NJA 2021 s. 32
Straffet för mord. Frågor om förutsättningarna för fängelse på livstid och om straffmätning vid tidsbestämda straff.
Västmanlands tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Västmanlands tingsrätt åtal mot T.M. för mord enligt följande gärningsbeskrivning.
T.M. har den 24 februari 2020 dödat J.F. genom att skära honom med en kniv över halsen. Våldet orsakade en djup sårskada över hela halsen samt skador på underliggande muskulatur, på luft- och matstrupe, på kärl och vener och kraftiga blödningar, vilket ledde till att J.F. slutligen avled den 3 mars 2020 på grund av omfattande syrebrist i hjärnan. T.M. begick gärningen i J.F:s bostad – – –. T.M. begick gärningen med uppsåt.
T.M. åtalades även för ringa narkotikabrott.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Johan Nordgren) anförde i dom den 12 juni 2020 följande.
DOMSKÄL
T.M. har erkänt att han skurit J.F. i halsen, att han orsakat påstådda skador och att dessa lett till J.F:s död, men har förnekat att han haft för avsikt att döda J.F. – – –
Utredningen
– – –
Inledning
Av utredningen framgår till att börja med följande. J.F. och E.F. var gifta och bodde tillsammans i en lägenhet på – – –. T.M. var bekant med E.F. sedan ungdomen och ytligt bekant med J.F. genom henne. T.M. bor i närheten av paret F. Det fanns inte tidigare något otalt mellan dem. T.M. har haft uppfattningen att en telefon, som tillhörde hans brors sambo, fanns i paret F:s lägenhet. Han har kommit till lägenheten vid 14-tiden den 24 februari 2020 och blivit insläppt i trappuppgången av E.F. Där har T.M. skurit J.F. i halsen. Vid kl.14.33 inkom larmsamtal. Ambulans anlände kl. 14.42 och J.F. fördes till Centrallasarettet i Västerås, där han avled den 3 mars 2020.
– – –
Vad de hörda berättat inför tingsrätten
– – –
T.M.: Han cyklade från hemmet och kom till E.F. och J.F. vid 14-tiden i syfte att återfå sin svägerskas telefon. Han var berusad efter att på förmiddagen ha druckit åtta stycken starköl med 7,3 procents alkoholstyrka. Han hade tagit med sig en kniv från hemmet, som säkerhet i fall det skulle ”bli något”. Han låste sin cykel och kastade grus på E.F:s och J.F:s fönster för att de skulle släppa in honom. Han frågade efter telefonen, men de visste inte var den var; eventuellt hade en person vid namn Sara telefonen. J.F. gick in i pojkrummet och han följde efter. Han fick där uppfattningen att J.F. eller E.F. hade tagit hans telefon eftersom han inte kunde hitta den i sina kläder. Han frågade J.F. om detta. J.F. hade ryggen mot honom och svarade inte; denne verkade inte höra vad han sa. Han befann sig ungefär en meter bakom J.F. Han blev förargad av J.F:s ohörsamhet och tog fram kniven och höll den i höfthöjd. Han upprepade frågan, men fick inte något svar. Plötsligt slog det slint för honom. Med kniven i vänstra handen skar han, som är vänsterhänt, bakifrån J.F. över hela halsens framsida. J.F. såg eller märkte inget förrän han skar honom. Han ville skada honom, men han minns inte på vilket sätt. Han tänkte inte. J.F. stod kvar och gjorde ett läte, men han skrek inte. J.F. tog inte heller tag i honom. Han tog ett par steg bakåt och backade ut till hallen. Något blod har han inte kunnat dra sig till minnes. Inte heller att J.F. legat på golvet. Nästa minnesbild är att J.F. tryckte en handduk mot sin hals. Han misstänkte att det gått illa med J.F. på grund av skärningens karaktär. Han sa till E.F., som skakade, var rädd och chockad, att hon var ihop med en idiot och att hon skulle ringa efter ambulans. Han lämnade sedan lägenheten, låste upp sin cykel och cyklade hemåt. Kni¬ven slängde han längs vägen i ett öppet område, men han minns inte att han varit på något apotek. Han minns inte hur han fått såret på handen, men det kan ha varit i trapphuset. Väl hemma såg han sin telefon på soffbordet och förstod att han misstagit sig om att J.F. tagit telefonen. – – –.
Vad rättsintyget innehåller och rättsläkaren berättat
Av rättsintyget och E.B:s uppgifter, som bygger även på journaluppgifter, har i huvudsak framgått följande. Det har funnits två separata sårskador med skarpa kanter tvärs över vänster och höger näsborr till nästippen. Båda såren var sydda och har mätt 1 respektive 1,5 cm. På halsens framsida fanns en diagonalt löpande till synes skarpkantad sårskada som mätte ca 18 cm. Sårskadan började 2 cm nedanför vänster käkvinkel och löpte till en punkt 7 cm nedanför höger käkvinkel. Såret har sytts. Sårskadan löpte över hela halsens bredd, och ungefär halva halsen var avskuren. Denna skada har lett till flera skador i halsen. Blödningar fanns i nickmusklerna på halsens båda sidor. Luftstrupen var helt avskuren. Matstrupen, som är belägen bakom luftstrupen, var avskuren till halva omkretsen. De stora venerna och artärerna i halsen har, såvitt kunnat bedömas, varit oskadade. Däremot har mindre förgreningskärl varit skadade och helt avskurna; någon exakt uppgift i detta hänseende har inte kunnat lämnas eftersom J.F. blivit sydd i halsen. Struplocket var ihopsytt, vilket innebär att även detta varit avskuret. Lungorna var sammanfallna och dåligt luftfyllda och visade tecken på inandat blod. Det har uppkommit blödningar i hjärnan. Dödsorsaken har varit omfattande syrebrist i hjärnan som varit en följd av det skarpkantade våldet mot halsen vilket gett de skador hon beskrivit ovan. Skadornas utseende har inte medgett några säkra slutsatser om hur stor kraft som använts; detta beror på hur vass eggen varit. Det har dock varit fråga om en viss kraft eftersom både broskdelar och muskler varit helt avskurna. Såvitt framgått av journalerna, återfick J.F. inte medvetandet efter det att han tappat medvetandet på sjukhuset. Exakt när han tappade medvetandet har inte varit möjligt att fastställa inför tingsrätten. En person som får luftstrupen avskuren har av naturliga skäl mycket svårt att andas och andas in blod. Och kan svårligen tala.
T.M. ska dömas för mord
T.M. hade druckit alkohol under förmiddagen före händelsen. Då knivskärningen ägde rum var han därför troligen påverkad av ett självförvållat rus. Bedömningen av hans uppsåt ska dock även i sådana fall ske med tillämpning av vanliga regler, jfr rättsfallet NJA 2011 s. 563. Det som har kommit fram om hans agerande, före, under och efter knivskärningen, visar att han vid tillfället var medveten om vad som hände.
Vad T.M. erkänt vinner stöd av utredningen. Åtalet är därmed styrkt vad gäller knivskärningen och de skador som den gav upphov till. Frågan blir därför om T.M. haft uppsåt att döda J.F. Det är åklagaren som har att styrka även sådana omständigheter som ger stöd för bedömningen att det är ställt utom rimligt tvivel att gärningsmannen handlade med uppsåt. T.M. har berättat att han ville skada J.F. då han stod bakom denne. Om avsikten endast hade varit att skada, hade flera omständigheter stått till buds; han kunde ha skurit eller ha stuckit honom varsomhelst på kroppens baksida eftersom J.F. inte hörde honom och inte hade försvarat sig. Istället har han valt att skära J.F., som var helt oförberedd, över främre delen av halsen bakifrån. Det skärande våldet har varit kraftigt och halva halsen har skurits av i djupled. Snittet har omfattat hela halsbredden. Redan mot bakgrund av detta kraftiga våld med kniv mot halsen, där livsviktiga blodkärl, mat- och luftstrupe går, är det en närliggande tanke att T.M. uppfattat det som helt säkert eller praktiskt taget säkert att J.F. skulle dö. Även om skadorna och blodet på sacco-säcken i pojkrummet tyder på att T.M. huggit eller skurit mot J.F. även då denne låg ned, kan det inte anses vara tillförlitligen utrett att så skett; dessa spår kan ha uppkommit utan sådan avsikt. T.M. har lämnat lägenheten relativt omgående efter knivskärningen, varvid J.F. var i livet, och inte försökt fullfölja något dödande våld. Mot bakgrund av dessa omständigheter kan det inte anses styrkt att T.M. haft vare sig direkt eller indirekt uppsåt till effekten att J.F. skulle dö.
T.M. måste emellertid ha uppfattat att det fanns en mycket hög sannolikhet för att J.F. skulle dö då han skar av honom halva halsen. Det föreligger därför en presumtion för att han agerat med likgiltighetsuppsåt för effekten att J.F. skulle dö. Inget har framkommit som talar mot att T.M. var likgiltig för att han dog. Fastmer finns det omständigheter som talar för att han faktiskt varit likgiltig inför detta eftersom han lämnat lägenheten utan att bry sig om den blödande J.F. eller själv vidta några åtgärder för att se till att han fick vård, för att därefter cykla hem till sitt. Att J.F. skulle dö har därmed inte i handlingsögonblicket utgjort något skäl för T.M. att avstå från den livsfarliga knivskärningen. T.M. har därför haft likgiltighetsuppsåt till J.F:s död.
Det finns inte några förmildrande omständigheter som skulle kunna medföra att gärningen bedöms som mindre grov och därmed skulle rubriceras som dråp. T.M. ska därför dömas för mord.
– – –
Påföljd
Tingsrätten har inhämtat ett intyg enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål. Av detta framgår att T.M. inte led av någon allvarlig psykisk störning vare sig vid gärnings- eller undersökningstillfället.
Enligt 3 kap. 1 § BrB i dess lydelse från och med den 1 januari 2020 gäller att för mord döms till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Som skäl för livstids fängelse ska det särskilt beaktas om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös.
Det uttalade syftet med lagändringen var att livstids fängelse ska kunna komma ifråga i betydligt större omfattning än vad som varit fallet enligt den tidigare lydelsen av bestämmelsen (se prop. 2018/19:138). Enligt tidigare rättstillämpning var utgångspunkten att straffvärdet för ett mord, som inte inrymde några förmildrande eller försvårande omständigheter, var 14 års fängelse. Tidsbestämda straff därutöver tillämpades om omständigheterna var försvårande. Syftet med straffskärpningen vid årsskiftet var att mord som tidigare ledde till ett tidsbestämt straff i spannet 15–18 år, nu ska straffas med livstids fängelse (se a. prop. s. 16). Liksom tidgare ska domstolen göra en samlad bedömning av förmildrande och försvårande omständigheter. Tidigare praxis vad gäller försvårande och förmildrande omständigheter är relevant.
Rekvisitet svårt lidande tar sikte på brottsoffrets situation. Genom J.E:s och E.F:s och i viss mån C.L:s uppgifter, står helt klart att J.F. haft dödsångest, panik och svåra smärtor under skeendet då han befann sig i lägenheten och trapphuset. Av den rättsmedicinska utredningen framgår visserligen inte med säkerhet hur länge J.F. varit vid medvetande. Förloppet som ledde till J.F:s död får ändå anses utdraget och utomordentligt plågsamt. J.F. har sammanfattningsvis drabbats av ett svårt lidande, vilket utgör skäl för livstids fängelse.
Rekvisitet särskild hänsynslöshet avser särskilt graverande omständigheter, som inte kan uttryckas i lagtexten (se a. prop. s. 28). Enligt tingsrätten har det, utöver att det är fråga om ett mord, varit särskilt hänsynslöst att bakifrån och utan förvarning skära J.F. i halsen. Knivskärningen har vidare skett i hans hem, i sönernas rum. Även om E.F. inte sett själva knivskärningen har hon hört hans skrik. Skärningen har skett inför henne i hemmet. Direkt efter skärningen har hon iakttagit och hjälpt sin blodige make, som hade panik och dödsångest. Mordet har därför även varit särskilt hänsynslöst, vilket talar för livstids fängelse.
Det finns inte några beaktansvärda förmildrande omständigheter. Då J.F. drabbats av svårt lidande och gärningen varit särskilt hänsynslös ska straffet sammantaget bestämmas till livstids fängelse.
– – –
DOMSLUT
Tingsrätten dömde T.M. för mord och ringa narkotikabrott och bestämde påföljden till fängelse på livstid.
Svea hovrätt
T.M. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma honom för grov misshandel och vållande till annans död, eller i andra hand, dråp. Han yrkade att hovrätten under alla förhållanden skulle lindra straffet.
Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Anna Avenberg och Henrik Matz, referent, tf. hovrättsassessorn Malin Wictor och två nämndemän) anförde i dom den 26 augusti 2020 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
– – –
Skuld och rubricering
Utredningen är densamma i hovrätten som i tingsrätten.
T.M. har redovisat samma inställning till åtalet som i tingsrätten, dvs. att han i allt väsentligt vidgår det faktiska händelseförloppet men gör gällande att han saknat uppsåt till att J.F. skulle dö.
Tingsrätten har utförligt redogjort för den utredning som har lagts fram och hur tingsrätten har värderat denna. Hovrätten delar fullt ut tingsrättens bedömning av vad som är utrett i målet och ansluter sig alltså till tingsrättens bedömning att det är styrkt att T.M. med likgiltighetsuppsåt har berövat J.F. livet.
Även i fråga om rubricering instämmer hovrätten i tingsrättens bedömning. T.M. ska därför dömas för mord.
Påföljd
Utgångspunkten för påföljdsbestämningen är hur allvarlig eller klandervärd den begångna brottsligheten är. Straff ska alltså, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde (se 29 kap. 1 § första stycket BrB). Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person (se 29 kap. 1 § andra stycket BrB). Vid bedömningen av straffvärdet ska hänsyn även tas till försvårande och förmildrande omständigheter (se 29 kap. 2 och 3 §§ BrB). Återfall i brott ska också beaktas (se 29 kap. 4 § BrB). Det finns slutligen utrymme för att beakta omständigheter hänförliga till den tilltalades person eller dennes handlande efter brottet, s.k. billighetshänsyn (se 29 kap. 5 § BrB).
Påföljden för T.M. ska som tingsrätten också funnit bestämmas till fängelse. När det gäller straffmätningen har hovrätten att tillämpa straffstadgandet om mord i dess lydelse från och med den 1 januari 2020. Straffskalan är fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Som skäl för livstids fängelse ska det enligt de nya bestämmelserna särskilt beaktas om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös. Syftet med lagändringen är att livstidsstraffet ska kunna komma ifråga i betydligt större utsträckning än tidigare (se prop. 2018/19:138 s.16 och 20).
I förarbetena till nämnda lagändring sägs att de nya bestämmelserna innebär att sådana omständigheter som tidigare talat för ett straffvärde i den övre delen av den tidsbestämda straffskalan (15–18 år) i stället bör tala för ett livstidsstraff och att förändringen handlar om fördelningen av fall inom den befintliga straffskalan, utifrån brottets straffvärde. Avsikten med lagändringen, anförs det vidare, är inte att någon viss del av den tidsbestämda straffskalan framöver ska tillämpas i mindre omfattning, utan hela straffskalan bör användas vid straffmätningen. Regeringen uttalar vidare att den föreslagna lydelsen ger uttryck för en skärpt syn också på de fall av mord som även framöver kommer att bestraffas med ett tidsbestämt straff och att en konsekvens av lagändringen blir att straffnivån höjs även för sådana brott, med tillämpning av hela den tidsbestämda straffskalan (se a. prop. s. 29). Domstolen ska göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter som är relevanta för straffmätningen i det enskilda fallet och det ska därvid beaktas att omständigheterna kan föreligga i olika grad. Att det ska göras en samlad bedömning innebär att straffmätningen kan resultera i ett tidsbestämt straff, trots att det finns omständigheter som talar för ett livstidsstraff. Så kan t.ex. vara fallet om det finns förmildrande omständigheter av viss styrka (se a. prop. s. 34).
Som tingsrätten har konstaterat kan två sådana försvårande omständigheter som nämns i paragrafen om mord anses föreligga i detta fall. Dels har J.F. utsatts för svårt lidande, dels har gärningen varit särskilt hänsynslös. Försvaret har som en omständighet att beakta i förmildrande riktning lyft fram att det lidande J.F. utsatts för varit kortvarigt i och med att han snabbt kom under vård. Det har också från försvarets sida gjorts gällande att T.M. direkt efter knivskärningen sagt till J.F:s fru E.F. att hon skulle ringa efter ambulans. Enligt hovrättens mening måste dock det lidande som J.F. utsatts för – att i ett chock- och paniktillstånd blödande med halva halsen avskuren vänta på hjälp i omkring tio minuter eller något mer – anses vara ett svårt lidande. Att J.F. lidit svårt styrks också av polisen J.E:s vittnesmål. Den omständigheten att T.M. sagt till E.F., när de möttes direkt efter knivskärningen, att hon skulle tillkalla ambulans kan inte heller anses förminska gärningens karaktär av särskilt hänsynslös.
Det finns alltså omständigheter som talar för att bestämma påföljden till livstids fängelse i detta fall. Det finns samtidigt vissa förhållanden av förmildrande karaktär som också bör beaktas. Det har visserligen, i vart fall från T.M:s sida, förelegat någon form av irritation eller liknande gällande en mobiltelefon, som kunde finnas hos familjen F. Inget i utredningen ger dock vid handen att det funnits någon bakomliggande konflikt mellan T.M. och J.F. eller att T.M. av annan anledning tog med sig kniven i avsikt att döda J.F., eller att gärningen på något annat sätt varit planerad. Det dödliga våld som T.M. utövade mot J.F. har alltså snarast karaktär av impulshandling och händelseförloppet har varit mycket hastigt. Efter gärningen begav sig T.M. med en blödande handskada till ett apotek i närheten, där han även sade till personalen att en värre skadad person snart skulle komma in. Kniven slängde han på en öppen plats, där den mycket snart hittades av en privatperson. Efter händelsen höll han sig inte undan utan åkte hem och ringde till sin bror K.M. och berättade att han skadat J.F. T.M. greps av polis i sitt hem i nära anslutning till händelsen och uttryckte redan i polistransporten insikt i vad han gjort och ånger över detta.
Vid en samlad bedömning av graden av de försvårande omständigheter som har redovisats ovan och de omständigheter som i detta fall talar i mildrande riktning anser hovrätten att påföljden ska bestämmas till ett tidsbestämt straff. Med hänsyn till tillvägagångssättet och gärningens allvarlighet bedöms straffvärdet uppgå till fängelse i arton år. Påföljden ska därför bestämmas till fängelse i arton år.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på det sättet att hovrätten bestämmer fängelsestraffets längd till 18 år.
– – –
Högsta domstolen
Riksåklagaren och T.M. överklagade. Riksåklagaren yrkade att påföljden skulle bestämmas till livstids fängelse. T.M. yrkade att påföljden skulle lindras.
Parterna bestred varandras yrkanden.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund, Svante O. Johansson, referent, Sten Andersson och Cecilia Renfors) meddelade den 26 februari 2021 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Åklagaren åtalade T.M. för att uppsåtligen ha dödat J.F. i dennes bostad. Gärningen begicks genom att T.M. den 24 februari 2020 skar J.F. med en kniv över halsen. Våldet orsakade en djup sårskada över hela halsen samt skador på underliggande muskulatur, på luft- och matstrupe och på kärl och vener samt kraftiga blödningar. Skadorna ledde till att J.F. avled i början av mars. Åtalet omfattade även ett fall av ringa narkotikabrott.
Tingsrätten dömde T.M. enligt åtalet för mord och ringa narkotikabrott till livstids fängelse. Också hovrätten har funnit att han ska dömas enligt åtalet. Hovrätten har emellertid ändrat påföljden till fängelse i arton år.
Frågan i HD
Målet gäller straffet för mord.
Den rättsliga regleringen
Enligt 3 kap. 1 § BrB döms den som berövar annan livet för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Som skäl för livstids fängelse ska det från och med 2020 särskilt beaktas om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös. Är brottet med hänsyn till de omständigheter som har föranlett gärningen eller annars att anse som mindre grovt, döms enligt 3 kap. 2 § för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år.
Vid bedömningen av ett brotts straffvärde beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter och motiv som han eller hon har haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. (Se 29 kap. 1 § andra stycket BrB.)
I 29 kap. 2 § anges ytterligare omständigheter som särskilt ska beaktas vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp. Det är försvårande bl.a. om den tilltalade har visat stor hänsynslöshet (punkten 2) och om den tilltalade har utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig (punkten 3).
Enligt 29 kap. 3 § ska vissa omständigheter ses som förmildrande. Sålunda ska det särskilt beaktas bl.a. om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning har haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande (första stycket 2).
Vid straffmätningen ska även vissa billighetshänsyn tas enligt 29 kap. 5 §. Bland annat ska det i skälig omfattning beaktas om den tilltalade efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet (första stycket 4) och om den tilltalade frivilligt angett sig eller lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet (första stycket 5).
Straffmätningen vid uppsåtligt dödande
Tidigare reglering av straffet för mord
Den ursprungliga påföljden enligt brottsbalken för mord var fängelse i tio år eller på livstid. Det medförde att det inte var möjligt att, som vid andra brott, göra en nyanserad straffmätning.
Genom lagändringar 2009 bestämdes straffet för mord till fängelse viss tid, lägst tio och högst arton år eller på livstid. Reformen möjliggjorde tidsbestämning av ett fängelsestraff för mord i proportion till brottets svårhet. Lagändringen tog däremot inte sikte på tillämpningen av livstidsstraffet. Det straffet skulle även fortsättningsvis vara förbehållet de allvarligaste fallen. (Se prop. 2008/09:118 s. 27 f.)
I ”Bajonettmordet” NJA 2013 s. 376 p. 29 och 30 uttalade HD att straffet för mord som utgångspunkt skulle vara fängelse i fjorton år. Straffet skulle normalt bestämmas till fängelse i tolv år då omständigheterna sammantagna i någon mån talade för ett lägre straff och tio år när det kunde sägas att omständigheterna var förmildrande. För att bestämma straffet till sexton år skulle krävas att omständigheterna sammantagna tydligt talade för ett högre straff, medan fängelse i arton år skulle tillämpas endast då omständigheterna var mycket försvårande samtidigt som de inte var av sådant slag att livstids fängelse borde dömas ut. Livstids fängelse skulle tillämpas endast i de undantagsfall då ett tidsbestämt fängelsestraff på arton år inte var tillräckligt.
Genom en lagändring 2014 lades orden ”om omständigheterna är försvårande” till som en förutsättning för att fängelse på livstid skulle dömas ut vid mord. Syftet med lagändringen var att livstidsstraffet skulle användas i betydligt större utsträckning än tidigare. (Se prop. 2013/14:194 s. 20 och 28.)
HD uttalade i ”Mordstraffskalan” NJA 2016 s. 3 att omformuleringen av mordbestämmelsen inte förändrade det rättsläge som uppkommit genom 2009 års reformering av straffskalan för mord (som rättsläget kommit till uttryck i ”Bajonettmordet”). Denna rättstillämpning har senare bekräftats (se ”Mordet i Solursparken” NJA 2016 s. 809 och ”Mordet vid återvinningsstationen” NJA 2018 s. 975 samt även NJA 2016 N 9).
Mordbestämmelsen efter 2020 års ändringar
För att markera allvaret i uppsåtligt dödande och för att den straffrättsliga reaktionen ska avspegla brottets allvar, beslutade riksdagen 2019 åter om en ändring i mordbestämmelsen. Ändringen, som trädde i kraft den 1 januari 2020, syftar till att livstids fängelse ska komma i fråga i betydligt större utsträckning än tidigare. (Se prop. 2018/19:138 s. 15 f., jfr prop. 2013/14:194 s. 13 ff.) I förarbetena framhålls att det inte är avsett att gränsdragningen mellan mord och dråp ska ändras (se prop. 2018/19:138 s. 32, jfr härtill prop. 2008/09:118 s. 28 och prop. 2013/14:194 s. 28).
I en ny andra mening i mordbestämmelsen anges nu uttryckligen vilka omständigheter som särskilt ska beaktas som skäl för livstids fängelse (se p. 4) samtidigt som bestämmelsens hänvisning till försvårande omständigheter har strukits. Lagstiftningstekniken är i grunden densamma som när särskilda kvalifikationsgrunder anges vid gradindelade brott. De omständigheter som anges i mordbestämmelsen är emellertid inte kopplade till någon gradindelning utan till valet av livstids fängelse framför ett tidsbestämt straff.
De omständigheter som enligt 3 kap. 1 § andra meningen BrB särskilt ska beaktas som skäl för livstids fängelse bör uppfattas som en sammanfattning av sådana förhållanden som enligt rättspraxis har ansetts motivera ett strängare straff än vad som har varit utgångspunkten vid mord (jfr p. 11 i det föregående samt prop. 2018/19:138 s. 16 och 25 ff.). De omständigheter som nämns i lagtexten får också ses som en vidareutveckling av de försvårande omständigheter som anges i 29 kap. 2 § BrB, låt vara annorlunda uttryckta, som får särskild betydelse vid bestämmande av straffet för mord.
Det ska uppmärksammas att omständigheter av denna karaktär kan föreligga i olika grad. Omständigheterna ska, för att leda till livstids fängelse, vara sådana att de framstår som allvarligare än vad omständigheterna vid mord alltid är (jfr ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378 p. 17). Det är inte tillräckligt att konstatera att en eller flera sådana omständigheter föreligger. Domstolen måste, innan den dömer ut ett livstidsstraff, göra en helhetsbedömning för att försäkra sig om att gärningen motiverar ett sådant straff.
En grundtanke med 2020 års ändringar måste anses vara att livstidsstraff ska användas när omständigheterna i det enskilda fallet sammantaget är försvårande. Av detta följer att utgångspunkten är att mord ska föranleda ett tidsbestämt straff. En konsekvens av lagändringen är emellertid att omständigheterna i fortsättningen inte måste i lika hög grad som tidigare tala i skärpande riktning för att de ska motivera ett livstidsstraff (se prop. 2018/19:138 s. 16).
Det nu sagda innebär följande. Om det finns omständigheter som talar för livstids fängelse, ska domstolen göra en samlad bedömning av om livstidsstraff ska komma i fråga. Förekomsten av förmildrande omständigheter kan då medföra att ett tidsbestämt straff ändå ska väljas. Även om det inte finns några påtagliga förmildrande omständigheter måste domstolen i varje enskilt fall pröva om omständigheterna kring gärningen sammantagna är sådana att ett livstidsstraff är befogat.
Konsekvenser av den valda lagstiftningstekniken
En följd av den valda lagstiftningstekniken är att bedömningen av brottets straffvärde och av om ett tidsbestämt straff eller fängelse på livstid ska dömas ut i stort motsvarar den som görs vid prövningen av särskilda kvalifikationsgrunder vid gradindelade brott (jfr p. 15). Det innebär att 3 kap. 1 § andra meningen bildar utgångspunkt, men att prövningen måste göras med beaktande också av 29 kap. BrB.
Skäl för livstids fängelse
Som redan framgått anger lagtexten flera omständigheter som ska beaktas som skäl för livstids fängelse (se p. 4). Uppräkningen i 3 kap. 1 § andra meningen är inte uttömmande utan även andra förhållanden ska kunna leda till livstids fängelse. För att så ska bli fallet måste emellertid dessa förhållanden ha samma tyngd som de i andra meningen uttryckligen uppräknade; det bör iakttas restriktivitet vid utdömande av livstids fängelse med hänvisning till andra förhållanden än de uppräknade.
I motiven ges exempel på vad som avses med de i lagtexten angivna omständigheterna. Dessa exempel bör ges betydelse vid tolkning av lagtexten. De måste dock ses i sitt sammanhang. Flera av exemplen är av sådant slag att de kan förekomma i större eller mindre utsträckning och situationen kan te sig olika i skilda fall. Andra exempel är av sådan karaktär att de angivna förhållandena i vissa fall bör ges större och i andra fall mindre betydelse. Ytterst måste domstolen bedöma i vilken utsträckning gärningen sedd som en helhet präglas av sådana omständigheter som kommer till uttryck i lagtexten och i vilken grad de förelegat. Bestämmelsen kan därför inte tolkas så att varje sådant förhållande som anges i lagmotiven i sig utgör ett tillräckligt skäl för livstids fängelse.
De skäl för livstids fängelse som främst är aktuella här är att gärningen har inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös.
Att gärningen inneburit svårt lidande tar sikte på brottsoffrets situation. Svårt lidande omfattar ett antal olika faktorer som påverkar offret, t.ex. att våldet har varit kraftigt, att offret har tillfogats omfattande eller allvarliga skador, att offret har upplevt svår smärta, att gärningen har haft karaktär av avrättning, att förloppet har varit utdraget och att offret har känt stark dödsångest. (Se prop. 2018/19:138 s. 33.)
Det ska i detta sammanhang framhållas att offret vid mord så gott som alltid upplever lidande; för att denna omständighet ska beaktas krävs därför enligt lagtexten ett svårt lidande.
Som skäl för livstids fängelse ska beaktas också om gärningen annars har varit särskilt hänsynslös. Uttrycket tar sikte på omständigheter vid gärningen som inte nämns tidigare i straffbestämmelsen (se a. prop. s. 33). Liksom svårt lidande avses främst förhållanden som rör brottsoffrets situation och karaktären på angreppet.
En gärning kan enligt motiven anses särskilt hänsynslös exempelvis på grund av att brottet har riktat sig mot en närstående, att brottsoffret har befunnit sig i en skyddslös ställning, att brottet har utförts i offrets hem, att brottet har förövats inför ögonen på närstående, t.ex. offrets barn, eller att gärningsmännen har varit i numerärt överläge (se a. prop. s. 33).
Prövningen av om förhållanden av dessa slag gör gärningen särskilt hänsynslös i mordparagrafens mening måste dock alltid göras genom en samlad bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall.
Övriga omständigheter av betydelse för straffmätningen
En given utgångspunkt vid all straffmätning är att domstolen ska göra en nyanserad helhetsbedömning av samtliga omständigheter som är relevanta för straffvärdet och straffmätningen i det enskilda fallet (se p. 5–8).
I 29 kap. 1 § BrB anges att det vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter och motiv som han eller hon har haft. Även om de objektiva omständigheterna bildar en naturlig utgångspunkt för straffvärdebedömningen är de subjektiva omständigheterna ofta av större betydelse i detta hänseende (se prop. 1987/88:120 s. 81).
Vilken form av uppsåt som har förelegat är av stor betydelse för bedömningen. Ett brott som begås med avsiktsuppsåt har normalt ett högre straffvärde än ett brott som begås med likgiltighetsuppsåt. På liknande sätt har ett instrumentellt brott – när den brottsliga handlingen begås i syfte att uppnå ett längre bort liggande mål – ett högre straffvärde än en impulshandling.
Det ska vidare tas hänsyn till om det finns försvårande omständigheter (29 kap. 2 § BrB). Vid straffmätningen för mord kommer de omständigheter som talar i skärpande riktning att i praktiken motsvara de omständigheter som beaktas enligt 3 kap. 1 § BrB.
Förmildrande omständigheter ska också beaktas. Det kan exempelvis vara fråga om att det uppsåtliga dödandet har föregåtts av ett kraftigt provocerande beteende (jfr prop. 2018/19:138 s. 33 f., jfr även prop. 2008/09:118 s. 43). Det kan vidare röra sig om att gärningsmannen till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga, kan det också betraktas som en förmildrande omständighet. (Se 29 kap. 3 § BrB.)
På motsvarande sätt kan det i mildrande riktning beaktas att den tilltalade efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet, liksom om den tilltalade frivilligt har angett sig eller lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet. (Se 29 kap. 5 § BrB.)
Straffmätningen vid tidsbestämt fängelse
Innebörden av ändringen av mordbestämmelsen är alltså att omständigheterna inte måste vara i lika hög grad försvårande som enligt hittillsvarande rättspraxis för att motivera ett livstidsstraff. Detta medför att livstidsstraffet kommer att dömas ut i fler fall där straffet enligt hittillsvarande rättspraxis stannat vid tidsbestämt fängelse på den övre delen av straffskalan (se p. 18). En sådan förändring av bestämmelsen får verkningar även avseende tillämpningen av den tidsbestämda delen av straffskalan (jfr ”Mordstraffskalan” p. 25). Det måste alltjämt vara möjligt att göra en nyanserad straffmätning inom den övre delen av den tidsbestämda straffskalan. Det förutsätter att omständigheter som talar i skärpande riktning ska kunna ges genomslag utan att straffet alltid bestäms till livstid.
Efter 2020 års lagändring får utgångspunkten för straffvärdet vid mord anses vara fängelse i sexton år. För att påföljden ska bestämmas till ett längre tidsbestämt fängelsestraff måste omständigheterna vara försvårande, samtidigt som omständigheterna inte är av det slaget att de bör föranleda livstids fängelse.
Bedömningen i detta fall
Vad som är utrett om gärningen
T.M. hade fått uppfattningen att en telefon, som tillhörde hans brors sambo, fanns i makarna E. och J.F:s lägenhet. Han åkte till dem och blev insläppt vid 14-tiden den 24 februari 2020. I lägenheten letade de efter telefonen men hittade den inte.
Efter en stund gick de in i ett av sovrummen, där T.M. blev kvar med J.F. T.M. fick då för sig att hans egen telefon försvunnit. Han frågade J.F. också om den telefonen. Denne hade ryggen mot honom och svarade inte. T.M. blev förargad av J.F:s nonchalans, som han uppfattade som ett hån, och tog fram en större kökskniv han haft med sig. Han upprepade frågan, men fick inte heller denna gång något svar, och skar då J.F. över halsen. T.M. lämnade lägenheten strax därefter. J.F. rörde sig efter knivskärningen i lägenheten och trapphuset kraftigt blödande med smärtor. Han hade på grund av skadorna svårt att tala men skrek högljutt.
Ett första samtal angående händelsen kom till larmcentralen kl. 14.33. J.F. fördes med ambulans till sjukhus kl. 14.45, där han sövdes ned cirka kl. 15.15. Han återfick aldrig medvetandet och avled den 3 mars 2020, sedan den livsuppehållande behandlingen hade avbrutits.
Knivskärningen ledde till en diagonalt löpande till synes skarpkantad sårskada som mätte cirka 18 cm. Sårskadan löpte över halsens hela bredd. Luftstrupen och struplocket var avskurna. Matstrupen var avskuren till halva omkretsen. Dödsorsaken fastställdes till omfattande syrebrist i hjärnan.
Även om T.M. förstod att själva handlingen var livsfarlig är det inte klarlagt att han insåg eller såg det som praktiskt taget oundvikligt, att knivskärningen skulle leda till J.F:s död. Däremot var han likgiltig inför den följden. Han handlade således, som domstolarna också funnit, med likgiltighetsuppsåt.
Straffmätningen
T.M. har gjort sig skyldig till mord och ringa narkotikabrott.
Utredningen visar att J.F. hade dödsångest och svåra smärtor när han befann sig i lägenheten och trapphuset. Det är således klarlagt att förloppet var förenat med ett svårt lidande för honom. Utredningen ger inte med säkerhet besked om hur länge han var vid medvetande. Lidandet pågick dock av allt att döma under en begränsad tid, eftersom han förhållandevis snabbt fick vård, inledningsvis av ambulanspersonalen.
T.M:s angrepp skedde under brutala former i J.F:s hem. Det kan trots detta inte anses ha varit fråga om ett så kvalificerat hänsynslöst handlande som bestämmelsen om livstids fängelse tar sikte på. T.M. hade inte heller planerat angreppet och han handlade med likgiltighetsuppsåt. Gärningen är att se som en impulshandling utan några egentliga motiv, och han visade ånger efter händelsen.
Vad T.M. har uppgett om J.F:s uppträdande före knivskärningen innefattar inte någon sådan provokation som skulle kunna påverka bedömningen av gärningens straffvärde (jfr p. 33).
T.M. hade vid tiden för gärningen vissa psykiska och sociala problem. Det finns dock inte anledning att anta att dessa var av den art att de påverkade hans möjligheter att kontrollera sitt handlande eller annars inverkade på ett sådant sätt att det förelåg förmildrande omständigheter (jfr p. 33).
T.M. har uppgett att han efter knivskärningen uppmanade E.F. att ringa efter ambulans. Han har också berättat att han på ett apotek, dit han efter händelsen begav sig med en blödande handskada, meddelade personalen att en värre skadad person snart skulle komma in. Inget av detta kan dock anses som åtgärder för att avhjälpa eller begränsa verkningarna av brottet (jfr p. 34).
Inte heller kan T.M. sägas ha agerat på ett sätt som är av väsentlig betydelse för utredningen genom att slänga kniven på en öppen plats där den strax hittades av en privatperson, genom att ringa sin bror och berätta om händelsen eller genom att redan under polistransporten ge uttryck för en insikt om vad han gjort (jfr p. 34).
Vid en samlad bedömning av omständigheterna – med beaktande av att gärningen begicks med likgiltighetsuppsåt och att det var fråga om en impulshandling – framstår gärningen inte som så kvalificerat allvarlig att ett livstidsstraff ska dömas ut.
Omständigheterna är dock försvårande på ett sådant sätt att brottet bör föranleda fängelse i arton år.
Hovrättens domslut ska således fastställas.
DOMSLUT
HD fastställer hovrättens domslut.