RÅ 1994:62
Innebörden i visst fall av begreppet strandnära. Allmän fastighetstaxering 1990.
Kammarrätten i Stockholm
Fastighetstaxeringsnämnden hänförde vid 1990 års allmänna fastighetstaxering såvitt avser värdefaktorn speciell belägenhet fastigheten Ålderstam 1:25 i Haninge till klass 2, dvs. strandnära fastighet, och fastställde taxeringsvärdet till 354 000 kr varav markvärde 225 000 kr och byggnadsvärde 129 000 kr.
I besvär yrkade en av fastighetens delägare, K.R. att fastigheten skulle hänföras till klass 3, dvs. ej strand. Till stöd för sin talan anförde hon att strandzonen inte var tillgänglig på grund av att det låg en bebyggd privattomt mellan fastigheten och vattnet.
Skattemyndigheten anförde att strandzonen var tillgänglig via allmän mark.
K.R. invände att den väg på allmän mark som skattemyndigheten hänvisade till inte var lämplig som gångväg eftersom markpartiet hade en relativt kraftig lutning och bestod av stenblock i olika storlekar.
Länsstyrelsen i Stockholms län (1992-02-13, ordförande E.) yttrade: Av Riksskatteverkets föreskrifter (RSFS 1989:14) 3 kap. 3 § framgår att till strandnära fastigheter hänförs värderingsenheter som inte är att hänföra till strand och på vilka byggplatsen ligger högst 150 meter från strandlinjen. Detta under förutsättning att området fram till strandlinjen inte används för sammanhängande bebyggelse eller för verksamhet som medför att strandzonen inte är tillgänglig för värderingsenhetens ägare. Enligt Riksskatteverkets rekommendationer (RSV Dt 1989:16) bör för att en strandzon skall anses tillgänglig för värderingsenhetens ägare på sådant sätt att enheten bör indelas i belägenhetsklass 2 lämplig gångväg eller annan väg finnas från värderingsenheten till stranden. - Länsrätten konstaterar att fastighetens byggnadsplats ligger inom 150 meter från strandlinjen. Vad som anförts i besvären kan enligt länsrättens mening inte anses innebära att strandzonen inte är tillgänglig för ifrågavarande fastighets ägare. Besvären skall därför lämnas utan bifall. - Länsrätten bifaller inte besvären.
K.R. överklagade länsrättens avgörande.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm (1993-02-12, Anclow, Svensson, Pettersson, referent, samt särskilda ledamöterna Åsbrink och Eiderfors) yttrade: Bebyggelsen på tomten ligger inom 150 meter från strandlinjen. K.R. har uppgett att det område som ligger närmast fastigheten inte kan anses som lämplig väg till stranden eftersom det består av klippblock, grova rötter och gyttja. Vidare är terrängen kraftigt lutande och på vissa ställen direkt brant. Kammarrätten finner att det saknas skäl att ifrågasätta dessa uppgifter. Med hänsyn härtill kan strandzonen inte anses tillgänglig denna väg. K.R. har emellertid uppgett att lämplig väg finns vid fastigheterna Ålderstam 1:17 och 1:20. Gångavståndet blir denna väg något längre. När det gäller frågan om hur långt gångavståndet får vara för att en fastighet skall anses strandnära finns inga föreskrifter eller riktlinjer. Om gångavståndet är väsentligt längre än 150 meter bör man dock kunna hävda att området mellan stranden och fastigheten är så blockerat att strandzonen inte kan anses som tillgänglig. Kammarrätten anser att den väg som i förevarande fall är att anse som lämplig - med ett gångavstånd klart understigande 300 meter - medför att strandzonen är att anse som tillgänglig för fastighetens ägare. Fastigheten har således rätteligen klassificerats som strandnära. - Kammarrätten lämnar besvären utan bifall.
I besvär hos Regeringsrätten fullföljde K.R. sin talan.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1994-10-24, Wahlgren, Berglöf, B. Sjöberg, Swartling, Rundqvist) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. En fastighet som är belägen nära vatten anses i allmänhet ha ett högre marknadsvärde än en fastighet som inte har en sådan belägenhet. Den värdepåverkan som det vattennära läget medför beaktas i fastighetstaxeringshänseende genom klassindelning av värdefaktorn speciell belägenhet. Vid 1990 års allmänna fastighetstaxering infördes klassen "strandnära" för att ytterligare precisera lägets marknadsmässiga inverkan på taxeringsvärdet. Tidigare indelning i "strand" och "ej strand" ansågs alltför grov. Riksskatteverket har i föreskrifter och rekommendationer närmare förklarat förutsättningarna för klassindelningen.
Föreskrifterna (Handbok för fastighetstaxering 1990 Värderingsregler - Småhus s. 2:38-39) anger för klassen "strandnära" krav på att byggnadsplatsen på värderingsenheten ligger högst 150 meter från stranden. Används området fram till strandlinjen för sammanhängande bebyggelse eller för verksamhet som medför att strandzonen inte är tillgänglig för värderingsenhetens ägare, skall dock enheten inte klassificeras som "strandnära". Av rekommendationerna (RSV Dt 1989:16) framgår att ett vidare tillgänglighetskrav varit avsett, innebärande att lämplig gångväg bör finnas från enheten till stranden.
I förevarande fall ligger värderingsenhetens byggnadsplats inom 150 meter från strandlinjen och enheten uppfyller i det hänseendet kraven för klassificeringen "strandnära". Såvitt framgår av den utredning som föreligger i målet är emellertid terrängen mellan fastigheten och strandlinjen på ett avstånd av 150 meter från byggnadsplatsen så beskaffad att den inte medger direkt tillgång till denna strand. Däremot kan man nå ett annat avsnitt av stranden. Gångavståndet mellan enheten och detta strandavsnitt är dock närmare 300 meter. Med hänsyn till att gångavståndet till strand således är betydligt större än 150 meter kan strandzonen inte anses tillgänglig för värderingsenhetens ägare på det sätt som förutsätts för klassificering av enheten som "strandnära".
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten bifaller besvären och förklarar att värderingsenheten vid den ifrågavarande fastighetstaxeringen skall hänföras till belägenhetsklass 3, "ej strand eller strandnära".