NJA 2016 s. 809
Gränsdragningen mellan mord och dråp. Straffmätningen vid mord.
Solna tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Solna tingsrätt åtal mot A.A.A. för mord enligt följande gärningsbeskrivning: A.A.A. har dödat M.W genom att uppsåtligen hugga/sticka en kniv i M.W:s bröst med stickskada i aortan och åtföljande blodutgjutning i hjärtsäcken som följd. Det hände den 19 juni 2015 på Solursgången 3, Vällingby, Stockholms stad. A.A.A. begick gärningen med uppsåt.
A.A.A. vidgick, som tingsrätten förstod hans inställning, att han hade orsakat M.W:s död, men bestred ansvar med hänvisning till att han hade handlat i nödvärn.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Björn Skånsberg) meddelade dom den 30 september 2015.
Utredningen i målet
Under denna rubrik anförde tingsrätten i domen inledningsvis följande.
Genom den utredning som har lagts fram i målet är följande klarlagt.
Den aktuella dagen kom A.A.A. i sällskap med R.E.K. till Solursparken i Vällingby. I parken befann sig M.W. samt J.A. och E.C. A.A.A. ville ha telefonnumret till en person och han fick klart för sig att den för honom tidigare okände M.W. hade tillgång till numret. A.A.A. bad M.W. om numret, men denne förklarade att han inte var villig att lämna ifrån sig det. Detta besked gjorde A.A.A. irriterad och en diskussion i upphetsat tonläge tog vid och övergick i en fysisk konfrontation mellan A.A.A. och M.W. Händelsen avslutades genom att A.A.A. med en kniv tillfogade M.W. en stickskada i bröstet. A.A.A. och R.E.K. lämnade därefter parken och begav sig till tunnelbanan. På perrongen överlämnade A.A.A. kniven till R.E.K., som torkade av kniven och kastade den på spåret.
M.W. fördes med ambulans till Karolinska sjukhuset där han strax senare avled. I det rättsmedicinska utlåtandet efter obduktionen anges bland annat
- att det fanns en stickskada på bröstkorgen med skadekanal, med en längd på sju-åtta cm, genom bröstbenet i anslutning till högra femte revbenet genom hjärtsäckens främre del och vidare in i aortas kärlrum,
- att stickskadan gått genom bröstkorgens benstomme (bröstben/revben), för vilket har krävts kraft, utan att det är närmare möjligt att ange kraftens storlek i ett siffervärde,
- att undersökningsfynden talar emot att stickskadan uppkommit endast genom att gärningspersonen gjort i någon mån svepande rörelser med en kniv/”viftat med kniven”, samt
- att undersökningsfynden och omständigheterna starkt talar för att dödsorsaken varit stickskadan in i aortan med åtföljande blodutgjutning i hjärtsäcken.
Efter en redogörelse för uppgifter som hade lämnats av A.A.A. och andra i målet hörda personer anförde tingsrätten i domen vidare följande.
Domskäl
Har A.A.A. orsakat M.W:s död?
Det är klarlagt att M.W. har avlidit på grund av stickskadan in i aortan. Det är också klarlagt att A.A.A. har hållit i kniven i det skede då den har trängt in i M.W:s kropp. Det är därmed också klarlagt att A.A.A. har orsakat M.W:s död.
När det gäller frågan om A.A.A. har huggit eller stuckit M.W., vilket åklagaren har påstått, eller om stickskadan är resultatet av att A.A.A. har viftat med kniven och därigenom kommit att träffa M.W. i bröstet, har A.A.A. själv inte kunnat lämna några uppgifter av substans som kan bidra till bedömningen.
Rättsläkaren K.S., som har genomfört obduktionen av M.W., har fått upprepade frågor om hur kniven har trängt in i kroppen och träffat aortan. Hon har hållit fast vid den bedömning som hon gett uttryck för i sitt skriftliga utlåtande, nämligen att stickskadan har gått genom bröstbenet. Hon har i förhöret gjort förtydligandet att skadan har gått genom bröstbenets omfång där femte revbenet ansluter. K.S. har även stått fast vid sin uppfattning att det har krävts kraft för att orsaka stickskadan genom bröstkorgens benstomme.
Till detta kommer att R.E.K., som på nära håll iakttog händelsen mellan A.A.A. och M.W., vid upprepade tillfällen i sitt förhör har beskrivit A.A.A:s rörelse med kniven som ett ”hugg”.
Det ovan sagda leder tingsrätten till bedömningen att det inte råder något rimligt tvivel om att A.A.A., med brukande av inte oväsentlig kraft, har huggit eller stuckit kniven i M.W:s bröst. Ett sådant hugg eller stick kan knappast ha utdelats reflexmässigt utan att A.A.A. skulle ha varit medveten om vad han gjorde. Vittnenas uppgifter talar vidare för att A.A.A. tämligen omgående har kommit upp på benen efter det att han som ett resultat av M.W:s slag hade fallit till marken. Han har också förmått att direkt efter sticket mot M.W. lämna platsen utan några problem. De nu angivna omständigheterna medför att tingsrätten inte finner något rimligt tvivel om att A.A.A. var fullt medveten om sitt agerande.
Har A.A.A. handlat i nödvärn?
Samtliga inblandade är överens om att dispyten mellan A.A.A. och M.W. har övergått i handgripligheter. När det gäller de närmare detaljerna i händelseförloppet och den ordningsföljd i vilken olika moment har inträffat skiljer sig dock utsagorna åt på väsentliga punkter. Mot denna bakgrund ska A.A.A:s egna uppgifter, inklusive påståendet om M.W:s knytnävsslag mot A.A.A:s öga, läggas till grund för tingsrättens bedömning.
A.A.A. har själv berättat att han kom till platsen och började prata med M.W., en för A.A.A. okänd person. När A.A.A. fick klart för sig att M.W. hade det telefonnummer som A.A.A. ville ha blev A.A.A. irriterad och uppmanade M.W. att följa med åt sidan. Efter ytterligare diskussioner blev A.A.A. riktigt förbannad och han började knuffa M.W. Det följer av både A.A.A:s och vittnenas berättelser att A.A.A. var den mest aktive och ”ettrige”, medan M.W., som inte hade någon skyldighet att efterkomma A.A.A:s begäran om telefonnumret, inledningsvis var tämligen passiv. M.W. har i detta skede haft rätt att fysiskt freda sig från vad som måste betecknas som ett brottsligt angrepp från A.A.A:s sida. M.W. har således handlat i nödvärn när han utdelat knytnävsslaget mot A.A.A:s öga och A.A.A. har därmed inte varit utsatt för något brottsligt angrepp. Det har inte heller genom vare sig A.A.A:s eller övrigas uppgifter framkommit någonting som tyder på att M.W. efter slaget gjort några utfall eller på annat sätt indikerat att han skulle utöva ytterligare våld mot A.A.A. Denne kan heller knappast felaktigt ha uppfattat att någon sådan risk förelåg.
A.A.A. har således inte varit utsatt för ett vare sig påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp då han strax efter knytnävsslaget angripit M.W. med kniv. A.A.A. kan därför inte gå fri från ansvar på grund av nödvärn. Tingsrätten vill ändå tillägga att det knivstick som A.A.A. utdelade skulle ha varit att anse som uppenbart oförsvarligt även om han skulle anses ha haft rätt att utöva våld i nödvärn.
Vilket uppsåt har A.A.A. haft?
Vad som har framkommit i målet ger inte stöd vare sig för slutsatsen att A.A.A:s avsikt när han stack kniven i M.W. var att beröva denne livet eller för bedömningen att A.A.A. såg M.W:s död som en praktiskt taget oundviklig effekt av sticket. Frågan är då om A.A.A. har handlat med ett s.k. likgiltighetsuppståt.
För att likgiltighetsuppsåt ska föreligga krävs att gärningsmannen insåg att det fanns en beaktansvärd risk för effekten (i det här fallet döden) samt att gärningsmannen var likgiltig till förverkligandet av effekten. Eller med andra ord: Den tänkbara effekten utgjorde inte ett skäl för gärningsmannen att avstå från utförandet av gärningen.
Som tidigare har konstaterats har A.A.A. utdelat ett knivhugg i M.W:s bröst, dvs. mot en vital del av M.W:s kropp. Tingsrätten har också funnit att hugget har utdelats med viss kraft och att A.A.A. har varit medveten om sitt agerande. A.A.A. har således gått till angrepp mot M.W. på ett sätt som typiskt sett är livsfarligt och han kan inte ha undgått att i gärningsögonblicket inse att det fanns en mycket stor risk för att hugget skulle leda till döden. Redan härigenom ligger det nära till hands att göra bedömningen att A.A.A. har handlat med likgiltighetsuppsåt. Till detta kommer att A.A.A. var upprörd vid tillfället samt, inte minst, att han lämnade platsen utan att visa något som helst intresse för hur M.W., som han efter hugget hade sett ”gå ner på marken”, mådde.
Sammanfattningsvis finner tingsrätten att vad som har framkommit om A.A.A:s agerande leder till bedömningen att han har agerat med likgiltighetsuppsåt. Han ska således anses ha begått gärningen med uppsåt att döda M.W.
Hur ska gärningen rubriceras?
Enligt 3 kap. 1 § BrB ska den som berövar annan livet dömas för mord. Om brottet med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller annars är att anse som mindre grovt ska gärningen i stället bedömas som dråp enligt 3 kap. 2 § BrB.
Utgångspunkten är alltså att den som gör sig skyldig till uppsåtligt dödande ska dömas för mord. För att gärningen ska bedömas som dråp krävs att omständigheterna framstår som klart förmildrande (se rättsfallet NJA 2013 s. 376). Så kan t.ex. vara fallet om gärningsmannen handlar i stark affekt på grund av provokation, om offret under lång tid har utsatt gärningsmannen för svår psykisk eller fysisk misshandel, om det är fråga om dödshjälp eller om det är fråga om s.k. utvidgat självmord där gärningsmannens avsikt har varit att även beröva sig själv livet.
Som tingsrätten ovan, i sin bedömning av nödvärnsfrågan, har redogjort för har A.A.A. inte utsatts för något brottsligt angrepp från M.W:s sida. Det är A.A.A. själv som har varit upphov till bråket och det slag han har fått ta emot har utgjort en reaktion på hans eget aggressiva beteende. Det finns vid rubriceringen av gärningen därför inte utrymme att i mildrande riktning beakta M.W:s agerande. Inte heller har det framkommit någon annan omständighet som skulle kunna medföra att brottet ska anses vara mindre grovt. A.A.A. ska alltså dömas för mord.
Vilket straffvärde har gärningen?
HD slog i det ovannämnda avgörandet NJA 2013 s. 376 fast att utgångspunkten vid bedömningen av straffvärdet för mord är 14 års fängelse. Härefter skedde en lagändring, vilken trädde i kraft den 1 juli 2014, i syfte att mord i ökad utsträckning skulle bestraffas med fängelse på livstid (se prop. 2013/14:194 s. 28). HD har ännu inte omprövat sin tidigare praxis, men frågan om utgångspunkten för straffvärdebedömningen av ett mord utan vare sig försvårande eller förmildrande omständigheter fortfarande ska vara 14 år, eller om den i stället ska vara högre, har varit föremål för prövning i flera hovrättsavgöranden. I vissa av dessa avgöranden har bedömningen gjorts att utgångspunkten ska vara 15 år, medan andra avgöranden har utmynnat i bedömningen att 16 år ska vara utgångspunkt vid straffvärdebedömningen. Om utgångspunkten placeras på en alltför hög nivå begränsas möjligheterna att beakta försvårande omständigheter inom ramen för ett tidsbestämt straff och tingsrätten ansluter sig därför till bedömningen att utgångspunkten vid straffmätning för mord ska vara 15 års fängelse.
Den nu aktuella gärningen innehåller inga moment som kan anses försvårande i den meningen att de ska medföra att gärningen bedöms ha ett högre straffvärde än 15 år. Däremot ska enligt tingsrättens mening i lindrande riktning beaktas att det har varit fråga om ett mycket hastigt händelseförlopp, att våldet har varit begränsat och att inget har framkommit som tyder på något annat än att M.W. hastigt har förlorat medvetandet och att han därmed knappast har hunnit mer än nätt och jämnt uppfatta vad som har hänt. De nu nämnda omständigheterna medför att straffvärdet för gärningen uppgår till tolv års fängelse.
Påföljd
Någon annan påföljd än ett fängelsestraff kan redan med hänsyn till gärningens straffvärde inte komma i fråga. Vid straffmätningen saknas det skäl att frångå brottets straffvärde. A.A.A. ska därmed dömas till tolv års fängelse.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde A.A.A. för mord enligt 3 kap. 1 § BrB till fängelse 12 år.
Svea hovrätt
Både åklagaren och A.A.A. överklagade i Svea hovrätt.
Åklagaren yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till ett längre fängelsestraff.
A.A.A. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.
Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.
Domskäl
Hovrätten (f.d. hovrättspresidenten Gunnel Wennberg, hovrättsrådet Birgitta Trägårdh, tf. hovrättsassessorn Eric Åmell, referent, och två nämndemän) meddelade dom den 27 november 2015.
Hovrättens domskäl
Hovrätten förklarade sig instämma i tingsrättens bedömning att A.A.A. uppsåtligen hade orsakat M.W:s död och ställde sig bakom tingsrättens slutsatser rörande invändningen om nödvärn. I likhet med tingsrätten fann hovrätten att gärningen skulle rubriceras som mord. Härefter anförde hovrätten i domskälen följande.
Påföljd
Enligt 3 kap. 1 § BrB i dess lydelse efter den 1 juli 2014 döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller, om omständigheterna är försvårande, på livstid. Straffskalan för mord ändrades den 1 juli 2009 från fängelse i tio år eller på livstid till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Syftet med 2009 års ändring var att skapa ett utrymme för en mer nyanserad straffmätning för mord. Efter HD:s avgörande NJA 2013 s. 376 har straffvärdet för mord som utgångspunkt ansetts vara fängelse i 14 år, i de fall brottet inte inrymt försvårande eller förmildrande omständigheter. Som tingsrätten konstaterat har HD ännu inte omprövat sin praxis i anledning av 2014 års lagändring.
Det huvudsakliga syftet med 2014 års lagändring var att livstidsstraffet ska komma i fråga i betydligt större utsträckning än tidigare (prop. 2013/14:194 s. 1 och 28). Ändringarna tar sikte på de fall av mord som har ett mycket högt straffvärde men som tidigare ändå medfört ett tidsbestämt straff. Förhållanden som tidigare i princip endast beaktats i skärpande riktning vid straffmätningen av det tidsbestämda straffet bör enligt uttalandena i propositionen istället tala för ett livstidsstraff (a. prop. s. 20). Vidare framgår följande. Gränsdragningen mellan mord och dråp ska inte påverkas av lagändringen och utgångspunkten är fortfarande att mord där gärningen varken innefattar försvårande eller förmildrande omständigheter ska medföra ett tidsbestämt straff (a. prop. s. 25). Som en effekt av lagändringen höjs emellertid straffnivån även för mord som inte bestraffas med fängelse på livstid. Domstolarna förväntas dock göra en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet och beakta att dessa kan föreligga i olika grad (a. prop. s. 29). I propositionen finns också ett antal uttalanden angående omständigheter som ska anses vara försvårande respektive förmildrande.
Det står således klart att mord som inte innefattar vare sig några försvårande eller förmildrande omständigheter som utgångspunkt numera har ett högre straffvärde än vad som gällde före lagändringen. Syftet med reformen och lagändringen den 1 juli 2014 har varit att straffen för mord ska skärpas markant. Straffvärdet för mord bör enligt hovrättens mening som utgångspunkt därför nu vara fängelse 16 år. Hovrätten utgår från det straffvärdet i sina fortsatta överväganden.
När det gäller mordet på M.W. delar hovrätten tingsrättens bedömning att det inte finns några försvårande omständigheter av betydelse för straffvärdet.
Hovrätten instämmer emellertid inte i tingsrättens bedömning att det i förevarande fall skulle finnas några förmildrande omständigheter av betydelse för straffvärdet. Det dödande hugget har föregåtts av en inte helt kortvarig konfrontation där A.A.A. varit drivande och varit den part som orsakat att våld använts och sedan eskalerat. Händelseförloppet kan därför inte anses som hastigt.
A.A.A. har utdelat det dödande hugget med stor kraft. Kniven har penetrerat bl.a. M.W:s bröstben och därefter gått in i hjärtat. Detta utgör inte ett sådant begränsat våld som kan anses förmildrande. Inte heller det förhållandet att M.W. förlorat medvetandet hastigt kan anses förmildrande.
Sammanfattningsvis anser hovrätten att det varken finns några försvårande eller förmildrande omständigheter som motiverar avsteg från utgångspunkten vid straffvärdebedömningen. Som tingsrätten konstaterat kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga redan med hänsyn till brottets straffvärde. Varken A.A.A:s psykiska tillstånd eller vad som framkommit i övrigt är av sådant slag att det ska påverka vid straffmätningen. Fängelsestraffets längd ska därför bestämmas till 16 år i enlighet med straffvärdet.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse 16 år.
Högsta domstolen
A.A.A. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle döma honom för ett lindrigare brott eller i vart fall bestämma en lindrigare påföljd.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades på annat sätt än att påföljden bestämdes till fjorton års fängelse.
HD meddelade prövningstillstånd i fråga om påföljd (se NJA 2016 s. 262).
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Göran Lambertz, Agneta Bäcklund, Anders Eka och Sten Andersson, referent) meddelade den 10 oktober 2016 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
Åklagaren åtalade A.A.A. för att den 19 juni 2015 uppsåtligen ha dödat M.W. genom att hugga eller sticka en kniv i M.W:s bröst. Tingsrätten fann åtalet styrkt och dömde A.A.A. för mord till fängelse i tolv år. Både åklagaren och A.A.A. överklagade tingsrättens dom. Också hovrätten har funnit att A.A.A. ska dömas för den åtalade gärningen och rubricerat den som mord men har ändrat påföljden till fängelse i sexton år.
Sedan A.A.A. överklagat hovrättens dom beslutade HD den 19 april 2016 - med utgångspunkt i vad hovrätten funnit styrkt beträffande gärningen - om prövningstillstånd i fråga om påföljd. Beslutet meddelades med stöd av 54 kap. 10 § andra stycket RB (s.k. hängdispens) och var föranlett av utgången i rättsfallet ”Mordstraffskalan” NJA 2016 s. 3, som gällde påföljden för mord.
Omfattningen av HD:s prövning
HD har meddelat prövningstillstånd endast i fråga om påföljd. Det innebär att hovrättens ställningstagande i skuldfrågan - att A.A.A. uppsåtligen har dödat M.W. på det sätt som anges i åklagarens gärningsbeskrivning - står fast. HD:s prövning är därför nu begränsad till frågan om gärningen ska rubriceras som mord eller dråp och till frågan om vilken påföljden ska bli.
Det närmare händelseförloppet
A.A.A. och M.W. möttes den 19 juni 2015 i Solursparken i Vällingby. De kände inte tidigare varandra. När M.W. inte lämnade ut ett telefonnummer som A.A.A. ville ha, blev den senare irriterad och bråk uppstod. Bråket övergick i ett mindre handgemäng, i vilket först A.A.A. men sedan även M.W. utövade visst mindre våld. Det har i förhören talats om ömsesidiga ”puttar” och ”stånganden”.
Efter en stund utdelade M.W. ett knytnävsslag som träffade A.A.A. i ansiktet och fick denne att falla till marken. När A.A.A. reste sig upp, stack eller högg han mot M.W. med en kniv som han hade haft med sig. Kniven trängde snett nerifrån sju-åtta centimeter in i M.W:s bröst.
Av det rättsmedicinska utlåtandet och K.S:s vittnesmål framgår att sticket eller hugget utdelades med tillräcklig kraft för att gå igenom ytterkanten av M.W:s bröstben och vidare in i aortan. Det typiska förloppet av en sådan skada är att hjärtsäcken blodfylls och att detta hindrar hjärtat från att arbeta. I regel inträder medvetslöshet snabbt.
Gränsdragningen mellan mord och dråp
Den som berövar annan livet döms enligt 3 kap. 1 § BrB för mord. Är brottet med hänsyn till de omständigheter som har föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, döms enligt 2 § för dråp. Utgångspunkten är alltså att uppsåtligt dödande ska bedömas som mord; det måste till förmildrande omständigheter för att brottet ska rubriceras som dråp.
I äldre rätt var rubriceringen dråp förbehållen dödande i hastigt mod. Vid brottsbalkens tillkomst kom rekvisiten för dråp att utformas utan denna begränsning. I stället ska, enligt förarbetena, frågan om en gärning utgör mord eller dråp avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter vid gärningen. Hit hör bl.a. de omständigheter som har föranlett denna. (Se NJA II 1962 s. 92 ff.)
Att gärningsmannen har handlat i stark affekt till följd av en provokation från offrets sida eller att det har varit fråga om ett snabbt händelseförlopp är omständigheter som kan få betydelse för om brottet ska anses som dråp. Gärningsmannens psykiska särdrag eller att han eller hon har varit starkt pressad kan också vara att beakta. Även det förhållandet att gärningen har begåtts i en nödvärnsliknande situation kan vara att väga in. Det krävs dock att omständigheterna vid en samlad bedömning framstår som klart förmildrande för att gärningen ska bedömas som dråp (se ”Bajonettmordet” NJA 2013 s. 376 p. 24 och 28).
Synen på allvarliga våldsbrott, såsom den återspeglas i lagstiftningen, har under senare år skärpts. Det har bl.a. föranlett vissa författningsändringar rörande straffskalan för mord, dels år 2009, dels år 2014. I förarbetena till dessa har visserligen framhållits att det inte var avsett att gränsdragningen mellan mord och dråp skulle ändras (se prop. 2008/09:118 s. 28 och prop. 2013/14:194 s. 28). Den skärpta synen på allvarliga våldsbrott kommer emellertid också till uttryck i en ändrad lydelse av 29 kap. 1 § BrB. Enligt paragrafens andra stycke ska, när en gärnings straffvärde bestäms, beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. År 2010 tillkom en kompletterande bestämmelse om att det särskilt ska beaktas om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Av förarbetena till den bestämmelsen framgår att lagstiftarens avsikt var att åstadkomma en viss förskjutning uppåt i straffvärdenivåerna för allvarliga våldsbrott (se prop. 2009/10:147 s. 40 ff.).
I rättsfallet ”Synnerligen grov misshandel?” NJA 2011 s. 89 - som gällde bl.a. rubriceringen av ett misshandelsbrott - konstaterade HD (p. 10) att avsikten med 2010 års lagändring inte endast var att påverka straffvärdebedömningen inom givna straffskalor utan också att åstadkomma en förskjutning mellan de olika graderna av en viss brottstyp, så att något fler fall än tidigare kommer att bedömas som grova brott. Av detta följer att sådana fall av uppsåtligt dödande som tidigare bedömdes som dråp idag i enstaka fall kan vara att bedöma som mord.
Gärningen ska i detta fall rubriceras som mord
Det har varit fråga om ett förhållandevis snabbt händelseförlopp, och det dödliga våldet har varit mycket kortvarigt. Domstolarna har funnit att A.A.A. begick gärningen med ett s.k. likgiltighetsuppsåt. Däri ligger att det inte var A.A.A:s direkta mening att beröva M.W. livet. Till detta kommer att knivhugget får antas ha varit i vart fall delvis föranlett av att A.A.A. strax före hugget blivit slagen till marken och att han som en följd av detta haft svårt att kontrollera sitt handlande.
Det har emellertid varit A.A.A. själv som varit drivande i bråket och först tagit till våld. Våldet har inte varit föranlett av provokation från M.W:s sida. Det förhållandet att A.A.A. möjligen har haft svårt att kontrollera sitt handlande kan - när detta har berott på ett händelseförlopp som han själv har utlöst - endast i begränsad mån påverka bedömningen av gärningen. Omständigheterna kan därmed inte anses vara så klart förmildrande att gärningen ska rubriceras som dråp. A.A.A. ska därför dömas för mord.
Straffmätningen för mord
Straffet för mord är enligt 3 kap. 1 § BrB fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller, om omständigheterna är försvårande, på livstid. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse den 1 juli 2014, då orden ”om omständigheterna är försvårande” infogades.
Före 2014 års lagändring hade HD i rättsfallet ”Bajonettmordet” NJA 2013 s. 376 angett bl.a. följande om straffet för mord (p. 30). Vid bestämmande av påföljden för mord ska utgångspunkten numera vara fängelse i fjorton år. Straffet ska normalt bestämmas till fängelse i tolv år då omständigheterna sammantagna i någon mån talar för ett lägre straff och till fängelse i tio år när det kan sägas att omständigheterna är förmildrande. För att straffet ska bestämmas till fängelse i sexton år bör det krävas att det kan konstateras att omständigheterna sammantagna tydligt talar för ett högre straff. Fängelse i arton år bör tillämpas endast i de fall då omständigheterna är mycket försvårande, samtidigt som de inte är av sådant slag att livstids fängelse bör dömas ut.
Efter 2014 års lagändring, och efter hovrättens avgörande i detta mål, har HD i rättsfallet ”Mordstraffskalan” NJA 2016 s. 3 funnit att 2014 års omformulering av 3 kap. 1 § BrB inte förändrade det rättsläge som rådde närmast dessförinnan. De principer för straffmätningen vid mord som HD slog fast i 2013 års avgörande gäller alltså fortfarande.
Bedömningen av hur dessa principer ska tillämpas i ett enskilt fall ska utgå från det som sägs i 29 kap. 1 § BrB om bestämmande av straffvärde. Här måste förekomsten av sådana försvårande respektive förmildrande omständigheter som anges i 2 och 3 §§ beaktas. Också de uttalanden som gjordes i förarbetena till 2009 års ändring i 3 kap. 1 § är av intresse. Där anges, som exempel på omständigheter som vid straffmätningen för mord talar i skärpande riktning, att gärningen har föregåtts av noggrann planering eller varit särskilt hänsynslös eller att brottsoffret befunnit sig i en skyddslös ställning. Som exempel på omständigheter som talar i mildrande riktning anges att händelseförloppet har varit hastigt och att den tilltalade har haft svårt att besinna sig, att brottet har föregåtts av ett kraftigt provocerande beteende och att den tilltalade har haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. (Se prop. 2008/09:118 s. 43.)
Straffet ska bestämmas till fängelse i tolv år
Frågan är då ifall omständigheterna i detta fall ger anledning att frångå utgångspunkten om fjorton års fängelse vid mord (se p. 15).
Vid bedömningen av gärningens straffvärde får de omständigheter som har angetts under punkterna 12 och 13 betydelse. Omständigheterna talar i någon mån för ett lägre straff. Några sådana förmildrande omständigheter som anges i 29 kap. 3 § BrB finns dock inte. Brottets straffvärde motsvarar fängelse i tolv år. Några omständigheter som ger anledning att avvika från ett straff bestämt efter straffvärdet har inte framkommit.
Slutsatsen är att A.A.A. ska dömas till fängelse i tolv år.
Domslut
Domslut
HD ändrar hovrättens domslut endast på så sätt att fängelsestraffets längd bestäms till 12 år.
HD:s dom meddelad: den 10 oktober 2016.
Mål nr: B 6278-15.
Lagrum: 3 kap. 1 och 2 §§ BrB.
Rättsfall: NJA 2011 s. 89, NJA 2013 s. 376 och NJA 2016 s. 3.