RÅ 1994 not 653
Överklagande av Jan O. ang. inkomsttaxering 1988
Not 653. Överklagande av Jan O. ang. inkomsttaxering 1988. - D.H. Investia AB (tidigare Diamanthuset AB) erbjöd under 1980-talets början privatpersoner att placera kapital på s.k. investeringskonto hos bolaget. Placeringsformen skulle enligt bolagets prospekt innebära en kombination av god avkastning och hög säkerhet. Basen för bolagets investeringar utgjordes enligt prospektet av utvalda diamanter som av bolaget bedömdes ha en stabil och god värdeökning. För en kund som satte in ett kapitalbelopp på investeringskonto angavs vissa specificerade diamanter såsom investeringsobjekt. Omsättning av kundens investering till kontanter reglerades av bolagets kontoregler, som uppgavs innefatta en återförsäljningsgaranti, och var av följande lydelse. Investia förbinder sig att för ägarens räkning omsätta ovanstående investeringsobjekt så att denne erhåller kontant betalning enligt följande:
Ägaren skall erhålla: Då omsättning sker:
Investerat belopp + 80 %
av värdeökningen efter 4 år
Investerat belopp + 75 %
av värdeökningen efter 3 år men inom 4 år
Investerat belopp + 65 %
av värdeökningen efter 2 år men inom 3 år
Investerat belopp + 55 %
av värdeökningen efter 1 år men inom 2 år
Investerat belopp + 50 %
av värdeökningen inom 1 år
Alternativt kan ägaren välja att erhålla hela dagsvärdet reducerat med 15 procent. Valet görs vid omsättningstillfället. Med värdeökning avses skillnaden mellan dagsvärdet av investeringen och investerat belopp. Med dagsvärdet avses värdet av investeringen enligt Investias kontovärdelista vid omsättningstillfället. Omsättning enligt ovan skall ske inom 90 dagar från ägarens begäran därom. I en folder från bolaget avseende dess investeringskonton gavs bl.a. följande upplysningar. Uttag. Uttag från kontot regleras av kontoregler (se faktarutan på s. 4). För ett normalt uttag bör du avisera oss en månad i förväg. Skulle du behöva pengar snabbare kan vi dock prioritera ditt ärende. - Ett uttag behöver givetvis inte innebära att du avbryter hela ditt sparande - det går utmärkt att ta ut bara den summa du behöver. Säkerhet. För Diamanthusets kontokunder gäller en internationell trygghetsförsäkring, som träder i kraft om Diamanthuset inte uppfyller sina åtaganden enligt lämnade kontoregler. Skulle detta inträffa erhåller kunden, förutom placeringens årsaktuella värde, en ytterligare ersättning på 20 procent - Som säkerhet för din placering har du även speciellt utvalda investeringsdiamanter, graderade av världens ledande gemmologiska laboratorier. Varje diamant är innesluten i en förseglad kasett tillsammans med ett mikrofilmat kvalitetscertifikat. Din investering är dessutom kvalitets- och sakförsäkrad hos ett internationellt försäkringsbolag. Beskattning. En placering av den här typen beskattas på samma sätt som lösöre. Det betyder att avkastningen på ditt konto är befriad från skatt, om du haft investeringen innestående i fem år eller mer. Förmögenhetsskatt utgår inte oavsett investeringens storlek .......... Faktaruta. Värdeökning. Denna baseras på värdeökningen på de speciella investeringsdiamanter våra experter väljer ut. Valet bestäms av faktorer som den internationella inflationen, världskonjunkturen samt ränteläget i olika länder. Kravet på experterna är att de utvalda diamanterna skall öka i värde med ca 25 procent per år. Som en ytterligare garanti för värdeökningen fungerar DeBeers rigorösa kontroll av världsutbudet av rådiamanter. - Jan O. antog bolagets erbjudande om att öppna investeringskonto hos bolaget och satte åren 1984 och 1985 in sammanlagt 500 559 kr på kontot. För varje insättning förtecknades såsom investeringsobjekt ett antal diamanter av olika kvalitet och storlek. Diamanterna överlämnades i kassetter till honom. I januari 1986 inställde Investia sina betalningar och i juli samma år fastställde Stockholms tingsrätt offentligt ackord för bolaget, enligt vilket oprioriterade fordringsägare skulle erhålla 25 procent av sina fordringar kontant. I samband med en rekonstruktion av bolaget i anslutning till ackordet accepterade det stora flertalet kunder som stod i sådant avtalsförhållande till bolaget som Jan O. att, i stället för kontantbelopp, mot återlämnande av mottagna diamanter erhålla av bolaget utfärdade konvertibla skuldebrev på belopp motsvarande respektive kunds fordran på bolaget enligt den i det föregående nämnda s.k. återförsäljningsgarantin. Jan O. återlämnade den 3 november 1986 erhållna diamanter till bolaget och fick av bolaget konvertibla skuldebrev till belopp som svarade mot hans beräknade fordran, eller 537 900 kr. Skuldebreven var avsedda att konverteras till aktier i bolaget efter en kurs av 400 kr per aktie om nominellt 100 kr. Bolaget namnändrades den 7 november 1986 till Produktiv Marknadsföring AB (PMF). Konverteringen av skuldebreven genomfördes därpå och Jan O. erhöll då 1 344 aktier i PMF. Av dessa sålde han per den 30 december 1986 245 stycken till sin hustru för 60 025 kr motsvarande 245 kr per aktie. Han innehade därefter 1 099 aktier i PMF. Våren 1987 uppköptes PMF av ett annat bolag, Sveaborg Förvaltnings AB. I samband därmed erbjöds aktieägarna i PMF att byta ut sina ifrågavarande aktier mot ett lika stort antal aktier i Sveaborg Förvaltnings AB. Jan O. antog erbjudandet. - Jan Ohlsson redovisade i sin till 1988 års taxering av1ämnade självdeklaration att han gjort en nettoförlust om 373 110 kr vid en den 17 mars 1987 företagen avyttring av 1 099 aktier i PMF. Därvid angav han inköpspriset för aktierna till 439 600 kr (motsvarande 400 kr per aktie) och försäljningspriset till 66 489 kr (motsvarande 60 kr 50 öre per aktie). Han redovisade samtidigt en nettovinst vid en försäljning av aktier i ett annat bolag med 61 560 kr. Efter avräkning av sistnämnda belopp återstod enligt deklarationen en outnyttjad realisationsförlust vid aktieavyttring om 311 550 kr. Taxeringsnämnden följde deklarationen i nu angivna hänseenden. - Skattemyndigheten överklagade hos länsrätten och hävdade därvid att anskaffningsvärdet på PMF-aktierna inte kunde beräknas till högre belopp än 100 kr per styck, eller sammanlagt 109 900 kr; förlusten vid avyttringen av dessa aktier borde därför bestämmas till 43 411 kr i stället för deklarerade 373 110 kr. Enligt skattemyndigheten skulle således för Jan O. beräknas en inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet om (61 560 ./. 43 411 ./. 1 000 =) 17 149 kr och hans taxeringar ändras i enlighet härmed. - Länsrätten i Malmöhus län (1990-02-26, Lundahl) biföll skattemyndighetens talan och bestämde Jan O:s taxeringar på sätt skattemyndigheten yrkat. Såsom domskäl hänvisade länsrätten till att den samma dag i mål nr S 4026-88 hade bestämt Jan O:s taxeringar 1987 på visst sätt. Länsrättens dom i sistnämnda mål grundades på bedömningen att Jan O. hade åsamkats en kapitalförlust när Investia inte hade kunnat fullfölja sina åtaganden mot kunder utan tvingats erbjuda ett 25-procentigt ackord samt att marknadsvärdet av de aktier som Jan O. erhållit efter konverteringen av skuldebreven i vart fall inte varit högre än 100 kr per styck. - Jan O. överklagade länsrättens dom. - Kammarrätten i Göteborg (1991-05-31, Nilsson, Edlund, Jansson, Lagergren) fann med hänvisning till utgången i kammarrättens mål 2900-1990 angående Jan O:s taxering 1987 - att förutsättningar inte fanns att ändra länsrättens dom. Kammarrätten avslog därför överklagandet. Kammarrättens avgörande i målet 2900-1990 byggde på ställningstagandet att den förlust som Jan O. gjort när Investia blivit insolvent var en förlust på fordran som i skatterättsligt avseende utgjorde en icke avdragsgill kapitalförlust. Vid bedömning av anskaffningskostnaden för de aktier som erhållits av Jan O. efter konverteringen av skuldebreven fann kammarrätten att kostnaden inte kunde beräknas högre än värdet av skuldebreven eller motsvarande aktiernas nominella belopp, 100 kr per aktie. - Jan O. fullföljde sin talan. - Till utveckling av sin talan anförde han bl.a. följande. Kammarrätten hade bestämt anskaffningskostnaden för PMF-aktien till 100 kr. Motiveringen för detta återfanns i kammarrättens dom i mål nr 2900-1990 där kammarrätten konstaterade: "Genom återköpsgarantin var Jan O. skyddad mot prisfall på diamantmarknaden, eftersom återförsäljning skulle ske till pris enligt Investia AB:s eget index. Detta index hade inte någon marknadsmässig anknytning. Värdet på de erhållna diamanterna uppgick såvitt framgår av handlingarna i målet till högst hälften av det investerade beloppet. Med hänsyn till den utfärdade garantin om återförsäljning har det allmänna saluvärdet på diamanterna varit av mindre betydelse. En återförsäljning genom bolaget har därför varit nödvändig för att Jan O. skulle ha möjlighet att få tillbaka vad han satsat på kontot. Den risk som varit förknippad med investeringen på kontot har varit hänförlig till bolagets möjlighet att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet, inte till värdeförändringar på den underliggande egendomen." Mot detta kunde anmärkas följande. Någon "återköpsgaranti" förelåg inte utan benämningen på bolagets garanti var "återförsäljningsgaranti". Återförsäljningen skulle enligt garantin ske till dagsvärdet enligt Investias kontovärdelista vid omsättningstillfället. Denna kontovärdelista var Investias prislista som angav diamantpriserna per carat (0.2 gram) för varje storleks- och kvalitetskategori, vilket var den gängse formen för prisangivelser inom diamantbranschen. Dagsvärdet av hans investering hade beräknats genom att räkna fram det sammanlagda värdet av varje enskild diamants pris enligt prislistan. Någon värdering eller beräkning enligt index hade inte förekommit. Det borde också poängteras att Investia när som helst hade kunnat sänka sina priser och därmed dagsvärdet på diamanterna. Någon garanti om att bolaget endast skulle höja priserna förelåg inte. Det allmänna saluvärdet av diamanterna hade därför varit av stor betydelse för Jan O. och den risk han hade tagit när han förvärvat diamanterna var därmed hänförlig både till diamanternas värdeförändring och till bolagets möjlighet att fullgöra sina förpliktelser. Kammarrätten hade kommit till den märkliga slutsatsen att hans investering var att jämställa med en insättning på ett vanligt bankkonto. Kammarrätten hade samtidigt konstaterat att han civilrättsligt haft fri rådighet över diamanterna. Att han civilrättsligt varit ägare till diamanterna bestreds inte. Han hade därmed inte varit civilrättsligt fordringsägare i förhandlingarna om Investias ackord och kunde därför ej ha gjort någon förlust i ackordet. Hans fordran mot Investia uppkom först när han avtalade med bolaget om en återförsäljning av diamanterna. En förutsättning för det avtalets fullföljande var dels att ett offentligt ackord skulle ha fastställts för bolaget och dels att full fiktiv moms skulle återbetalas till bolaget. Avtalet fullföljdes först när bolaget på bolagsstämmor den 3 - den 7 november 1986 beslutade om emission av de konvertibla skuldebrev som skulle utgöra likvid för de försålda diamanterna. När kammarrätten konstaterade att hans anskaffningskostnad för skuldebreven motsvarar marknadsvärdet av hans fordran på Investia AB men att denna fordran "på grund av bolagets insolvens" varit värd högst 25 procent av fordringsbeloppet eller lika med diamanternas beräknade värde, gjorde kammarrätten därför ett antal grova förbiseenden och/eller misstag. 1) Kammarrättens jämställande av hans investering med en insättning på bankkonto var högst tveksam och kunde omöjligen göra honom till borgenär i bolagets ackord. 2) Hans fordran på Investia fastställdes tidigast den 3 november 1986. Investias offentliga ackord beslutades av Stockholms tingsrätt den 4 juli 1986. Värdet av fordran kunde därmed inte ha påverkats av ackordet. 3) Kammarrätten angav diamanternas beräknade värde till 25 procent av fordringsbeloppet trots att den tidigare konstaterat att värdet på diamanterna uppgick till ca hälften av det investerade beloppet. - Jan O:s förvärv av diamanter hade varit ett realisationsvinstgrundande fång. Vinst/förlust vid avyttring - i detta fall försäljning - av diamanterna skulle behandlas under inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Rättslig grund saknades för att värdera transaktionen då diamanterna avyttrades och likvid erhölls i form av skuldebrev på annat sätt än efter det pris som parterna kom överens om. Om detta ej skulle godtas föreslogs vissa alternativa värderingar. I vart fall måste skattemyndighetens godtyckliga värdering avvisas. Med hänsyn till det anförda vidhöll han att anskaffningsvärdet för konvertibler/aktier i PMF skulle bestämmas till emissionspriset, eller 400 kr per aktie. - Riksskatteverket (RSV) bestred Jan O:s ändringsyrkande. Verket hänvisade till vad skattemyndigheten anfört i underinstanserna och tillade bl.a. följande. - Ingångsvärdet för konvertibelt skuldebrev/PME-aktie - Det förhållandet att bolaget i samband med bytet från diamanter till skuldebrev yrkat och även kommit att medges avdrag för s.k. fiktiv mervärdeskatt baserat på ett belopp motsvarande det angivna dagsvärdet/kontovärdet per den 31 december 1985, kunde inte med automatik vid inkomsttaxeringen läggas till grund för bedömningen av kundernas ingångsvärden för erhållna skuldebrev/aktier. Såväl Kammarrätten i Göteborg som den i Stockholm hade konstaterat att ett högre ingångsvärde än 100 kr per skuldebrev/aktie inte kunde godtas. Skäl att frångå denna bedömning förelåg inte. - Kontoavtalens innebörd och förlustens karaktär - På sätt bolaget och dess verkställande direktör Nils Österman själv framfört i olika sammanhang var kontoavtalen att se som något helt annat än "vanliga" köpeavtal. Värdet av investeringen var till största delen knutet till garantin om återförsäljning till bolagets dagspris, något som kunden insåg, må vara att kunden inte visste exakt hur stor del av det investerade beloppet som säkrats genom de erhållna diamanterna. När bolaget kom på obestånd valde flertalet kunder att deltaga i rekonstruktionsförsöket, innebärande att de erhöll konvertibla skuldebrev i bolaget i utbyte mot sin tidigare investering. Den förlust kunderna härigenom gjorde hade ingenting att göra med minskat allmänt saluvärde på diamanter utan var helt betingad av bolagets oförmåga att fullgöra sina åtaganden. Denna förlust måste enligt RSV:s mening vara att likställa med en sedvanlig ackordsförlust. Vad gällde Jan O:s uppgift om att bolagets kunder inte var borgenärer i Investias offentliga ackord kunde RSV inte se att denna fråga hade någon avgörande betydelse för den skatterättsliga bedömningen av rekonstruktionsdeltagande kunds förlust. Uppgiften som sådan kunde dock inte vitsordas. Således hade Högsta domstolen den 17 maj 1994 meddelat dom i målet T 1679/91 rörande två kontokunder till Diamanthuset/Investia som inte deltagit i rekonstruktionen utan krävt att utfå kontanta medel i enlighet med återförsäljningsgarantin. Med anledning av bolagets oförmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalen hade kunderna hävt desamma. Kunderna hade tillerkänts hävningsrätt av bolaget, men i följande civilprocess rörande storleken på deras fordringar hade befunnits att fordringarna omfattades av det offentliga ackordet. Till följd härav hade bolaget förpliktats att utge endast 25 procent av det ursprungliga fordringsbeloppet. Vad gällde den omständigheten att kundernas fordringar grundat sig på ett ömsesidigt förpliktande avtal (fordringsrätten villkorad av att diamanterna återlämnades), hade detta enligt Högsta domstolen inte hindrat att fordringarna omfattats av ackordet. Vad gällde den i förevarande mål aktuella frågan om kontokunds rätt till avdrag för uppkommen förlust saknades det anledning att göra åtskillnad mellan en kund som på ovan angivet sätt tvingats in i det offentliga ackordet och en kund som likt Jan O. valt att göra en ekonomisk uppgörelse med bolaget i enlighet med rekonstruktionsförslaget. Bolaget hade till samtliga kontokunder meddelat att det inte skulle komma att stå fast vid sina förpliktelser enligt kontoavtalen. Den förlust kunderna härigenom kommit att åsamkas utgjorde en icke avdragsgill kapitalförlust. - Regeringsrätten (1994-11-28, Wahlgren, Tottie, Bouvin, Berglöf, Rundqvist): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Genom länsrättens dom, som inte ändrats av kammarrätten, har Jan O:s inkomsttaxeringar 1988 bestämts med frångående av hans självdeklaration i så måtto, att realisationsförlusten vid avyttring av aktier i PMF har begränsats till 43 411 kr i stället för uppgivna 373 110 kr, vilket fått till följd att deklarerat underskott av tillfällig förvärvsverksamhet utgått och i stället viss inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet påförts honom. Domstolarna har i domskälen hänvisat till sina ställningstaganden beträffande Jan O:s taxeringar 1987 av huvudsaklig innebörd att hans förlust i samband med att Investia blivit insolvent utgjort en icke avdragsgill kapitalförlust och att - vid den prövning som gjorts av om Jan O. skulle påföras inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet - anskaffningskostnaden för 245 aktier i PMF som Jan O. den 30 december 1986 avyttrat till sin hustru inte kunde bestämmas till högre belopp än 100 kr per aktie. Jan O:s överklagande hos Regeringsrätten grundas på uppfattningen att ingångsvärdet på PMF- aktierna bör beräknas så som han gjort i sin självdeklaration, eller till 400 kr per aktie. I andra hand har han föreslagit vissa alternativa beräkningar för ingångsvärdet av PMF-aktierna. En sådan beräkning skulle bygga på det matematiska värdet av en PMF-aktie under vissa förutsättningar som beskrivs i en redogörelse för Investiabolaget av revisionsfirman Arthur Andersen & Co. Resultatet skulle bli ett ingångsvärde om 367 kr per aktie. Ett andra alternativ uppges vara ett ingångsvärde om 250 kr per aktie, motsvarande belopp som betalts vid aktieaffärer under december 1986 främst mellan varandra närstående personer. Som ett tredje alternativ anges ett ingångsvärde om 175 kr, varav 100 kr skulle motsvara ett beräknat värde av diamanter och 75 kr kontant utbetalt skadestånd efter ackordet. Ett fjärde alternativ skulle vara 120 kr, framräknat med ledning av en av Länsstyrelsen i Stockholms län företagen mervärdeskatteutredning. Frågan hos Regeringsrätten gäller vilket anskaffningspris som skall bestämmas för 1 099 aktier i PMF, som avyttrats den 17 mars 1987 i utbyte mot lika många aktier i Sveaborg Förvaltnings AB, vilka senare aktier enligt en i målet icke bestridd uppgift vid bytestillfället hade ett värde av 60 kr 50 öre per aktie. I denna fråga hävdar Jan O. att priset bör beräknas med ledning av avtalsparternas värdering av de konvertibla skuldebreven vid uppgörelsen hösten 1986. Denna ståndpunkt kan dock inte utan vidare godtas i skatterättsligt hänseende i ett fall där det av föreliggande upplysningar om bolagets ekonomiska förhållanden under tiden fram till skuldebrevs- och aktieemissionen framstår som uppenbart att bolagets borgenärer löpte mycket betydande risker att inte få sina fordringar hos bolaget tillgodosedda. Fastmera får det av utredningen med dess uppgifter om bl.a. bolagets betalningsinställelse, offentliga ackord och rekonstruktionsförsök dras slutsatsen att värdet av det vederlag Jan O. erhöll i samband med att han återlämnade diamanterna till bolaget kraftigt understeg det mellan parterna beräknade värdet. Här kan anmärkas att det överenskomna vederlaget i form av konvertibla skuldebrev av avtalsparterna angavs svara mot ett belopp om 537 900 kr, dvs. ett belopp som var högre än det som Jan O. under de två närmast föregående åren sammanlagt betalat in på investeringskonto hos bolaget och som därför, med beaktande av vad som framkommit om bolagets ekonomiska ställning under år 1986, måste anses ha saknat förankring i en realistisk uppskattning. Belysande är att Jan O. vid redovisning av sin förmögenhet i den deklaration han avlämnade vid 1987 års taxering upptagit värdet av de från skuldebreven härrörande PMF-aktierna till 0 kr. Vid beräkningen av anskaffningspriset på PMF-aktierna saknas alltså anledning att beakta annat än värdet hos de inbytta diamanterna. I målet har inte framkommit annat än att Jan O. ägt fri dispositionsrätt till diamanterna. Frågan huruvida han åtkommit dem genom köp eller på annat sätt saknar betydelse för bedömningen av hans anskaffningspris på PMF-aktierna. Vad som anförts och åberopats från Jan O:s sida ger sålunda enligt Regeringsrättens mening inte stöd för annan bedömning i fråga om ingångsvärdet av PMF-aktierna än att detta skall anses motsvara marknadsvärdet hösten 1986 av de diamanter som Jan O. återlämnade till bolaget under förutsättning att han erhöll de skuldebrev som var avsedda att konverteras till PMF-aktier. På grund av vad härovan upptagits och vad utredningen i övrigt innehåller av intresse i sistnämnda hänseende finner Regeringsrätten att ingångsvärdet för PMF-aktierna inte kan bestämmas till högre belopp än som skett genom länsrättens dom. På grund härav kan Jan O:s talan inte bifallas. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet. (fd I 1994-10-19, Hedin)