstiftningen ger uttryck för samt i övrigt anpassa sig till de principer som har utvecklat sig genom rättspraxis. (Se prop. 1987/88:120 s. 38 och 77 f.)
Man gör åtskillnad mellan abstrakt och konkret straffvärde. Det abstrakta straffvärdet uttrycks genom straffskalan för ett visst brott och återspeglar lagstiftarens syn på hur allvarlig en brottstyp är i förhållande till andra brottstyper. Det konkreta straffvärdet fastställs av domstolen i det enskilda fallet med tillämpning av bestämmelserna i 29 kap. 1-3 §§ BrB. Att bestämma det konkreta straffvärdet innan tillämplig straffskala - det abstrakta straffvärdet - kan identifieras, strider mot ordalydelsen i 29 kap. 1 § första stycket BrB. Det innebär att domstolen måste ta ställning till hur brottsligheten ska rubriceras innan den kan göra en konkret straffvärdebedömning. (Se NJA 2000 s. 314 samt Nils Jareborg och Josef Zila, Straffrättens påföljdslära, 5 uppl. 2017, s. 105 f. och 109, även Martin Borgeke och Mari Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, 3 uppl. 2016 s. 147.)
Vid gradindelade brott är den tillämpliga straffskalan beroende av till vilken grad brottet bedöms höra. Frågan vilken svårhetsgrad ett brott tillhör måste avgöras innan straffmätningen i det enskilda fallet sker. Utgångspunkten för avgörandet av till vilken svårhetsgrad ett visst brott är att hänföra är den aktuella straffbestämmelsens utformning. (Se prop. 1987/88:120 s. 78, och NJA 2011 s. 89 p. 9 och 11, jfr även NJA 2016 s. 95 p. 11–12 samt Martin Borgeke m.fl, Studier rörande påföljdspraxis m.m., 5 uppl. 2013, s. 28.)
2010 års reform av 29 kap. 1 § BrB
Vad som ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet anges bl.a. i 29 kap. 1 § andra stycket BrB. Av styckets andra mening, som infördes 2010 i syfte att generellt höja straffen för allvarliga våldsbrott, följer att det särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Straffvärdet för ett brott som utgör ett sådant angrepp ska efter 2010 års lagändring anses vara högre än det som skulle ha bestämts enligt dittillsvarande praxis och i propositionen gav lagstiftaren exempel på vilka höjningar som skulle kunna bli aktuella vid olika straffvärden. (Se prop. 2009/10:147 s. 13 ff. och 41 f.)
Efter lagändringen i 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen BrB har HD prövat frågor gällande gradindelning och straffvärdebedömning vid misshandelsbrott.
I rättsfallet NJA 2011 s. 89 noterade HD att tillägget om allvarliga våldsbrott i 29 kap. 1 § andra stycket formellt sett endast tar sikte på den konkreta straffvärdebedömningen och inte på gradindelningen (p. 9), och anförde vidare att de i motiven angivna exemplen på avsedda straffskärpningar skulle, om de togs bokstavligt, leda till en praxis som knappast var förenlig med den i 29 kap. 1 § första stycket BrB angivna principen att den i varje fall tillämpliga straffskalan ska tjäna som utgångspunkt för straffvärdebedömningen i det enskilda fallet. Det kunde enligt HD emellertid inte antas att en avsikt med reformen varit att frångå annars gällande principer om förhållandet mellan gradindelning och straffvärdebedömning när det gäller allvarliga våldsbrott. Det fick i stället antas att avsikten också varit att åstadkomma en förskjutning mellan de olika graderna av exempelvis misshandelsbrott, så att något fler fall än tidigare skulle komma att bedömas som grova brott. Med ett sådant synsätt skulle en förskjutning av straffvärdenivåerna av det slag som exemplifierats i motiven framstå som naturlig (p. 10).
Vid gradindelade brott är det vanligt med överlappande straffskalor. Som huvudregel gäller att den överlappande delen inte kan användas för att uttrycka skillnader i straffvärde utan att också det konkreta brottet placeras i en annan svårhetsgrad. Den reform som genomfördes år 2010 rörande grova våldsbrott, enligt vilken straffvärdet för viss brottslighet mer eller mindre generellt skulle ökas, får till följd att om straffvärdet för viss brottslighet överstiger minimistraffet för den närmaste brottstypen i en högre svårhetsgrad, så ska gärningen omrubriceras. (Se Magnus Ulväng, Brottsbalken 29 kap. 1 §, 2 september 2017, Lexino.)
Lagregleringen av misshandelsbrottet
Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms enligt 3 kap. 5 § BrB för misshandel till fängelse i högst två år.
Av 3 kap. 6 § första stycket BrB följer att om brott som avses i 5 § är att anse som grovt, döms för misshandel till fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.
Bestämmelsen om grov misshandel ändrades den 1 juli 2017 på så sätt att minimistraffet för brottet höjdes från fängelse ett år till fängelse ett år och sex månader. Följden av straffskaleskärpningen ska enligt motiven vara att straffmätningen kommer att ta sin utgångspunkt i ett högre abstrakt straffvärde, samtidigt som det vid bestämmandet av det konkreta straffvärdet även fortsättningsvis - i enlighet med vad som följer av 2010 års ändring av 29 kap. 1 § andra stycket BrB - särskilt ska beaktas om gärningen har utgjort ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. (Se prop. 2016/17:108 s. 25 ff. och 44.)
Enligt lagstiftaren ska emellertid de exempel på straffnivåhöjningar som lämnades i motiven till 2010 års reform av 29 kap. 1 § BrB anses överspelade i förhållande till de brottstyper, däribland grov misshandel, som fått höjda minimistraff genom 2017 års reform. Det har överlämnats åt praxis att utveckla vilken straffvärdehöjning som bör följa av en tillämpning av 2010 års reform utifrån nya, högre miniminivåer. (Se a. prop. s. 44.)
Lagändringen är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan misshandel av normalgraden och grov misshandel. Men en följd av ändringen är att det tillgängliga utrymmet för straffmätning ökar för den närmast lägre liggande graden av brottet. Straffskalans miniminivå är avsedd för fall där omständigheterna är i någon mån förmildrande, men utan att gärningen för den skull är att hänföra till en lägre svårhetsgrad av brottet. (Se a. prop. s. 51.)
Bedömningen i det här fallet
Rubricering
I 3 kap. 6 § första stycket BrB ges exempel på omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett misshandelsbrott är att anse som grovt. En förutsättning för att dessa faktorer ska kunna anses avgörande för att i det enskilda fallet kunna bedöma en misshandel som grov är att skadan, även om den inte kan betecknas som en svår kroppsskada i bestämmelsens mening, har varit förhållandevis betydande. Vad gäller faktorn särskild hänsynslöshet eller råhet måste fråga alltid vara om en hänsynslöshet som går klart utöver vad som i sig ligger i att tillfoga den i det enskilda fallet aktuella skadan. (Se NJA 2011 s. 89 p. 13 och 15.)
De skador som F.S. har tillfogats är betydande, men inte att kategorisera som svåra i den bemärkelse som avses i 3 kap. 6 § första stycket BrB. Genom att ha kastat in ett antänt pyrotekniskt föremål med de aktuella egenskaperna (se p. 3) genom brevinkastet till F.S:s lägenhet när hon befunnit sig på andra sidan av ytterdörren, har N.L. och R.W. dock visat en sådan särskild hänsynslöshet som innebär att gärningen bör bedömas som grov misshandel.
Straffvärde
Brottet begicks innan den nya lydelsen av 3 kap. 6 § BrB trädde i kraft. Det finns inga särskilda övergångsbestämmelser för lagändringen, varför 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (BrP) blir tillämplig. Enligt andra stycket i den bestämmelsen ska som huvudregel straff bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om annan lag gäller när dom meddelas, ska dock den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff.
Med straff i 5 § BrP ska förstås vad som enligt brottsbalkens terminologi utgör straff. I 1 kap. 3 § BrB definieras vad som formellt sett utgör straff i svensk rätt, nämligen böter och fängelse. Vid bedömningen av frågan om ny lag leder till lindrigare straff ska en jämförelse ske mellan de resultat till vilka man kommer i det konkreta fallet genom tillämpning av äldre och ny lag. Straffskalorna är inte ensamt avgörande utan hänsyn måste även tas till äldre och nyare regler av allmän natur (jfr Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken m.m., 10 november 2017, Zeteo, kommentaren till 5 § BrP).
Straffvärdet för den grova misshandeln enligt bestämmelsen i dess lydelse före den 1 juli 2017 får, med beaktande av 29 kap. 1 § andra stycket BrB, anses motsvara fängelse ett år och två månader. Några vid sidan av brottstypen sådana särskilda försvårande omständigheter som avses i 29 kap. 2 § BrB föreligger inte. Inte heller föreligger några sådana förmildrande omständigheter som avses i 29 kap. 3 § BrB.
Det står därmed klart att det inte skulle leda till ett lindrigare straff för de tilltalade att dömas enligt den nya lydelsen av 3 kap. 6 § första stycket BrB. Det innebär att straffet för N.L. och R.W. ska bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs, dvs. att var och en av dem ska dömas för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket BrB i dess lydelse före den 1 juli 2017.
Påföljd
Hovrättens dom i det mål som nu prövas i HD meddelades i september 2017. Efter den domen begick N.L. och R.W. nya brott i december 2017. Hovrätten har i april 2018 meddelat dom avseende den brottsligheten, varigenom N.L. dömdes för bl.a. två fall av misshandel till fängelse tio månader och R.W. dömdes för ett fall av medhjälp till misshandel till fängelse åtta månader.
Den nya hovrättsdomen får till följd att det brott som HD nu ska bestämma påföljd för, blir att behandla som ett s.k. nyupptäckt brott enligt 34 kap. 1 § första stycket BrB. Då ska rätten som huvudregel, enligt samma bestämmelse, bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. I målet saknas förutsättningar för något av de alternativ - konsumtionsdom eller undanröjande av den tidigare påföljden - som i vissa fall kan finnas till att bestämma en ny påföljd.
När rätten dömer till en ny påföljd för ett nyupptäckt brott ska den när påföljden bestäms iaktta att påföljderna tillsammans inte överskrider vad som skulle ha dömts ut för den samlade brottsligheten. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet (34 kap. 2 § BrB).
Det samlade straffvärdet får anses motsvara för N.L. fängelse i ett år och sju månader och för R.W. fängelse i ett år och fem månader. Med hänsyn till det höga straffvärdet kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Vid straffmätningen ska för båda de tilltalade i skärpande riktning beaktas att de har återfallit i likartad brottslighet. Straffmätningsvärdet motsvarar för N.L. fängelse i ett år och nio månader och för R.W. fängelse i ett år och sju månader. (Jfr NJA 2009 s. 485 I och NJA 2008 s. 359, jfr även Martin Borgeke och Mari Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, 3 uppl. 2016 s. 540 ff.)
Med hänsyn till det sagda ska påföljden i detta mål, med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket och 34 kap. 2 § BrB, bestämmas för var och en av N.L. och R.W. till fängelse i elva månader.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens domslut på så sätt att HD dömer N.L. och R.W. för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket BrB i dess lydelse före den 1 juli 2017 och bestämmer påföljden för var och en av dem - med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket och 2 § BrB - till fängelse 11 månader.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Johnny Herre, Agneta Bäcklund, referent, Sten Andersson och Mari Heidenborg) meddelade den 5 juli 2018 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Åtalet
1. N.L. och R.W. åtalades för grov misshandel enligt följande gärningsbeskrivning. (Se under Uddevalla tingsrätt i detta referat.)
Åklagarens talan omfattade också påståenden om att de tilltalade hade gjort sig skyldiga till ringa narkotikabrott samt att R.W. därutöver hade gjort sig skyldig till rattfylleri.
Domstolarnas avgöranden
Tingsrätten fann i dom som meddelades i mars 2017 att åtalet var styrkt beträffande misshandelsgärningen och dömde N.L. och R.W. för bl.a. grov misshandel. R.W. frikändes i vissa delar. Påföljden bestämdes för båda till fängelse i ett år och två månader.
N.L. och R.W. överklagade tingsrättens dom i de delar som avsåg misshandelsbrottet.
Hovrätten har funnit utrett att misshandelsgärningen gick till som åklagaren påstått. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom på så sätt att N.L. och R.W. har dömts för misshandel av normalgraden. Påföljden har för var och en av dem bestämts till fängelse i ett år. Vid sin prövning har hovrätten utgått från att bestämmelsen om grov misshandel skulle tillämpas i sin lydelse efter den 1 juli 2017 (jfr p. 10). Domen meddelades i september 2017.
Ytterligare brott
I april 2018 dömde Hovrätten för Västra Sverige N.L. och R.W. för ytterligare brott begångna i december 2017. N.L. dömdes för bl.a. misshandel i två fall till fängelse i tio månader och R.W. dömdes för medhjälp till misshandel till fängelse i åtta månader.
Med hänvisning till den nu överklagade domen beaktades vid straffmätningen att de tilltalade hade återfallit i brott.
Frågorna i HD
N.L. och R.W. ska i enlighet med hovrättens dom dömas för den åtalade misshandelsgärningen. Vad HD ska ta ställning till är om gärningen ska bedömas som misshandel av normalgraden eller som grov misshandel. Vid den prövningen möter frågan ifall bestämmelsen om grov misshandel ska tillämpas i sin lydelse före eller efter lagändringen den 1 juli 2017 (se p. 10).
Till följd av de ytterligare brotten aktualiseras vidare frågan om bestämmelserna i 34 kap. BrB ska tillämpas i målet.
Äldre lag ska tillämpas
Lagändringen
Bestämmelsen om grov misshandel ändrades den 1 juli 2017 på så sätt att minimistraffet för brottet höjdes från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader.
Ändringen är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan misshandel av normalgraden och grov misshandel. Syftet är i stället att generellt höja straffnivån för alla gärningar som är att bedöma som grov misshandel. (Se prop. 2016/17:108 s. 51.)
Tillämplig övergångsreglering
Huvudregeln är att straff ska bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs (5 § andra stycket första meningen lagen, 1964:163, om införande av brottsbalken). Om annan lag gäller när dom meddelas och den leder till frihet från straff eller lindrigare straff, så ska den lagen tillämpas (se andra stycket andra meningen första ledet).
Regeln att ny mildare lagstiftning ska tillämpas även beträffande före lagändringen begångna gärningar är tänkt för de fall där lagstiftaren i mildrande riktning har ändrat mening angående gärningarnas straffvärdhet. Den nya uppfattningen ska i sådana fall slå igenom i rättskipningen så snart det kan ske.
Vid bedömningen av frågan om ny lag leder till lindrigare straff ska en jämförelse göras mellan de resultat till vilka man kommer i det konkreta fallet vid tillämpning av äldre respektive ny lag.
Äldre lag ska tillämpas i detta fall
Den misshandelsbrottslighet som den överklagade domen gäller begicks innan den nya lydelsen av 3 kap. 6 § första stycket BrB trädde i kraft. Lagändringen innebär att straffet för grov misshandel skärps men ändringen påverkar inte gradindelningen. Det står därmed klart att det inte skulle leda till ett lindrigare straff för de tilltalade att dömas enligt den nya lydelsen av paragrafen.
Det sagda innebär att om gärningen är att bedöma som grov misshandel, så ska straffet bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs.
Misshandeln har varit grov
Tillämpliga lagbestämmelser
Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år (3 kap. 5 § BrB).
Om ett misshandelsbrott är att anse som grovt döms för grov misshandel. Enligt den lag som var tillämplig när misshandelsbrottsligheten begicks var straffskalan fängelse i lägst ett år och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet (3 kap. 6 § första stycket BrB).
Närmare om gradindelningen av misshandelsbrott
Varje grad av ett i olika svårhetsgrader indelat brott är att se som en egen brottstyp. Det innebär, vilket återspeglas i 29 kap. 1 § första stycket BrB, att frågan om till vilken grad ett visst brott hör måste avgöras innan den konkreta straffvärdebedömningen görs. Det finns visserligen ett nära samband mellan frågan om till vilken grad ett visst brott hör och bedömningen av straffvärdet i det enskilda fallet, men det påverkar inte den nu angivna prövningsordningen.
Såsom gäller generellt vid alla brott ska en allsidig bedömning av samtliga omständigheter göras vid gradindelningen av en misshandel. De i bestämmelsen upptagna exemplen som särskilt ska beaktas är varken uteslutande eller obligatoriska för att bedöma en misshandel som grovt brott. Utgångspunkten för avgörandet av brottets svårhetsgrad är dock den aktuella straffbestämmelsens utformning; vid misshandel den av uppsåt täckta skada eller smärta som gärningen har lett till.
Svår kroppsskada kan vara förlust av talförmåga, syn eller hörsel. Det kan också röra sig om svårt lyte eller andra svåra men. Även andra, anatomiskt sett mindre svåra skador, kan anses som svåra kroppsskador om de får särskilt stor betydelse för den drabbade. (Jfr NJA II 1962 s. 108.)
Vad gäller faktorn hänsynslöshet eller råhet måste det alltid vara fråga om en hänsynslöshet som går klart utöver vad som ligger i att tillfoga den aktuella skadan. Instrumentellt våld får normalt anses allvarligare än impulsstyrt. Det kan också ses som ett uttryck för hänsynslöshet om det är fråga om våld i särskilt integritetskränkande former, gemensamt våld mot en ensam person eller våld som riktar sig mot den som är skyddslös. (Jfr prop. 1987/88:14 s. 6 och NJA 2011 s. 89.)
Bedömningen i detta fall
Målsäganden har genom misshandeln orsakats smärta men också skador i form av bl.a. sönderslitning av högra tummens yttre del, mjukdelsskador, frakturer samt sen- och ligamentsskador. Hon har vidare drabbats av en lindrig hörselnedsättning till följd av skador på trumhinnan.
Det har varit fråga om ett oprovocerat angrepp på målsäganden i hennes hem. De skador som hon tillfogades har varit betydande även om de inte kan betecknas som svåra kroppsskador i den mening som avses i bestämmelsen. Genom att kasta en smällare i brevinkastet till målsägandens lägenhet när hon befann sig på andra sidan av ytterdörren har N.L. och R.W. visat likgiltighet inför vad som skulle drabba målsäganden. Genom sina handlingar har de visat hänsynslöshet och råhet.
Misshandeln ska mot denna bakgrund bedömas som grov.
De ytterligare brotten ska inte beaktas vid påföljdsbestämningen
Ny respektive nyupptäckt brottslighet
I 34 kap. BrB finns det bestämmelser om påföljdsbestämning efter tidigare dom. Bestämmelserna reformerades 2016. Syftet var bl.a. att vid påföljdsbestämningen tydligt skilja mellan brottslighet efter den tidigare domen (ny brottslighet), dvs. återfallssituationer då asperationsprincipen som huvudregel inte ska tillämpas, och brottslighet före den tidigare domen (nyupptäckt brottslighet), då asperationsprincipen ska tillämpas. (Se prop. 2015/16:151.)
I 34 kap. 1 § BrB klargörs vad som menas med ny respektive nyupptäckt brottslighet. När den som genom en tidigare dom har dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, sluten ungdomsvård, ungdomsvård eller ungdomstjänst har begått ett annat brott före den domen, så utgör det andra brottet nyupptäckt brottslighet. Har det andra brottet i stället begåtts efter den tidigare domen men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört är det fråga om ett nytt brott. Det är i dessa två fall som rätten ska göra en påföljdsbestämning med tillämpning av 34 kap.
Det finns också situationer som faller utanför 34 kap. BrB. Den enkla situationen är den första lagföringen. Men det finns även andra och mer komplicerade situationer (jfr p. 43-45).
Återfall i brott och flerfaldig brottslighet
Om någon döms för ett brott och därefter begår ny brottslighet är det fråga om återfall i brott. Med flerfaldig brottslighet avses att en person döms till ansvar för fler än ett brott. Skillnaden kan något förenklat sägas bestå i att det vid återfall har meddelats en dom mellan brotten medan så inte är fallet vid flerfaldig brottslighet.
Vid straffrättskipningen behandlas dessa situationer på olika sätt. Att den tilltalade tidigare har dömts för brott beaktas i skärpande riktning vid påföljdsbestämningen. Är det däremot fråga om flerfaldig brottslighet ska domstolen som huvudregel bestämma en gemensam påföljd för brotten med utgångspunkt i den samlade brottslighetens straffvärde.
Bestämmelserna i 26 kap. 2 § BrB om en gemensam straffskala för den samlade brottsligheten ger uttryck för den s.k. asperationsprincipen, som är vägledande vid straffmätning av flerfaldig brottslighet. Principen kan sägas innebära att det brott som har högst straffvärde bildar utgångspunkt för bedömningen och att det till detta straffvärde läggs en del av straffvärdet för de andra brotten. I praktiken innebär det att den tilltalade får ett lindrigare straff vid gemensam påföljdsbestämning än om han eller hon i stället döms särskilt för vart och ett av brotten, eftersom strafftiderna i det senare fallet kumuleras.
Ny brottslighet
Regleringen i 34 kap. BrB innebär att när rätten bestämmer påföljd för ny brottslighet - dvs. brott som en tidigare dömd person har begått efter den tidigare domen men innan påföljden enligt den domen helt har verkställts - ska en ny påföljd bestämmas för den tillkommande brottsligheten. Bestämmelserna leder till en återfallsskärpning i dessa situationer (utan tillämpning av 29 kap. 4 §). De möjligheter som tidigare fanns att döma till gemensam påföljd i sådana situationer och att tillämpa asperationsprincipen även vid ny brottslighet (jfr NJA 2009 s. 485) har utmönstrats med 2016 års reform.
För att ordningen med skärpt ingripande vid återfall ska upprätthållas efter överklagande, ska den högre rätten, när den dömer för brott som har prövats i flera domar i lägre rätt, döma till särskild påföljd för brottsligheten i var och en av underrättsdomarna (30 kap. 3 § BrB). Tidigare gällde att högre rätt skulle döma till gemensam påföljd. Det innebar att asperationsprincipen tillämpades.
Nyupptäckt brottslighet
Asperationsprincipen ska tillämpas i de fall gemensam straffmätning teoretiskt hade kunnat ske. När någon döms för brott som har begåtts före en tidigare dom anses de tillkommande brotten nyupptäckta. Utgångspunkten är även i dessa fall att en särskild påföljd ska dömas ut. När rätten bestämmer påföljden för de nyupptäckta brotten ska den dock, enligt en särskild bestämmelse, tillämpa asperationsprincipen och iaktta att påföljderna tillsammans inte överstiger vad som skulle ha dömts ut för den samlade brottsligheten (34 kap. 2 § BrB).
Rätten har också möjlighet att låta en tidigare utdömd påföljd avse även tillkommande brottslighet, under förutsättning att det är fråga om nyupptäckt brottslighet som i jämförelse med den brottslighet som omfattas av den tidigare domen med hänsyn till påföljden är utan nämnvärd betydelse (34 kap. 3 § första stycket BrB; i andra stycket finns det en särskild reglering beträffande ungdomspåföljderna).
Brytpunkten för prövningen av om brottslighet är ny eller nyupptäckt
Brytpunkten för bedömningen av om ett tillkommande brott är att betrakta som nytt eller nyupptäckt är den först meddelade (tidigare) domen som är fällande. Om tingsrättens dom i det tidigare målet är fällande är alltså tidpunkten för den domen styrande, och det även om domen överprövas i högre instans efter överklagande. Om emellertid tingsrätten först har ogillat åtalet men hovrätten meddelar en fällande dom, utgör tidpunkten för hovrättens dom brytpunkten. (Jfr prop. 2015/16:151 s. 35 och 87.)
Skälet för att placera brytpunkten på detta sätt är enligt förarbetena att med den fällande domen har samhället kommunicerat sin syn på de gärningar som den tilltalade döms för. Vidare framhålls att den tilltalade inte bör kunna påverka brytpunktens placering genom att överklaga en fällande dom och därigenom förlänga den tid som ytterligare brott skulle bedömas som nyupptäckta i stället för nya. (Se prop. 2015/16:151 s. 35.)
Den praktiska prövningen
Vad som nu har sagts innebär att domstolen, när en tillämpning av 34 kap. BrB kan aktualiseras, ska ställa sig två frågor.
Den första frågan är om det brott som ska prövas i målet har begåtts efter någon tidigare meddelad dom, men innan påföljden enligt den domen helt har verkställts. Om så är fallet ska 34 kap. BrB tillämpas och det är ett nytt brott.
Den andra frågan är om det brott som ska prövas i målet har begåtts före någon tidigare meddelad dom. Om svaret är ja på den frågan ska 34 kap. BrB tillämpas och det är ett nyupptäckt brott.
Den nu angivna prövningen ska göras även efter överklagande. Högre rätt ska då utgå från tidpunkten för meddelandet av den första fällande domen i målet.
Om svaret är nekande på de två frågorna aktualiseras inte någon tillämpning av 34 kap. BrB i målet. Det gäller även om nya brott har tillkommit i andra mål och domar har meddelats i dessa mål vid tiden för prövningen av målet efter överklagande. Det leder då till vad som kan kallas det tredje fallet.
Det tredje fallet
Som har nämnts i det föregående (se p. 28) finns det situationer som faller utanför 34 kap. BrB. Bestämmelserna i 34 kap. BrB aktualiseras således inte när någon döms för brott utan att det finns någon tidigare dom på fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, sluten ungdomsvård, ungdomsvård eller ungdomstjänst.
Om domen överklagas, kan det i och för sig vid hovrättens prövning ha tillkommit lagförda brott som har begåtts före eller efter tingsrättens dom. Sådan tillkommande lagförd brottslighet ger inte heller anledning att tillämpa 34 kap. BrB vid hovrättens påföljdsbestämning.
Det kan tilläggas att vid påföljdsbestämningen i samband med lagföringen av den tillkommande brottsligheten föranleder brottsligheten i den först meddelade fällande domen (dvs. i detta fall de misshandelsgärningar som är föremål för prövning i detta mål) en tillämpning av 34 kap. BrB.
Bedömningen i detta fall
Tingsrättens fällande dom i detta mål meddelades i mars 2017. Därefter, i december samma år, begick N.L. och R.W. ytterligare brott som har lagförts under 2018. Den brottsligheten ska inte beaktas vid påföljdsbestämningen i detta mål.
Påföljden ska bestämmas till fängelse i ett år och två månader
N.L. och R.W. ska alltså båda dömas för grov misshandel med tillämpning av 3 kap. 6 § BrB i dess lydelse före den 1 juli 2017. I enlighet med tingsrättens i de delarna inte överklagade dom har vidare N.L. gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott vid två tillfällen och R.W. gjort sig skyldig till rattfylleri och ringa narkotikabrott vid två tillfällen.
Med hänsyn till att endast N.L. och R.W. har överklagat tingsrättens dom ska fängelsestraffets längd bestämmas till ett år och två månader (jfr NJA 2000 s. 195).
DOMSLUT
Med ändring av hovrättens domslut dömer HD N.L. för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket BrB i dess lydelse före den 1 juli 2017 och bestämmer påföljden till fängelse i ett år och två månader.
Med ändring av hovrättens domslut dömer HD R.W. för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket BrB i dess lydelse före den 1 juli 2017 och bestämmer påföljden till fängelse i ett år och två månader.
I övrigt ska hovrättens domslut bestå.
Justitierådet Agneta Bäcklund tillade för egen del.
Regleringen i 34 kap. BrB har genom reformen alltså genomgått betydande förändringar. Tidigare gällde att 34 kap. alltid tillämpades när det fanns tidigare domar som avsåg påföljder som inte var helt verkställda (jfr exempelvis NJA 1994 s. 143 och NJA 2015 s. 826). Domstolen hade då möjligheter att förordna att en tidigare dom skulle omfatta även den aktuella brottsligheten, att besluta om att undanröja en tidigare dom och att bestämma ny påföljd för den samlade brottsligheten eller att döma särskilt för de aktuella brotten.
Någon tydlig skillnad mellan nya brott och nyupptäckta brott gjordes inte i den tidigare gällande regleringen (jfr NJA 2009 s. 485). Bestämmelserna innebar att domstolen i det enskilda fallet skulle kunna lösa påföljdsbestäm-ningen på ett rimligt sätt. Ett syfte var att undvika alltför många parallella verkställigheter, inte minst av icke-frihetsberövande påföljder.
Den nya regleringen innebär att domstolen som huvudregel ska döma till särskild påföljd vid varje lagföring. Möjligheten att förordna att tidigare påföljd ska avse ytterligare brott eller att undanröja en tidigare dom och döma till gemensam påföljd finns endast i undantagsfall. Regleringen innebär också att personer som lagförs vid upprepade tillfällen kommer att ha flera påföljder som verkställs parallellt.
De praktiska konsekvenserna av den nya regleringen har inte berörts närmare i lagstiftningsärendet. Det är inte heller möjligt att inom ramen för en prövning av ett enskilt fall bedöma dessa konsekvenser.
Det innebär att det ankommer på domstolar och andra myndigheter att i de enskilda fallen lösa många frågor som inte ges något svar i lagstiftningen. Hanteringen av fall där tidigare domar förekommer blir därför i stor utsträckning beroende av lämplighetsavgöranden och i vissa fall mindre av en strikt uttolkning av lagtextens innebörd.